Vargar och politik

Varg i Sverige – i vilt tillstånd, fridlyst och med spridning i ett bälte från Dalsland över Värmland-Västmanland-Dalarna till Hälsingland – är ett politiskt projekt.

På 1970-talet fanns inte varg i Sverige, om man inte räknar en ensam varg uppe i Sarek. 1966 hade vargen fridlysts i Sverige.

1976 presenterade SNF sitt ”Projekt varg”, om utsättning av vargar söder om renbetesområdet, men norr om de befolkningstätaste delarna av Sverige.

Just detta inträffade några år senare.

Åke Bjärvall på SNF försäkrar att detta bara blev ett sammanträffande – den vargpopulation som nu finns i Sverige härstammar inte från utplacerade vargpar. Jag kan där inte uppfatta honom som trovärdig!

Det verkar sannolikt att det faktiskt har gått till ungefär som skisserat i SNF-rapporten.

Det är som allt har följt en plan även i fortsättningen. Snart hade riksdagen en utredning att ta ställning till, och beslutade att i Sverige skulle till att börja med finnas ca 200 vargar. Straffen för jaktbrott skärptes.

Som det snart skulle visa sig i praktiken kunde som ”jaktbrott” räknas även ett ganska rimligt agerande för att skydda sina tamdjur. Det fick fårbonden Stig Engdahl i Dalsland erfara: ett halvt år i fängelse!

Sverige anslöt sig till Bernkonventionen, utan några reservationer – till skillnad från Finland och många andra länder, som fick undantag för vargjakt.

Nu kan konstateras hur EU gång på gång ligger på Sverige om att inte skjuta några vargar. Resultatet blir en allt påtagligare vargnärvaro och allt oskyggare vargar – inte i Sverige som helhet, men i de landskap där vargrevir har etablerats.

Parallellt med detta har motståndet mot den förda rovdjurspolitiken växt. Sedan länge verkar FNR – ”Folkaktionen Ny Rovdjurspolitik”. Inför senaste riksdagsvalet bildades ”Landsbygdsdemokraterna”, med rovdjursfrågan som en av sina viktiga punkter. Partiet fick dock bara 0,03% av rösterna. Nu har ytterligare ett parti bildats, ”Naturdemokraterna”. Det är ett uttalat enfrågeparti med ett enda krav: ”nollvision” för varg i Sverige.

Jag kan inte finna att motståndet mot den förda rovdjurspolitiken i Sverige bedrivs på ett bra sätt. Här har nu kommit vargboken ”Varg och landsbygdsboende”, med inte bara matnyttiga fakta och en intelligent argumentering – där presenteras också ett helt genialt förslag.

Lösningen s.a.s. serverad på silverbricka, men inga av nämnda organisationer verkar nappa och göra förslaget till sitt.

Vad jag syftar på är förslaget att placera de svenska vargreviren invid finska gränsen, norr om renbetesområdet.

Då uppnås tre moment:

1. Det finns varg i Sverige, så EU får ge sig.

2. Dessa vargar får kontakt med övrig vargstam i norra Europa, och ingen inavel, inga genetiska problem behöver uppstå.

3. Befolkningen i mellansverige befrias från vargproblem.

Vargböcker

Rovdjursfrågan, närmare bestämt vargfrågan, är ju stor i Dalarna. Som nyinflyttad för tre år sedan var jag ganska nollställd – närmast positiv, på ett passivt sätt.

Jag hade sett en film med Kevin Costner ”Dansar med vargar”, med en gripande filmsekvens, där Costner fick kontakt med dessa vilda djur.

En amerikansk bekant hade också sänt mig en bok, om en man som faktiskt levde i naturen bland vargar. Det kan ha varit samme person – Shaun Ellis – som i denna film.

Vad Costner och Ellis bevisar är att vargar inte nödvändigtvis är farliga för människor, men de bevisar ju heller inte motsatsen. I t ex Kanada har vuxna människor dödats av varg både år 2007 och 2009.

Propagandan för varg kan ta sig rätt grova uttryck. Som när artisterna Lili och Sussie hade gullat med vargar i Kolmårdens djurpark och därefter försäkrade att ”vargarna är inga bestar”.

I mitt ordförråd är ”best” liktydigt med ett stort och ganska farligt djur.  Vargen är bevisligen ett rovdjur, som lever på att döda och äta upp andra djur. Så är den skapt av naturen. Den måste få mat för att kunna överleva, det förutsätter att den dödar andra djur.

Som storstadsbo låg det nära till för mig att ha en positiv hållning till varg. Det fanns ju en frestelse att intala sig stå i något slags hemligt förbund med detta vilddjur, att känna och diffust veta något som andra människor inte gjorde. Kompis med vargen på avstånd, liksom.

Efter att ha flyttat till Dalarna var det snart konstaterat att opinionen där skilde sig markant från den i Stockholm beträffande vargförekomst.

Då inställde sig frågan: visste stockholmare något om vargar, som folket i Dalarna inte visste?

Eller var det tvärtom: visste dalfolket här något som gått stockholmare förbi?

Det krävde ju inte mycket tankeverksamhet för att inse att skillnaden i åsikter inte var genetiskt betingad. Det handlade inte om att ”stockholmare är smartare än lantisar”, lika litet som det omvända.

Förklaringen till åsiktsskillnaderna låg i att dalfolket gjort praktiska erfarenheter av varg, som stockholmare inte hunnit göra.

Även om jag alltså hade en försiktigt positivt hållning till varg kom jag till Dalarna med öppet sinne. Det är en hållning jag tycker man ska ha som nyinflyttad: att vilja lyssna och lära.

Vad som hjälpte mig att snabbt få grepp om rovdjursfrågan var att jag direkt fick ta del av bestämda uppfattningar i saken, både från sverigedemokrater och jägare. Jag kom också över en klargörande bok: ”Vargmannens testamente” av Nils Norlén.

Framförallt underlättades mitt ställningstagande av de många parallellerna till invandringsfrågan:

•  det handlar om ett projekt, som några driver igenom på avstånd, med anspråk på att stå för en högre moral än andra

•  själva behöver de inget betala för sitt projekt, kostnaderna får bäras av andra

•  dessa andra förses med negativa epitet, som ”varghatare” (jfr ”rasist”/”främlingsfientlig”).

I botten på alltihop ligger ett människoförakt.

Den positiva hållningen till varg förekommer alltså främst i större tätorter och områden där inga vargar finns. Det handlar om ett välfärdsfenomen, om åsikter man kan ha råd med när den egna brödfödan och tryggheten är självklar.

Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att upptäcka att vargen varit ett gissel. Den dödade boskap och husdjur, varhelst den kom åt. Ofta dödades eller skadades långt många fler djur än vad vargen kunde äta.

Det blev skottpengar på varg. Med de vapen och den organisation vi svenskar kunde mobilisera försökte vi alltså ta död på vargarna, få bort dem från de områden där människor levde och skulle klara sin försörjning. I början av 1900-talet hade detta i stort sett lyckats, 1980 ingick varg inte längre i faunan i Sverige.

Under 60-talet inträffade dock en förändring. 1965 blev  vargen  fridlyst. Ett decennium senare – 1976 – hade SNF presenterat sitt ”Projekt varg”, om att återinföra varg i Sverige.

Ungefär samtidigt upptäcktes ett vargpar i det norska fylket Trysil, som gränsar till  Värmland. Några år senare hade ett vargrevir upprättats på den svenska sidan om gränsen. Därefter har antalet vargar och revir ökat snabbt, främst i ett bälte Dalsland-Värmland-Dalarna-Hälsingland. Exakt det område som utstakats i ”Projekt Varg”.

Regering och riksdag har även gjort ställningstaganden. En utredning hade föreslagit 200 vargar i en första etapp, ett beslut som togs år 2001.

Innebörden av vargförekomst gäller dock inte bara antalet vargar eller vargrevir. Det handlar också om i vilken utsträckning människor har rätt att försöka freda sig själva och sina djur mot vargen.

Hur situationen var i det avseendet demonstrerades med eftertryck genom domen mot Stig Engdahl i Dalsland. Flera av hans får hade dödats i en vargattack. När vargen kom tillbaka vid ett senare tillfälle sköts den av Stig Engdahl. Han åtalades för ”grovt jaktbrott” och dömdes till 6 månaders fängelse. Engdahl var tidigare ostraffad, men domen blev ändå ovillkorlig, och utan benådning!

I samband med riksdagsvalet 2006 hölls folkomröstningar i fyra dalkommuner i rovdjursfrågan. Frågan löd: ”Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?”  En överväldigande majoritet röstade ja.

Samma år var moderatledaren Fredrik Reinfeldt på besök i Mora. Han uttalade sig: ”Vid konflikt mellan människa och rovdjur måste människan ha företräde.”

I regeringsställning har det inte blivit så mycket av detta reinfeldska löfte.  Mot den vargjakt som ändå tillåtits har EU haft skarpa invändningar.  Antalet vargrevir har fortsatt att öka.

EU:s inblandning i svensk rovdjurspolitik har märkts också genom finansieringen av webbsidan ”De 5 stora”. En sida som förtjänar uppmärksamhet!

Till de ”5 stora” räknas här Människan.  Vi är bara är ett djur bland andra – men ändå inte:

”Människan är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. 
Inte minst för sina egna artmedlemmar.”

”De senaste tio åren har hela tiden flera krig pågått samtidigt någonstans i världen.  Enbart i USA blir någon skjuten var tredje minut, trots att det är fredstid.”

”I Sverige har med åren till och med små löjliga bråk runt att inte bli insläppt på en nattklubb, barn som bråkar i en sandlåda, eller en felparkering slutat med övervåld och människors död.

Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet..”

Vad detta resonemang leder fram till är att människor i Dalarna och andra vargtäta områden ska skuldbeläggas. På grund av sin enorma kollektiva skuld ska dalfolket vara tvunget att acceptera vargförekomst.

Det är ju inte dalfolk som har skjutit mot krogköer i Stockholm, fosforbombat barn i Gaza,  krigat i Irak eller torterat på Guantanamo. Men detta är nivån på argumenteringen hos denna påkostade EU-webbsida!

Avslutningsvis vill jag förmedla några citat ur en ganska nyutkommen bok i ämnet: ”Varg och landsbygdsboende”, skriven av Karl Hedin m.fl.

”Statens nuvarande vargförvaltning har, i balansen mellan EU:s förvaltningskrav och lokalbefolkningens acceptans, hamnat i en återvändsgränd.

Aktörer i förvaltningsarbetet är

• Regelverksskapare – EU, Riksdag och Regering i Sverige.

• Förvaltare av fattade beslut – Departement, Naturvårdsverk, Länsstyrelser.

• Betraktarna – människor, som inte socialt och ekonomiskt drabbas av varg

• Brukarna – människor som delar land med varg och drabbas socialt och ekonomiskt av vargförekomst.

Betraktarna, det vill säga de som inte drabbas av kostnader och förluster, har fått stort utrymme i debatten. De har troligen påverkat beslutsfattarna mer än vad som är brukligt.

Brukarna av marken i reviren tvingas ta kostnader och förluster i många fall utan eller med otillräcklig ersättning.

Skillnaderna i synsätt mellan brukare och betraktare tenderar att öka klyftorna mellan land och stad.”

Vargpopulationen i Sverige har ökat kraftigt i Sverige. Skillnaden blir tydlig i jämförelse med Norge. I Finland har antalet vargrevir tvärtom minskat.

”Resultatet av regeringens vargförvaltning innebär, att landet för närvarande med visshet har betydligt fler vargar än vad riksdagen fastställt som maximum. Naturvårdsverkets försiktighetsprincip synes innebära, att det betraktar riksdagens maximinivå som en eftersträvad miniminivå.

Vidare har hittillsvarande förvaltning varken lett till att vargpopulationen spridits över landet eller att införsel av nytt genetiskt material inletts.

Vargförvaltningen bedrivs således icke … i linje med riksdagens beslut.  Vargpopulationen ökar.”

Boken konstaterar att enligt riksdagsbeslut skulle vargreviren spridas över hela Sverige söder om renbeteslandet (Härjedalen och norrut), men att så inte har skett. Reviren är koncentrerade till 5-6 landskap i mellansverige. (A)

Detta stämmer ju inte alls med riksdagens beslut. Enligt det beslutet skulle det ske en jämn spridning över hela  södra halvan av Sverige. (B)

Det alternativ (C), som boken i första hand föreslår är en förläggning av reviren till norr om renbeteslandet, invid finska gränsen. Den lösningen skulle rymma två poänger:

1. Färre svenskar drabbas av olägenheter till följd av vargförekomst.

2. Risken för inavel minskar, genom lättare kontakt med resten av denna vargstam, som ju finns i Finland och Ryssland.

Ett utmärkt alternativ!

”Alla människors lika värde” mässar de politiskt korrekta hela tiden beträffande invandringen.

I rovdjursfrågan gäller plötsligt något helt annat. Där väger landsbygdsbefolkningars intressen lätt.

Det kan jag inte acceptera.

Det är inte vargar som beslutat om nuvarande rovdjurspolitik.

Nya husdjur

Nej, denna text ska inte handlar om hundar katter utan om betydligt mindre djur.I Sverige har vi åter har fått problem med både kackerlackor och vägglöss i bostäderna, i varje fall inom vissa boendeområden.1. KACKERLACKORFakta om kackerlackor:

Det finns ca 4 000 olika arter av kackerlackor. Storleken varierar från några millimeter upp till 12 cm. Den tyska kackerlackan är vanligast i Sverige och den blir cirka 10-15 mm.

De är allätare och de förstör matvaror genom att äta av dem. De smutsar ner och luktar illa då de avsöndrar ett sekret från bakkroppen. Detta kan i vissa fall leda till allergiska reaktioner.
De kan dessutom sprida virus och bakterier som kan ge upphov till salmonella, gulsot och gula stafylokocker, även kallad sjukhussjuka.

De är aktiva på natten och gömmer sig dagtid. Kackerlackan är ljusskygg och springer mycket snabbt. De kan även flyga kortare sträckor.

Kackerlackan söker sig till någon form av värmekälla för att trivas och föröka sig, vilket innebär att de nästan alltid trivs bäst i köket under kyl och frys.

”KACKERLACKOR VANLIGARE SYN I VÅRA SVENSKA HEM” – så löd en rubrik i Aftonbladet den 24/9 -08.

”Vi ser en ökning sedan 2006”, säger Anticimex.

Ur SvD den 19/5 -09:

”Kraftig ökning av kackerlackor

Kackerlackorna utgör ett allt större problem Sverige. Det finns det nu klara siffror på. Anticimex i Stockholm ryckte 2006 ut 1 302 gånger för att sanera lägenheter och villor som drabbats. 2008 var samma siffra 1 885 och bara under de första månaderna i år har man fått ingripa 713 gånger.Trygg-Hansas siffror för hela Sverige visar samma bild.”

Från Newsdesk den 19/5 -09:

”Kackerlackor invaderar svenska lägenheter

Sedan 2004 har antalet anmälda fall av kackerlackor i lägenheter ökat med drygt 40 procent till Trygg-Hansa. Villor drabbas däremot inte i lika stor utsträckning.

Orsaken till ökningen är import från varmare länder och ökat resande, eftersom kackerlackan gärna följer med i bagaget hem från semestern.

Den förökar sig rekordsnabbt och kan bli ett stort sanitärt problem.Mellan 2004 och 2008 har antalet lägenheter som drabbas av kackerlackor ökat från 285 till 405 bland Trygg-Hansas kunder.”

Ja, vad kan det bero på, att vi plötsligt fått denna ökning av antalet kackerlackor i Sverige, så att Anticimex måst göra så täta utryckningar?

Den officiella förklaringen är tydlig: ”vi svenskar” reser mer nu än tidigare?

Detta är förmodligen en del av förklaringen, men är det hela förklaringen? Är etniska svenskars solsemestrande eller globetrottande ens den viktigaste orsaken?

Medias rapportering från bostäder, drabbade av kackerlackor och andra problem har varit snävt vinklade.

Ur Exilen-inlägg, signaturen Skribenten:

”Varför ställde ingen av de uppbragta reportrarna från SVT frågan av vad skäl drabbas ej svenskar av kackerlackor? Nej – det hela var hyresvärdarnas fel. Anticimex representanten gled undan frågan och påstod att skälen till ohyran berodde på våra ‘ändrade resvanor’ och nya matvanor (import av mat).Men – nu måste vi granska nyhetsinläggen med samma ögon som vad fd östtyskar tvangs göra på diktatorn Eric Honeckers tid.”

”Kackerlack-affären handlar om ‘take-away food’, – hemburen konsumtion av pizza och kebab tillredd i otjänlig miljö, (snuskig hantering). Kvalster och kackerlackor och deras äggkapslar trivs och förökar sig i den varma gatu- och restaurangköksmiljön. I pizza kartonger och andra emballage medförs upphovet till kackerlack-attacken till hemmen. Efter snabbmåltiden i bostaden bärs vanligen kartongen ej omedelbart ut i fastighetens gemensamma soprum, utan kvarblir på diskbänk eller tryckes ner i lägenhetens sophink, allt till glädje och förökelse av kackerlackorna.”

2. VÄGGLÖSS

Ökat har även vägglössen. Enligt Anticimex är dessa en större plåga än kackerlackor, på två sätt:

• de förökar sig än snabbare

• de är mer svårbekämpade

SVT-webben den 19/5 -09:

”Anticimex skadedjurstekniker Sven Jeppsson tycker vi ska vara mer rädda för vägglössen… vägglössen ökat mer än kackerlackorna de senaste fem åren.”

Och den förklaring som serveras läsarna är densamma som för kackerlackorna:

”Det som ligger bakom ökningen av vägglöss är detsamma som ökningen av kackerlackor – vi reser mer och får med oss skadedjuren hem i bagaget.”

Ur Expressen den 11/1 -06:

”Vägglusen är tillbaka”

”I början av 2000-talet kom de första larmen om att lusplågan var på väg tillbaka. Statistik från saneringsföretaget Anticimex visar att den tycks ha kommit för att stanna. Medan företaget i mitten av 1990-talet bara gjorde ett tiotal utryckningar mot vägglus per år i Stockholmsområdet, har det de senaste åren handlat om mellan 250 och 300 stycken. Troligen ser det likadant ut på andra håll i landet.”

Ökningen av vägglössen har sedan dess bara fortsatt.

Ur Hallands-Poten den 17/8 -09:

”Råttor och vägglöss blir ett allt allvarligare problem i Halmstads kommun, uppger Anticimex.”

”Vägglusens ökning beskriver Nicklas Holmberg också som rent explosionsartad de senaste åren. Särkilt i mindre bostäder förekommer de allt oftare.- Rent generellt har det gått från att lusen varit helt utrotad på 1990-talet till att vi idag kanske får fem-sex samtal om dagen från folk som råkat ut för dem. Ökningen är rent explosionsartad, …”

Ur Aftonbladet den 20/4 -09:

”Antalet fall med vägglöss i Sverige har ökat sexfaldigt sen 2004.

Det visar statistik av antalet inrapporterade fall till företaget Nordisk skadedjursbekämpning, Nomor.”Under 2004 rapporterades 49 fall av vägglöss i lägenheter in till Nomor, medan motsvarande siffra för 2008 var 249 fall. I villa inrapporterades 13 fall under 2004, och 118 fall under förra året. ”

Och förklaringen?

Den blir i AB densamma som för kackerlackorna:

”- Det enda vi kan härleda det till är att man importerar livsmedel och möbler på ett helt annat sätt än tidigare, och att man reser oftare eller längre, säger Magnus Bergsten.”

Inger-Siv Mattson skrev redan år 2001 om vägglöss, i Fri Information.

”Kloka och politiskt korrekta djur”, konstaterade hon.