• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Två embargon

Under ett halvsekel har USA nu haft ett handelsembargo mot KUBA. Om detta har jag tidigare skrivit på bloggen, och dessförinnan på min hemsida, i samband med en reserapport.

Om syftet med blockaden varit att få den kubanska regimen på fall, så kan konstateras att den misslyckats. Fidel Castro har visserligen avgått, men det var ju av åldersskäl. Och han efterträddes av av sin bror Raul, med samma åsiktsinrikting.

Så här skriver Wikipedia:

”…tid som stats- och regeringschef har präglats av tydliga reformer, men utan vilja att släppa kommunistpartiets maktmonopol. Betydande ekonomiska reformer har genomdrivits, bland annat legalisering av tidigare olaglig privat företagsamhet i mindre skala, decentralisering dav ekonomin samt högre löneklyftor, som anses stimulera till ökad effektivitet. Trycket på oppositionella grupperingar har även lättats något, och vissa tidigare förbjudna eller oåtkomliga handelsvaror, t ex mikrovågsugnar, persondatorer och DVD-spelare har också blivit lagliga och mer åtkomliga på Kuba.

Även före Raul Castros tillträde 2008 hade den kubanska regimen visat flexibilitet. När oljebristen blev akut i början av 90-talet klarade Kuba att ställa om sin matproduktion genom decentralisering och privata initiativ.

Richard Heinberg, i sin bok ”Powerdown”:

Inom några år hade det kubanska jordbruket omvandlats från att bestå av 80 procent statligt drivna gårdar till 80 procent företag ägda av de anställda.”

”… den speciella perioden gavs dessa ekologiska agronomer plötsligt fria händer att experimentera och att omforma systemet.”

 ”1998 fanns det över 8,000 officiellt erkända ekologiska urbana trädgårdar i Havanna, som odlas av över 30,000 människor och täcker nästan en tredjedel av tillgänglig mark.”

För några veckor framgick av ett naturprogram i TV att korallreven just utanför Kuba börjat växa, medan motsatsen gällde på andra håll i världen. Förklaring: omställningen av jordbruket. Där användes inte längre konstgödsel, havet drabbades inte av utsläpp som i andra regioner.

Omställningen av det kubanska jordbruket skulle knappast ha lyckats så bra utan den kubanska kulturen, präglad av sammanhållning och disciplin.

Så vad har embargot betytt för Kuba? Det har inte varit enbart negativt!

Kuba är idag världsledande i energisnålhet. Kuba använder bara en sjundedel så mycket energi som USA, men har ändå medellivslängd och andra indikatorer på utveckling i klass med USA:s.

David Holmgren, i ”Future Scenarios”:

Today Cubans have life expectancy and other indices of development comparable to the United States while using one-seventh the energy and resources.”

Utan embargo skulle Kuba förmodligen haft en omfattande turism från USA. Med denna skulle ha följt en kulturell påverkan av till stor del negativt slag, bort från sammanhållning och disciplin.

Idag är Kuba just en pärla i Karibien.


 Ett liknande konstaterande kan göras beträffande en annan ö, utsatt för embargo: CYPERN.

Närmare bestämt norra Cypern, som jag besökte nu i november 2011.

TRNC – Turkish Republic of Northern Cyprus, som bebos av turkcyprioter och turkar. 

Embargot mot TRNC är ett FN-embargo, efter Turkiets invasion av Cypern 1974. En innebörd av detta är att turkcyprioter inte kan resa till andra länder, med undantag av  Turkiet.

Embargot märks också genom att turismen till norra Cypern är väsentligt mindre än den till den grekiska delen av ön. Trots att de bästa naturområdena och badständerna finns i norr, med den vackra Karpashalvön.

I övrigt märks inte embargot, inte i gatubilden, inte som turist. Genom Turkiet sker ju ändå leveranser. På norra Cypern verkar det inte vara något som man saknar. Man har hus och bilar, affärer och varor som i vilket annat land som helst.

Ekonomin är kopplad till Turkiets genom samma valuta, den turkiska liran. Kursen för den svenska kronan har under det senaste året förändrats från 3 kr på en lira, till 4 kr på en lira.

Ekonomin på norra Cypern har gått mycket bra, med stark ekonomisk tillväxt.  BNP har ökat med mer än 10% under tre år under det senaste decenniet.

Som framgår av  Wikipedia:

”Despite the constraints imposed by the lack of international recognition, the economy of Northern Cyprus turned in an impressive performance in the last few years. The nominal GDP growth rates of the economy in 2001-2005 were 5.4%, 6.9%, 11.4%, 15.4% and 10.6%, respectively.  The real GDP growth rate in 2007 is estimated at 2%.  This growth has been buoyed by the relative stability of the Turkish Lira and a boom in the education and construction sectors.”

På norra Cypern kan en bussförare enligt uppgift bo i ett hus som på denna bild. Skatterna på arbete är lägre än i Sverige…


Påtagligt är också den låga brottsligheten i TRNC, något som får ekonomisk betydelse:

– lägre försäkringspremier för hus och fordon

– lägre utgifter för polis och rättsväsende.

Fula trynen

Hela tiden misslyckas jag.

Min ambition är att lägga ut nya boggtexter endast varannan dag, men ständigt dyker det upp något nytt, som bara måste kommenteras. Idag får jag skylla mig själv, eftersom det jag igår lade ut inte kan hänga kvar utan att kompletteras:

Anledningen till krigsscenerna i London och andra engelska städer är ju inte att Storbritannien bombar i Libyen. De som plundrar butiker och begår övergrepp mot andra människor gör det inte som någon slags politisk aktion.

Min spontana känsla, när jag igår jämförde med Storbritanniens upprepade angreppskrigande tillsammans med USA, var att britterna nu s.a.s. rättmätigt bestraffas för sina egna illdåd.

En hake med det resonemanget blir att de engelsmän som får sina närområden demolerade inte är samma personer som drivit fram den aggressiva brittiska utrikespolitiken. Å andra sidan har varje väljare ett medansvar, genom att ha röstat fram dessa politiker.

Priset betalas nu varje dag av människor i Libyen. De får sina städer demolerade i större omfattning än vad som skett i England.  Antalet dödsoffer till följd av bombningarna överskrider också dem till följd av kravallerna.

Detta bombkrig bär framförallt David Camerons signatur.

Ett samband mellan krigandet utomlands och kriget på hemmaplan ligger möjligen i att alla soldater, bomber och granater kostar mycket – pengar som istället kunde ha satsats på en bättre tillvaro för människorna i Storbritannien.

Ytterligare en koppling: När kravallerna bröt ut hade man inte nog med poliser för att  hantera situationen. De brittiska soldaterna i Afghanistan kunde då ha behövts i Storbritannien.

Den hela avgörande förklaringen till bränderna i brittiska städer ligger dock i massinvandringen och ”mångkulturen” – som Enoch Powell förgäves varnade för redan 1968. Det är bara att konstatera hur rätt han hade!!!

”Som ett brev på posten” kommer nu skuldbefriandet.

De som plundrar har sysselsättningsproblem och ansvarat för detta ligger på det engelska samhället, hävdas det.  ”Det är ett sjukt samhälle som förmår sina unga att göra detta”– ungefär så lät ett intervjusvar på RT i kväll.

Med den logiken skulle det norska samhället kunna lastas för Anders Breiviks mordorgier.

Envar måste naturligtvis hållas ansvarig för sina egna handlingar, annars går det utför!

PS

Sju krig

Arga katter får rivet skinn, sägs det.

Nästefter USA kan Storbritannien sägas vara världens mest aggressiva och krigsbenägna land.

• 1956 angrep Storbritannien Egypten, tillsammans med Frankrike och Israel.

• 1982 utkämpade Storbritannien Falklandskriget, på andra sidan jordklotet. Med en välvillig tolkning kunde detta dock ses som ett försvarskrig.

• 1990-91 deltog Storbritannien på USA:s sida i Kuwaitkriget.  1)

• 1999 deltog Storbritannien på USA:s sida i angreppskriget mot Serbien, vilket resulterade i avskiljandet av Kosovo från Serbien.

• 2001 deltog Storbritannien på USA:s sida i angreppskriget mot Afghanistan, ett krig som efter ett decennium fortfarande pågår. 2)

• 2003 deltog Storbritannien på USA:s sida i angreppskriget mot Irak, med påföljande ockupation. 3)

• 2011 intar Storbritannien en ledande roll i de bombningar av Libyen som påbörjades i våras och fortfarande pågår, med alltfler civila dödsoffer.

Som man bäddar får man ligga, brukar det också heta.
Nu pågår ett krig även i själva Storbritannien.

Det brittiska folket borde välja sig mer fredliga ledare.

1) Det som möjliggjordes av att dottern till Kuwaits USA-ambassadör gråtande vittnat om hur irakiska soldater på kuwaitiska sjukhus kastat spädbarn ur kuvöser  – vilket sedan visade sig vara lögn.

2) Det som möjliggjordes av WTC-dådet den 11 september, fastän talibanregimen i Kabul hade noll roll i detta.

3) Det som möjliggjordes av att Irak påstods inneha massförstörelsevapen – vilket sedan visade sig vara lögn.

Argentina (2)

Den förste demokratiskt valde presidenten efter juntatiden blev Raúl Alfonsin (1983-89). Han följdes av Carlos Menem (1989-99) och Fernando de la Rúa(1999-2001).

Vad som förutom nederlaget i Falklandskriget bidrog till militärjuntans fall var ”de galna mödrarna”.

Det hade börjat redan våren 1977, då 14 mödrar till försvunna ungdomar samlades utanför presidentpalatset på Plaza de Mayo i centrala Buenos Aires. Det blev till en varje torsdagseftermiddag återkommande manifestation, med alltfler deltagare.

Alls inte ofarligt – gruppens första ledare,  Azucena de  Villaflor, blev själv ett offer för regeringens terror och försvann. Nu har det blivit en fast organisation, som ger ut en  månadstidning och har en egen webbsida.


Dessa kvinnors så uppenbara mod blev en inspiration i motståndet. Kring 1982 var de flera tusen på Plaza de Mayo. Kampen har fortsatt efter juntans fall, med krav på dels besked om var deras söner och döttrar finns, dels åtal mot ansvariga militärer.

I sak rönte de också framgång, i en första vända. Under president Alfonsin hölls 1984-85 en rättegång mot juntatidens brottslingar, och det blev fällande domar mot generalerna Videla, Massera och Galtieri. Åklagaren Julio Strassera använde i sin slutplädering uttrycket ”Nunca mas!” (”Aldrig mer!”)

Under Carlos Menem fem år senare, 1990, beslöts dock om amnesti för dessa juntageneraler.

Gemensamt för denna trepresidentersperiod 1983-2001 var ekonomiska problem som fördjupades. Skuldberget bara växte, man satt fast i klorna på stora banker. Till detta bidrog en utbredd korruption och en havererad politik, präglad av demagogi och löftessvek.

IMF – Internationella Valutafonden – spelade en central roll, genom att föreskriva ”austerity measures”, alltså diverse åtstramningar i ekonomin.  Vilket förvärrade problemen.

Den konkreta innebörden av detta blev omfattande utförsäljningar av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och lönesänkningar. Enskilda individer hade inget att sätta emot – hellre låg lön än att vara hänvisad till gatan och tiggeri.

Samtidigt frös pensioner inne och banker stängde, så att massor av argentinare förorade sina besparingar. Följden blev direkt svält. Om det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000 personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje år.


Efterhand gav rädslan med sig och ett allt beslutsammare motstånd växte fram. Argentinarna var så rasande, kände att de inte längre hade något att förlora. Särskilt efter Fernando de la Rúas tillträde 1999 blev det alltmer omfattande manifestationer, med allt grövre polisvåld. Alltfler fick därvid sätta livet till, men det hela slutade med att presidenten den 20 december 2001 fick fly i helikopter från presidentpalatset. (3.30 in i filmen nedan)

Ett första viktigt steg var därmed taget i kampen för ett liv i mer av mänsklig värdighet.

Japan blöder…

… och jag gråter, var jag nästan på väg att skriva. Men när uppläsarna på den japanska televisionen, NHK, s.a.s. håller färgen trots landets svåra tragedi dessa dagar, då ska jag också kunna göra det. 

Men visst blir det ett korsdrag av tankar, känslor och impulser som far genom mig inför det fruktansvärda som nu sker framför ögonen på oss.

Till Japan har jag en speciell relation. I inget annat främmande land har jag vistats så länge som där. Efter att sommaren 1965 ha bevistat världsesperantokongressen i Tokyo stannade jag kvar ända till mars året därpå, liftade runt i hela landet från Hokkaido i norr till Kyushu i söder, och kunde hela tiden bo hemma hos esperantister. Har naturligtvis många fina minnen från den tiden! I Sapporo ordnades t ex arbete åt mig under en vecka som engelsklärare i en flickskola.

Noterade då hur vi svenskar (och finländare) har mycket gemensamt med japaner, bär på litet av samma kynne. Kanske beroende på att vi finns på samma breddgrad klimatmässigt och båda kan räknas som öfolk.  Vi är lågmälda och återhållsamma, disciplinerade och plikttrogna. Jag gillar japaner! 

Som krigarfolk har vi också en gång visat prov på mod och stridsduglighet, offervilja och uthållighet, som gjorde oss till formidabla motståndare. För svensk del ligger detta längre tillbaka i historien, för japanernas del ett drygt halvsekel. Om något folk är skickat att klara påfrestningar, så är det japaner, blir min spontana reflexion.

Men detta är ju bara för mycket!!!

Först en rekordstark jordbävning på nära 9 och sedan en gigantisk tsunami som direkt dödade minst 10.000 personer (kanske väsentligt fler)  och gjorde 300.000 totalt utblottade, hela städer bara förvann. Med risk för flera kraftiga efterskalv.

Och ovanpå detta kärnkraftsproblem, som direkt gör stora delar av landet strömlöst och utan uppvärmning. Kanske föreligger redan förhöjd radioaktivitet, men slutet av detta har vi ännu inte sett – det kan bli ett riktigt allvarligt reaktorhaveri. Eller flera.

(Och detta drabbar just det folk i världen som en gång utsatts för atombombningar mot två av sina städer, och mer än andra har erfarenhet av vad radioaktivitet kan åstadkomma på människor!)

Klart är att det råder brist på tillgång till dricksvatten i de värst drabbade områdena kring Sendai i norr. Bränsle till fordon är också en bristvara.

Kommunikationerna har helt lamslagits där. Både landsvägar och järnvägslinjer är bortspolade. Oräkneliga stora och små broar finns att återställa.

Jag har tidigare imponerats, då jag läst svensk historia. Vilka prövningar våra förfäder fick genomgå! Jag tänker på de många stadsbränderna. Mest förödande var nog Sundsvallsbranden 1888. Samma år brann även Umeå ned. Två gånger tidigare under 1800-talet hade Sundsvall brunnit. Hur klarar man att ta sig igenom sådana katastrofer?

För Japan idag rör det sig om en multi-katastrof av enormt mycket större mått. I andra vågskålen finns tillgång till moderna hjälpmedel och internationellt bistånd.

Klart är att japanerna själva gör vad de kan. De klarar en situation som denna med ett imponerande lugn och en värdighet som är gripande. Deras beslutsamhet att ta sig an problemen på ett konstruktivt och  effektivt sätt känns självklar.

Kontrasten är uppenbar, när man jämför med hjälplösheten i Haiti, efter katastroferna där för över ett år sedan. De har fortfarande svårt att enas om var röjningsmassorna ska tippas. Trots stora hjälpinsatser från hela världen kommer man ingenvart med återuppbyggnaden.

Det är skillnad på folk och folk!