Under efterkrigstiden gick det bra för Sverige och socialdemokratin spelade i huvudsak en positiv roll. Idag spelar (S) åter en central roll, men genomgående negativt.
Vi har att göra med ett ”sosseri”, kännetecknat av antiintellektualism och omoral, ansvarslöshet och svågerpolitik.
En person som i ovanligt hög grad representerar detta destruktiva sosseri är naturligtvis Mona Sahlin.
Inte bara har hon funnits med alltsedan sin tid som partisekreterare i början av 90-talet och senare varit ”ingenjör” bakom upplägget att (S) skulle samverka med Miljöpartiet. Samtidigt som SD inte var att ”ta i med tång”.
Påfallande är också hur Sahlin själv kunnat gå från den ena skandalen efter den andra och ändå ständigt flyta upp på nytt som en kork.
Parallellen till en annan s-apparatchik, Dan Eliasson, är slående:
• Som GD för Migverket 2007-2011 medverkade han till nya rekord av bidragsinvandring.
• Som GD för Försäkringskassan utmärkte han sig genom raderad e-post och utfall mot SD:s Jimmie Åkesson.
• Som ny rikspolischef bad han genast om ursäkt för Skånepolisens försök att bekämpa åldringsbrott. Och slog nya lönerekord som chef.
Dan Eliasson saknade helt egen erfarenhet av polisarbete, men det utgjorde inget hinder mot att ge honom detta viktiga uppdrag.
Ett problem nu är alla dessa ”utsatta” områden, där det blivit direkt farligt för poliser att vistas.
Hur blev dessa områden så ”utsatta”? Bakgrunden är ju den massinvandringspolitik som inte minst Dan Eliasson aktivt medverkat till.
Den handlingslinje Eliasson som rikspolischef nu förespråkar är dialog och vänlighet, stort hjärta och aldrig sinande tålamod. Det ställer stora krav på poliserna att vara stryktåliga och saktmodiga.
Situationen illustreras 7 minuter i denna film: poliser står snällt uppradade för att filmas av en kriminell. Andra gånger får de sina fordon skadade eller utsätts för stenkastning. När det inte handlar om skjutvapen och handgranater.
Föga överraskande ogillar poliser att ställa upp som kanonmat. Alltfler söker sig bort från yrket.
Till polisutbildningar har iofs funnits nya sökande, men inte tillräckligt många har klarat proven.
En väg för att få fler kvalificerade sökande vore att försöka göra polisyrket mer attraktivt, bl.a. genom högre löner.
Istället går man nu motsatt väg, genom att sänka kraven i polisutbildningen. Detta påverkar polisyrkets status i allmänhet, samtidigt som man får individer med sämre förutsättningar att klara jobbet.
Det här fångar mycket av socialdemokratins utveckling i Sverige.
Socialdemokratins signum var ju höga skatter och en stark stat, med långtgående åtaganden för att på olika sätt skapa trygghet för medborgarna. Den ideologiska motpolen var ett lågskattesamhälle, där den enskilde fick ta ansvar för sin egen tillvaro. En nattväktarstat, där samhällets uppdrag i huvudsak inskränkte sig till att upprätthålla lag och ordning.
Nu har högskattesamhället gått in i väggen. Vi har mer och högre skatter än någonsin – ändå räcker inte pengarna. Sverige tvingas för närvarande ta upp mångmiljardlån i utlandet. Orsaken är skenande ekonomiska åtaganden genom invandreri, brottslighet och excesser från en parasitär politisk klass.
Nu går vi mot en situation, där polisen inte längre klarar sitt uppdrag. Inte ens en nattväkarstat kan systemet då upprätthålla!
Ovanpå detta kommer nu turerna – de helt onödiga – genom rikspolischefens utfall mot Sverigedemokraterna.
Redan som GD för Försäkringskassan fick Dan Eliasson alltså kräkreflexer, då han i en debatt hört Jimmie Åkesson. Om dessa reflexer lät han världen veta via internet.
Nu är han där igen. Som chef för Sveriges polismakt har han i massmedia klargjort hur mycket han ogillar Sverigedemokraterna.
Mot detta har många reagerat, såväl debattörer som poliser. Invändningen är given: Eliasson får privat ha vilka åsikter han vill politiskt, men i tjänsten ska han uppträda opartiskt, inte ta partipolitisk ställning.
Detta av hänsyn både till alla poliser och till den allmänhet som till stor del, och i växande utsträckning, utgörs av SD-sympatisörer.
Dan Eliasson framhärdar ändå. Han gör anspråk på att som rikspolischef ha rätt att offentligt ge uttryck för politiska ställningstaganden, som att ta avstånd från ett enskilt riksdagsparti.
Dan Eliasson får dessutom stöd av sin socialdemokratiske justitieminister, Morgan Johansson.
Dennes argumentering är att det i varje fall beträffande SD ska vara fritt för myndighetsföreträdare att göra offentliga ställningstaganden. ”Min ingång är att också statstjänstemän har yttrandefrihet.”
S-ministern säger vidare:
”Rikspolischefen vill markera att han står upp för polisens värderingar om alla människors lika värde. Jag tycker att det är bra när statstjänstemän markerar mot värderingar som strider mot det vi har att försvara.”
Blir då inte även s-politiken i strid mot ”alla människors lika värde”? Också regeringen har ju infört vissa begränsningar av invandringen.
Det blev inte PeterSpringare som 2015 fick efterträda Bengt Svensson som rikspolischef.
Istället kom Dan Eliasson. Han framförde snart en ursäkt för att polisen i Skåne haft ett spaningsregister för att bekämpa brott mot äldre. Detsamma hade dåvarande justitieministern Beatrice Ask (m) gjort tidigare.
Var jag osaklig nu? Eliasson och Ask skulle nog har formulerat saken annorlunda än vad jag gjorde.
Jag menar att det här handlar om två saker:
A. Ska svensk polis försöka bekämpa brottslighet, dvs förebygga brott och gripa brottslingar?
B. Ska vi alla försöka se verkligheten som den är, och säga sanningen?
Man kan också uttrycka saken så här:
• Hur kan samma verklighet uppfattas så olika, hur kan man beskriva samma fenomen på så rakt motsatt sätt?
• Vilken beskrivning blir mest rimlig, stämmer bäst med verkligheten?
Som etablerade politiker och andra kulturmarxister ser saken har det skett ett övergrepp när romer kommit med i skånepolisens spaningsregister över brottslingar. Det har, förutsätter man, skett på etnisk grund. Romer har kommit med bara därför att de är romer. Även ostraffade personer har kommit med i registret, däribland små barn.
De som kommit med i registret förutsätts ha lidit skada (om ock oklart hur). De har krävt feta skadestånd, vilket de nu också har fått.
Jag ser saken annorlunda:
1.
Man har inte lidit någon skada genom att finnas med i registret. Det var inte offentligt och ingen där förekommande blev skandaliserad bland andra medborgare, ingen fick sparken från jobbet.
2.
Skada har däremot olika invandringskritiker lidit under de senaste decennierna genom att hängas ut offentligt, i mediedrev. I flera fall har det påverkat möjligheter till försörjning och yrkeskarriär. Där har aldrig varit tal om skadestånd, vi har inte ens fått en ursäkt.
3.
Det finns en saklig grund till att ta med romer i ett spaningsregister kring brottslighet. Många av dem är brottsbenägna och de arbetar i nätverk. Innebörden av ett spaningsregister är inte att envar i registret förutsätts själv ha begått brott.
Innan jag växlar över till Karl-Olov Arnstberg, två filmer om polisarbete:
K-O Arnstberg är ju forskare, med inriktning på romer. ”Problemet” med honom är dock att hans forskning visar fel resultat.
Inte sakligt fel, men politiskt fel. Det är inte politiskt korrekt.
Politiskt korrekt i detta sammanhang är att utgå från att
1. romer/zigenare är likadana som etniska svenskar
2. de saknar eget ansvar för att de gör dåligt ifrån sig i skolan eller på arbetsmarknaden
3. de är i grunden offer, även då de begår brott.
Arnstbergs forskning visar något annat, och därför anlitas han nu inte längre som föreläsare eller som debattör i stora media.
”För romer och judar blir det en viktig fråga hur de kan vända denna offerstatus till sin fördel. Varken judar eller romer vill assimileras. Dessa båda folk har en stark etnisk medvetenhet och förfogar över varsitt försvarssystem – olika beskaffat – som gör att de klarar att vidmakthålla sig själva som minoriteter över inte bara en, två eller tre generationer utan permanent. Med andra ord, som individer skiftar deras talanger, som hos oss alla, men som medlemmar av kollektiva försvarssystem har de erfarenheter som gör dem överlägsna Europas majoritetsbefolkningar.
Judarnas allt överskuggande fråga är hur detta folk kan säkra sin överlevnad. De har tvåtusen års erfarenhet av att vara trakasserade och förföljda. Att få ett eget land är en dellösning men det räcker inte, eftersom judar fortsätter att leva i en diaspora över hela världen. Det viktigaste av allt blir att se till att den västerländska civilisationen aldrig mer kan hota deras existens. Det är skälet till att nazisternas folkmord aldrig får glömmas.
Judarna måste se till att västerlänningarna är och förblir intensivt medvetna om det ohyggliga övergrepp de begick under andra världskriget. Men det handlar inte bara om minnen utan också framtiden. De vill inte att forskare och journalister börjar ställa frågor om exempelvis den judiska dominansen när det gäller ägandet av nöjesindustri och media. Inte heller vill de att judiska finansklaners makt över världens riksbanker hamnar i rampljuset.
Med offerrollen får de ett utmärkt verktyg. De kan dölja judisk makt bakom offerrollen och naziststämpla den som börjar ställa besvärande frågor. Det finns mer att säga i denna fråga men jag sätter stopp här. Jag lyfte fram den bara för att få en kontrast till vad som är romernas stora fråga. Hur kan romerna exploatera offerrollen?”
”Romerna odlar konflikten med gadje av två skäl. Det ena är att det kan visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Det andra är att de på så sätt inte bara får en kontinuerlig bekräftelse på att det går en skarp gräns mellan romer och gadje, utan också på att de i kraft av att vara romer kan tillåta sig sådant som inte gadje får. De har privilegiet att få göra som de vill, vilket bevisar att de är överlägsna gadje: smartare, fräckare och med ett mycket mer spännande liv!
Ekonomiskt visar sig offerrollen gå att utnyttja på flera sätt. Ett sätt är att de kan gå till DO och få ersättning om den som driver ett tältläger, en biluthyrare eller en restaurang avvisar dem, på grund av tidigare dåliga erfarenheter av romer. Ett annat är åldringsrånen, som är en romsk specialitet. De behöver inte riskera att medierna skriver och pekar ut romernas dominans i denna försörjningsnisch. Journalisterna vet nämligen inte bara att de måste delta i kampen mot rasismen utan också att romers kriminalitet är minerad mark.
Trampar de fel så riskerar de att såväl jobbet som det sociala anseendet flyger i luften. Inte så att de blir attackerade av romer, men däremot kan de bli ifrågasatta på sina redaktioner, liksom DO-anmälda av diverse företrädare för romerna, som har det gemensamt att deras hjärtan klappar varmt för romernas sak. Visste folk i gemen hur mycket kriminalitet som kan knytas till romer, så skulle väldigt många vara väldigt förbannade. Men det vet de inte.
Det finns en expertgrupp som är någorlunda väl informerad om kriminaliteten bland romer: polisen. De vet i allmänhet också något mer, nämligen att det romska samhället bygger på släktskap. Det betyder att en viss släkt kan vara svårt kriminaliserad, också barnen. De barn som ännu inte är aktiva i försörjningsnischen kan förväntas komma med, bara de är tillräckligt stora. Andra släkter är inte alls kriminellt belastade.
Det är troligt att det finns poliser i Skåne som är rasister, men det är helt irrelevant för det släktregister som Skånepolisen skapade. Syftet var inte att diskriminera romer. De ville göra sitt jobb, nämligen lösa brott och förebygga brott. De satte inte samman sitt register därför att de var antiziganister och fördomsfulla utan därför att de erfarenhetsmässigt visste något om romer och kriminalitet.”
”För romer, som för alla andra, gäller att om kriminaliteten har ett för högt pris, så får man leta rätt på en annan försörjningsnisch. Och motsatt, om gadje inte försvarar sig så kan de romer som ägnar sig åt åldringsbrån expandera försörjningsnischen.”
”Och för min del, det hjälper inte att jag gör mitt jobb och försöker frilägga hur romer fungerar och relaterar till en majoritetskultur som den svenska. Det är förbjudet område och eftersom jag i myndigheternas ögon trampar fel och glömmer att det enda som är tillåtet är att lyfta fram romerna i rollen som offer, så är det fritt fram att stigmatisera mig.
Det som förenar mig med Skånepoliserna är att vi båda försöker göra vårt jobb, men blir straffade för det. Det kunde ha varit så att samhället betraktade båda expertsystemen som nyttiga inte bara för samhället utan också för romerna. Det är nämligen så det förhåller sig.
Istället, vilket gläder romerna, så blir vi skändade och straffade med referens till en offerroll som var relevant i ett annat och till historiens skräphög förpassat samhälle. Jag funderar över Fred Taikon, som nu ska få ett skadestånd för att han finns med i ett register över romer. Hade inte DN-journalisten Niklas Orrenius slagit larm, så hade Fred Taikon aldrig vetat om att han fanns med i detta register. Det har nämligen aldrig på något sätt vänts emot honom och det är föga troligt att det skulle ske, om han inte mot förmodan började begå brott av ett slag, som aktiverade honom i registret.
Kanske jag bör vända mig till DO? Jag vet inte om mitt namn finns med i ett register på forskare som det är förbjudet att anlita, men jag vet att det finns en sådan medvetenhet hos myndigheter, när de alls känner till min existens.
Min kompetens är klassad som rasism. Jag kan bevisa att det är felaktigt och att jag är diskriminerad, i den händelse DO skulle vara intresserad. Och hade skånepolisen vänt sig till mig för att få hjälp, så hade vi kanske i DN kunnat läsa att en ökänd rasistisk forskare varit Skånepolisen behjälplig med att bygga upp ett rasistiskt romregister. Då hade Niklas Orrenius kunnat fortsätta med att bättra på sitt journalistiska anseende och fylla sin plånbok.
Jag tror nämligen inte heller han drivs av något moraliskt patos. Han är en agendajournalist, känner igen ett scoop och är bra på att göra sitt jobb. Jag tvivlar starkt på att han ligger vaken om nätterna och funderar på om agendajournalistiken är samhällsdestruktiv eller inte.
Den här frågan bör inte reduceras till att handla om mig eller någon annan person. Den handlar om ett samhälle som på grund av historiska referenser har hamnat på fel spår. Och när man hamnar på fel spår så kommer man till helt fel plats. Hej svenska makthavare, ni är framme nu, men helvete vad ni hamnade fel.”
För övrigt vill jag rekommendera alla läsare att se senaste Swebbtv, där Karl-Olov Arnstberg medverkar:
Som mycket annat i det svenska samhället är polismakten under nedmontering:
• Resurserna blir otillräckliga när brottsligheten ökar, varav det mesta nu verkar ha koppling till massinvandringen.
• Ledning och organisation är sämre än på länge med den nya chefen, Dan Eliasson.
• Massmedia fortsätter att hetsa mot enskilda poliser.
Först en ensidigt vinklad historia, där läsare/lyssnare/tittare bara får valda fragment.
Sedan polischefer som viker sig direkt, istället för att ta sina anställda i försvar.
Detta har länge varit ett mönster.
En aktuell historia är nu polismannen som skulle ha sagt otrevliga ord till en person av utländsk härkomst. Helt utan anledning, som det framställs. Fanns inte en bakgrund till kontroversen?!
Som medborgare hänvisas vi till att gissa oss till sanningen, även om mönstret alltmer kan hjälpa oss till kvalificerade sådana gissningar.
Lyssna bara på TV4-presentationen:
Vad gjorde denne man ständigt på asylboenden, med kamera och utrustning för ljudinspelning?
Hur länge har han varit i Sverige och hur försörjer han sig?
Hur kan ha tid att ständigt hänga på olika asylboende?
Varför gör han det?
Han var inte mer välkommen på boenden – varför? Den frågan ställs inte av journalisterna!
Vad hade han gjort för att provocera polismän?
Svenska massmedia är destruktiva.
PS
Mönstret känns för övrigt igen från behandlingen av Röda-Kors-voluntären Barbro Feldt i Falun. Först provocerades hon av en en kriminell utlänning, som tog upp ljud och sedan kopplad in massmedia. Varpå journalisterna gick igång och uppvaktade Röda-Kors-chefer. Dessa vek sig dubbla och tog avstånd på PK-maner. Det slutade med att den gamla kvinnan drevs i döden.
Kvällens film heter ”BJUV och POLIS” och ämnet blir SD, invandring och svensk polis.
Den granskar ett SVT-program med komikern Anders Jansson, ”Anders tar parti”, där han besöker den skånska kommunen Bjuv för att granska Sverigedemokraterna.
Vad som provocerade mig till att göra ”BJUV och POLIS” var Janssons aningslöshet kring innebörden av att placera asylantboende på olika orter i Sverige. Han har uppenbarligen inte en susning om hur det kan påverka miljön för de boende!
Till stöd för att driva sin tes om hur problemfritt det är med asylanter på orten tog Jansson polisen i Bjuv. Det aktualiserar en annan fråga: hur tillförlitliga är numera uppgifter från svenska polismyndigheter?
Det är inte ägnat att inge förtroende, då de är så pk-byxis, att de inte längre vågar ange utseende på personer som ska efterlysas, av rädsla för att därigenom ge upphov till främlingsfientlighet!
Exemplen är många nu, på hur svenska (?) massmedia håller vår polismakt i strypkoppel.
Värt att här påminna om är också Eva Bergqvists skrift ”Granne med SIV” – redan 1990 fanns detta problem, för dem som hade oturen att bo där en flyktingförläggning kom till.
Kan vi tillåta oss att skoja om bilbrännandet och stenkastandet?
I praktiken har vi redan Jerzy Sarnecki – ett enda stort skämt. Av massmedia flitigt anlitad som ”kriminolog”.
Jerzy Sarnecki har förnekat brottslighetens omfattning, han har också bagatelliserat enskilda händelser, som beskjutningen av polishuset i Södertälje 2005: den utfördes av ”buspojkar”. Detsamma gällde bilbränder i Söderhamn 2009: Jerzy Sarnecki betecknade dem som ”busbränder”.
Sarnecki ger mig uppslag till detta montage om Emil i Lönneberga, förflyttad till ”förorten”.
Dessa aktiviteter i ”förorten” har för övrigt givit en ny innebörd åt begreppet ”polisjakt”: här handlar det inte längre om att polisen jagar kriminella, utan om att kriminella jagar poliser.
Jan Millds blogg 