Ebolabranden

I ett blogginlägg i juni ställde jag frågan vad Sverige gör beträffande Ebola. Konkret syftade jag då på vad svenska myndigheter gör för att Ebola inte ska komma till Sverige.

En första försvarslinje måste här vara att förhindra virusets spridning till Europa och då behöver EU agera.

I värsta fall har Ebola redan hunnit sprida sig utanför Afrika.

Vilka myndigheter är det konkret som här kan komma ifråga? I den långa listan av svenska  myndigheter kan jag spontant tänka på:

1. MSB – Myndigheten för samhällsberedskap

2. Smittskyddsinstitutet

3. Folkhälsoinstitutet

4. Migrationsverket

5. Polisen

Har de vidtagit några åtgärder sedan juni, när utbrott i  Västafrika blev uppenbart?

Arbetar man nu ändamålsenligt, samverkar man intensivt, för att hindra smittspridning till Sverige – men i det tysta, för att inte skapa oro och panik bland svenskarna?

Det är något som här får mig att tvivla!

Vilka åtgärder skulle det konkret kunna gälla? 

Vad skulle behöva göras?

Det måste rimligen bli fråga om strängare gränskontroll, inklusive hälsokontroller och karantänbestämmelser i misstänkta fall.

Skyddsutrustning är tydligen ingen garanti – sjukvårdsperosnal har själv drabbats. En amerikansk läkare blev nyligen ebolasmittad.  Från Liberia till Nigeria reste han ett vanligt passagerarplan, tillsammans med andra passagerare. Han har nu tagits hem till USA.

Viruset finns därmed i storstaden Lagos i Nigeria. Misstänkta fall lär finnas även i Sydeuropa.

I Aftonbladet liknas ebolautbrottet vid en skogsbrand.

Hur hanteras sådana? Jo, man gör brandgator, för att elden ska förhindras från att få ytterligare spridning.

Vad som i själva verket nu blir påkallat är att inte utan effektiv karantän i Sverige släppa in resenärer som kan misstänkas ha varit i Afrika sedan ebolavirusets utbrott där.

En första åtgärd bör vara tvärstopp för ytterligare afrikansk invandring till Sverige.

På europeisk nivå kan Medelhavet ses som en  naturlig brandgata.

Den möjligheten skulle kunna tas tillvara genom införande av ett Safe-Haven-system, i linje med det förslag som Storbritanniens Tony Blair en gång lanserade inom EU – men som Sveriges företrädare i Bryssel då medverkade till att sätta stopp för.

 

Läs mer

Ebolaviruset har kommit till vita länder

Vaccin inte provat på människor

Vaccin testas på människor

Smittad läkare inte välkommen hem

Storbritannien i fara?

Beredskap

Känsö – karantänen

 Film om Safe Haven (4.15 in):

 

Ebola – vad gör Sverige?

Det hjälps inte – innan jag kan påbörja SvP-temat måste jag få sticka emellan med även denna bloggtext, om Ebola.

Ur Folkhälsomyndighetens information om detta virus:

”Sjukdomsinformation om ebolavirusinfektion

Ebolavirus kan orsaka blödarfeber (hemorragisk feber) med hög dödlighet och utbrott av sjukdomen förekommer med jämna mellanrum i Central- och Västafrika. Viruset upptäcktes för första gången 1976 i Demokratiska republiken Kongo.

Vad orsakar Ebolavirusinfektion och hur sprids det? 

Ebolavirus är ett RNA virus som tillhör virusfamiljen filovirus som orsakar blödarfeber i samma virusfamilj ingår Marburgvirus.

Idag anses den naturliga värden vara fladdermöss (fruit bats). Virus överförs till människor från dessa fladdermöss. Ebolavirus smittar mellan människor genom infekterade kroppsvätskor såsom saliv och blod, vilket innebär en risk för vårdpersonal. En ytterligare risk för virusspridning är kontakt med döda kroppar under förberedande och genomförande av begravning.

Symtom och komplikationer

Inkubationstiden för Ebolavirusinfektion är mellan 2-21 dagar. Patienten insjuknar snabbt i influensaliknande symptom som hög feber, huvudvärk och muskelsmärtor. I slutet av sjukdomsförloppet kan det uppstå blödningar på huden och i inre organ. Dödligheten är upp till 90 procent.

Diagnostik och behandling

Diagnosen ställs genom detektion av virusets arvsmassa med molekylärbiologiska metoder. Senare i sjukdomsförloppet kan virusspecifika antikroppar påvisas i blod från patienten.

Specifik behandling saknas och det finns inget vaccin.”

På en annan fhm-sida återfinns dock en lugnande text:

”Utbrott av ebolavirus i Guinea

Hittills har över 220 fall med symtom som kan överensstämma med Ebola Virus Disease (EVD) rapporterats från det pågående utbrottet i västra Afrika och fler än 140 personer har avlidit.

Utbrottet är mycket stort och spritt över ett omfattande geografiskt område men nu minskar antalet nya fall påtagligt och det geografiska området där en spridning fortfarande sker har minskat väsentligt i omfattning. Uppenbarligen börjar de omfattande åtgärderna som vidtagits nu få en tydlig effekt.”

Men den texten var från den 23 mars 2014.

I en fhm-text av från den 11 juni kan man nu  istället läsa:

”Ebolautbrottet i Västafrika fortsätter

Totalt antal fall uppges nu vara 351, varav 210 är laboratorieverifierade, 83 fall beskrivs som troliga fall och 58 är misstänkta fall. Av de 344 fallen är 226 avlidna.”

I dagsläge kan åtminstone tre länder i Västafrika vara drabbade: Guinea, Liberia och Sierra Leone.

 

Aftonbladet den 21 juni:

”Ebola är okontrollerbart”

”Det var i slutet av förra året eller precis i början av 2014 som det nuvarande utbrottet startade i Guinea. Utbrottet verkade först mattas men de senaste veckorna har läget blivit allvarligare. Bland annat har viruset spridits till Liberias huvudstad, rapporterar AP.

Mer än 330 personer har dött i utbrottet, vilket gör det till det allvarligaste någonsin. Det första utbrottet, som startade i Kongo 1976, skörade 280 människoliv enligt FN-organet WHO.

– Det här är det största utbrottet någonsin och fler har dött än vid tidigare tillfällen, det är aldrig tidigare skådat, säger Armand Sprecher, expert på allmänhälsa vid Läkare utan gränser, till AP.”

”– Sanningen är att epidemin nu kommer i en andra våg. Och jag anser att den är totalt utom kontroll.

”Viruset finns nu på flera olika platser i västra Afrika och det rör sig också mellan flera länder. Dessutom ligger utbrottets epicentrum i den guineanska staden Gueckedou, en knutpunkt för människor som reser i regionen.

Enligt Bart Janssens har också ignorans från de drabbade ländernas regeringar också gjort att viruset kunnat spridas snabbt. Han kritiserar WHO för att inte pressa länderna tillräckligt.

– Det måste till ett ordentligt engagemang från politiskt håll. Det kommer att spridas till andra länder annars, det är säkert, säger Janssens.”

Avpixlat:

”Den svenska Socialstyrelsen hävdar att man följer utvecklingen, och svenskar i området uppmanas att hålla sig fortlöpande uppdaterade om smittspridningens förlopp. Uppmaningen skall nog inte i första hand ses som riktad till svenska läkare och biståndsarbetare utan i minst lika hög grad till nysvenskar på besök i sina forna hemländer.

Agneta Holmström, som är chef för enheten för smittskydd på Socialstyrelsen, hävdar i ett uttalande till media att risken för att smittan ska sprida sig till Sverige är extremt låg. Detta skall dock ses mer som en vit lögn i syfte att undvika oro och panik bland svenskar. I själva verket är risken mycket stor för att ebolaviruset ska nå Sverige. Det finns nämligen inga krav på läkarkontroller vare sig för återvändande nysvenskar eller nyanlända asylanter och anhöriga från de drabbade länderna.

I stället för att införa sådana rutiner – som i Sverige anses kränkande mot invandrare – väljer Socialstyrelsen att via UD gå ut med små tips till den som reser i de drabbade länderna att tvätta händerna ordentligt. Man avråder alltså inte ens från att resa till de områden där sjukdomen nu härjar som värst, bara att var noga med handhygienen och undvika fysisk kontakt med de som är sjuka.”

Lugnande besked från Socialstyrelsen, således.

Själv känner jag mig ändå inte helt lugnad, av flera skäl:

1. Den afrikanska invandringen till Sverige är numera stor. År 2000 fanns  55.000 afrikaner i Sverige, idag är antalet förmodligen mer än det dubbla.

2. Slappheten från svenska myndigheters sida, hälsokontroller är bara rekommendationer.

3. En slapphet och ansvarslöshet förekommer också från afrikaners sida, som det visat sig genom olika HIV-mäns framfart.

4. Ebola är i normalfallet dödligt, inget vaccin finns.

5. Har vi väl fått in Ebola i Sverige kan det bli svårt eller omöjligt att få stopp på en fortsatt spridning.

Klokare blir att stämma i bäcken.

Som Avpixlat är inne på bör resor från Sverige till de drabbade områdena undvikas. En stark avrådan från ansvariga myndigheter bör där vara ett minimum.

Beträffande personer som kommer till Sverige från de drabbade områdena måste en karantän på tre veckor vara ett minimum.

Situationen aktualiserar förslaget om Safe Haven, som en gång lanserades av britternas Tony Blair. Jimmie Åkesson pläderade vid något tillfälle för Safe Haven, men har sedan tystnad kring detta.

Med Safe Haven skulle vi med automatik kunna upprätthålla en karantän – inte bara för Sveriges del, utan för hela EU.

Men ska Europa egentligen alls behöva ha någon invandring från Afrika? Befolkningsexplosionen där kan inte lösas genom migration. Där skyddsbehov föreligger måste det kunna ombesörjas regionalt,  inom kontinenten.

Sverige måste börja visa självbevarelsedrift.

Dispatch avslöjar:

Dispatch International har visserligen lagts ned som papperstidning nu, men finns alltjämt på webben.  En DI-artikel handlar om hur lagen från den 1 juli 2013 om vård åt ”papperslösa” för 50 kr lätt låter sig ”missbrukas” (redan nyttjande i enlighet med de föregivna intentionerna utgör ju ett övergrepp mot alla skattebetalare i Sverige).

Ur Dispatch International:

”Spelade papperslös – fick billig vård

Stockholmaren Axel, 48, gick till vårdcentralen och påstod på klingande svenska att han var papperslös från Bosnien. Vips hade han fått ett nytt personnummer och vård för det facila priset av 50 kronor.

– Vem som helst kan utnyttja möjligheten till billig vård och tandvård, det har jag bevisat nu. De ifrågasatte mig inte för ett ögonblick, säger Axel till Dispatch International.
 
Det hela började som ett infall. På väg till vårdcentralen med ett ont öra, fick Axel idén att han skulle testa den nya lagen om vård för dem som befinner sig i Sverige illegalt, som trädde i kraft 1 juli. Då sjuksköterskan som tog emot honom frågade efter legitimation, sa han att han var papperslös och saknade id-handlingar.

– Hon såg lite nervös ut och började rota i sina papper. Sedan frågade hon om mitt öra, och föreslog lite åtgärder för egenvård. När jag sedan fick ett papper för illegala att fylla i, förstod jag att de hade köpt konceptet, säger Axel.
 
På lappen skrev Axel att han kom från Bosnien, och ett påhittat namn. Han rekommenderades att själv behandla örat hemma, och fick komma tillbaka tre dagar senare. Då blev han läkarundersökt, och fick kortison och örondroppar utskrivna. På receptet stod det påhittade namnet och ett ”reservnummer”, ett påhittat tillfälligt personnummer. Detta trots att Axel vid återbesöket drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn.

– Men sköterskan bara körde på. ‘Du behöver inte vara orolig, vi har sekretess här’ sa hon. De får tydligen inte ifrågasätta, hur orimligt det än verkar, säger Axel.

Väl på apoteket kände Axel sig rejält illa till mods, och betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven, trots att han som ”papperslös” kunde fått den gratis.

– Jag är en ärlig människa som vill göra rätt för mig. Det ligger ingen illvilja bakom, jag ville bara undersöka om det gick att göra så här. Jag hade gärna betalat i efterhand, men jag är rädd att de ska polisanmäla mig för bedrägeri om jag avslöjar bluffen, säger Axel.
 
När Dispatch International ringer upp Socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård i Sverige, visar det sig att riktlinjerna för hur den nya lagen ska tillämpas är minst sagt oklara…”

Ingrid Carlqvist skriver i sin ledarekommentar, under rubriken ”Det orättvisa Sverige”:

”Faktiskt är det fullständigt obegripligt. Sveriges regering och riksdag har beslutat att de människor som befinner sig olagligt i Sverige ska premieras med superbillig sjukvård, tandvård och mediciner.

Medan hårt arbetande och högt skattebetalande människor får betala upp till 400 kronor för att besöka läkare när de blir sjuka, kommer en människa som befinner sig illegalt i vårt land (och givetvis inte betalar en krona i skatt) undan med 50 kronor.

En gammal pensionär som måste byta ut sina tänder kan räkna med att betala tiotusentals kronor eller avstå, medan en illegal invandrare får ett helt nytt garnityr för 50 kronor.

Kroniskt sjuka människor, som är helt beroende av dyra mediciner, får punga ut med 2 200 kronor innan högkostnadsskyddet träder in, medan en illegal invandrare får sin medicin för 50 kronor.
 
Hur i herrans namn tänkte de? Vari ligger rättvisa…”

Verkliga journalister:

Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard är värda all aktning för sina insatser.

Orättvisereform

Som Björn Söder påpekar i sitt starka riksdagsanförande kommer inga avgifter att kunna utkrävas överhuvudtaget av de id- lösa utlänningar som struntar i att betala för vård. Även bortsett från detta ligger en djup orättvisa i att de ska betala mindre än svenskar.

Som Ingrid Carlqvist påpekat i Dispatch finns här en latent rasism, då varje person med mörkt utseende i princip kan lura till sig samma fria vård, något som inte gäller personer med etniskt svenskt utseende.

Den förestående tabloiden ger möjlighet att nå ut till svenska folket med information om galenskaperna. Hela sidan 4 ägnas åt riksdagens aktuella orättvisereform.

Tabloiderna

Sidan 4

Onödigt nålsöga?

Två gånger har jag erfarenheter av överföring från Uppsala Akademiska sjukhus – efter skalloperationer – till Mora lasarett:

• Juli 2012

• Januari 2013

Jag tror att lärdomar därvid finns att dra. Sjukvården kan göras bättre för patienter och personal, samtidigt som resurser sparas.

• Juli 2012

När ambulansen anlände till akutmottagningen i Mora var klockan närmare 18.00. Det var en söndag och hård belastning, fullt med vårdsökande på bårar.

En plats skulle ha varit reserverad för mig på avd.70, men denna hade nu blivit upptagen.

Efter en ganska lång väntan och olika undersökningar lyckades man ändå bereda en plats på avd.50.

• Januari 2013

Denna gång anlände ambulansen till Moraakuten kl. 17.00, en tisdag. Det var inte lika många vårdsökande som halvåret tidigare, men klart stod ändå att personalen inte räckte till. Det skulle komma att ta mer än tre timmar innan jag var inne på en avdelning (70) – en mentalt påfrestande upplevelse av oviss väntan:

Vid ankomsten – efter fem timmar i ambulansen – var mitt allt överskuggande behov att först få komma till en toalett. Jag fördes således till ett undersökningsrum, där en sådan fanns. Möjligen var det här som man sedan tog ett EKG.

Efter ett besök åter i mottagningshallen fördes jag till ett annat undersökningsrum, med besked att ett läkare skulle komma mycket snart. På båren fick jag en signalklocka, för att kunna påkalla hjälp vid behov.

Efter att en kvart passerat utan att någon visat sig ringde jag på klockan. En sköterska kom då, och försäkrade att jag inte var bortglömd.

När ytterligare en timme hade gått behövde jag åter urinera, och ringde en andra gång på klockan. Sköterskan G kom då och visade mig till en toalett.

Efter detta tog mig G till avd.70/stroke – en ganska lång promenad med ett antal väskor och kassar.  Väl där fick vi vända – jag var ännu inte inskriven där.

Åter i mitt undersökningsrum fick jag av G en mugg blåbärssoppa och två smörgåsar – iofs på sin plats, då jag senast ätit kl. 11.00.

Jag trodde dock att G nu ”tagit mig under sina vingar”, och skulle utverka inskrivning på en avdelning. Istället följde en ny väntan. Nya tryckningar på signalknappen blev nu utan resultat.

Efter ett tag kom ändå en ung kvinna, som var läkare. Hon gjorde vissa undersökningar/ställde frågor och beslöt att skriva in mig på avd.70. När hon lämnade rummet uteblev dock besked om vad som skulle följa därnäst: skulle någon komma och visa mig till avdelningen/hjälpa mig med kassarna?

Ny oviss väntan, med resultatlöst ringande på signalknappen.

Jag gick sedan till mottagningshallen, där jag mötte G och frågade efter den försvunna läkaren. Ingen förklaring.

Därefter kom äntligen sköterskan Emma, och följde mig  till avdelning 70. Där var jag 20.15.

Till saken hör att jag inte var ensam bland patienter om att försättas i ett tillstånd med högt blodtryck (något jag alltsedan första skalloperationen medicineras mot).

Personalen visade stor förståelse för vår belägenhet.

OPERATIONEN i Uppsala hade skett på uppdrag av Dalarnas landsting, som inte hade resurser för skalloperationer. Efter en kort konvalescens i Uppsala fick jag inte fara direkt hem, först måste jag tillbringa några dagar på mitt närsjukhus. Då kunde det rimligen inte bli fråga om annat än att Mora måste ta emot mig.

Förslag:

Gå förbi akutmottagningen!  Låt ambulanspersonalen leverera Uppsala-opererade direkt till en i förväg överenskommen Mora-avdelning.

Alla nödvändiga undersökningar bör kunna göras i Uppsala före sjuktransporten och uppgifterna föras över till Mora – till såväl berörd avdelning som akutmottagningen.

Akuten kan dessutom informeras vid ankomsten, om denna.

PS

Till förekommande av eventuella missförstånd:

Personalen inom sjukvården gör i det stora hela beundransvärda insatser.

Jag har i huvudsak fått en mycket bra vård, har t.o.m. räddats till livet.

Har alltså all anledning att känna tacksamhet mot svensk sjukvård.

Bästa sättet att visa den tacksamheten kan dock vara att försöka bidra till en än bättre sjukvård. Som här, genom konstruktiv kritik, möjlig genom mina erfarenheter.