Yttrandefrihetens gränser

Måste det bli värre innan det kan bli bättre? 

Ett återkommande tema i pk-media har varit att invandringskritiker försöker gömma sig, men att i ljuset ”spricker trollen”.

Och ljusets riddare i media ser som sin uppgift att ”dra fram” dessa ljusskygga element och mörka krafter ”i ljuset”. 

Således blev detta vinklingen i dagspressen i samband med Expobilagan den 10 juni 1996, om Blågula frågor.

Nu var ju själva syftet med bildadet av BGF att medverka till en öppen och saklig debatt, vi gjorde från första början allt vi förmådde att få in debattartiklar och bli uppmärksammade i media. Problemet var att vi förtegs.

Och när media övergav förtigandet var det för att växla över till ett annat spår: förtalandet.

Expobilagen gick ut i en miljonupplaga med Aftonbladet och Expressen, men det lilla genmäle vi fick in publicerades bara i Expo och nådde ett par tusen läsare. Så den bild allmänheten bibringades av Blågula frågor hade vi själva inte mycket inflytande över.

Har man varit aktiv inom en så stämplad organisation som BGF, då har man fått finna sig i att bli ifrågasatt. Inte kunde ordförande Anders Sundholm tänkas besitta någon form av integritet –  självfallet skulle det vara kränkande mot invandrare om han fick fortsätta som nämndeman i Svea Hovrätt!

Motsvarande har gällt medlemmar i Sverigedemokraterna, där det mest kända fallet är yrkesförbudet mot Richard Jomshof.

Nu har det skett en UPPTRAPPNING.

Nu krävs inte längre någon sådan organisatorisk koppling, ej heller att man varit publicerad på någon webbsida eller i någon tidning som redan är peststämplad.

Det visar fallet med journalisten Gunnar Sandelin, som vägrats anställning på SCB med den uttryckliga motiveringen att han skrivit om asylfrågor och där framfört åsikter som inte ansågs lämpliga. 

Ur Aftonbladet den 20/1 2011:

”De fyra debattartiklar jag har skrivit behandlar de känsliga ämnena asyl och migration och har publicerats på några av Sveriges största och mest respekterade debattsidor (DN Debatt, GP Debatt och SVD:s Brännpunkt) samt på debattsajten Newsmill.
Mina källor har varit Migrationsverkets rapportering, men också offentliga statliga utredningar och rapporter samt i något fall SCB. Samtliga fyra artiklar har resulterat i anmärkningsvärt stora och positiva läsarreaktioner.

Mitt fokus var att journalistkåren, i sin iver att motverka främlingsfientlighet, inte rapporterar allsidigt utan döljer grundläggande fakta.

Några exempel som sällan nämns är att bara några få procent av de asylsökande som fått stanna de senaste 30 åren är flyktingar enligt internationell konvention och svensk lag, att i stort sett ingen som söker asyl har giltiga id-handlingar, att Sverige ligger etta i världen när det gäller att ta emot asylsökande per capita (bortsett från lilleputtarna Cypern och Malta), att utbildning och nivå vad gäller efterfrågad yrkeserfarenhet är mycket låg hos de asylsökande som beviljas permanent uppehållstillstånd samt att vi har en anhöriginvandring till dessa som torde vara ännu större än asylinvandringen.

Sammantaget har jag uttryckt min oro över konsekvenserna av vad jag ser som en ansvarslös asylhantering. Om detta är ett legitimt skäl för att neka någon anställning i stat, kommun eller landsting har i praktiken Sveriges grundlagsstadgade åsikts- och yttrandefrihet upphävts. Då har vi – paradoxalt nog – accepterat ett förbud för en person att arbeta inom offentlig förvaltning på grund av att denne använt sig av sina medborgerliga rättigheter.”

Jag tänker på en annan journalist som jag också värderar högt. Julia Caesar. Om någon haft invändningar mot att hon skrivit och skriver under pseudonym, så faller väl dessa nu platt till marken! 

Jag tänker vidare på Susanna Popova, som offentligt påtalat existensen av ett ”lock” i massmedia kring invandringspolitiken. Hon fick inte medhåll av alla, men nu framstår det som att hon själv blivit ett bevis för detta. Under henne tycks en fallucka ha öppnat sig. Jag har i varje fall inte sett att hon förekommit mer i media.

Yttrandefriheten kan alltså ha sina begränsningar.
Och det gäller inte nödvändigtvis bara för oss ”gräsrötter”. 

Det kan gälla även för ministrar. I varje fall finns det krafter som verkar för att också där skapa ”rättning i leden”.

Som Merit Wager visar på sin blogg går det så långt att EU-parlamentariker och riksdagsledamöter kräver att svenska lagar inte ska följas. Och de som tycker så är ”förfärliga”.

”Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat.”  

”Det Carl Bildt har sagt är inget konstigt, tvärtom. Det han säger är vad som gäller i alla länder och i varje fall i demokratier: lagar, rättsliga beslut och domar ska efterlevas.”

”Jag vet inte, men något är fel i ett land där parlamentariker opponerar sig mot landets lagar och kastar ogrundade anklagelser om främlingsfientlighet’ mot dem som vill upprätthålla den reglerade invandringen så som den beslutats om i demokratisk ordning. Och där även dessa parlamentarikers partier varit med och stiftat gällande lag.”