Sådan statsminister, sådan biskop

Vem kunde egentligen bli förvånad?

Men däri ligger naturligtvis en fara. Att vi vänjer oss, blir avtrubbade. Slutar reagera. Upplever det genomsjuka som normalt. Under valrörelsen avlöste de föregivna experterna och sakkunniga varandra, alla med samma budskap: SD hade fel.

Efter valet växte de godas raseri till stormstyrka. I stort sett varje i media framsläppt person, med ambition att räknas till de ”anständiga”, rumsrena” och ”demokratiska” (dit kommunisterna nu räknas) deltog i drevet.

Kvällspressen fortsatte sitt tema från valdagen och på Sergels Torg har massdemonstrationerna avlöst varandra. Evenemang där en sd-are knappast hade kunnat visa sig utan att bli knivskuren eller på annat sätt fysiskt bearbetad.

Så naturligtvis. Självklart!

När Stockholms biskop skulle tala i Storkyrkan inför de nyvalda riksdagsledamöterna ville hon gripa tillfället att ta ”de onda krafterna” i upptuktelse. Som små barn eller forna tiders kyrkobesökare förväntades sverigedemokraterna sitta där att ta emot.

Likt en sträng folkskolemagister från förr kunde ta fram sin pekpinne för att ge en olydig elev smäll på fingrarna mobiliserade biskop Eva Brunne den position som kräklan gav henne:

”I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld.”

Det gläder mig att sd-ledamöterna här visade råg i ryggen och reagerade direkt. De lämnade lokalen. Reaktionen gällde biskopens solidarisering med antidemokraterna på Sergels torg, även om alla inte visat förmåga eller vilja att förstå detta.

Bara ett exempel i mängden är vad Lars Gårdfeldt, ”präst och HBT-aktivist”, skriver på Newsmill, på ett sätt som om något borde kunna klassas som ”hate-speech”.

På Sergels Torg  talade för övrigt V-ledaren, Lars Ohly, och sade till Expressen: ”Det är ingen som ska lämna Sverige förutom Sverigedemokraterna.” Ett i sak extremt uttalande, om denne politiker ska tas på orden. Det innebär ju att inte ens grovt kriminella utlänningar ska kunna utvisas.

Vad som kommit bort i debatten kring denna incident är innebörden av biskopens uttalande om ”samma rättigheter”:

”…avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du … ska inte ha samma rättigheter som jag.”

År 1968 röstade den svenska riksdagen om en reglerad invandring, beslutet togs i enighet.

Redan dessförinnan hade Sverige en utlänningslag som GJORDE SKILLNAD PÅ MÄNNISKOR som hade svenskt medborgarskap och människor som inte hade det.

Motsvarande regler gäller i vilket land som helst. Alla har inte rätt att vistas i landet på obegränsad tid, än mindre kan vemsomhelst göra anspråk på sociala förmåner.

Biskopen är förvisso ”i gott sällskap”– det är ju ett budskap som i åratal har mässats av hela 7-klövern och alla som givits utrymme i massmedia, av alla journalister och redaktioner. I praktiken arbetar man mot riksdagens beslut från 1968, man verkar  för en oreglerad invandring och ett obegränsat ekonomiskt åtagande.

Jag gör gällande att man kan vara anhängare av en reglerad invandring och ändå på individnivå behandla andra människor korrekt, oavsett var de är födda. Det är jag övertygad om gäller för samtliga sverigedemokrater  i riksdagen.

Men ”allas lika värde” får inte betyda att Sverige ska fungera som en hela världens socialbyrå. En välfärdsstat kan inte kombineras med fri invandring.

En kräkla medför inte med automatik några särskilda insikter i politik, eller ens en moral utöver det vanliga.

Det har Eva Brunne nu bevisat.