• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

På farlig färd

hjarterum

Vid tiden för Första Världskriget hade Sverige fri invandring, som Hanna Wagenius, CUF-ordförande, nyligen framhöll i radions ”Nordegren&Epstein”. Den unga centerpartistskan menade tydligen med detta att vi nu, hundra år senare, ska återgå till den politiken.

Vad Wagenius då bortser ifrån är naturligtvis att Sverige förr var ett fattigt land, som inte attraherade några migranter. Eller så menar hon att välfärdssamhället nu ska nedmonteras och då kan 1914 års invandringspolitik fungera bra. Vi får s.a.s. en självreglering.

Jag vet inte om detta är  Stefan Löfvens vision, men klart står att han agerar som om så vore  fallet. Eller så är han bara vilsen, kan inte riktigt orientera sig i den politiska terrängen. Saknar det nödvändiga modet att se målkonflikter och göra medvetna prioriteringar.

Lyssnar man på lövenministrar som Stefan Löfven och Margot Wallström efter den senaste drunkningskatastrofen i Medelhavet så kan åtminstone tre målsättningar uppfattas:

1. Akut rädda liv. Dvs bli bättre på att få upp människor ur havet, då de håller på att drunkna.

2. Skapa legala vägar in i EU.  Visum ska utfärdas på ambassader i Afrika och Asien.

3. Undanröja orsaker till migration. Dvs skapa bättre fungerande samhällen i utvandringsländerna.

Vad jag inte kunnat uppfatta från lövenministrarnas sida är idéer om hur det svenska samhället ska bli bättre fungerande än idag.

Ser de inget sådant behov? Eller tycker de sig få bekräftat att vi i Sverige har ett bra samhälle så länge det fortfarande finns migranter som vill söka sig hit?

Med fredagsbio 19, ”KAPSEJSAD godhet”, vill jag få sagt att en diffus ambition till godhet leder fel. Det finns målkonflikter i migrationspolitiken.

Låter man det bara rulla på – var tar det stopp?

Måste det bli lika illa i Sverige som i afrikanska utvandringsländer innan det tar stopp?

Även om inga medvetna politiska vägval görs, så blir det ändå effekter.


Vad som också blivit än mer uppenbart i samband med dramatiken på Medelhavet är Sveriges roll. Genom sin extrema ”generositet” ger Sverige en pull-effekt, medverkar till att många ger sig ut på så farliga fartygsresor. I andra änden, litet längre norrut, väntar ju rikliga belöningar.

Dessutom fungerar Sverige tydligen som en bas för människosmugglare, här har givits extremt svängrum för  sådan kriminalitet.

kursen

De beslut som nyligen ser ut att ha tagits på EU-nivå går i en helt annan riktning än den som förespråkats av svenska pk-media och pk-politiker. Bra för Europa och bra för Sverige!

Bäst vore kanske om Sverige nu kunde ställas under någon form av samnordisk tvångsförvaltning…

Det var olyckligt att Kalmarunionen inte fick fortsätta!

kalmarunionen


Mer om godhet:

http://mikaelstyrman.blogspot.se/2015/04/europa-maste-radda-afrika-for-att-radda.html

Ring P1 – om barnfattigdom (https://www.youtube.com/watch?v=iczGhK4Jzr0)

https://morklaggning.wordpress.com/2014/12/24/godhetens-pris/

http://antropocene.se/2015/april/godhetspsykosen.html

http://www.janmilld.se/millt/v43.html

http://www.friatider.se/norskt-forslag-skicka-tillbaka-invandrarna-till-afrika

Kontrafaktisk historia (2): Gustav Vasa

2
Fortsatt kontrafaktisk historieskrivning, med Gustav Vasa som utgångspunkt:

ARKIV Gustav Vasa Foto: Code 190 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Gustav Vasas insatser gjorde som bekant att separationen av Sverige-Finland ur Kalmarunionen kunde fullföljas 1521.

Gustav Eriksson var en av fem viktiga svenskar som den danske kungen, Kristian II, tagit som gisslan. Det var i oktober 1518.

k2
Wikipedia:

”…skulle Kristian komma i land och förhandla vid Västerhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark,…”

I Danmark hölls Gustav Eriksson och övriga gisslan i fångenskap, på ett slott i närheten av Århus. Gustav, som då var bara 22 år, lyckades dock fly till Lübeck och sedan ta sig vidare därifrån till Sverige, där han – efter Stockholms blodbad 1520 – ställde sig i spetsen för upproret.

Ett uppror som lyckades. Inom några år var danskarna fördrivna från Sverige. Gustav Vasa utsågs till svensk kung av en riksdag i Strängnäs den 6 juni 1523. Sitt intåg i Stockholm gjorde han på midsommardagen, den 24 juni. Senare samma år var danskarna borta från även Kalmar och Finland.

Kalmarunionen var därmed till ända, efter 126 år. En union som tillkom 1397 och omfattade hela Norden, inklusive Island och Grönland.

kuflagga

ANTAG ATT Kristian II hade avrättat hela sin gisslan, inklusive Gustav Eriksson – precis som han gjorde med 82 andra svenskar, i Stockholm den 8 november 1520:

– Skulle det då ha blivit något uppror mot danskarna efter Stockholms blodbad 1520?
– Skulle det ha lyckats?

Ja, i vilken utsträckning beror historiens förlopp på enskilda individer?

Eventuellt skulle någon annan individ har trätt fram istället för Gustav Vasa, och fyllt i huvudsak samma funktion. Då skulle separationen från Danmark-Norge likväl ha drivits igenom, kanske bara något senare.

Alternativt skulle Kalmarunionen ha bestått, och blivit en verklig stormakt.

Vi skulle då kunnat undgå Nordiska sjuårskriget och Danmark skulle inte ha drabbats av Ronneby blodbad 1564.

Vi skulle också ha sluppit Älvsborgs lösen, både 1570 och 1613.

Förmodligen skulle vi ändå ha gått in i 30-åriga kriget.

Men det blodiga slaget vid Lund 1676 och det grymma snapphanekriget hade inte behövt inträffa.

Kanske hade Göta kanal aldrig blivit grävd, då vi inte haft någon Öresundstull att irriteras över.

kontrafaktisk fortsättning följer, med Hattarnas krig

jmkFör övrigt anser jag att Karthago…

Stopp nu! (2)

Är utvecklingen omöjlig att påverka?  Är fortsatt mass- och fjärrinvandring till Sverige ofrånkomlig?

Vad som verkar i den riktningen är två föreställningar:

A. att vi har ett moraliskt krav på oss, ett krav om ”godhet” som gör att svenskars intressen måste komma i andra hand, i förhållande till utlänningars.

B. att Sverige är bundet av konventioner och internationella åtaganden som gör att folkliga opinioner måste underordnas, som sätter demokratin på undantag.

Jag hävdar att en annan väg är möjlig:

1. Hösten 1989


Under andra halvan av 1980-talet ökade antalet asylsökande dramatiskt, från drygt 14.000 år 1986 till mer än det dubbla – drygt 30.000 – år 1989.

Sverige hade då en s-regering, med Maj-Lis Lööw som invandringsminister.


Åtgärder vidtogs, för en åtstramning.

Konkret tog sig detta två uttryck:

a) det s.k. Luciabeslutet, fattat den 13 december 1989. Utöver till konventionsflyktingar skulle asyl beviljas bara till asylsökande med ”extra starka skyddsbehov”. Detta innebar att det blev svårare att få stanna som ”de facto-flykting”. (De facto-flyktingar fick asyl, men de erkändes inte som flyktingar enligt Genevekonventionen.)

b) år 1989 var så mycket som 72% av de anlända asylsökande utan pass eller andra id-handlingar. Därför beslöt S-regeringen i november 1989 att den som medvetet har förstört sina pass- och eller resehandlingar under färden till Sverige skulle förutsättas ”ha avhänt sig dem i syfte att undanhålla omständigheter av väsentlig betydelse för personens rätt att få skydd i Sverige. Detta är ägnat att minska tilltron till de uppgifter personen har lämnat till stöd för sin ansökan om uppehållstillstånd.”(SOU 1991:1)

Beslutet om dokumentlöshet ledde till en praxis där avsaknad av pass som regel betydde avslag på asylbegäran.

De två besluten gav omedelbar effekt, 5.000 turkbulgarer kunde avvisas och den då aktuella strömmen asylsökande turkbulgarer upphörde. Ökningen av antalet asylsökande som helhet upphörde, istället skedde en viss minskning.


Under Maj-Lis Lööws tid som invandringsminister förbereddes också ett initiativ beträffande den fortsatta inriktningen av svensk invandringspolitik, genom proposition 1990/91:195, ”Aktiv flykting- och migrationspolitik”.

Ur denna s-proposition:

• ”…varje land har ett ansvar för sina egna medborgare”

• ”Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt.”

• ”Klarare distinktion bör göras mellan dem som bör ha en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige och övriga immigrationssökande.”

• ”En mycket stor andel av de asylsökande i Europa är inte i behov av internationellt rättsligt skydd.”

S-regeringen ville använda resurserna på ett mer effektivt sätt:


”Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrationspolitik, som utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn tar sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för regleringen av invandringen som bättre än det nuvarande ger rätten att stanna i vårt land till dem som bäst behöver det.”

Två år senare, år 1991, blev det borgerlig valseger och Sverige fick en regering  där Bengt Westerberg ingick och en annan folkpartist blev invandringsminister.

Luciabeslutet revs upp den 19/12 1991 och s-propositionen förpassades till papperskorgen. Antalet asylsökande ökade år 1992 till 84.000.

De två s-besluten från hösten 1989 hade givit effekt. Vad som var möjligt att göra då måste vara möjligt att göra även hösten 2012 – om bara den politiska viljan finns.


2. Andra länder

Har det sedan 1989 tillkommit internationella åtaganden,
som bakbinder Sverige mer nu än då, som begränsar vår nationella suveränitet?

Sverige är anslutet till samma konventioner som övriga länder i Norden. Som framgår av detta diagram har asyl- och anhöriginvandringen till Sverige 2008-2011 varit större än till övriga nordiska länder sammantaget.


Den politik som bedrivs av t ex Finland och Danmark måste vara möjlig även för Sverige.

3. Nederländerna

Exempel på vad som kan göras finns att hämta från även andra västeuropeiska länder.

Ur den nya nederländska regeringsförklaringen, avsnittet ”Invandring, integration och asyl”Från Avpixlat den 1/11 -12:

”Vår invandringspolitik är restriktiv, rättvis och inriktad på integration. För invandringspolitiken ska vi ta samhällets bärkraft med i beräkningen. För de berörda och för samhället är det viktigt att invandraren kan stå på egna ben, är självförsörjande genom arbete, integrerar snabbt och bidrar till att bygga upp samhället. Med de förutsättningarna förblir också EU-invånare och arbetskraftsinvandrare välkomna. Också vid anhöriginvandring och för kärleksmigranter säkerställer vi integrationen genom att ställa krav. Flyktingar som uppfyller kraven erbjuds skydd och hjälp som ger dem möjligheter att så snabbt de kan delta fullt ut i vårt samhälle. Vi förväntar oss av dem att de anstränger sig optimalt för att ta de chanser som de erbjuds. För alla nykomlingar erbjuder ett behärskande av det holländska språket, kunskaper om samhället och betalt arbete det bästa perspektivet för en lyckad integration.
 
    Vi fortsätter att inom EU arbeta för striktare regler när det gäller anhöriginvandring. Det gäller ålderskrav på minst 24 år, att tillräckligt väl kunna försörja sig själv genom arbete och åtgärder för att på ett effektivt sätt förhindra skenäktenskap och tvångsgiftermål.
   
.  DNA-tester ska användas för att förhindra identitetsfusk
   
.   Giftermål mellan kusiner blir i princip förbjudet
   
.   Uppehållstillstånd delas inte ut om den sökande tidigare uppehållit sig illegalt i landet eller fuskat.

.   Invandrare som dömts för ett brott ska utvisas snabbare. Prövotiden förlängs till fem år och vid återfall tillämpas normen för återfallsförbrytare.
   
.   Anhöriginvandring gäller för kärnfamiljen; en hållbar monogam relation och de som genom biologiskt släktskap hör till familjehushållet.
   
.   Ensamkommande flyktingbarn ska – även för barnets egen utveckling – så snart som möjligt återförenas med sin familj i hemlandet eller placeras i ett flyktingboende i hemlandet.”


Hur ställer sig svenska representanter i EU till dessa förslag?

T ex Cecilia Malmström, kommissionär med just migrationsfrågor som sitt ansvarsområde?

4. Safe Haven


På EU-nivå finns också det förslag som Tony Blair från Storbritannien lanserade år 2003, men som Sverige då motsatte sig. Dags att ompröva den hållningen?

5. Nödstopp

Till sist har vi den tanke som Merit Wager är inne på, att s.a.s.  dra i nödstoppet, nu när det kommer fler asylsökande än vad Sverige har kapacitet att ta emot. Se här, här och framförallt här.

Wager citerar utlänningslagen:

25 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.

Regeringen ska anmäla sådana föreskrifter till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader.

Island 2006-11


Hur gick det till när Island hamnade i sin svåra ekonomiska kris i början av 2000-talet?

Hur lyckades man ta sig ur krisen?

Boken ”Meltdown Iceland”  av den engelske journalisten Roger Boyes (200 sidor, häftad, 104 kr på AdLibris) ger inblickar, även om den är utgiven år 2009, så det senaste kom där inte med.

Island har 320.000 invånare, att jämföra med Malmö tätort, som har 280.000. Huvudstaden Rejkjavik har 120.000 invånare, att jämföra med Västerås tätort, som har 110.000.

Det började på 1980-talet, med den globalisering och de nyliberala vindar som då svepte över världen. Som globaliseringen utvecklades blev innebörden dubbel:

• man klättrade s.a.s. allt längre ut på grenen, gjorde samhällena mer sårbara genom skuldsättningar som ingen hade grepp om

• olika länders ekonomier sammanflätades, så att störningar i ett land snart kunde fortplantas till många andra.

Margaret Thatcher hade 1979 tillträtt som  brittisk premiärminister, Ronald Reagan 1981 som USA-president. Den amerikanske ekonomen Milton Friedman, 1976 nobelprisad av Sveriges Riksbank, företrädde en extrem marknadsideologi: om varje aktör på marknaden bara ser till sina intressen så blir det till det bästa för samhället som helhet. Nyckelordet var frihet – inga restriktioner skulle gälla. Marknaden fungerade helande – eventuella obalanser skulle rättas till med inre automatik.

1984 var Milton Friedman i Rejkjavik och höll föredrag. En av hans anhängare i publiken var stadens dåvarande borgmästare, David Oddsson.

David Oddsson blev 1991 ordförande i ”Självständighetspartiet” och samtidigt Islands premiärminister. Han bildade regering med Socialdemokraterna som koalitionspartner.

Oddsson privatiserade landets tre större banker Landsbanki, Kaupthing och Glitnir. Detta inträffade i en global ekonomisk och kulturell miljö, där det gjorts lätt att låna pengar: låga räntor och små eller inga krav på kreditvärdighet. Det blev husköp och stigande fastighetspriser. Med husen som säkerhet underlättades ytterligare lånande. Det blev en jakt på ”snabba pengar”, en helt hysterisk köpfest.

Utomlands utnyttjade isländska banker sina möjligheter till krediter. Hög skuldsättning blev det normala.

Till den stora tillgången på pengar bidrog  isländska bankers valutamanövrar: man köpte yen i Japan, där räntan var låg och omvandlade dem till kronor i Island, där räntan var högre.

Islänningarna fick uppleva en explosion av ökat välstånd. En tredubbling av ekonomiska tillgångar på tre år!

”Between 2003 and 2004, the U.S. stock market doubled. Icelandic stocks grew by a factor of nine; by 2006 the average Icelandic family was three times richer than in 2003.”

Utomlands utnyttjade isländska banker sina möjligheter till krediter. Man köpte yen i Japan, där räntan var låg och omvandlade dem till kronor i Island, där räntan var högre.

Islänningarna fick uppleva en explosion av ökat välstånd. En tredubling av ekonomiska tillgångar på tre år!

Så kunde det inte fortsätta, allt byggde ju på hög skuldsätting . Det behövdes bara en vindpust för att få den så över masterna skuldsatta isländska skutan att kantra.

I september 2008 lät USA Lehman Brothers gå omkull. Det påverkade plötsligt förtroendet och möjligheterna att låna. I oktober var den isländska krisen uppenbar.

David Oddson var då riksbankschef. Den nya premiärministern, Geir Haarde, varnade för nationell bankrutt.

Skulden för varje islänning hade hunnit växa till motsvarande ca 2 miljoner SEK.

”The sheer amount of debt piling on Iceland amounts to over $403.000 – per capita. That is, a family of four faces a bill, made up of public and private debt, of over $ 1.6 million.”

Landsbanki hade 2006 tagit upp stora lån, “Icesave”,  i Storbritannien och Nederländerna.  Utlovad avkastning var hög, och detta värderades högre än säkerheten av dem som lånade ut sina pengar:


VARNINGSTECKNEN hade funnits redan år 2006. Bank of Japan, aviserade höjda räntor och det brittiska kreditvärderingsföretaget Fitch hade  noterat att den isländska kreditökningen på 30% per år var ohållbar.

Roger Boyes skriver om sju steg mellan ekonomisk uppgång och fall, bl.a:
1. lättande på regler om likviditet
2. euforia över prisökningar på tillgångar
5. bubblan, då priser stigit till absurda nivåer.
7. slutsteget, då alla ser att kejsaren är naken.

Det sista steget hade egentligen nåtts på Island redan under år 2006, men:

”Only the sheer force of collective self-delusion allowed Iceland to stay a player for another eighteen months.”

På Island var det en liten grupp på ett 30-tal personer som styrde. Eliter inom politik och näringsliv hade smält samman till en elit. Denna upprätthöll nu en gemensam fasad och de som försökte varna för krisen tystades ned. Kritik var inte välkommen!

Riksbankchef Oddsson försäkrade 2006: ”Det är absurt att tala om en kris.”

Socialdemokraternas partiledare försäkrade så sent som i februari 2008 att ”bankarna gör bra ifrån sig”.

Den 7 oktober 2008 kunde situationen inte längre förnekas. Då annonserades nationaliseringen av Glitnir och Landsbanki.

VAD BLEV  krisens konsekvenser för islänningarna?

• En konsekvens var känslan av skam, av slaget mot den egna stoltheten.

”The first blow to the Icelanders was to their pride… the implosion of the countrys financial system had exposed a private shame and made it global.”

• En annan psykologisk effekt var en allmän känsla av otrygghet.

• Inflationen och räntorna var redan höga.

• Arbetslösheten ökade från 2 procent i september 2008 till 10 procent våren 2009.

• Mer än 50.000 islänningar fick se sina besparingar utplånade.

• Måna blev bostadslösa, Frälsningsarméns härbärgen var snart fyllda.

Det som irriterade islänningarna var att inga inom eliten ville ta på sig ansvaret för det inträffade, ingen ville erkänna sig ha gjort något fel.

Islänningar gick ut i allt större och beslutsammare demonstrationer. Det var främst medelklassen som reagerade. Främst människor som fått märka plötsliga och märkbara konsekvenser för egen del.

”Like many revolts, the Icelandic uprising is a middle-class protest. .. relative deprivation being the most common cause of social violence. Not poverty, but a short, sharp interruption in what was assumed to be a steadily rising curve of prosperity and well-being.  The fracture shapes revolutionary movements.”

Detta resulterade i att Geir Haarde avgick, dock av hälsoskäl. Det blev sedan nyval, där Socialdemokraterna och en grön vänster segrade. Ny premiärminister blev Johanna Sigurdardottir.

David Oddsson – landets mest hatade man – tvingades snart avgå som riksbankchef.

Den stora politiska frågan gällde dock om de isländska skattebetalarna skulle ikläda sig de enorma skulder som bankerna förorsakat – många gånger större än Islands BNP. Många fruktade att det skulle kunna driva fram en omfattande utvandring, som skulle kunna äventyra landets själva existens.

Regeringen och parlamentet hade dock tagit ett beslut som innebar att skattebetalarna skulle stå för notan.


Då ingrep Islands president, Olafur Ragnar Grimsson. Den isländska konstitutionen gav honom makten att utlysa folkomröstningar. Den befogenheten använde han sig nu av.

En folkomröstning i frågan hölls i mars 2010. Resultat:  93% röstade nej till att rädda de isländska bankerna.

Ett år senare hölls ytterligare en omröstning i frågan, med samma resultat, även om majoriteten då stannade vid 60%.

Man lät således bankerna få i konkurs, lät dem som lånat ut pengarna ta smällen.

Det skulle visa sig vara ett klokt beslut.

Nya banker startades och skapade en bättre fungerande kreditmarknad utifrån medborgares besparingar.

Island har en egen valuta, den isländska kronan. Denna fick nu flyta mot andra valutor, vilket gjorde importvaror mycket dyra, men gynnade isländsk export och turism till Island.

Idag har dock Island återhämtat sig ganska bra. Landet har handelsöverskott och lägre arbetslöshet än EU.

En mer utförlig version av denna bokrecension finns här:

http://www.janmilld.se/gillalaget/bokrec/meltdown.html

Nordiska Immigrations-Byrån


Det var Tony Blair som en gång lanserade idén om ett för hela EU centralt Safe Haven, dit alla som söker asyl i nåt EU-land skulle placeras och få sin sak prövad.

Det gick tyvärr inte så bra med det – motståndet var av någon anledning stort. När EU idag tillskrives i denna fråga så blir svaret att Safe Haven inte längre är något som någon längre talar om inom EU-politiken, i praktiken att idén är död.

Olyckligt, för Tony Blairs idé var bra. Ett Safe Haven skulle ju som i ett trollslag få till en fungerande asylhantering inom hela EU.

Nu har vi i stället en  Cecilia Malmström i  tongivande position, och hon vill styra det dithän att föralldel EU centralt ska styra hur asylhanteringen ska gå till, men att mottagandet och utredandet ska ske i de individuella länderna.

Här kan man allt ana en gravad hund, att hon, kanske omedvetet, representerar krafter som inte alls vill minska flyktingströmmarna, som vill blanda ihop befolkningarna vid Medelhavets södra sida med folken i det gamla Europa – krafter som vill att allt ska bli en stor heterogen söndrande smet av olika etniciteter.

Ett centralt Safe Haven för alla asylsökande till EU vore annars rationellt om man verkligen ville lösa asyleriproblemen. Dvs garantera skydd åt verkligt skyddsbehövande, samtidigit som missbruk av asylinstitutionen stävjas.

Nu när Libyen frigjorts från sin tidigare regim borde EU kunna söka ett avtal med den nya regeringen om att placera ett för hela EU centralt mottagningsläger där. Det kan bli så stort som det behöver vara – Libyen har vidsträckta obebodda ytor. Det öppnar även en möjlighet för karantän mot svårbotade smittsamma sjukdomar som AIDS och TBC. Och det kan lösa ett annat annars svårlöst problem, nämligen att utgöra en plats att sända avvisade/utvisade personer till i de fall där det uppgivna hemlandet vägrar ta emot personen.

Men när nu Plan A – en för hela EU gemensam lösning – inte tycks möjlig, återstår för Sveriges del Plan B:

Sverige gör ett eget Safe Haven, eller hellre ihop med Norge och Finland och kanske även Danmark, då också dessa – våra broderfolk – har många asylsökande.

Staten (Riksdagen) borde gå in och ta ett samlat grepp här och inrätta en statlig kommun för alla som söker asyl i Sverige. Det finns ett Nordiska Rådet som väl med fördel kan få komma till skott i denna fråga.

Projektet skulle kunna döpas till Nordiska Immigrationsbyrån och få arbetsnamnet ”Nimby”.

Det handlar om asylsökande som vill bygga ett nytt liv i Norden, och om hur deras resurser bäst ska kunna tas tillvara. Det är fråga om att effektivisera asylhanteringen så att de med skyddsbehov snabbt identifieras och:

¤ får skydd
¤ förvärvar nödvändiga språkkunskaper
¤ validerar sina kunskaper
¤ kommer ut på arbetsmarknaden, så att de klarar sin försörjning

Det handlar om resurser som vårt samhälle hittills tyvärr i alltför liten utsträckning förmått ta tillvara. Det är ett dystert faktum att många svenska kommuner – sannolikt av okunskap – visat ett mycket svalt intresse för att ta emot dessa nybyggare, vilket skapat akuta problem för Migrationsverket. Kommunerna ser dock bara de initiala problemen, de ser inte att de så småningom kommer att behöva nya driftiga invånare.

Innebörden av Nimby skulle konkret vara upprättande av en central statlig kommun för all asylantmottagning. Den förlägges lämpligen på kronomark nånstans i gränstrakterna mellan Norge, Sverige och Finland.

Till Nimby skulle så Danmark, Norge, Sverige och Finland gemensamt förlägga alla erforderliga resurser i form av handläggare, advokater, tolkar, sjukvårds- och utbildningspersonal – allt i syfte att snabbt utreda asylskälen, och ta tillvara kompetensen hos dem som beviljats uppehållstillstånd och få ut dem i arbetslivet.

Dock måste det ändå få ta den tid som krävs för att integrationen ska ha förutsättningar att lyckas. Kompetens är nyckelordet, och de som befunnits ha asylskäl får stanna i Nimby tills de funnit ett arbete som gör dem självförsörjande. Rimligen borde kommunerna efterfråga invandrare med yrkeskunskaper och akademiska betyg, som de ju så ofta egentligen har, men inte lyckats få med sig i flykten. I Nimby borde det vara möjligt för dem att kunna visa sina faktiska kunskaper.