Vargar och politik

Varg i Sverige – i vilt tillstånd, fridlyst och med spridning i ett bälte från Dalsland över Värmland-Västmanland-Dalarna till Hälsingland – är ett politiskt projekt.

På 1970-talet fanns inte varg i Sverige, om man inte räknar en ensam varg uppe i Sarek. 1966 hade vargen fridlysts i Sverige.

1976 presenterade SNF sitt ”Projekt varg”, om utsättning av vargar söder om renbetesområdet, men norr om de befolkningstätaste delarna av Sverige.

Just detta inträffade några år senare.

Åke Bjärvall på SNF försäkrar att detta bara blev ett sammanträffande – den vargpopulation som nu finns i Sverige härstammar inte från utplacerade vargpar. Jag kan där inte uppfatta honom som trovärdig!

Det verkar sannolikt att det faktiskt har gått till ungefär som skisserat i SNF-rapporten.

Det är som allt har följt en plan även i fortsättningen. Snart hade riksdagen en utredning att ta ställning till, och beslutade att i Sverige skulle till att börja med finnas ca 200 vargar. Straffen för jaktbrott skärptes.

Som det snart skulle visa sig i praktiken kunde som ”jaktbrott” räknas även ett ganska rimligt agerande för att skydda sina tamdjur. Det fick fårbonden Stig Engdahl i Dalsland erfara: ett halvt år i fängelse!

Sverige anslöt sig till Bernkonventionen, utan några reservationer – till skillnad från Finland och många andra länder, som fick undantag för vargjakt.

Nu kan konstateras hur EU gång på gång ligger på Sverige om att inte skjuta några vargar. Resultatet blir en allt påtagligare vargnärvaro och allt oskyggare vargar – inte i Sverige som helhet, men i de landskap där vargrevir har etablerats.

Parallellt med detta har motståndet mot den förda rovdjurspolitiken växt. Sedan länge verkar FNR – ”Folkaktionen Ny Rovdjurspolitik”. Inför senaste riksdagsvalet bildades ”Landsbygdsdemokraterna”, med rovdjursfrågan som en av sina viktiga punkter. Partiet fick dock bara 0,03% av rösterna. Nu har ytterligare ett parti bildats, ”Naturdemokraterna”. Det är ett uttalat enfrågeparti med ett enda krav: ”nollvision” för varg i Sverige.

Jag kan inte finna att motståndet mot den förda rovdjurspolitiken i Sverige bedrivs på ett bra sätt. Här har nu kommit vargboken ”Varg och landsbygdsboende”, med inte bara matnyttiga fakta och en intelligent argumentering – där presenteras också ett helt genialt förslag.

Lösningen s.a.s. serverad på silverbricka, men inga av nämnda organisationer verkar nappa och göra förslaget till sitt.

Vad jag syftar på är förslaget att placera de svenska vargreviren invid finska gränsen, norr om renbetesområdet.

Då uppnås tre moment:

1. Det finns varg i Sverige, så EU får ge sig.

2. Dessa vargar får kontakt med övrig vargstam i norra Europa, och ingen inavel, inga genetiska problem behöver uppstå.

3. Befolkningen i mellansverige befrias från vargproblem.

Är Bertil feminist?

Bertil är verkligen en profil och en personlighet.

https://janmilld.wordpress.com/2012/01/16/rapport-fran-en-honsgard/

En fascinerande och imponerande tupp. Han bör kunna stå som förebild för en sund maskulinitet!

https://janmilld.wordpress.com/2012/01/16/rapport-fran-en-honsgard/

På ett alldeles självklart sätt axlar han sin könsroll och ger den en positiv tolkning. Ständigt håller han alltså uppsikt över sina hönor, så att de inte drar iväg.

Konstant har han koll på läget, om något som kan utgöra en fara skulle dyka upp. Positionerar sig reflexmässigt mellan det potentiella hotet och sina hönor. Normalt är Bertil snäll och lugn, men vid behov kan han nog morska upp sig.

När en höna ska lägga ägg kacklar hon på ett speciellt sätt, medan Bertil kan heja på med glada galanden.

Vid ett tillfälle påkallade Bertil min uppmärksamhet. Jag satt inomhus vid min dator, men hörde hans envetna galanden utanför fönstret. Det var något han ville mig. En i gruppen saknades, Agda. Jag fann henne på golvet i hönshuset, där hon skulle värpa. Men det var kallt där, så jag slog på värmen. Det var tydligen det problem som Bertil ville få mig att uppmärksamma.

När jag har vänner på besök vill både Bertil och hans harem vara nära dem, för att visa upp sig.

Vid ett tillfälle blev Bertil sur på mig. På morgonen hade jag glömt stänga luckan till hönshuset.Nu inte en höna varken där eller inom synhåll. Hade räven passat på att ta dem under natten?!….. Efter några skräckfyllda evighetsminuter fann jag dem alla under trappan på husets framsida, ett relativt säkert ställe. Klokt agerat, men nu var Bertil sur på mig. Under lång tid vägrade han äta, tills jag fick honom att tina upp med några läckra köttbullar.

En annan gång blev han sur på Beda. Hon är av allaannan ras än övriga hönor, inte Hedemora(mer öldtåliga) som aalla aw övriga. När den första snön fallit tog Bertil med sig flocken ut i snön, men Beda stannade kvar under tak. I stor sett hela dagen gal han på henne att komma ut, medan hon kacklade tillbaka: ”jag vågar inte!”. Detta hade Bertil svårt att förstå, så han blev klart irriterad på henne.

Bertil är en gentleman och patriark i positiv bemärkelse. När maten serveras har jag noterat hur han står avvaktande, vill först se till att hönorna får sitt. Mer än en gång har han t.o.m. tagit en matbit och lagt framför fötterna på en höna.

Vilken kontrast utgör inte Bertil till den aggressiva och omogna, egotrippade och billiga macho-maskulinitet som bara alltför många skolpojkar i Sverige  idag visar prov på i sitt umgänge med flickor.

Som svar på frågan i rubriken:

ja, jag tror att Bertil mycket väl kan vara feminist – men då en riktig feminist,naturligtvis inte en  tok-dito.

N

Rapport från en hönsgård

Den här bloggtexten blir litet annorlunda mot vad jag brukar leverera.

• Den kan tolkas som bara en slags hönsfarmares dagbok.

• Den kan också ses som en historia om mångfald och integrationsproblem, diskriminering och utanförskap, brobyggande och konflikter,mobbing, sexuella trakasserier och gränssättande.

Carl Bildt skulle kanske tala om ”motsatsernas dynamik”, som driver utvecklingen framåt och mot ständigt nya höjder.

https://www.youtube.com/watch?v=mQakZce3GhQ
Döm själv:

Det var i våras som min kompis Börje i Rättvik bestämt sig för att skaffa kycklingar, att växa upp till hönor och tuppar.

Jag hade tidigare funderat på att skaffa några hönor av Hedemorasort – de har fjädrar på benen och är mer köldtåliga än vanliga hönor, de är också mer sociala och mindre rädda av sig.

Min tanke var iofs att köpa vuxna höns,  men nu hoppade jag på Börjes koncept och köpte 10 kycklingar, från samma uppfödare. Både Börje och jag förväntade oss att oddsen då skulle vara att få hälften tuppar och hälften hönor.

Snart fick vi veta att oddsen i sådana sammanhang är 8 tuppar och 2 hönor. Jag hade för min del en makalös tur: det blev 2 tuppar och 8 hönor. Den kyckling som först kunde avläsas som blivande tupp var vit – jag gav honom namnet Bertil. Den andra var helsvart, och fick heta Caesar.

I takt med att de alla blev äldre ville de alltmer utforska sin omgivning. Snart blev det ett återkommande problem att de ville ge sig ut på vägen. Jag lärde dem då att bli rädda för en röd räfsa. När jag svängde den i luften, likt en semafor,  fick de bråttom tillbaka!

Men jag kan ju inte passa dem jämt, så det fick bli en konventionell lösning med hönsnät runt den del av gården där de får vara.

Innan hönsnätet kommit upp hade jag decimerat antalet höns genom att skänka några till Börje – som ju nästan bara fått tuppar.  Tre av de han hade var väldigt granna – gyllenbruna och stora.

(”they can because they tink they can”- så lyder texten på måsbilden hos ”flygläraren”, klassens flygintresse försvann dock plötsligt)

Senare gjorde jag  misstaget att ta emot en tupp från Börje, så att jag fick tre tuppar och tre hönor. Denna nya tupp fick hela Algot. Hönorna hade jag döpt till Agda, Beda och Cinderella.

Cinderella – Askungen – är speciell. Som liten hade hon inte vett att ta för sig av mat, när det serverades.  Hon var mindre än de andra, var så vilsen och rädd, höll sig alltid på sin egen kant. Jag trodde henne då inte om att kunna överleva, men som vuxen är hon nu den största av hönorna.

Algot blev ett klart problem.  Direkt vid ankomsten gällde ju att etablera rangordningen i förhållande de övriga tuppar. Det blev en uppgörelse mellan honom och Bertil, precis som man sett på bild från tuppfäktningar. Skarpt läge! Ingen kom lyckligtvis till skada. Det blev tyvärr Bertil som fick ge sig i denna psykologiska och fysiska kraftmätning.

Det stannade dock inte vid detta. Algot hade svårt att anpassa sig. Han uppträdde på ett sätt som gjorde att jag direkt döpte om honom, till Adolf.

Han missunnade övriga deras mat, särskilt tupparna.  Var ständigt vresig och aggressiv, pickade på de andra även när det inte var matdags. Detta oroade mig. Jag hade ju haft en påtagligt harmonisk grupp, nu stressade han alla de andra. De undvek hans närhet.

Så jag blev tvungen att ta fram en käpp att tukta honom med,  för att markera gränserna för anständigt beteende. Det tog skruv, men gjorde att Adolf istället blev missanpassad på ett annat sätt. Han höll sig helt borta från allt och alla, ville inte mer veta av världen. Satt bara på en pinne i hörna i hönshuset för sig själv. Segregation och utanförskap!

Efter två dagars surande var jag beredd att lämna honom tillbaka till Börje. Men samma kväll hände något. Plötsligt hade Agda satt sig bredvid Adolf på pinnen, liksom för att trösta honom i hans bedrövelse.  Adolf var därmed accepterad i gruppen.

Tre tuppar, i varsin färg: vit, brun, svart.  Och de kom nu överens.

Mellan Bertil och Adolf rådde ett slags delat ledarskap, även om det var Bertil som hade hönornas förtroende.

Caesar fick nöja sig med att vara trea i rang. Ibland gjorde han försök att utmana, men varken Adolf eller Bertil tog honom riktigt på allvar.

Men lika många tuppar som hönor – det aktualiserade snart ett annat problem.  Hönorna blev ständigt uppvaktade, fick aldrig vara ifred. Särskilt aktiv verkade Caesar vara, eller så märktes han mer genom att hönorna mindre uppskattade hans närmanden. Genusforskare skulle kanske kalla tupparnas agerande för sexuella trakasserier.

Det stannade dock inte vid lystna blickar och ett diskret tafsande. Det kunde gå – åtminstone till synes – brutalt till: tuppen bet ett fast grepp om nacken på hönan ifråga, varvid hon skrek i högan sky.  Våldtäktsförsök eller fullbordade våldtäkter blev vardagsmat på min gård.

Dessutom märkte jag att Adolf alltjämt störde hönorna, och även Caesar, med utfall när de skulle äta. Detta trots att han hade fått en egen matskål.

Så kunde det inte fortsätta.

Det satt hårt åt för mig, men till sist tvingades jag att lämna ifrån mig både Adolf och Caesar, för att de skulle förvandlas till Coq au vin.

Kvar blev Bertil och de tre hönorna Agda, Beda och Cinderella. Och då är jag framme vid en ”punch-line” i denna berättelse.

Tuppen Bertil – företrädare för en sund maskulinitet!

Till honom ska jag återkomma i morgon.