• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Kontrafaktisk historia (2): Gustav Vasa

2
Fortsatt kontrafaktisk historieskrivning, med Gustav Vasa som utgångspunkt:

ARKIV Gustav Vasa Foto: Code 190 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Gustav Vasas insatser gjorde som bekant att separationen av Sverige-Finland ur Kalmarunionen kunde fullföljas 1521.

Gustav Eriksson var en av fem viktiga svenskar som den danske kungen, Kristian II, tagit som gisslan. Det var i oktober 1518.

k2
Wikipedia:

”…skulle Kristian komma i land och förhandla vid Västerhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark,…”

I Danmark hölls Gustav Eriksson och övriga gisslan i fångenskap, på ett slott i närheten av Århus. Gustav, som då var bara 22 år, lyckades dock fly till Lübeck och sedan ta sig vidare därifrån till Sverige, där han – efter Stockholms blodbad 1520 – ställde sig i spetsen för upproret.

Ett uppror som lyckades. Inom några år var danskarna fördrivna från Sverige. Gustav Vasa utsågs till svensk kung av en riksdag i Strängnäs den 6 juni 1523. Sitt intåg i Stockholm gjorde han på midsommardagen, den 24 juni. Senare samma år var danskarna borta från även Kalmar och Finland.

Kalmarunionen var därmed till ända, efter 126 år. En union som tillkom 1397 och omfattade hela Norden, inklusive Island och Grönland.

kuflagga

ANTAG ATT Kristian II hade avrättat hela sin gisslan, inklusive Gustav Eriksson – precis som han gjorde med 82 andra svenskar, i Stockholm den 8 november 1520:

– Skulle det då ha blivit något uppror mot danskarna efter Stockholms blodbad 1520?
– Skulle det ha lyckats?

Ja, i vilken utsträckning beror historiens förlopp på enskilda individer?

Eventuellt skulle någon annan individ har trätt fram istället för Gustav Vasa, och fyllt i huvudsak samma funktion. Då skulle separationen från Danmark-Norge likväl ha drivits igenom, kanske bara något senare.

Alternativt skulle Kalmarunionen ha bestått, och blivit en verklig stormakt.

Vi skulle då kunnat undgå Nordiska sjuårskriget och Danmark skulle inte ha drabbats av Ronneby blodbad 1564.

Vi skulle också ha sluppit Älvsborgs lösen, både 1570 och 1613.

Förmodligen skulle vi ändå ha gått in i 30-åriga kriget.

Men det blodiga slaget vid Lund 1676 och det grymma snapphanekriget hade inte behövt inträffa.

Kanske hade Göta kanal aldrig blivit grävd, då vi inte haft någon Öresundstull att irriteras över.

kontrafaktisk fortsättning följer, med Hattarnas krig

jmkFör övrigt anser jag att Karthago…

Nordiska Immigrations-Byrån


Det var Tony Blair som en gång lanserade idén om ett för hela EU centralt Safe Haven, dit alla som söker asyl i nåt EU-land skulle placeras och få sin sak prövad.

Det gick tyvärr inte så bra med det – motståndet var av någon anledning stort. När EU idag tillskrives i denna fråga så blir svaret att Safe Haven inte längre är något som någon längre talar om inom EU-politiken, i praktiken att idén är död.

Olyckligt, för Tony Blairs idé var bra. Ett Safe Haven skulle ju som i ett trollslag få till en fungerande asylhantering inom hela EU.

Nu har vi i stället en  Cecilia Malmström i  tongivande position, och hon vill styra det dithän att föralldel EU centralt ska styra hur asylhanteringen ska gå till, men att mottagandet och utredandet ska ske i de individuella länderna.

Här kan man allt ana en gravad hund, att hon, kanske omedvetet, representerar krafter som inte alls vill minska flyktingströmmarna, som vill blanda ihop befolkningarna vid Medelhavets södra sida med folken i det gamla Europa – krafter som vill att allt ska bli en stor heterogen söndrande smet av olika etniciteter.

Ett centralt Safe Haven för alla asylsökande till EU vore annars rationellt om man verkligen ville lösa asyleriproblemen. Dvs garantera skydd åt verkligt skyddsbehövande, samtidigit som missbruk av asylinstitutionen stävjas.

Nu när Libyen frigjorts från sin tidigare regim borde EU kunna söka ett avtal med den nya regeringen om att placera ett för hela EU centralt mottagningsläger där. Det kan bli så stort som det behöver vara – Libyen har vidsträckta obebodda ytor. Det öppnar även en möjlighet för karantän mot svårbotade smittsamma sjukdomar som AIDS och TBC. Och det kan lösa ett annat annars svårlöst problem, nämligen att utgöra en plats att sända avvisade/utvisade personer till i de fall där det uppgivna hemlandet vägrar ta emot personen.

Men när nu Plan A – en för hela EU gemensam lösning – inte tycks möjlig, återstår för Sveriges del Plan B:

Sverige gör ett eget Safe Haven, eller hellre ihop med Norge och Finland och kanske även Danmark, då också dessa – våra broderfolk – har många asylsökande.

Staten (Riksdagen) borde gå in och ta ett samlat grepp här och inrätta en statlig kommun för alla som söker asyl i Sverige. Det finns ett Nordiska Rådet som väl med fördel kan få komma till skott i denna fråga.

Projektet skulle kunna döpas till Nordiska Immigrationsbyrån och få arbetsnamnet ”Nimby”.

Det handlar om asylsökande som vill bygga ett nytt liv i Norden, och om hur deras resurser bäst ska kunna tas tillvara. Det är fråga om att effektivisera asylhanteringen så att de med skyddsbehov snabbt identifieras och:

¤ får skydd
¤ förvärvar nödvändiga språkkunskaper
¤ validerar sina kunskaper
¤ kommer ut på arbetsmarknaden, så att de klarar sin försörjning

Det handlar om resurser som vårt samhälle hittills tyvärr i alltför liten utsträckning förmått ta tillvara. Det är ett dystert faktum att många svenska kommuner – sannolikt av okunskap – visat ett mycket svalt intresse för att ta emot dessa nybyggare, vilket skapat akuta problem för Migrationsverket. Kommunerna ser dock bara de initiala problemen, de ser inte att de så småningom kommer att behöva nya driftiga invånare.

Innebörden av Nimby skulle konkret vara upprättande av en central statlig kommun för all asylantmottagning. Den förlägges lämpligen på kronomark nånstans i gränstrakterna mellan Norge, Sverige och Finland.

Till Nimby skulle så Danmark, Norge, Sverige och Finland gemensamt förlägga alla erforderliga resurser i form av handläggare, advokater, tolkar, sjukvårds- och utbildningspersonal – allt i syfte att snabbt utreda asylskälen, och ta tillvara kompetensen hos dem som beviljats uppehållstillstånd och få ut dem i arbetslivet.

Dock måste det ändå få ta den tid som krävs för att integrationen ska ha förutsättningar att lyckas. Kompetens är nyckelordet, och de som befunnits ha asylskäl får stanna i Nimby tills de funnit ett arbete som gör dem självförsörjande. Rimligen borde kommunerna efterfråga invandrare med yrkeskunskaper och akademiska betyg, som de ju så ofta egentligen har, men inte lyckats få med sig i flykten. I Nimby borde det vara möjligt för dem att kunna visa sina faktiska kunskaper.

Dalupproret 1743

Känner du till det svenska angreppskriget mot Ryssland 1741-43, initierat under ”frihetstiden” av Hattpartiet?

Det var ett krig som inte gick något vidare. Bara fyra decennier tillbaka i tiden låg den svenska segern i slaget vid Narva.

Karl XII tillträdde som svensk kung år 1697, samma år som slottet ”Tre Kronor” brann ned. När ”Stora Nordiska Kriget” (ett svenskt försvarskrig) började tre år senare hade han till sitt förfogande en in i minsta detalj topptrimmad militärapparat. Det var vad hans far, Karl XI, lämnat i arv efter de bittra krigen mot danskarna.

Först hade den svenska flottan lidit fruktansvärda nederlag 1676, där bl.a.  fartygen Kronan och Svärdet sänktes (främst pga inkompetens hos befäl ombord). Samma år stod sedan det unikt blodiga slaget vid Lund. Den svenska armén segrade, men till stora förluster. Detta skulle inte behöva inträffa igen, resonerade tydligen Karl XI.

Sverige förlorade till sist kriget mot Ryssland i slaget vid Poltava 1709, men hade fram tills dess vunnit seger efter seger på slagfältet.


Kanske levde Hattpartiets ledning 1741 kvar i föreställningen att Sverige var en militär stormakt, kanske ville man få en slags revansch för Poltava. Så man lät den svenska krigsmakten gå till angrepp mot Ryssland.

Av någon revansch blev intet, inte minst pga en inkompetent svensk militärledning. Fler svenska soldater dog av köld och sjukdomar än av fiendens kulor. Inte minst led Dalregementet – av hävd ett elitregemente – svåra förluster.

Detta väckte missnöje runtom i Dalarna och resulterade i en protestmarsch ned till Stockholm 1743. Protesten slogs till slut ned med våld, men tänk tanken att dalmännen där i stället haft framgång.  Tänk om de skulle ha fått igenom sina krav.  Tanken svindlar!

Ett av kraven gällde nämligen att den danske tronföljaren, prins Fredrik, skulle utses till  tronföljare även i Sverige.

Fredrik tillträdde som kung i Danmark år 1746 – och blev den populäre Fredrik V.  Som svensk kung skulle han som svensk tronföljare ha tillträtt 1751, då den sittande svenske kungen – Fredrik I – avled.

Eftersom vid den tiden ”Danmark” omfattade både Danmark, Norge och Island medan ”Sverige” omfattade både nuvarande Sverige och Finland, skulle detta ha betytt ett enat Norden.

Från och med år 1751.

Dvs ett drygt halvsekel före 1809, då Ryssland erövrade Finland. Den erövringen skulle knappast ha blivit möjlig med ett enat Norden.

Det handlar här inte bara om makt genom geografisk utbredning, naturresurser och ekonomi.

Vi skulle dessutom ha fått mindre av storsvenskt godhetssyndrom och mer av klokskap inom politik och administration, genom det danska och framförallt det finska inflytandet.

Enat Norden?

John Järvenpää för ju fram en sympatisk tanke i sin senaste bok, om ett enat Norden. Ett närmare ekonomiskt samarbete, kanske rentav ett politisk samgående, till en federation eller union.

Den är en vision som jag kan dela, och gärna arbetar för. Vi i Norden har gemensamma rötter historiskt, vi har geografisk närhet och vi är folk med liknande kynne – arbetsamma, hederliga och lågmälda.

Svårigheterna är dock uppenbara!

Vad skulle Sverige kunna ha att tillföra en sådan union eller federation?

• Norge har olja, sjöfart och icke-medlemskap i EU.
• Finland har skola, försvar och icke-medlemskap i NATO.
• Danmark har demokrati, kultur och politiskt sunt förnuft.
• Island har självständighet och civilkurage, kickade just ut giriga banker.

Sverige har sin politiska korrekthet och sin massinvandring. Reinfeldt som statsminister, Juholt som oppositionsledare och ett dårhus till riksdag.

– Danmark, Norges och Islands medlemskap i NATO skulle därvid naturligtvis utgöra ett hinder.

– Likaså Danmarks och Finlands medlemskap i EU.

Bortsett från detta kan jag tänka mig att dessa fyra nordiska länder gärna skulle ingå ett närmare samarbete.

Köpenhamn skulle bli den naturliga centralpunkten. Sjövägen går det lätt att därifrån upprätthålla kommunikationer med övriga nordiska huvudstäder. I en framtid av oljebrist får just sjötransporter en allt större betydelse.

MEN varför skulle dessa fyra länder vilja ha med Sverige i en nära samverkan? Sverige – en ekonomisk, social och politisk krutdurk. En sådan medlem skulle kunna förorsaka dem stora problem, för oöverskådlig tid.

Men omvänt – om Sverige trots allt fick vara med – då skulle vinsterna vara uppenbara för oss svenskar! Inte bara skulle vi vinna ekonomiskt och säkerhetsmässigt, det skulle också kunna ge en politisk och kulturell injektion.  Vi skulle komma under ett välgörande inflytande av sunda krafter – genom en sådan nordisk samverkan skulle vårt land kunna växa intellektuellt och moraliskt.

Jag arbetar som sagt gärna för en sådan utveckling. Det är jag övertygad om att många andra svenskar också gärna vill göra. Men vad skulle det kunna betyda konkret?

Vi vet hur kandidatländer i Östeuropa inför ett eventuellt inträde i EU tillhållits att ”kvalificera sig”, dvs leva upp till vissa kriterier, kanske göra bestämda utfästelser.

Något motsvarande måste rimligen gälla för att Sverige ska kunna släppas in i ett förenat Norden.

Det är med andra ord vad vi konkret har att arbeta för: göra Sverige anslutningsbart. Dvs försöka förvandla Sverige till – om inte en uttryckligen attraktiv – åtminstone en uthärdlig partner.

Kanske får man för Sveriges del räkna med en infasningsperiod, då området i praktiken styrs från Köpenhamn, som under Kalmarunionen.

I detta perspektiv kan det kännas förargerligt hur vi försatte chansen för 500 år sedan!  Med Kalmarunionen hade vi ju ”fågeln i handen”.

Hur gick det till, när den unionen upplöstes?

Det skedde inte minst genom svensk separatism, finansierad med tyska pengar.

Utan Gustav Vasa och Lübeck skulle allting idag kanske ha kunnat te sig annorlunda…