• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Jämställdhet och rättvisa


Det finns inget parti i Sveriges riksdag som inte är anhängare av både  ”jämställdhet” och ”rättvisa”.

Men vad lägger man då in i dessa begrepp?  Susanna Popova blir i sin bok ”Elitfeministerna” mycket klargörande!

EN SAK är ju frånvaro av diskriminering och särbehandling, lika rättigheter för varje individ, oavsett kön. Likabehandling av män och kvinnor. Objektiva krav som opartiskt tillämpas på alla.

EN HELT ANNAN SAK är en fokusering på att det i varje sammanhang ska vara en viss andel kvinnor, kanske 50%. Och att för uppnående av detta ”jämställdhetsmål” diskriminering av individer kan eller måste ske.

Och varför skulle det vara så viktigt med en viss andel kvinnor på olika poster eller inom vissa yrken?  Vad skulle vara problemet med att det i vissa sammanhang finns en större andel män eller tvärtom?

Hävdar man att män och kvinnor är olika så kan ju ett argument vara att kvinnor kan tillföra perspektiv och egenskaper som män inte gör, att könen kompletterar varandra.  Men feministernas tes är ju att inga skillnader finns mellan män och kvinnor, kön är bara en ”social konstruktion”.


I botten ligger istället en diffus föreställning om ”rättvisa”, på gruppnivå. Där ligger också en föreställning om att de sysslor som nu sköts företrädesvis av kvinnor har ett sämre status och lägre värde än de som mest sköts av män.

En brytpunkt inträffade tydligen under den borgerliga regeringen Bildt, 1991-94.

Popova:

”…när 1992 års jämställdhetslag kom hade det skett en förändring. Lagen slår fast att den siktar till att ‘förbättra främst kvinnors villkor’. I lagen talas om könsspecifika intressen’.Ändringarna speglar en bredare förskjutning i synen på jämställdhet. Från att vara en kamp mot att kvinnor behandlas som representanter för en grupp, inte som enskilda individer, öppnas för att kvinnor ska ses just som en grupp.”

”Ur ett sådant synsätt följer en önskan att skapa en jämn balans mellan grupperna män och kvinnor, snarare än att avskaffa diskriminering. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ‘underrepresenterade’ eller ‘överrepresenterade’. Och diskriminering kan plötsligt bli en attraktiv metod för att nå balansmålet, snarare än att diskriminering är det problem som ska bekämpas.”

”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktiga.”

”När kollektiva rättigheter på så sätt hamnar i konflikt med, och till och med upphäver, de individuella rättigheterna, uppstår en rad problem.  

Just sådana stereotyper som jämställdhetspolitiken borde bekämpa, uppmuntras istället. Jämställdhetslagens tal om ‘könsspecifika intressen’, eller när någon politiker eller opinionsbildare påstår sig tala för ‘kvinnorna’, är exempel på detta.”

”I en rättsstat har medborgarna individuella rättigheter. Och i rättsstaten är jämställdhet en fråga om rättvisa mellan individer: ingen medborgare ska diskrimineras på grund av kön. Att staten sanktionerar diskriminering gör den inte acceptabel.”


Susanna Popova ger ett tankeväckande exempel från Tyskland på 30-talet, hur nazisterna där såg ett problem i att judar i vissa sammanhang var överrepresenterade. Ett problem som åtgärdades:

”År 1934 fråntogs Hans Kelsen, professor i rättsfilosofi, sin tjänst vid universitetet i Köln. Motiveringen var att hans ‘ras’ var ‘överrepresenterad’. Det var rätt, i statistisk mening.  Hans Kelsen var jude och tyska judar var, som grupp, mer akademiskt framgångsrika än genomsnittet.

Var det därmed ett rättvist beslut?

I Tyskland 1934 skulle många ha svarat ja. Nazisterna lanserade tidigt krav på rättvisa mellan raserna. De menade att det var orättvist att representanter för den judiska rasen hade oproportionerlig makt inom universitet, näringsliv och handel.

Varför skulle få av oss hålla med?”

”… vi inser att Hans Kelsen inte var professor i egenskap av jude. Han var professor i egenskap av att vara ‘en för arbetet kvalificerad medborgare’. Att han råkade vara jude hade inte med saken att göra.”

”Kollektiva rättigheter och kollektivistisk rättvisa,… delar upp medborgarna i grupper som ställs mot varandra. Medborgarna befinner sig i grupper som ofta bara kan få ‘rättvisa’ på bekostnad av en annan grupp. En grupps rättvisa blir därmed en annans orättvisa. Och resultatet blir ofta mer diskriminering och större orättvisor. Jämställdhetsfrågan är inget undantag.”

”Det har blivit vanligare att kvinnliga politiker påstår sig representera andra kvinnor, till och med alla kvinnor, i kraft av sitt kön. Men vad innebär det? Hur skulle de ‘kvinnliga’ åsikterna och värderingarna se ut?

En kvinna representerar naturligtvis bara de åsikter och värderingar hon själv omfattar. Hon delar dessa med vissa kvinnor och vissa män. Men inte med ett helt kön.”

”Kvinnor är inte individer i mindre utsträckning än män. Inte ens feminister gör samma grundantaganden bara för att de kallar sig feminister. Kvinnor reduceras från individer till symboler.”

”Representativ demokrati innebär att vi alla kan representeras av en person med annat kön, ålder, utseende och ras än vi själva har – men med samma åsikter. Idén att grupper har gemensamma och specifika intressen, beroende på till exempel kön, raserar det antagandet.

Samstämmighet i åsikter blir sekundärt…. Bör inte all etnisk bakgrund finnas representerad? Bör inte alla religioner, eventuella handikapp, livsstilar och sexuella läggningar också finnas med i rätt proportion bland de styrande? Och om detta är så viktigt att kvotering, det vill säga laglig diskriminering, kan övervägas, finns det till slut något utrymme att välja representanter?”


Till detta kommer att samtliga riksdagspartier – utom SD – bekänner sig som ”feministiska”. Medan – som Popova påvisar  i sin bok – bara en minoritet av svenska folket vill veta av någon grumlig ”feminism”.

Socialdemokratin och arbetarrörelsen hade under en period idel kvinnor i ledningen:
Partiordförande: Mona Sahlin 2007-11
Partisekreterare: Marita Ulvskog 2004-09
S-kvinnornas ordförande: Nalin Pekgul 2003-11
SSU-ordförande: Jytte Guteland 2007-11
LO-ordförande: Wanja Lundby-Wedin 2000-

Läs även:

Statsfeminism (mer Popova):

https://janmilld.wordpress.com/2012/01/09/statsfeminism/

Recension av bok av Thomas Gür, om etniska särbehandling.
http://www.bgf.nu/do/gyr.html

Recension av boken ”Folkhemmets balkanisering”:
http://www.bgf.nu/folkhem/balkanisering.html

”Obehagligt”, sa Borgström

”Den så kallade feminismen riskerar att allvarligt skada medborgare i Sverige med sin teoribildning och sina hypoteser, vars grundläggande dogm är att alla skillnader mellan kvinnors och män personligheter, intressen och förmågor enbart beror på social påverkan. Genom att med millimeterrättvisa tvinga människor att anpassa sig till konsekvenserna av denna dogm, lägger man en tvångströja på stora befolkningsgrupper.”

”Män är män och skall inte påverkas att bli kvinnliga (om de inte är det från början). Kvinnor är kvinnor och skall inte behöva uppträda som män (om de inte känner för det).”

”Begreppet ‘jämställdhet’ innebär inte att alla är likadana, utan att vi är lika mycket värda, och har samma rättigheter och skyldigheter. Detta har varit så självklart för mig att jag inte hade trott att det skulle behöva betonas. Det var först när jag stötte på patrull beträffande tolkningen som jag insåg att många missuppfattade ‘jämställdhet’ till att alla verkligen är likadana – och om inte så måste vi bli likadana.”


Annica Dahlström är hjärnforskare och har skrivit boken ”Könet sitter i hjärnan”. 260 kr på AdLibris.

Flera avsnitt i boken gäller hennes fackområde och kräver en del för att helt förstå, men det övertygar ändå mig om att hon kan sitt ämne och vet vad hon talar om.

Något hos Annica Dahlström ger mig associationer till Pippi Långstrump, och då menar jag detta som en komplimang. Hon kombinerar de egenskaper som vi behöver så mycket mer av i det svenska samhället: å ena sidan intelligens och kunnande, å andra sidan civilkurage, integritet och sunda värderingar.

Hon bangar inte vid mötet med politisk korrekthet. Tvärtom, Annica Dahlström utmanar pk-iterna. Hennes bok känns befriande att ta del av!

DAHLSTRÖMS GRUNDLÄGGANDE TES är att män och kvinnor skiljer sig åt redan från födseln i sina psyken. Inte så att där går en knivskarp gräns, utan så att män övervägande har vissa hållningar, kvinnor övervägande andra. Det kan dock lappa över, som på denna skiss.

Hennes teser väckte skarpa reaktioner, många såg henne som ”en förrädare mot alla kvinnor”:

”Det mest egendomliga telefonsamtalet fick jag från en kvinnlig kollega på en annan fakultet. Hon sade:  ‘Annica, det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!’

Jag blev lite förvånad (vad visste hon om det?) och svarade: ‘Vad intressant, NN, jag skulle vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?’ – ‘Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får du aldrig säga det!’

– ‘Men NN, det är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som skall värna om sanningen i forskningen!’ – ‘Ja, ja, det kan tyckas, men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!’

Det var just vad Annica Dahlström gjorde. Hon fortsatte. Och ”förstörde” kanske en del, för inkrökta pk-iter.

Så småningom fick Dahlström möta  Claes Borgström  i TV.   Jämställdhetsombudsman, dvs han arbetade i ”sanningsbranschen”. Betald att försvara regimens  propaganda. Borgström har utmärkt sig bl.a. som försvarsadvokat för den morddömde Thomas Quick.

Vad hade Claes Borgström då att säga? Höll han med Annica Dahlström? Nej.

Anförde han några faktauppgifter, som talade emot hennes teser? Nej, inte det heller. Några sådana fanns tydligen inte. Hade så varit fallet, skulle han rimligen ha fört fram dessa.

Nej, vad jämställdhetsombudsmannen kunde anföra var ungefär detsamma som en gång tidigare Maud Olofsson , när hon skulle debattera med Jimmie Åkesson. Det blev bara känslor av upprördhet:

”Jag tycker det är en oerhört obehaglig tes som du för fram,…struntprat, ..jag godtar inte tesen att män saknar den empati och omvårdnadsförmåga som kvinnor har, vilket är en förutsättning för att ta hand om små barn.”

Just användningen av begreppet ”obehaglig” känns väldigt bekant för mig – se vidare här, här, här, här, här och här.

Borgström ”slog fast”, att i Sverige finns en ”könsmaktsordning”, som måste ändras på.

Det finns alltså två vägar att etablera fakta:

• Den ena är att med myndig min och upprörda tonfall dra till med värdeladdade ord och intetsägande abstraktioner. Den som här representeras av Borgström.

• Den andra är att forska och nalkas frågeställningarna empiriskt och intellektuellt,  med vetenskapliga experiment och metoder. Den som representeras av Dahlström.

Jag tilltalas mer av den dahlströmska metoden.

Vad är då Annica Dalströms budskap?

Många andra varelser föds i ett mer färdigt tillstånd vid kläckningen, så att säga. Människohjärnan är vid födelsen relativt outvecklad, ett mänskligt spädbarn kräver således mycket att omvårdnad,  särskilt under de första månaderna och åren av vidare tillväxt.

Närheten mellan mamman och barnet får stor betydelse i formandet av barnets psyke.  Tidiga erfarenheter kan sätta spår i hjärnan för resten av livet.

”Vid förlossningen utsöndras i modern enorma mängder av nämnda hormon, liksom under amningen. Det underbygger och stärker moderskärleken, vilket ökar ungens möjligheter att överleva.”

”En ensam, nyfödd hjärna utan individer i omgivningen som tar hand om den och ger rätt kärleksfull fysisk stimulans, kommer inte att bli rätt byggd. Många områden i hjärnan kommer då inte att utvecklas korrekt utan bli ofullständiga.”

”I vårt genetiska arv finns nedlagt en förmåga till ett viktigt känslomässigt samspel, först mellan mor (primärvårdaren) och barn, som senare utvidgas till andra personer i omgivningen. Barnets mamma är den enda som fullt ut kan fylla behovet.”

”Ett samhälle som inte inser och tar hänsyn till sina nyfödda framtida försörjares omedelbara behov av omsorg, kärlek och trygghet, kan inte förvänta sig en god framtid.”

”Denna ‘disciplinering’ av de unga individerna är i naturen ett klokt system och har ett överlevnadsvärde. Till skillnad från vissa arter vilkas betingelser för överlevnaden är mer exakta och oförädlade, behöver varje nyfödd människa lära sig att uppföra sig ordentligt för att kunna ta sin plats i samhället.”

Det finns skillnader mellan män och kvinnor, som gör att kvinnor – i normalfallet – blir mer lämpade än män att fylla denna livsavgörande uppgift.

Detta konstaterande får betydelse för synen på mäns och kvinnors uppgifter och roller i samhället.

Det talar för att framförallt mamman ska finnas hos barnen under de första åren. Det kan också tala för ett system med dagmammor och barnflickor, för att avlasta kvinnor i yrkeskarriär.

”Det viktigaste som behövs är valfrihet i barntillsynen och möjlighet att köpa hjälp i hemmet till rimlig kostnad.”

”Nu försöker företrädare för den så kallade feministiska politiken att skjuta nyblivna mammors och spädbarns rättigheter i sank. Den millimeterrättvisa som feministerna kräver av pappor är vare sig konstruktiv eller praktisk. Framför allt är den inte realistisk. Män kan inte amma och vi vet att amningen är oerhört viktig för barnet, inte bara ur näringsperspektiv, utan även ur emotionell synvinkel, och den är viktig för både barnet och mamman!”

”Så mycket har ändrats på de senaste 40-50 åren, och man kan fundera på om hela denna negativa spiral beträffande människors relationer till varandra har sin orsak i att vi inte kunnat ta hand om den uppväxande generationen. I stället för att fostra harmoniska, generösa individer med god självkänsla, har vi skapat ett par generationer av osäkra, rädda, självhävdande och därför aggressiva, egoistiska ungdomar och vuxna.

Sparbeting på kort sikt ger enormt ökade kostnader i det långa loppet! Hur stora kostnader har inte samhället i dag för alla dessa störda ungdomar, med vandalism och personskador som följd?”

”Många av vårt samhälles tonårspojkar skulle behöva en liknande lärande förberedelserit. Förr hade vi i Sverige allmän värnplikt, som i någon mån kunde ge ynglingarna ett visst mått av självkontroll och regler för hur man skulle uppträda.”


Annica Dahlström stannar dock inte här. Hon vill göra upp även med andra pk-föreställningar – vilket jag  ska återkomma till i en senare bloggtext.

”Utan saklighet blir debatten om feminism mer som en religion! Inga uppgifter som kan störa de troendes dogm får ens diskuteras. Dogmen, som innebär att män och kvinnor är likadana och att vi föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), som samhället sedan skall skriva på. ”

”… mellan 60 och 80% av våra personlighetsdrag är medfödda och ligger i generna.”

Annica Dahlströms jämställdhetsvision handlar om lika värde, om samma rättigheter och skyldigheter, för män och kvinnor:

”Men om denna vision skall kunna ha genomslagskraft måste vi inse och acceptera att män och kvinnor, i princip, INTE är lika varandra, utan har egenskaper, tänkande och prioriteringar som istället KOMPLETTERAR varandra!”

Här finns ju en logik.  Varför är det viktigt med kvinnlig representation i olika sammanhang? Jo, rimligen därför att det verkligen finns skillnader mellan män och kvinnor!

”Insikten om att kvinnor och män till vissa delar är olika innebär att kvinnor har något annat att bidra med i styrelser och andra beslutande organ än att vara en upprepning av manligt beteende och tänkande?!”

”Ett samhällsklimat som uppmuntrar människor att inte vara konforma (‘vara som Svensson’), utan att våga vara och uttrycka sig själva oavsett kön, könsidentitet och sexuella preferenser, kan berika samhället så att det blir mänskligare, både kulturellt och ekonomiskt.”

Heja,  Annica Dahlström!