• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Cyklism

Vilket är världens mest effektiva transportmedel?

Rätt gissat: CYKELN!

Om man tar hänsyn till kostnader för inköp och drift, och omvandlar det till den tid som krävs för att tjäna in de pengar som behövs, om man räknar också den tid som behövs för underhåll, då är bilen inte snabb.

Då kan cykeln vara ett snabbare transportmedel.

Utöver detta talar till cykelns fördel:

• cykeln är ren, avger inga avgaser

• cykeln är tyst, väsnas obetydligt

• cykeln är energisnål, vilket betyder att den inte gör slut på begränsade naturresurser för kommande generationer

• cykeln hushållar med utrymme, fordrar inte breda gator eller vida parkeringsytor

• cykeln är inte farlig, förorsakar inte allvarliga olyckor

• cykeln är flexibel och anpassningsbar, låter sig kombineras med tågtrafik

• cykeln ger motion, och är därför bra för hälsan.

Jag är med andra ord cykelentusiast.

– Som sådan cyklade jag sommartid gärna in till Stockholms centrum och tillbaka när jag bodde i  Västerhaninge, det blev kanske 8 mil totalt.

– Likaså hände det när jag skulle besöka brorsan i Västerås, att jag tog pendeltåget till Upplands Bro och cyklade därifrån. Har man hela dagen på sig blir en sådan cykeltur bara trevlig och avkopplande.

– När jag rest i andra länder har jag ofta sett till att hyra en cykel på plats, för att komma ut till omgivningarna.


Kuba 1999 köpte jag en begagnad cykel på en marknad och kunde därigenom nå den kubanska landsbygden. Det blev en punktering, men där fick jag snabb hjälp av en händig kuban, Eloy Ramon Perez.

Några år tidigare hade jag gjort två rejäla långfärdscyklingar.

Den första var 1991 och började med en tågresa till Malmö, sedan cykling till Trelleborg, färja till Sassnitz och sedan cykling till Budapest, via Berlin, Prag, Bratislava och Wien.

Den andra var 1992, med först färjan Estonia  (jag passade på innan hon sänktes) till Tallin, sedan till estniska västkusten och gamla svenskbygder på Dagö, vidare söderut till Riga, Vilnius och Kaunas.

Under båda dessa resor bodde jag hemma hos andra esperantister. Resorna resulterade efter min hemkomst i två skrifter på esperanto: ”Bicikle EBLAS!” och ”Balta biciklado”.


Den först titeln betyder ”På cykel är det möjligt” eller ”Det går att göra med cykel”. På esperanto kan man alltså uttrycka sig mer pregnant och kortfattat än på svenska.

I sak ett centralt konstaterande: man kan turista och långfärdscykla genom flera länder i Europa, det är genomförbart om man:

• tränat litet lagom i förväg, har en grundkondition

• är incyklad på den cykel man ska använda (det kan annars bli ömt i baken!)

• börjar tidigt, så att man kan använda hela dagen, och göra pausar.

När det är bergigt eller man får stark motvind på öppna fält (vilket hände mig i Tjeckoslovakien) kan konditionen komma till pass. Sådana utmaningar ska helst komma först några dagar inpå cyklingen, så att man hunnit få upp konditionen och tappat några kilo.

Aldrig i mitt liv har jag väl känt mig spänstigare och mått bättre än efter ankomsten till Budapest 1991 – många kilo lättare än vid avresan!

Under baltcyklingen stötte jag ihop med andra långfärdscyklister, bl.a. en engelsman i stålfarfarsskägg. Han hade sagt upp sig från jobbet, sålt sin lägenhet (förmodligen även skilt sig, jag minns inte) och var nu ute på en årslång cykling, från Nordkap till Egypten.
Den turkiska landsbygden var besvärligast, berättade han. För att kunna hålla aggressiva vildhundar på avstånd hade han med sig en rejäl käpp. Han hade ett litet tält och sov ute, men kanske en gång i veckan tog in på ett enkelt hotell för att kunna få en dusch.

Det finns tydligen ett antal ”värstingar” som i likhet med denne engelsman cyklar över stora avstånd i Europa, Asien och Afrika..

För övrigt har jag en kusin Kjell, som också varit något av en värsting i sammanhanget. Han har långfärdscyklat genom hela Sverige, ett antal gånger.  Åtminstone en av cyklingarna gick ända upp till Treriksröset.  Vi hade en artikel om honom i SVIC nr 1.

Bilism


Man måste ju skilja på olika typer av invandring, hålla isär massinvandring och bidragsinvandring från en sund och naturlig rörelse över nationsgränser.

Diskuterar man bilismen – vilket jag här ska göra – finns anledning att göra en motsvarande distinktion. Det är skillnad på bilanvändning i måttliga doser och massbilism.

Jag var tidigt kritisk mot det bilsamhälle som växte fram i Sverige, efter amerikansk modell. I USA har ju bil- och oljeindustrin köpt upp och lagt ned spårvägsnät, för att ge plats åt gigantiska infrastruktursatsningar som låser fast amerikanerna i sina bilar. Utan bil blir det svårt att där klara sin vardag.

Under ett år i ungdomen var jag ordförande i Socialdemokratiska Studentklubben vid Stockholms universitet.  En gång organiserade vi manifestationer vid infarterna till Stockholms innerstad:

Tonvikten i den protesten låg inte på bilinnehav i sig, utan på onödig bilanvändning. I en storstad borde persontransporterna kunna klaras med kollektiva transportmedel, resonerade vi.

En särskild udd fanns mot avgaser och luftföroreningar – men där har ju sedan kommit katalysatorer, som minskat den delen av problemet.

Som bussförare kunde jag senare bevittna hur många stockholmare är beredda att varje dag sitta fast i bilköer för att kunna ta sig till jobbet. Hur står de ut med denna trängsel? Det är något som alltjämt förundrar mig!

Sedan dess har jag haft egen bil i olika perioder, men aldrig använt den mer än nödvändigt. Nu bor jag dock på landsbygden, och här måste man i praktiken ha tillgång till bil.


Inte desto mindre är det ett faktum att Peak Oil nu är passerad och att bensinpriserna fortsättningsvis kommer att stiga varje år. I slutänden – och det kan röra sig om mindre ett decennium – blir det nog ofrånkomligt att hitta andra lösningar än privata bilinnehav och privat bilanvändning.

Och ”miljöbil” är inte lösningen, i varje fall inte lösning med stort ”L”. Några riktiga ”miljöbilar” finns inte, eftersom varje bil kräver stora mängder olja mm för att framställas.

Skulle vi låta bilarna gå på etanol innebär detta att stora ytor av jordbruksmark undandras livsnödvändig matproduktion.

Även om bilarna drivs med elektricitet så måste denna el ha framställts ur någon energikälla. Dock kan här – för korta resor – finnas en nisch: om laddning sker på tider då det ändå finns ett el-överskott.

Till stor del måste vi skifta över från bilen till världens mest effektiva transportmedel.

Mer om den saken i morgon.

Vid vägs ände


På TV-nyheterna onsdag kväll: kris inom sjukvården. Avdelningar på sjukhus hålls stängda medan patienter trängs i korridorerna. Svårt sjuka skickas hem för att ge plats åt än sjukare patienter. Socialstyrelsen inskrider genom att bötfälla sjukhus.

Inom den socialdemokrati där jag växte upp politiskt på 60-talet var honnörsordet över alla andra ”helhetssyn”.

Socialdemokratin gjorde anspråk på att mer än andra besitta en överblick och klarsyn inom politiken, att se samband mellan olika områden.

Någonstans på vägen tonades detta tal ned och försvann. Istället kom andra honnörsord och paroller i förgrunden, som ”alla människors lika värde”, att det inte finns ”vi och dom” och att ”inte ställa GRUPP MOT GRUPP”.

Med andra ord raka motsatsen.

Nu skulle man direkt förneka budgetmässiga samband. Nu fick inte erkännas att mer utgifter på ett område ofrånkomligen måste finansieras på något sätt och således inverkar på andra områden. Antingen genom höjda skatter eller försämrad service.

I över två decennier har nu en massiv asyl- och anhöriginvandring rullat från i allt högre utsträckning fattiga länder i Afrika och Asien, med andra kulturer och värderingar. Detta har genererat kostnader för bidragsförsörjning, men också genom ökad brottslighet mm. Denna invandring nådde en topp under den förra borgerliga regeringen. Med den nya borgerliga regeringen nås nu nya toppnivåer, för både 2006, 2007, 2008 och 2009.

Och verkligheten kommer i kapp alla dimridåer och all förljugen retorik.

Resurserna räcker inte till – då blir det obevekligen några som drabbas.

Det gäller:

sjukvården, där patienter ofta blir utan nödvändig vård

tågtrafiken, där år av ”besparingar” i form av försummat underhåll får genomslag när kylan slår till

el-försörjningen, där priserna går i höjden för att förstärka statskassan

skolan, som inte förmår nå uppställda mål när man inte har en undervisningssituation

bostadsförsörjningen, som tvingar tiotusentals unga att bo kvar som ”mambos”

äldreomsorgen, där inte ens 90-åringar kan vara säkra på en plats eller makar att få fortsätta leva tillsammans. Eller att man får ett helt ägg till maten.

Socialstyrelsen kan bötfälla sjukhus och regeringen kan utreda tågtrafiken, men i slutänden kommer man inte ifrån att det handlar om pengar. Utan nödvändiga budgetramar åt sjukvården lär inga böter räcka, utan nya miljarder åt tågtrafiken kan inga nya tågkaos undvikas inför nästa vinter.


Sverigedemokraterna borde kanske göra ”helhetssyn” till sin valparoll.