• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Avpolitiserad politik


Under min tid inom socialdemokraterna reagerade jag på hur det lät vid valberedningars föredragningar utifrån inkomna nomineringar.  Vad som konsekvent betonades var vederbörandes geografiska förankring, yrke, kön och ålder. Allt utom politiska åsikter.

Av samma skäl reagerade jag på SSU:s slogan ”Bryt gubbväldet inom politiken!” Det var Ingvar Carlsson som då var SSU-ordförande.

Som statsminister fick Carlsson chansen att göra något åt ”gubbväldet”, och det gjorde han. I regeringen blev hälften kvinnor och medelåldern sänktes.

Sverige fick Mona Sahlin som minister, sedan även partiledarkandidat.

Nu ska Vänsterpartiet välja ny partiledare. En av fyra kandidater är Rosanna Dinamarca. Hon får bra draghjälp av massmedia i sitt kampanjande.

Hennes främsta argument för att bli vald istället för den meriterade Jonas Sjöstedt är att denne har vit hudfärg och snopp. Dessutom är han mer än 50 år gammal.

Rosanna Dinamarca betecknar sig med självklarhet som ”antirasist”, men jag undrar om hon någonsin ägnat en djupare tanke åt innebörden av rasism.

Denna film tillägnar jag Rosanna Dinamarca och alla andra vänsterpartister:

Se gärna även denna film, om du inte redan hunnit göra det:

http://www.youtube.com/watch?v=u3qroSoj_Lc

Vad är ”vänster”?

Julia Caesar har idag åter skrivit en bra krönika, med många fullträffar. Temat är ”Vänsterns tragedi”.

”Under den borgerliga regeringen fortsätter märkligt nog också den socialistiska indoktrineringen att obehindrat genomsyra hela samhället, alltifrån barnens dagis med inskolning i mångkultur och genusextremism, via skolan, till infiltration av offentlig förvaltning och makttrogna politiskt korrekta massmedia.”

”Men det finns ingen enda politisk ideologi någonsin som har lyckats utplåna människors naturliga behov och instinkter, som självbevarelsedriften och behovet av att i första hand måna om sig själv och sina närmaste. Inte ens med våld, angiveri, avrättningar och tortyr har det lyckats.”

”I mer än 40 år har vänstern genom ett monopolistiskt tolkningsföreträde lagt död mans hand över debatten och samhällsklimatet i Sverige, …”

”…1970-talets demagogiska retorik. Det som pågick kallades alltså ‘klasskamp’. Men – ‘hejda blodet som strömmar’? I vilka dolda inbördeskrig strömmade blodet i Sverige på 1970-talet? Vilka ‘hungriga magar’ som inte blev mättade fanns det i en obruten högkonjunktur när Sverige låg bland de högsta i OECD:s välståndsliga?

Svaret är att det som ägde rum under politisk täckmantel var ett pubertetsmässigt förlängt föräldrauppror som blev kroniskt…. drogs revoltörerna till den mest auktoritära, tvingande och förtryckande ideologi som i Väst någonsin ett dagens ljus: kommunismen.

Behovet och hyllandet av en totalitär regim motsvaras hos vänstern av en inre totalitarism utan vilken en okritisk tillbedjan av diktaturer aldrig skulle få fäste. Rop på kontroll och repression för att hålla förbjudna impulser i schack … Andra människor ses som olydiga barn som ska uppfostras och disciplineras för sitt eget bästa, så som man själv har blivit uppfostrad och disciplinerad.”

”Budskapet i vänsterns totalitära kärna har alltid varit:
‘Du får inte känna det du känner.’
‘Du får inte tänka som du tänker.’
‘Det är Partiet (vi) som bestämmer vad du får tänka och känna.'”

”….ställer dagens svenska vänster psykiatriska diagnoser på dem som ifrågasätter massinvandring, mångkultur och islamisering: de är ‘xenofober’, ‘främlingsfientliga’ och ‘islamofober’. Därmed har man evakuerat problemet ur sig själv, delegerat det till individnivå och försökt tysta genom att ingjuta skuld – den mäktigaste sortens manipulation.”

Den svenska vänstern har aldrig tvättat sin smutsiga byk. Dess galjonsfigurer har aldrig ställts till svars. Vänstern har aldrig gjort upp med sitt förflutna. Det faktum att man har haft totalt fel i mer än fyrtio år har inte lett till någon avläsbar omprövning eller avbön. Och ett så kraftfullt tvättmedel att en sådan tvätt skulle lyckas existerar inte.

Vänstern är i kris.”

Det finns inget som jag här inte kan instämma i, bortsett att jag inte vill reservera begreppet ”vänster” för olika schatteringar av kommunister och antidemokrater.

Sedan 1917 var ju svensk arbetarrörelse splittrad i två grenar, där huvudfåran – SAP – brukar karaktäriseras som reformistisk, medan utbrytarna brukar karaktäriseras som revolutionär. Sedan 1921 hade partiet namnet SKP – Sveriges Kommunistiska Parti. Samma år antogs Kominterns 21 teser, vilket markerade en Moskvastyrning. Namnet till trots var det därmed inte längre ett svenskt parti. Inte heller var det demokratiskt – kommunismen innebar ju en enpartistat.

När jag själv började engagera mig i SSU och SAP 1962 betecknade jag mig som vänstersosse. Dvs gärna radikal, men noga med att hålla mig på rätt sida om staketet. Det var möjligt att stå till vänster och samtidigt hylla demokrati.

När jag 1977-79 s.a.s. gästspelade inom VPK var det för att signaler kommit att partiet kastat loss från Moskva. När jag lämnade var det pga upptäckten att detta inte stämde. Inom ungdomsförbundet, Kommunistisk Ungdom, var man nästan religiösa i sin kommunistiska renlärighet (det var f.ö. 1978 som Lars Ohly gick med i KU).

VAD JAG VILL FÅ SAGT  är att man kan stå till vänster utan att vara kommunist, antidemokrat och politiskt korrekt.

Med pk-ismen och mångkulturen har ju seglat upp en annan form av antidemokratism än den som förknippas med moskvatrogenhet och enpartivälde. Där är SAP och ”Vänsterpartiet” nu med på samma tåg.

Jag sätter ”Vänsterpartiet” inom citationstecken, eftersom jag inte anser att det partiet står till vänster. Se här, här, här och här.

Vänsterståndpunkt nr 1 för mig är folkmakt.  Eller ”demokrati”, som det även kallas.
Det var arbetarrörelsen och liberalerna som drev igenom allmän och lika rösträtt i Sverige. Inte utan anledning var detta ett viktigt krav. Utan inflytande var det ju svårt att hävda sina intressen.

Nu avfärdas icke önskade folkopinioner som ”populism” och ordet ”demokrati” ges av pk-iterna en 1984-innebörd.

Vänsterståndpunkt nr 2 för mig är nationell suveränitet. Eftersom nationen är arenan för en fungerande demokrati.

Utan en nation – inget folkligt inflytande. Då fattas de avgörande besluten på annat håll.

Vänsterståndpunkt nr 3 för mig är jämlikhet, solidaritet och rättvisa.

Dvs en jämnare fördelning av välståndet, vi ska ställa upp för varandra. Dock utan att förfalla till bidrageri. Envar måste anstränga sig. Det får inte ge mer inkomster att leva på bidrag än på eget arbete.

Som vi vet existerar inte lågavlönade svenska arbetare, landsbygdsbefolkning eller överhuvudtaget utsatta grupper  av svenskar längre för vare sig ”Vänsterpartiet” eller de övriga inom Sju(k)klövern. De har helt enkelt tänkts bort, och man arbetar för att göra det direkt olagligt att där tänka något annat.

En fjärde ståndpunkt, som iofs inte kan klassas speciellt ”vänster”, men som är viktig och nödvändig och där det nu lämnats ett politiskt vacuum är: en fungerande infrastruktur.

KAN SOCIALDEMOKRATERNA KOMMA IGEN?

Jag tror det blir mycket svårt. Det var ju s-regeringen Carlsson som styckade upp SJ. SAP bär för mycket ansvar för allt som gått fel.

Enda chansen för (S) vore en rejäl pudel, där man radikalt lade om kursen i invandringspolitiken.

KAN ”VÄNSTERPARTIET” KOMMA IGEN?

Kanske. Om man:
a) får Jonas Sjöstedt som ny partiledare (ev. tillsammans med Gudrun Schyman)
b) går till offensiv på infrastrukturfrågor om elpriserna och tågtrafiken, med krav på genomgripande förändringar.

Då skulle (V) snabbt kunna bli det största oppositionspartiet (såvida inte (S) gör sin kursomläggning enligt ovan).

Se f.ö. en intressant analys av Allraunderdånigast.Tips till Expo: 1975-76 var jag redaktör tidskriften ”Extremisten”.

Mer om den saken ska avslöjas i en kommande bloggtext.