Situation för Stefan Löfvén, för SAP och för Sverige kan just nu sammanfattas i ordet KRIS.
Wikipedia definierar ”kris” som ”svår process”. Det är ett begrepp som vetter åt två håll:
a) problem, svårigheter
b) möjligheter, chans att skapa något nytt.
Problemen är mer än uppenbara.
Vad regeringen Reinfeldt lämnar efter sig är på många sätt ett konkursbo:
1. underskott i statsfinanserna och en enorm skuldsättning
2. hög arbetslöshet och stort bidragsberoende
3. akut bostadsbrist
4. hög privat skuldsättning och en farlig bostadsbubbla
5. nedsliten infrastruktur beträffande t ex järnvägar
6. obefintlig katastrofberedskap
7. importberoende beträffande matförsörjning
8. smyganslutning till NATO
9. medverkan i aggressiva USA-projekt
10. svällande byråkrati
11. orimligt skattetryck
12. sviktande folkhälsa
13. skola i förfall
14. allvarliga brister i sjukvård och äldreomsorg
15. etniska motsättningar, nya orättvisor
16. omfattande kriminalitet, växande otrygghet
17. vargar i bebyggda områden
18. likriktande och fördummande massmedia
19. antiintellektuellt samhällsklimat
20. demokratiska fri- och rättigheter på undantag
21. bakbunden polis och svagt rättssamhälle.
Betrakta detta diagram över socialdemokratiska valresultat sedan år 1940. Där framgår två moment:
• Svensk socialdemokrati hade ett mycket stort förtroende hos svenska folket både under kriget och under decennierna närmast efter kriget. Toppnoteringen var år 1940, med nära 54%. Även år 1968 nådde SAP egen majoritet. Det goda resultatet år 1994 på över 45% kan (S) tacka regeringen Bildts (1991-94) kompletta misslyckande.
• Även under perioden av borgerliga regeringar 1976-82 var SAP ett parti med över 40% av rösterna. Under den nivån halkade partiet först 1991 och där har det sedan parkerat sig från och med riksdagsvalet 1998.
Valen 2010 och 2014 är de första gångerna som SAP varit nära att ramla under 30%-nivån.
Behöver det vara så?
Måste Socialdemokraterna bli ständigt mindre?
Behöver SAP vara ett parti som kämpar för att nå över 30% av rösterna?
Mitt svar är NEJ!
I denna bloggtext vill jag presentera ett grundrecept på hur Stefan Löfvén skulle kunna lyckas som svensk statsminister. En framgång för hans s-regering kan medföra att SAP åter blir ett parti som ligger på en 40%-nivå, om det inte rentav skulle nå egen majoritet.
Framgången inbegriper och förutsätter naturligtvis att regeringen förmår lösa eller i varje fall minska många av de inledningsvis uppräknade problemen.
Steg 1 blir frågan om regeringsbildning och strategin för att kunna lotsa politiska förslag igenom riksdagen.
Utgångsläget är alltså att där finns åtta partier och att SAP av totalt 349 mandat förfogar över bara 112. För en riksdagsmajoritet krävs 175 mandat. Det fattas alltså 63.
I det läget bortfaller möjligheten för S att bilda
a) en egen majoritetsregering.
Återstår tre andra regeringsalternativ:
b) Koalitionsregering som ger majoritet.
c) Koalition som alltjämt är en minoritetsregering.
d) En ren s-regering, som blir en minoritetsregering.
Innebörden av och förutsättningarna för respektive alternativ:
b) Koalitionsregering som ger majoritet
Tillsammans med Moderaterna (84 mandat) skulle en sådan regering kunna komma till stånd. Så har man gjort i Tyskland och så skulle man tveklöst har gjort i Finland i motsvarande parlamentariska läge. (S) och (M) står varandra dessutom politiskt mycket nära.
Haken här är att (M) nu saknar en partiledare och förmodligen vore oförmögna att ingå ett sådant samarbete. Dessutom vore det bara en kortsiktig lösning – inför nästa riksdagsval skulle detta bädda för nya stora valframgångar för SD.
c) Koalition som alltjämt är en minoritetsregering
För att kunna skrapa ihop ytterligare 62 mandat utan att ta hjälp från vare sig Moderaterna eller Sverigedemokraterna (49) skulle krävas medverkan från ytterligare minst tre andra partier: t ex Miljöpartiet 25, Centerpartiet 22 och Folkpartiet 20 (eller Vänsterpartiet 21/Kristdemokraterna 16).
Problemet där blir dels att flera av dessa är ovilliga, dels att det bli många viljor att jämka samman, vilket från början skulle bakbinda regeringen så att den inte kan ta sig an föreliggande problem.
d) En ren s-regering, som blir en minoritetsregering
Detta vore det överlägset bästa alternativet, och det jag här rekommenderar Stefan Löfvén!
Innebörden av detta vore alltså att INTE SÄTTA SIG I KNÄET PÅ MILJÖPARTIET, vilket just nu ser ut att vara aktuellt.
En knytning till mupparna för den fortsatta s-politiken blir förödande, med tanke på att just detta parti är riksdagens mest extrema och det som mer än något annat parti bär ansvar för den situation Sverige har försatts i.
En rent socialdemokratisk regering – om än en minoritetsregering – ger handlingsutrymme. Den skulle kunna konsekvent arbeta med HOPPANDE MAJORITETER i riksdagen.
S-regeringen kan då stödja sig på än den ena, än den andra, gruppen av partier. Socialdemokraterna slipper att permanent låsa upp sig i en samverkan med något enskilt parti, behåller handlingsfriheten att driva sin egen politik.
Det blir möjligt att lägga konkreta och genomarbetade förslag på område efter område, vilket tvingar övriga partier att ta ställning och bekänna färg.
Med bra förslag i folkets intresse och med gensvar i opinionen kan möjligheten till nyval hela tiden hållas fram som ett hot. De partier som fällt konstruktiva och positiva förslag från s-regeringen skulle då kunna emotse svidande valnederlag!
ÖVER TILL SAKPOLITIKEN.
Som klarsynta läsare redan insett är många av de inledningsvis uppräknade problemområdena kopplade till invandringen och den ansvarslöshet som hör ihop med denna.
Invandringspolitiken är som bekant en ”het potatis”.
Men den måste tacklas, det går här inte att komma förbi den.
Och just Socialdemokraterna har kanske särskilda förutsättningar att kunna klara det!
Varför just (S)?
Det beror inte bara på att (S) är det största partiet och det parti som under en stor del av 1900-talet varit statsbärande parti i Sverige. Det beror också på att (S) har traditioner och historia att knyta an till, på många sätt.
SAP – Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti – bildades 1889.
••• Från första början handlade det om att ta tillvara ”småfolkets” intressen. I centrum stod paroller som rättvisa och trygghet, frihet och solidaritet. Kampen gällde framförallt demokrati. Allmän och lika rösträtt uppnåddes 1919-1921, efter en lång och hård strid.
En självklar utgångspunkt var att vi svenskar fanns och att arbetarklassens intressen skulle tas tillvara. Vår röst skulle räknas.
••• Hösten 1938 sändes Lubbe Nordströms radioreportage ”Lort-Sverige”, om trångboddhet och dålig hygien, sjuklighet och misär. Konkret kunde det handla om TBC (tuberkulos), vägglöss, mm. När socialdemokratin sedan vann valseger efter valseger så var det ett kvitto på att partiet hade lyckats väl i kampen mot dessa slum-problem.
••• SSU hade bildats 1917, efter partiklyvningen samma år. En paroll för SSU blev ”VERKLIGHETSSYNENS UNGDOM” – i polemik mot kommunisternas dogmatism, verklighetsflykt och önsketänkande.
Detta låg väl i linje med den praktiska inriktning som präglat moderpartiet, inte minst under den nästan oavbrutna perioden av regeringsinnehav 1932-1976.
”Pragmatism” har alltid varit ett honnörsord inom socialdemokratin. Därmed menas att utan skygglappar utgå från verkligheten som den är. Man står med fötterna på jorden, för att kunna lägga konkreta förslag som är ändamålsenliga, dvs ägnade att leda till önskade resultat.
••• När riksdagen 1968 tog beslut om en reglering av arbetskraftsinvandringen så skedde det efter påtryckningar från LO. En utgångspunkt där var att svenska arbetares intressen skulle sättas före utlänningars.
Migverkets webbsida:
”I slutet av 60-talet infördes den reglerade invandringen. För de som ville komma till Sverige för att arbeta krävdes att de hade både arbetserbjudande och bostad klara. Dåvarande Invandrarverket tillsammans med arbetsmarknadens parter gjorde en arbetsmarknadsprövning, och bara om Sverige behövde den utländska arbetskraften gavs tillstånd. Om det fanns arbetslösa i Sverige som kunde utföra arbetet beviljades inget uppehållstillstånd.”
••• I slutet av 1980-talet ökade antalet asylsökande kraftigt. Den sittande s-regeringen – med Ingvar Carlsson som statsminister och Maj-Lis Lööw som invandringsminister – vidtog då resoluta åtgärder.
Den främsta åtgärden var det s.k. Luciabeslutet från den 13 december 1989 om snävare bedömning i asylbeviljande. Detta blev till en signal, vilken snabbt resulterade i ett minskat antal asylsökande till Sverige.
Från s-regeringen låg dessutom en migrationspolitisk proposition färdig, men genom valnederlaget och regeringsskiftet 1991 blev den aldrig antagen av riksdagen.
Med Bildtregeringen ökade asylinvandringen åter – än mycket kraftigare än 1989.
När detta skrivs är det knappat tre månader kvar till Luciadagen 2014. En första åtgärd från regeringen Löfvén bör bli ett nytt Luciabeslut, beträffande såväl asylinvandring och anhöriginvandring som arbetskraftsinvandring.
Redan utan att behöva frångå internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa kan den pågående invandringen från andra världsdelar nedbringas väsentligt. Följande moment bör ingå i ett migrationspolitiskt paket från s-regeringen:
• inga permanenta uppehållstillstånd (PUT) åt asylsökande – enbart tillfälliga (TUT)
• inga uppehållstillstånd med mindre än att man visar id-handlingar och resedokument
• tillämpning av Dublinkonventionen, dvs asyl ska ha sökts i närmaste konventionsland
• inga ekonomiska bidrag eller social service åt utlänningar som vistas illegalt i Sverige.
En s-politik med denna inriktning skulle ge en win-win-situation:
Samtidigt som allvarliga problem i det svenska samhället skulle åtgärdas, eller i varje fall lindras, skulle SAP kunna lägga grunden till en jordskredsseger i nästa riksdagsval.
Kombinationen av å ena sidan det historiska förtroendet för socialdemokratin, å andra sidan infångandet av den växande folkopinion som SD-segern i årets val gav uttryck för, skulle kunna återföra SAP till ett valresultat i nivå med vad som tidigare gällt under efterkrigstiden.
Staffan Torssell i Nya Tider:
”Det kanske inte är SD som parti som är lösningen, men SD:s valframgång visar att väljarna sagt ifrån.”
Skulle regeringen Löfvén missa det här tåget, vad händer då?
En konsekvens lär bli en fortsatt tillväxt av det då enda riksdagsparti som företräder ett positivt alternativ i invandringspolitiken, nämligen Sverigedemokraterna.
Alltsedan år 1998 har antalet SD-röster ungefär fördubblats i varje riksdagsval. En fördubbling även i nästa riksdagsval skulle kunna betyda att Sverigedemokraterna får 26% av rösterna.
I så fall tas 13 procentenheter från övriga partier. Antag att hälften av dessa skulle tas från (S). I så fall skulle SAP kunna backa till 25%, och bli riksdagens i storlek bara andra parti. Störst parti skulle bli Sverigedemokraterna.
Ett icke-önskvärt och samtidigt onödigt scenario – eller hur, Stefan Löfvén?
PS
Sedan kan man ju undra, efter att detta scenario förverkligats, om Jimmie Åkesson kommer att bli inbjuden till Nobelmiddagar...
Läs mer
Valkommentar 1: SEGERVAL!
Valkommentar 2: NÖDROP!
Arnstberg: Hur SD kan bekämpas…
Wager: Med förvåningens finger…
Kamikaze
Filed under: Blågula frågor, demokrati, historia, invandring, motstånd, partier, sd, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, val | Tagged: invandring, motstånd, partier, riksdag, sd, Socialdemokraterna, val | 31 Comments »
Jan Millds blogg 