• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Kärnkraft?

Ska vi ha kärnkraft i Sverige? 

Mitt intryck är att många – såväl anhängare av som motståndare till kärnkraft – har gjort det hela till en trosfråga, en slags religiös övertygelse. Eller som en idrottstävling, där det gäller att ”hålla på” det ena laget, helt reservationslöst.

Min ingång är en annan.

För mig handlar det om att täcka vårt behov av energi. Jag är därvid inte försvuren åt något visst energislag. Jag vill istället börja med att ställa upp  vissa önskemål kring denna energiförsörjning.

Mina kriterier blir fem: 

1. billig, på både kort och lång sikt
2. säker, driftsavbrott ska vara sällsynta
3. ofarlig och riskfri för människor och miljö.
4. inhemsk, finnas i Sverige
5. förnybar, inte ta slut efter några decennier.

Jag räknar mig som varken anhängare eller motståndare till kärnkraft, jag ställer bara upp två krav:
I.   Vårt behov av kärnkraft ska minimeras.
II.  Den kärnkraft vi ändå använder måste göras så säker som möjligt.

Varför ska kärnkraftsanvändningen minimeras?

 

Skälen blir i huvudsak tre:

a) Uranbrytningen. Det påverkar landskapet oerhört negativt, där det bryts (notera f.ö. att även uran är en ändlig resurs).

b) Haveririskerna. Som erfarenheterna nu visat från både USA, Ukraina och Japan inträffar ibland olyckor. Konsekvenserna kan då bli förödande, genom radioaktivitet som sprids över stora områden, ligger kvar länge, och kan verka både hälsomässigt och ekonomiskt förlamande.

c) Slutförvaringen. Avfallet fortsätter att vara radioaktivt åtminstone 100.000 år, avfallsfrågan är inte löst. (Fukushima har lagrat allt sitt utbrända kärnbränsle från 40 års drift i bassänger i reaktorbyggnaderna eftersom de tydligen inte har nån annanstans att göra av det)

Till detta kommer att just den svenska  kärnkraften idag är särskilt farlig. Dels genom att våra anläggningar är gamla, dels genom att man tänjt på säkerhetsmarginalerna.

Ur SR-webben den 29/3 -11:

”De svenska kärnkraftbolagen satsar miljardbelopp för att höja effekten i reaktorerna och producera mer el. Effekthöjningarna är bland de högsta i världen. Det ökar riskerna för säkerheten, säger Göran Bryntse, kärnkraftsexpert och ordförande för Folkkampanjen mot kärnkraft.” 

”Då blir ju reaktorerna ännu farligare. Det är ju så att höjer man effekten i befintliga reaktorer så måste man öka kylflödet och det innebär att det blir kortare marginaler i fall det händer någonting, ..”

”Kärnkraftbolagen planerar att höja effekten i åtta av de tio reaktorerna i Sverige. Tre reaktorer ligger redan i provdrift på en högre nivå. Den högsta höjningen planeras i Oskarshamn där man vill höja effekten med 28 procent i reaktor 2.”

”Göran Bryntse ifrågasätter satsningarna både vad det gäller säkerhet och ekonomi.

– Det är klart att om man spottar in tiotals miljarder i de befintliga reaktorerna så håller de lite längre, men det finns ju gränser för det också. Det är ju materialutmattning bland annat och försprödning av reaktortanken och sådant som sätter den yttersta gränsen. Men med tanke på att idag så är de förnybara energikällorna betydligt billigare än ny kärnkraft,  så tycker jag att man i första hand ska satsa på de förnybara energikällorna i stället för att öka Sveriges beroende av kärnkraft, …”

Möjligen kan reaktorer med thorium som bränsle komma att förändra förutsättningarna för hela diskussionen om kärnkraft.  Thoriumreaktorer producerar inte plutoniun för kärnvapen, men för människor kan de ju ändå vara bra…

Om tekniken visar sig  fungera. 

Stora tillgångar av thorium finns i bl.a. Norge:
• 360,000 Indien
• 300,000 Australien
• 170,000 Norge
• 160,000 USA
• 100,000 Kanada

3 x Atomkraft

1979 inträffade kärnkraftsolyckan i Harrisburg, USA. 

1986 inträffade de allvarligare kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Ukraina/Sovjetunionen.

2011 kommer så olyckan i Fukushima, Japan.

 

Fukushima hade vid den aktuella olyckan sex reaktorer i drift och var ett av de största kärnkraftsverken i världen.

Åtminstone de tre reaktorerna är nu skadade. De härdsmältor som nu inträffat, kan i förlängningen leda till att stora delar av Japan blir farliga att bo i.  Tokyo ligger nära och kan nås av väsentligt mer radioaktivitet om vindarna vänder.

Mer än ett japanskt kärnkraftsfiasko  är det fråga om ett amerikanskt sådant. De reaktorer som nu visar sig inte hålla måttet är tillverkade i USA.

Framförallt handlar det om en verksamhet från privata företag, med vinst och kostnadspress i sitt fokus. Reaktorerna i Fukushima har tillverkats av amerikanska General Electric.

Av vad som framkommit i TV-sändningar från ryska RT hade man en färdig konstruktion, gjord för ubåtar, som här användes.  Varför? Uppenbarligen för att det blev billigare.

Nackdelen är att man inte optimerade för säkerhetsbehov, där det hade varit bättre med en konstruktion som fick ta mer plats. Farligheten i konstruktionen konstaterades redan 1975.

Ur Fria Tider den 17/3 2001:

”Säkerheten på det japanska kärnkraftsverket Fukushima var hett omdebatterad redan när reaktortypen sattes i drift år 1975. Det avslöjar dokument som ABC News publicerar idag. 

För 35 år sedan slutade kärnkraftsforskaren Dale G. Bridenbaugh och två av hans kollegor på företaget General Electric i protest. Skälet var att han låtit sig övertygas om att den reaktortyp som han och kollegorna jobbade med att ta fram, den så kallade Mark 1, var för osäker för att sättas i drift.”

Fem av de sex Fukushimareaktorerna är av typen Mark-1.

Även ur strikt japanskt perspektiv är det fråga om ett tretal av atomkraft: 

1. den 6 augusti 1945 – atombomben över Hiroshima

2. den 9 augusti 1945 – atombomben över Nagasaki

3. den 11 mars 2011 – härdsmältorna i Fukushima

Mer om Hiroshima här,

och i denna film:

Luftbro till Japan!

Som situationen nu utvecklas i Japan ser det ut som att ett värsta-tänkbara-scenario är på väg att bli verklighet.  Minst en, kanske flera totala härdsmältor, synes obevekligen vara på väg.

Till råga på allt laddade man i september 2010 reaktor 3 i Fukushima med MOX-bränsle, upparbetat kärnbränsle innehållande plutonium, och särskilt radioaktivt. 

RT (den engelskspråkiga ryska televisionen) meddelade i morse att läget är nu på nivå 6, på väg mot 7. Tjernobyl var på nivå 7.

Och inte långt från Fukushima ligger jättestaden Tokyo.

Brittiska UD råder nu sina medborgare att lämna Tokyo:

”Get out of Tokyo: Foreign Office tells all Britons to leave toxic radiation zone as Japanese ‘lose control’ of stricken reactor” 

Så till all förstörelse kan komma att en stor del av Japan blir farligt att bo i.

Knuten i magen kommer nu varje gång jag sätter på TV-nyheterna. Om man ändå kunde göra något!

Dock flimrade en nyhet fram på skärmen igår:
http://svtplay.se/v/2361534/har_ar_husen_som_ska_hjalpa_japan

Här finns alltså något som Sverige skulle kunna bidraga med,  något viktigt!

Japanerna behöver massor av tillfälliga och enkla bostäder. 

Kan inte regeringen träffa en överenskommelse med något av oppositionspartierna om att omedelbart göra en satsning på nödvändigt antal miljarder kronor,  låt bara småhusproducenternas kapacitet sätta gränsen! Dessa medel bör  tas  direkt ur biståndsbudgeten på ca 30 miljarder, så att leveranser omgående kan komma igång.

Låt det bli något av en svensk luftbro till Japan!

Kanske med rysk hjälp beträffande transporterna.

Japansk politik

Här ska jag ta upp två texter, om Japans befolkningspolitik och invandringspolitik. 

Ur en text av John Järvenpää:

”Det tycks som om Kina och framförallt Japan, möjligen också Finland, är några av de få länder i världen som förstått vikten av att det måste råda en balans mellan bärkraft och tärkraft.”

”Finland och Japan har båda en negativ befolkningsutveckling, dvs färre än 2,1 barn per familj, i kombination med en liten invandring. Japan med sina 128 miljoner invånare är med europeiska mått nästintill radikalt. Trots en tilltagande befolkningsminskning vägrar man invandring; hellre får robotar, som används alltmer, hjälpa till att ta hand om de gamla. Man anpassar sig för att minska befolkningen, kanske ner mot de 65 miljoner som prognoser pekar mot, varför det naturligtvis inte finns anledning att syssla med (permanent) invandring.”

”I Sverige såväl som inom EU-sfären talar politikerna om att ‘vi måste blir fler’. … Politikerna tänker kortsiktigt, för konsumtionens och den ekonomiska tillväxtens skull. För miljöns och människans egen skull pekar det mesta istället på att vi måste konsumera miljövänligare och bli färre.

Med en mindre befolkning skulle förvisso den ‘ekonomiska tillväxten’ minskas, räknat i absoluta tal.  Tittar man relativt på saken ser man emellertid att exempelvis Sveriges ekonomi och konkurrenskraft var mycket stark för 40-50 år sedan, med några miljoner färre invånare; Sverige har visserligen gott om bärkraft men sett ur konfliktperspektiv bör inhemskt barnafödande stimuleras framför import av potentiella konflikter. ”

”I ett längre perspektiv – inom en relativt snar framtid(?) – torde Japans befolkningspolitik bli en ledstjärna för alla världens länder. Ingen kommer ifrån det faktum, att det måste finnas en balans mellan tärkraft och bärkraft, mellan det som vi tar och det som jorden kan ge utan att resurserna tar slut. Livet är ingen självklarhet.” 


Ur en text på Merit Wagers blogg.

En av hennes läsare som bott i Japan ger en redogörelse för kontrasten gentemot förhållanden i Sverige beträffande asyl och invandring. Skribentens information var i huvudsak hämtad härifrån

”Jobb kan ordnas när man väl är i landet på ett giltigt visum, men arbetsvisum ges enbart till den person som kan visa att den har tryggat arbete i minst ett år framöver och lönen ska motsvara ungefär dubbelt så mycket som en person utan högskoleutbildning tjänar och några tusenlappar mer än en nyutexaminerad universitetsstuderande, dvs. en rejäl lön.

Eftersom arbetsvisumet årligen ska förnyas, innebär det att skattedeklarationerna granskas årligen och om man saknat jobb märks detta snabbt. Således blir man utsparkad ur landet och man får absolut ingen respit, inte ens för att packa sina saker. Det finns dock andra former av visum på upp till tre år för mindre kvalificerade jobb, men dessa har kommit till efter häftig kritik då många arbetsgivare utnyttjat de utländska arbetarna under nästan slavlika förhållanden, där det vid ett flertal tillfällen inträffat att trettioåringar har dött pga jobbrelaterad stress och utmattning.

Om detta låter svårt är det inget jämfört med hur det är att söka asyl. Japan har enbart beviljat ca 350 personer uppehållstillstånd som flyktingar sedan 1990. Dessa siffror är dock lite missvisande då de 2009 beviljade 30 personer flyktingstatus. 250 av de 350 har fått sina visum efter 2005. Det förs dock samtal om att öka denna siffra till 90 personer per år. Men då förutsatt att de är från Burma för att inte ‘synas’.

I väntan på att man får flyktingstatus räknas det som att man saknar visum (dvs. illegal vistelse) och man får därför sitta bakom lås och bom i speciella förvar (därav häftig kritik från Amnesty). Myndigheterna försvarar sig genom att säga att ingen är flykting förrän den har fått flyktingstatus. Asylsökande är således aldrig flyktingar.

Om man mot all förmodan får flyktingstatus så får man enbart temporära uppehållstillstånd som ska förnyas varje år. Det prövas dels mot hur man skött sig men även på hur situationen ser ut i hemlandet.

Ekonomiskt stöd kan maximalt erhållas i fyra månader. Enligt den japanska konstitutionen kan nämligen enbart medborgare få ta del av offentligt finansierad verksamhet, vilket innebär att alla utlänningar själva får bekosta t.ex. skolgången för sina utländska barn. Det finns dock kommuner som betalar även för utländska medborgare. Men de har ingen juridisk skyldighet att göra det. Hemspråksundervisning finns i dagsläget inte alls men det finns en debatt om att på prov införa det.

Diskrimineringslagar saknas likaså trots att Japan förbundit sig att införa sådana genom att underteckna diverse FN-avtal. Även om det finns domar som stött sig på detta avtal är det inte gällande lag som praktiseras i hela riket. Därför kan många butiksägare öppet neka tillträde till utländska kunder, och att på gatan kalla någon för det nedvärderande ordet ‘gaijin’, som bäst motsvaras av svenskans ‘utböling’ är inte förbjudet.

Om det nu låter svårt att få ett temporärt uppehållstillstånd så är det ännu mycket svårare att få ett permanent sådant. Reglerna är i korthet att man ska ha haft samma visa-status i ett årtionde (fem år om man är gift med en japansk medborgare), stadigt jobb, vara av god moralisk karaktär samt ha ett fläckfritt förflutet i statens register, dvs. inga sena skattedeklarationer eller parkeringsböter eller straff utmätta av domstol. Har man först arbetat i landet och sedan gift sig och i den processen bytt visa-status så startar också räkningen om från noll. Har man vistats illegalt i landet tidigare nekas man oftast inresevisum under tio års tid och kan glömma alla tankar på att få ett japanskt PUT. Detta klassas nämligen som att man dels har en prick i registret; dels att man är av dålig moralisk karaktär.

TUT, och t.o.m. PUT återtas per automatik om innehavaren lämnar landet utan att ha ansökt om utresetillstånd. Även ett japanskt medborgarskap kan återtas, helt i enlighet med internationell rätt; upp till två år efter att det ‘gamla’ landet släppte en som medborgare är detta möjligt.

”Även om de japanska tjänstemännen kan be om ursäkt för att reglerna är som de är, så viker de sig inte en tum. En regel är en regel som inte ska eller kan brytas. Det är ofta jag saknar den mentaliteten i Sverige. Japanerna tror på att bevara det japanska. De ser det som något fint.

De flesta svenskar jag stött på under min tid i Japan har känt samma sak: att vara svensk är något fint och den europeiska kulturen något att högakta. Det finns ingen svenskare person än en svensk i utlandet!

Annat är det med svenskarna hemma i Sverige… Du kallar  med all rätta svenskarna för ett självdestruktivt folk!”

Det där sista – om hur strängt man såg på reglerna – fick jag erfara när jag skulle lämna Japan hösten 1965 genom att ta båten från Shimonoseki över till Pusan i Sydkorea.

På mitt visum hade jag haft rätt att stanna 90 dagar, i mitt huvud hade detta blivit till tre månader, med resultat att jag hade stannat en dag för länge i landet.  Den blev en lång och allvarstyngd palaver med tjänstemannan ifråga, som jag klarade mig ur endast med hjälp av en enveten japansk esperantist vid min sida. Och mycket ursäktande.

I andra sammanhang hade jag ofelbart väckt munterhet genom att citera Obakyu, huvudperson i en populär tecknad TV-serie. Hans stående replik var: ”Watachi-wa henna-gaijin desu!” (”jag är en konstig utlänning!”) När jag här försökte lätta upp den tryckta stämningen genom denna replik, gav den närmast motsatt effekt. Min esperantovän höll på att bryta samman.

Efter några veckor i Sydkorea hade jag sedan möjlighet att stanna ytterligare en period i Japan. 90 dagar – inte 91.

Inter-nationalism

I gårdagens text nämnde jag esperanto.  Tanken med esperanto var att bli ett allas andra språk, inte att ersätta de nationella språken. Det skulle fungera som en bro mellan nationer och nationaliteter. Dvs vara ett inter-nationellt språk. (Mer här och här)

Det som nu händer efter mega- och multikatastroferna i Japan visar också prov på internationalism, dvs samverkan mellan fristående och fungerande nationer. 

Och allt ”gammalt groll” är som bortblåst! Alla grannländer ställer nu upp och hjälper Japan.

USA

I kriget mot Japan 1941-45 i Stilla Havet förlorade USA många soldater i dödade och sårade. Mot slutet brandbombade amerikanerna Tokyo och släppte sedan atombomberna:
• ”Little Boy” (med uran 235) över Hiroshima den 6 augusti
• ”Fat Man” (med plutonium) över Nagasaki den 9 augusti. 

Nu är Japan och USA sedan länge nära allierade och det är självklart att amerikanska resurser av hangarfartyg med helikoptrar stävat mot Japan för att bistå i räddningsarbetet.

Ryssland

Förhållandet gentemot Ryssland har från japansk sida varit ovanligt frostigt på sistone. Japanska förhandlare som nyligen besökte Moskva såg så djupt allvarliga ut som nästan bara japaner kan göra. 

Konflikten gäller några öar i Kurilerna. Sedan 1875 och fram till krigsslutet var denna ökedja japansk, men besattes 1945 av Sovjetunionen. Japan gör anspråk på de fyra öar som ligger närmast Hokkaido, ett krav som aktualiserades efter att den ryske presidenten Medvedjev nyligen gjort ett besök i det omstridda området.

Nu deklarerar premiärminister  Vladimir Putin i TV att Ryssland ska göra allt för att hjälpa Japan med energileveranser, framförallt genom naturgas. Ett behov som blivit omfattande genom all den avstängda kärnkraften i Japan.

Irritationen kring några öar är plötsligt av helt underordnad betydelse.

Kina

Kineserna fick ju lida svårt under åtta år av japansk ockupation. 1931 besatte Japan Manchuriet, 1937 invaderades resten av Kina. 

Nu finns Kina med bland de nationer som sänder hjälp till Japan.

Korea

Än mer fick koreanerna lida, de behandlades som en andra klassens människor av japanerna. Korea ockuperades redan 1910 och var alltså under japansk styre i 35 år. 

Sydkorea, Japans närmaste grannland, är nu bland de första att sända hjälp.

Denna vilja till internationell solidaritet tycker jag är glädjande.

En annan sida av saken är att denna möjlighet till solidaritet. En förutsättning för att kunna leverera hjälp från en nation till en annan är ju att det existerar fungerande nationer, med människor som förmår samverka.

Det leder över till ett område där kontrasten mellan Sverige och Japan är total. Mer om den saken i morgondagens bloggtext.