En fortsättning på temat från förra bloggtexten – här om Sverigedemokraterna.
På SD:s riksårsmöte 2005 medverkade jag till att sittande partiordförande Mikael Jansson inte blev omvald utan ersattes med Jimmie Åkesson, då SDU-ordförande.
Med facit i hand känner jag nu tveksamhet till det agerandet. Partiet har utvecklats i fel riktning!
Mikael Jansson hade suttit som partiordförande i 10 år. Det var 1995 som han tog över efter Anders Klarström.
En del grova överfall gjorde snart att SD under Jansson drog sig för att ordna offentliga möten. Det blev inte mycket av utåtriktade initiativ från SD, inom Stockholmsdistriktet märktes detta.
Mot denna passivitet växte i början av 2000-talet fram en opposition i framförallt Skåne-Blekinge. Från Stockholm var vi några som anslöt oss. Till oppositionen hörde även SDU. Två fraktioner hade uppstått – ”bunkergänget” och ”förnyarna”.
Efter riksårsmötet 2004 var ”förnyarna” i majoritet i partistyrelsen, med en rösts övervikt. Mikael Jansson satt alltjämt som ordförande. Jag hade valts till partisekreterare. Det blev strider om allt och ständiga omröstningar, vilket förlamade styrelsearbetet.
Som en naturlig väg bort från detta låsta läge framstod ett byte av partiordförande. Inför riksårsmötet 2005 kandiderade Jimmie Åkesson, uppbackad av en väloljad kampanjorganisation kring SDU och Skånedistriktet.
På mötet tillhörde jag dem som pläderade för att Åkesson skulle väljas, men det var inte av politiska skäl, utan därför att jag bedömde att han och kretsen kring honom – Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – skulle ge de bästa förutsättningarna för en nystart av partiverksamheten.
Ett moment som talade i den riktningen var det goda samarbete som jag tidigare haft med Björn Söder beträffande grundkursen.
I motsatt riktning talade iofs det arbete som Kenneth Sandberg och jag bedrivit för ett 33-punktsprogram kring invandringen. Entusiasmen för detta var påfallande begränsad från Jimmie Åkessons sida. Från ”bunkerfalangen” hade vi där ett bättre stöd. Så strikt politiskt var det långtifrån självklart för mig att stöda Åkessons kandidatur.
Men Jimmie Åkesson var en duktig debattör, vilket också hade betydelse. Den talangen skulle tydligt märkas i TV4-debatten 2007 med Mona Sahlin, som där mosades. Se 2.20 in i denna film:
Ändå är det ”försiktighet” som präglat Jimmie Åkessons tid som SD-ordförande. Det framstår nu som ett misstag att ha låtit honom och hans krets få makten över partiet. Det hade varit bättre att antingen låta Mikael Jansson fortsätta eller att helt lägga ned partiet!
En nedläggning skulle ha lämnat plats för framväxten av ett nytt sverigevänligt parti. Nu har SD genom sin existens kunnat blockera den möjligheten.
Ett tidigt uttryck för SD-ledningens ”försiktighet” var hur 33-punktprogrammet sopades under mattan. Kenneth Sandberg och jag hade lyckats genomdriva ett ställningstagande för detta från riksårsmötet 2005, även om Mattias Karlsson argumenterat mot. Vi fick majoritet för de 33 punkterna, så partiet stod bakom dem.
Istället för att driva dessa krav talade SD-ledningen bara om att Sverige inte skulle ha mer invandring än våra grannländer. I ett skede argumenterade man t.o.m för mer av generositet än andra partier (fler kvotflyktingar).
Inte heller gjordes någon distinktion mellan olika slags invandring. Man lyfte inte fram probleminvandringen från just Afrika och Västra Asien som något att helt stoppa.
Denna återhållsamhet, i kombination med pk-demoniseringen av Sverigedemokraterna, skapade en politisk blockering. Inget annat riksdagsparti kunde ju driva samma krav som det ”hemska” SD – än mindre gå längre. En total låsning följde, med en allt extremare svensk invandringspolitik.
Sverigedemokraterna förvandlades till en politisk stoppkloss, som i praktiken medverkade till en politik rakt motsatt den som partiet en gång bildats för att befrämja.
Detta skulle inte ha inträffat, om partiledningen hade följt beslutet från Riksårsmötet 2005. Då skulle ett utrymme ha givits för andra riksdagspartier att intaga åtminstone tillnärmelsevis kloka positioner kring invandringen, utan att det blev att ”låta som SD”.
Denna brist på politiska krav har gått hand-i-hand med ett övertagande av kulturmarxisternas språkbruk, världsbild och värderingar. Således talar SD-företrädare om ”rasism” på samma sätt som Expo.
Likaså har SD-ledningen okritiskt svängt sig med många andra pk-begrepp, som ”värdegrund”, ”mänskliga rättigheter”, ”tolerans”, ”rumsren”, ”hålla rent”, osv. Man vill vara ett ”antirasistiskt mittenparti”.
Grundkursens kapitel 7 hade utgjort ett angrepp på Expos människosyn och världsbild, men också grundkursen stoppades undan. Något annat material för medlemsskolning har sedan inte utvecklats.
SD-ledningen söker gillande från fel håll – från just de krafter som är våra fiender, och i sin praktik gång på gång visat att så är fallet.
Varför gör man så?!
Samtidigt har den nya ledningen med frenesi gjort sig av med bra krafter, genom återkommande uteslutningar.
”NOLLTOLERANS MOT RASISM”.
Vad lägger man då in i begreppet ”rasism”? Jag har inte hört att man klargjort innebörden av det begrepp man här använder!
Som exempel på en grund till uteslutning har figurerat användning av begreppet ”skäggebarn” för att beteckna det som lögnaktigt kallas ”ensamkommande flyktingbarn”.
Läsande av ”fel” böcker/tidningar eller länkande till fel webbsidor kan också göra att en medlem lever ”farligt”. Inom partiet har skapats ett klimat av ängslighet och likriktning.
Man förminskar sina medlemmar istället för att försöka få dem att växa.
Jan Tullberg:
”I ett auktoritärt system tvingas alla att anpassa sig för att komma igenom censurens filter. Det är lätt att bli svartlistad av motståndare och bli bedömd som belastande sällskap av mjukisar som i någon mån har tillgång till den offentliga scenen. Jag kritiserar inte dem som försöker, och hittar kompromisslösningar, för att göra moraliskt eller taktiskt fel. Som i en diktatur är det svårt att hitta den optimala kombinationen mellan det önskvärda och det genomförbara inom systemets ramar.
Också de som arbetar inom ramarna kan mer tänja på ramarna än de befäster dem. Det är lätt att man som rak radikal retar sig på den mjukes försiktighet. Men jag tror de måste få tid att stegvis komma ut ur garderoben. Detta gäller dock knappast personer som odlar sin egen image genom hätska angrepp på mer radikala kritiker. I sakfrågor har alla naturligtvis goda skäl att driva sin egen uppfattning mot andras, men i den aktiviteten ingår inte att delta i allmän mobbning för att ställa in sig hos makten. Med den strategin blir stödet till mobbningen mer betydelsefullt än stödet till reformism.”
Från SD-ledningen har man också uttryckt sig negativt om ”utomparlamentariska metoder”.
Hur mycket rösträtt skulle idag finnas i Sverige, om det inte tidigare förekommit möten och demonstrationer, opinionsbildning och organisering?!
Det senaste är ställningstagandet från Mattias Karlsson mot Folkets Demonstration. Hans kritik gällde att i publiken stod personer som han ogillade – ”neofascister”. Vad blir logiken i detta? Offentliga möten bygger ju på att envar som vill komma för att lyssna får göra det!
Dessförinnan tog SD-ledningen ställning mot Salemmanifestationerna. Sedan uteslutningen av SDU, som arrangerat många demonstrationer. Man motverkar konsekvent en folklig aktivering och organisering, ställer sig i vägen för ett politiskt medvetandegörande.
I linje med denna hållning har SD-ledningen även motarbetat distributionen av invandringskritiska tabloider. Samtidigt kan SD:s eget material för hushållsutdelning vara ganska intetsägande.
Är det överhuvudtaget försvar av svenska intressen som står i fokus för Sverigedemokraternas verksamhet?
Man har inte stuckit under stol med att vara sionister – säger sig själva vara riksdagens mest israelvänliga parti.
Anklagelser om ”antisemitism” ligger nära för dem, mot den som kritiserar Israels politik eller vill problematisera användningen av judisk makt.
Björn Söder – då SD:s partisekreterare – hamnade i medialt blåsväder hösten 2014, efter att i en DN-intervju låtit förstå att han föreställer sig att det existerar etniska svenskar. Willy Silberstein från ”Svenska Kommittén Mot Antisemitism” gick till angrepp i TV-rutan. I februari 2015 hade Söder – i all hast – plockats bort från posten som partisekreterare och ersatts med Richard Jomshof.
Sverigedemokraternas lojaliteter med staten Israel är kanske förklaringen till att man haft så svårt att ta ställning mot USA:s krigspolitik. Lögnerna kring 9/11 och WTC 2001 – att det skulle vara muslimer bakom dessa terrordåd – sväljer man.
SD förhåller sig också anmärkningsvärt okritiskt till massmedias propaganda för ryssfientlighet.
Det senaste är Stefan Jacobssons presentation av SD:s skolpolitik, där han argumenterar för att de bästa lärarna ska satsas på ”de nyanlända”.
Detta gör Jacobsson utan att problematisera. Decenniers erfarenhet visar ju hur uppehållstillstånd kunnat utverkas utan att några skyddsbehov föreligger, genom att man väntar sig in och får barn att rota sig.
Helt nyligen har också SD i Hallstahammar (f.ö. där Eva Bergqvist bodde, redaktör för Fri Information) ställt sig bakom att kommunen tar lån för att finansiera lägenheter åt ”ensamkommande” utlänningar.
Självutplåning och ”godhet”, en generositet med skattemedel, är ledsjärna även inom Sverigedemokraterna.
Vi svenskar måste istället försvara oss, mot ett existentiellt hot!
Som år 2010 angavs i slutordet till ”Vitbok.se” rör det sig om två processer:
”1. Nedmonteringen av välfärdssamhället, med dess demokrati, fysiska trygghet och ekonomiska standard.
2. Utbytet av det svenska folket.”
SD-Kuriren vägrade att ta in en annons för denna bok.
Efter höstens migrant-tsunami – som tvingat andra riksdagspartier att revidera sina positioner inom invandringspolitiken – måste Sverigedemokraterna stå för en mer radikal hållning.
Konkret skulle det betyda att Sverige:
• säger upp sin anslutning till FN:s föråldrade flyktingkonvention
• helt stoppar bidragsströsslet över ”nyanlända”.
Jo, en sak till:
Dagens SD-företrädare får inte falla in i det rutinmässiga svartmålandet av tidiga invandringskritiker inom BSS och Sverigedemokraterna.
För de allmänna anklagelser om extremism som framförts har inte mycket av belägg presenterats. Fantasifulla påståenden från t ex en mytoman och notorisk lögnare som Stefan Löfven förtjänar inte att tas på allvar.
Tidiga invandringskritiker var hedervärda svenskar, som utan hägrande karriär eller materiella förmåner för egen del reagerade mot orättvisor och vansinne. För detta förtjänar de uppskattning och respekt, inte förtal!
Smutskastning i massmedia är ingenting att ta på allvar – så mycket bör envar nu ha hunnit lära sig…
Mer
https://www.youtube.com/results?search_query=SD-arkivet
http://www.janmilld.se/sd/norrland/
http://www.janmilld.se/sdkritik.html
https://janmilld.wordpress.com/2010/08/23/en-varningssignal/
https://janmilld.wordpress.com/2016/02/03/protester-mot-protest/
https://www.youtube.com/watch?v=vSc7MeEoeE0
https://www.youtube.com/watch?v=X4hbkWKE9MQ
https://www.youtube.com/watch?v=86ohzlsKngQ
https://www.youtube.com/watch?v=PaS8X-C32Gc
http://petterssonsblogg.se/2016/04/02/sd-sager-ja-till-befolkningsutbyte/
http://www.friatider.se/formgren-karlsson-agerar-som-mobbaren-p-skolg-rden
http://www.friatider.se/sds-interndiktatur-ang-r-oss-alla
http://wärmler.se/vad-ska-vi-medborgare-gora/
Filed under: Blågula frågor, demokrati, ensamkommande, expo, extremism, film, grundkursen, historia, integration, invandring, motstånd, opinion, pk, propaganda, riksdagen, sd | Tagged: ensamkommande flyktingbarn, extremism, invandring, motstånd, pk, sd | 46 Comments »