• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Två embargon

Under ett halvsekel har USA nu haft ett handelsembargo mot KUBA. Om detta har jag tidigare skrivit på bloggen, och dessförinnan på min hemsida, i samband med en reserapport.

Om syftet med blockaden varit att få den kubanska regimen på fall, så kan konstateras att den misslyckats. Fidel Castro har visserligen avgått, men det var ju av åldersskäl. Och han efterträddes av av sin bror Raul, med samma åsiktsinrikting.

Så här skriver Wikipedia:

”…tid som stats- och regeringschef har präglats av tydliga reformer, men utan vilja att släppa kommunistpartiets maktmonopol. Betydande ekonomiska reformer har genomdrivits, bland annat legalisering av tidigare olaglig privat företagsamhet i mindre skala, decentralisering dav ekonomin samt högre löneklyftor, som anses stimulera till ökad effektivitet. Trycket på oppositionella grupperingar har även lättats något, och vissa tidigare förbjudna eller oåtkomliga handelsvaror, t ex mikrovågsugnar, persondatorer och DVD-spelare har också blivit lagliga och mer åtkomliga på Kuba.

Även före Raul Castros tillträde 2008 hade den kubanska regimen visat flexibilitet. När oljebristen blev akut i början av 90-talet klarade Kuba att ställa om sin matproduktion genom decentralisering och privata initiativ.

Richard Heinberg, i sin bok ”Powerdown”:

Inom några år hade det kubanska jordbruket omvandlats från att bestå av 80 procent statligt drivna gårdar till 80 procent företag ägda av de anställda.”

”… den speciella perioden gavs dessa ekologiska agronomer plötsligt fria händer att experimentera och att omforma systemet.”

 ”1998 fanns det över 8,000 officiellt erkända ekologiska urbana trädgårdar i Havanna, som odlas av över 30,000 människor och täcker nästan en tredjedel av tillgänglig mark.”

För några veckor framgick av ett naturprogram i TV att korallreven just utanför Kuba börjat växa, medan motsatsen gällde på andra håll i världen. Förklaring: omställningen av jordbruket. Där användes inte längre konstgödsel, havet drabbades inte av utsläpp som i andra regioner.

Omställningen av det kubanska jordbruket skulle knappast ha lyckats så bra utan den kubanska kulturen, präglad av sammanhållning och disciplin.

Så vad har embargot betytt för Kuba? Det har inte varit enbart negativt!

Kuba är idag världsledande i energisnålhet. Kuba använder bara en sjundedel så mycket energi som USA, men har ändå medellivslängd och andra indikatorer på utveckling i klass med USA:s.

David Holmgren, i ”Future Scenarios”:

Today Cubans have life expectancy and other indices of development comparable to the United States while using one-seventh the energy and resources.”

Utan embargo skulle Kuba förmodligen haft en omfattande turism från USA. Med denna skulle ha följt en kulturell påverkan av till stor del negativt slag, bort från sammanhållning och disciplin.

Idag är Kuba just en pärla i Karibien.


 Ett liknande konstaterande kan göras beträffande en annan ö, utsatt för embargo: CYPERN.

Närmare bestämt norra Cypern, som jag besökte nu i november 2011.

TRNC – Turkish Republic of Northern Cyprus, som bebos av turkcyprioter och turkar. 

Embargot mot TRNC är ett FN-embargo, efter Turkiets invasion av Cypern 1974. En innebörd av detta är att turkcyprioter inte kan resa till andra länder, med undantag av  Turkiet.

Embargot märks också genom att turismen till norra Cypern är väsentligt mindre än den till den grekiska delen av ön. Trots att de bästa naturområdena och badständerna finns i norr, med den vackra Karpashalvön.

I övrigt märks inte embargot, inte i gatubilden, inte som turist. Genom Turkiet sker ju ändå leveranser. På norra Cypern verkar det inte vara något som man saknar. Man har hus och bilar, affärer och varor som i vilket annat land som helst.

Ekonomin är kopplad till Turkiets genom samma valuta, den turkiska liran. Kursen för den svenska kronan har under det senaste året förändrats från 3 kr på en lira, till 4 kr på en lira.

Ekonomin på norra Cypern har gått mycket bra, med stark ekonomisk tillväxt.  BNP har ökat med mer än 10% under tre år under det senaste decenniet.

Som framgår av  Wikipedia:

”Despite the constraints imposed by the lack of international recognition, the economy of Northern Cyprus turned in an impressive performance in the last few years. The nominal GDP growth rates of the economy in 2001-2005 were 5.4%, 6.9%, 11.4%, 15.4% and 10.6%, respectively.  The real GDP growth rate in 2007 is estimated at 2%.  This growth has been buoyed by the relative stability of the Turkish Lira and a boom in the education and construction sectors.”

På norra Cypern kan en bussförare enligt uppgift bo i ett hus som på denna bild. Skatterna på arbete är lägre än i Sverige…


Påtagligt är också den låga brottsligheten i TRNC, något som får ekonomisk betydelse:

– lägre försäkringspremier för hus och fordon

– lägre utgifter för polis och rättsväsende.

Kubanerna visar vägen!


Paradoxalt blir det.

1. USA är kanske det land i världen som kommer att drabbas hårdast när Peak-Oil-krisen slår till på allvar, genom sitt höga bil- och oljeberoende.

2. USA har under ett halvt sekel upprätthållit ett embargo mot Kuba, vilket gjort livet svårare för det kubanska folket.

3. Kuba är det land i världen som redan genomgått en djup Peak-Oil-kris och därvid gjort erfarenheter som andra länder – även USA – kan dra lärdomar av.

Kuba visar att Peak Oil  kan övervinnas, förutsatt att en social sammanhållning kan mobiliseras och målmedvetna åtgärder genomförs.

Ska det visa sig att det kubanska exemplet kan medverka till att USA räddas ur en mycket svår knipa?


USA:s embargo kunde ju Kuba först klara ganska bra genom sin handel med Sovjetunionen. Därifrån kunde mycket olja importeras, till bra pris. År 1989 började dock Sovjetunionen kollapsa och oljeimporten därifrån var snart obetydlig.

Vad som sedan följde blev det som kubanerna kallar ”Den speciella perioden”.

Det kubanska samhället stannade i stort sett av. De fanns inte bränsle för att upprätthålla busstrafik. Fabriker tvingades stänga. Framförallt fick jordbruket problem, där man tillämpat det ”moderna” konceptet med hög mekanisering och mycket tillförsel av mineralgödsel till jorden.

Hyllor och montrar i livsmedelsbutikerna gapade snart tomma. Inom några år hade den genomsnittlige kubanen gått ned 9 kilo i vikt. Undernäring gav upphov till sjukdomar.

Hur klarade kubanerna av denna omställning?

Det finns återgivit i filmen ”Power of Community”. Delar av denna finns utlagda på  Youtube, filmen som helhet finns på en DVD-skiva, vilken på Bokus kostar 137 kr.


Transporterna klarades genom:

– inköp av 1,2 miljoner cyklar från Kina, egen tillverkning av ytterligare en halv miljon cyklar

– satsning på 18-hjuliga ”Kamelbussar” med plats för upp till 300 passagerare

– samåkning i de bilar som rullade, statliga påbud om att ta upp liftare.

Jordbruket krävde några års omställning till traditionella metoder, där jorden tillförs näring genom avfall.  Sådant som kallas ekologiskt lantbruk eller permakultur, följande kretsloppsprincipen.

Varje ledig jordyta kom också till användning, särskilt i städerna – vilket minskade behovet av resor och transporter.  Arbetskraft och konsumenter fanns då på samma plats.

Som svensk kan man förundras inför bilder på dessa stadsodlingar: vilken sammanhållning, solidaritet och disciplin vittnar de inte om! Inte bara ligger arbete bakom dem, de får uppenbarligen vara i fred från både vandalisering och stölder.

Åtgärderna för jordbruket kan sammanfattas i sju punkter:

1. kretslopp
2. lokal produktion
3. småskalig produktion
4. arbetsintensiv produktion
5. minskade transport- o resebehov
6. alla måste hjälpa till, ingen åker snålskjuts
7. effektiv brottsbekämpning, stark social kontroll

I slutet av 90-talet blev Hugo Chavez president i  Venezuela. Därmed slog även Venezuela in på en gentemot USA självständig kurs. Kuba kunde nu importera olja från Venezuela.

Hela filmen, i fyra delar:

http://www.ekodemokraterna.se/kubafilm.html

Cuba


Tidigare har jag skrivit om Monroedoktrinen, vilken deklarerade Latinamerika som en ”hemisfär” för USA-intressen. Så mycket mer sved det därför 1959, när landets närmaste granne – Kuba – bröt sig ur USA:s ekonomiska och politiska grepp.

USA har sedan gjort ”sitt bästa” för att skapa ekonomiska svårigheter för Kuba. Det amerikanska embargot sattes in efter den kubanska revolutionen och Castros maktövertagande på ön år 1959.

Embargot infördes först 1960 och skärptes 1962. Det gällde handel och ekonomiska transaktioner.

Under 90-talet skärptes embargot ytterligare, den andra gången genom att den s.k. Helms-Burton-akten  1996  drevs igenom i USA-kongressen.

USA gjorde nu allt för att förhindra även företag i andra länder att handla med Kuba. Exempelvis skulle rederier som anlöpt en kubansk hamn inte få anlöpa någon hamn i USA.


Denna politik har blivit allt mindre populär.  Trots den nya USA-presidentens valparoller om ”Change” och ”Yes, we can” har embargot dock fortsatt. Än mindre har man återlämnat Guantanamo till Kuba (med vilken rätt ockuperar USA detta område på ön?!).


FN:s generalförsamling har 17 gånger röstat i frågan och krävt att embargot avbryts. Senast – år 2008 – röstade 184 länder för denna resolution, bara 3 emot: USA (309 milj.inv), Israel (7,3 milj.inv) och Palau (20.000 invånare).

DEN VERKLIGA PRÖVNINGEN för kubanerna kom dock i början av 1990-talet, efter Sovjetunionens fall. Då bortföll de sovjetiska leveranserna av olja och Kuba gick in i ”den speciella perioden”.

Innan man kunnat reda upp situationen hade den genomsnittlige kubanen gått ned 10 kilo i vikt.

Mer om detta snart!

Mer om Kuba här:
http://www.janmilld.se/millt/v46.html
http://www.janmilld.se/cuba