• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Argentina (3)


Kontentan av den IMF-ordinerade ”medicinen” för Argentina hade alltså blivit:

A. ”Besparingar” som medförde arbetslöshet och dåligt utnyttjande av samhällets resurser.

B. Enorma förmögenhetsöverföringar, med ökade klyftor mellan en rik elit och folket.

På den venezuelska TV-kanalen Telesur kunde jag förra året följa reaktionerna på Nestor Kirchners död – Kirchner som var Argentinas president 2003-2007.

Det gjorde intryck, det var ingen vanlig begravning. Helt uppenbart var det en politiker, djupt avhållen av de flesta argentinare. Inte utan anledning – han hade verkligen fått landet tillbaka på rätt spår efter en oerhört svår tid!


Efter störtandet av Fransisco de la Rua 2001 följde fyra tillfälliga presidenter, som i snabb takt avlöste varandra – vänsterperonisten Nestor Kirchner valdes år 2003.

Under hans tid halverades arbetslösheten och Argentina befriades från det tunga skuldberoendet till utländska banker (jfr Sverige). Devalvering av den argentinska valutan och ökad export medverkade till att möjliggöra detta.

Till Kirschners åtgärder hörde även ett upphävande av amnestin för de brottsliga generalerna från juntatiden.

I förhållande till USA styrdes Argentina in på en mer neutral och oberoende kurs. En process som nu sker i hela Sydamerika: Uruguay, Brasilien, Paraguay, Chile, Bolivia, Peru, Ecuador och Venezuela.

Vid sin död 2010 var Nestor Kirchner ordförande i den sydamerikanska samarbetsorganisationen UNASUL.

När i Ecuador 2010 president Rafael Correa utsattes för en form av kuppförsök blev reaktionen skarp i Argentina – i Buenos Aires hölls omedelbart demonstrationer.

Över hela kontinenten vill man nu lämna den tiden bakom sig, då militären kunde ingripa i politiken och få länderna styrda från Washington.

Nestor Kirschner avstod från att kandidera till omval, förmodligen av hälsoskäl. Istället kandiderade hans fru Cristina Kirschner. Hon är nu Argentinas president.

Oliver Stone har gjort en film om den nya politiska situationen i Latinamerika,  ”South of the Border”. 4.00 in på denna trailer finns en sekvens med Nestor Kirchner:

Argentina (2)

Den förste demokratiskt valde presidenten efter juntatiden blev Raúl Alfonsin (1983-89). Han följdes av Carlos Menem (1989-99) och Fernando de la Rúa(1999-2001).

Vad som förutom nederlaget i Falklandskriget bidrog till militärjuntans fall var ”de galna mödrarna”.

Det hade börjat redan våren 1977, då 14 mödrar till försvunna ungdomar samlades utanför presidentpalatset på Plaza de Mayo i centrala Buenos Aires. Det blev till en varje torsdagseftermiddag återkommande manifestation, med alltfler deltagare.

Alls inte ofarligt – gruppens första ledare,  Azucena de  Villaflor, blev själv ett offer för regeringens terror och försvann. Nu har det blivit en fast organisation, som ger ut en  månadstidning och har en egen webbsida.


Dessa kvinnors så uppenbara mod blev en inspiration i motståndet. Kring 1982 var de flera tusen på Plaza de Mayo. Kampen har fortsatt efter juntans fall, med krav på dels besked om var deras söner och döttrar finns, dels åtal mot ansvariga militärer.

I sak rönte de också framgång, i en första vända. Under president Alfonsin hölls 1984-85 en rättegång mot juntatidens brottslingar, och det blev fällande domar mot generalerna Videla, Massera och Galtieri. Åklagaren Julio Strassera använde i sin slutplädering uttrycket ”Nunca mas!” (”Aldrig mer!”)

Under Carlos Menem fem år senare, 1990, beslöts dock om amnesti för dessa juntageneraler.

Gemensamt för denna trepresidentersperiod 1983-2001 var ekonomiska problem som fördjupades. Skuldberget bara växte, man satt fast i klorna på stora banker. Till detta bidrog en utbredd korruption och en havererad politik, präglad av demagogi och löftessvek.

IMF – Internationella Valutafonden – spelade en central roll, genom att föreskriva ”austerity measures”, alltså diverse åtstramningar i ekonomin.  Vilket förvärrade problemen.

Den konkreta innebörden av detta blev omfattande utförsäljningar av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och lönesänkningar. Enskilda individer hade inget att sätta emot – hellre låg lön än att vara hänvisad till gatan och tiggeri.

Samtidigt frös pensioner inne och banker stängde, så att massor av argentinare förorade sina besparingar. Följden blev direkt svält. Om det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000 personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje år.


Efterhand gav rädslan med sig och ett allt beslutsammare motstånd växte fram. Argentinarna var så rasande, kände att de inte längre hade något att förlora. Särskilt efter Fernando de la Rúas tillträde 1999 blev det alltmer omfattande manifestationer, med allt grövre polisvåld. Alltfler fick därvid sätta livet till, men det hela slutade med att presidenten den 20 december 2001 fick fly i helikopter från presidentpalatset. (3.30 in i filmen nedan)

Ett första viktigt steg var därmed taget i kampen för ett liv i mer av mänsklig värdighet.

Argentina (1)

Argentina är stort land med utmärkt jordbruksmark och mängder av andra naturrikedomar. Under Perontiden byggdes också upp ett socialt trygghetsnät för arbetarklassen.  Argentinare i allmänhet fick det materiellt bra.

På 1990-talet var allt detta raserat.
Vad hade hänt?

Det får bli tema för tre bloggkommentarer, den första kommer här:

För att ta det från början.

USA:s president James Monroe lanserade 1823 en doktrin, beskriven så här i Wikipedia:

”Monroedoktrinen fastslog att europeisk inblandning i Nya världen var oacceptabel, och att USA inte skulle ingripa i konflikter mellan europeiska stater… Av allt att döma var dokumentet tänkt som ett ställningstagande mot europeisk kolonialism. Doktrinen har dock senare omtolkats…”

”I ett tillägg av Theodore Roosevelt 1904…, fastslogs att USA har rätt att ingripa som ‘internationell polis’ (international police power) om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ‘ociviliserat’…”

Som det visat sig tog USA i praktiken över rollen som kolonialmakt och har agerat även söder om Karibien.  Vid socialdemokraten Salvador Allendes valseger i Chile 1970 hade USA utbildat militären i flera Latinamerikanska länder. Chiles konstitutionslojale överbefälhavare mördades genom USA:s försorg. Den 11 september 1973 genomförde general Pinochet sin militärkupp.

Samma år tog militären makten i Uruguay.  Tre år senare var det Argentinas tur. I Brasilien hade diktaturen införts redan 1964, efter att folket röstat fel i ett presidentval (man hade valt vänsterkandidaten Goulart).

Militärjuntan Chile började man omedelbart tillämpa nyliberalen Milton Friedmans idéer, vilket människor fick märka helt påtagligt – genom prishöjningar, ökad arbetslöshet och slopad anställningstrygghet.

Detsamma skedde i Argentina från 1976 och framåt. Juntageneralen  Jorge Videlaförklarade att staten inte skulle blanda sig i ekonomin, marknadskrafterna skulle få spela fritt.

Som vi vet fick Milton Friedman snart gehör även i Sverige, utan att något militärt maktövertagande krävdes.

Perioderna av öppen diktatur skulle i de fyra sydamerikanska länderna vara in på 80-talet:
Argentina: 1976-1982
Brasilien: 1964-1985
Chile 1973-89
Uruguay: 1973-85

Först föll alltså militärdiktaturen i Argentina och det hade samband med nederlaget i Falklandskriget 1982.

Under denna sexårsperiod bedrevs ”la guerra sucia” – det smutsiga kriget – mot vänsteroppositionen. 30.000 unga människor kidnappades och mördades, ofta efter svår tortyr. Deras anhöriga fick aldrig veta vad som hände dem eller var kropparna finns. En av dessa många offer var den svenska medborgaren Dagmar Hagelin.


Övergången till civilt styre och en form av demokrati skulle dock inte innebära någon ändring i den ekonomiska politiken. USA och stora företag hade möjligheter att styra politiken och de möjligheterna utnyttjade man.

Det finns många intressanta filmer på nätet om utvecklingen i Argentina, t ex denna:

Intressant är även vad argentinaren Adrian Salbuchi har att säga.