Mobbandet av Ekeroth

Avhysningen av Kent Ekeroth från en krog i Stockholms innerstad berör mig illa. På Expressens film kan man höra hur det sker under applåder och visslingar från andra kroggäster.

Av Kent Ekeroths egen redogörelse på sin blogg framgår att

a) det skedde enbart utifrån hans politiska åsikter, dvs i hans egenskap av sverigedemokrat

b) det inträffade var inte någon isolerad händelse – Ekeroth har tvingats göra flera liknande erfarenheter.

Ekeroth skriver:

”Kontentan av allt detta är rätt uppenbar: nöjesbranschen i denna stad är rabiat anti-SD. Tillsammans med den rabiat anti-SD media vi har i Sverige valde de att ljuga hejvilt, väl medvetna om att PK-media inte skulle göra några större ansträngningar att undersöka deras påståenden, trots att det inte ter sig så svårt.”

Här finns egentligen tre moment:

1. Mobbandet av sverigedemokrater, i detta fall Kent Ekeroth

2. Hur krogledningen uppenbarligen ljuger, lanserar en helt påhittad historia

3. Hur man därvid kan räkna med en automatisk uppbackning av dekadenta massmedia

Ekeroth fortsätter:

”Slutligen: Det finns de där ute som stödjer SD men som verkar ha åsikter om att jag går utanför min dörr. Kommentarer som ‘Har Kent inte lärt sig att inte gå ut’ och ‘Nu är han ute och slirar igen’ är vanliga. Jag tror inte dessa människor har tänkt efter.

Menar de på fullaste allvar att jag ska stanna inne 24 timmar om dygnet? Jag bör alltså inte äta på restaurang, handla i affärer eller träffa vänner ute?

En annan liknande incident i Stockholm inträffade för något år sedan på restaurang Marie Laveau på Södermalm. Detta var en vardagseftermiddag, runt 16-tiden. Jag gick in och satte mig vid bardisken och beställde en hamburgare. De två bakom baren började då tissla och tassla och en av dem kom fram till mig och sa att de inte serverar mig för att jag är sverigedemokrat. Jag lämnade då stället. Säpo var med och såg detta.

I en sådan situation skulle exakt samma sak kunna hända. Hade de ljugit ihop att jag skulle ha sagt något ‘kränkande’ hade media gladeligen blåst upp det också, och då hade vi varit i samma situation igen.

Ofta när jag befinner mig i offentligheten blir jag påhoppad helt oprovocerad, både fysiskt och verbalt. För en månad sedan cirka fick jag helt oprovocerat ett glas vatten hällt över mig exempelvis. Det är anmält och är ingen isolerad händelse.

Nej, jag vägrar anpassa mig till folk som anser att jag inte har rätt att vistas utomhus, bara för att media- och nöjesbranschen är rabiata åsiktsfascister. Jag är ledsen – men sådana situationer är inte mitt fel, det är deras.

Egentligen kan exakt samma situation inträffa om jag går och handlar bröd, så länge butiken väljer att dra en lögn och media hakar på.”

Tänk bara tanken att Kent Ekeroth skulle ha blivit utsatt för det här i sin egenskap av jude. Då skulle det ha varit fråga om en renodlad antisemitism, uppenbar i sin ondska.

Nu kan hatet och mobbandet i stället skyllas på att han är sverigedemokrat, och det sker från människor vilka uppfattar sig själva som företrädare för godhet och ”antifascism”.

Innebörden blir ändå densamma.

Läs mer

Ord mot ord?

Inkompetenta biluthyrare?

 

För övrigt anser jag att Karthago…

Som lag här i landet skall gälla…

SÄPO:s anmälan blytung

Jämställdhet och rättvisa

Det finns inget parti i Sveriges riksdag som inte är anhängare av både  ”jämställdhet” och ”rättvisa”.

Men vad lägger man då in i dessa begrepp?  Susanna Popova blir i sin bok ”Elitfeministerna” mycket klargörande!

EN SAK är ju frånvaro av diskriminering och särbehandling, lika rättigheter för varje individ, oavsett kön. Likabehandling av män och kvinnor. Objektiva krav som opartiskt tillämpas på alla.

EN HELT ANNAN SAK är en fokusering på att det i varje sammanhang ska vara en viss andel kvinnor, kanske 50%. Och att för uppnående av detta ”jämställdhetsmål” diskriminering av individer kan eller måste ske.

Och varför skulle det vara så viktigt med en viss andel kvinnor på olika poster eller inom vissa yrken?  Vad skulle vara problemet med att det i vissa sammanhang finns en större andel män eller tvärtom?

Hävdar man att män och kvinnor är olika så kan ju ett argument vara att kvinnor kan tillföra perspektiv och egenskaper som män inte gör, att könen kompletterar varandra.  Men feministernas tes är ju att inga skillnader finns mellan män och kvinnor, kön är bara en ”social konstruktion”.

I botten ligger istället en diffus föreställning om ”rättvisa”, på gruppnivå. Där ligger också en föreställning om att de sysslor som nu sköts företrädesvis av kvinnor har ett sämre status och lägre värde än de som mest sköts av män.

En brytpunkt inträffade tydligen under den borgerliga regeringen Bildt, 1991-94.

Popova:

”…när 1992 års jämställdhetslag kom hade det skett en förändring. Lagen slår fast att den siktar till att ‘förbättra främst kvinnors villkor’. I lagen talas om könsspecifika intressen’.Ändringarna speglar en bredare förskjutning i synen på jämställdhet. Från att vara en kamp mot att kvinnor behandlas som representanter för en grupp, inte som enskilda individer, öppnas för att kvinnor ska ses just som en grupp.”

”Ur ett sådant synsätt följer en önskan att skapa en jämn balans mellan grupperna män och kvinnor, snarare än att avskaffa diskriminering. Det viktiga blir inte att individer behandlas lika, oavsett kön, utan att män och kvinnor inte är ‘underrepresenterade’ eller ‘överrepresenterade’. Och diskriminering kan plötsligt bli en attraktiv metod för att nå balansmålet, snarare än att diskriminering är det problem som ska bekämpas.”

”Rättvisa ska uppnås genom att de inblandade individerna behandlas orättvist. För det är inte individernas rättigheter, utan balansen mellan grupperna, som är det viktiga.”

”När kollektiva rättigheter på så sätt hamnar i konflikt med, och till och med upphäver, de individuella rättigheterna, uppstår en rad problem.  

Just sådana stereotyper som jämställdhetspolitiken borde bekämpa, uppmuntras istället. Jämställdhetslagens tal om ‘könsspecifika intressen’, eller när någon politiker eller opinionsbildare påstår sig tala för ‘kvinnorna’, är exempel på detta.”

”I en rättsstat har medborgarna individuella rättigheter. Och i rättsstaten är jämställdhet en fråga om rättvisa mellan individer: ingen medborgare ska diskrimineras på grund av kön. Att staten sanktionerar diskriminering gör den inte acceptabel.”

Susanna Popova ger ett tankeväckande exempel från Tyskland på 30-talet, hur nazisterna där såg ett problem i att judar i vissa sammanhang var överrepresenterade. Ett problem som åtgärdades:

”År 1934 fråntogs Hans Kelsen, professor i rättsfilosofi, sin tjänst vid universitetet i Köln. Motiveringen var att hans ‘ras’ var ‘överrepresenterad’. Det var rätt, i statistisk mening.  Hans Kelsen var jude och tyska judar var, som grupp, mer akademiskt framgångsrika än genomsnittet.

Var det därmed ett rättvist beslut?

I Tyskland 1934 skulle många ha svarat ja. Nazisterna lanserade tidigt krav på rättvisa mellan raserna. De menade att det var orättvist att representanter för den judiska rasen hade oproportionerlig makt inom universitet, näringsliv och handel.

Varför skulle få av oss hålla med?”

”… vi inser att Hans Kelsen inte var professor i egenskap av jude. Han var professor i egenskap av att vara ‘en för arbetet kvalificerad medborgare’. Att han råkade vara jude hade inte med saken att göra.”

”Kollektiva rättigheter och kollektivistisk rättvisa,… delar upp medborgarna i grupper som ställs mot varandra. Medborgarna befinner sig i grupper som ofta bara kan få ‘rättvisa’ på bekostnad av en annan grupp. En grupps rättvisa blir därmed en annans orättvisa. Och resultatet blir ofta mer diskriminering och större orättvisor. Jämställdhetsfrågan är inget undantag.”

”Det har blivit vanligare att kvinnliga politiker påstår sig representera andra kvinnor, till och med alla kvinnor, i kraft av sitt kön. Men vad innebär det? Hur skulle de ‘kvinnliga’ åsikterna och värderingarna se ut?

En kvinna representerar naturligtvis bara de åsikter och värderingar hon själv omfattar. Hon delar dessa med vissa kvinnor och vissa män. Men inte med ett helt kön.”

”Kvinnor är inte individer i mindre utsträckning än män. Inte ens feminister gör samma grundantaganden bara för att de kallar sig feminister. Kvinnor reduceras från individer till symboler.”

”Representativ demokrati innebär att vi alla kan representeras av en person med annat kön, ålder, utseende och ras än vi själva har – men med samma åsikter. Idén att grupper har gemensamma och specifika intressen, beroende på till exempel kön, raserar det antagandet.

Samstämmighet i åsikter blir sekundärt…. Bör inte all etnisk bakgrund finnas representerad? Bör inte alla religioner, eventuella handikapp, livsstilar och sexuella läggningar också finnas med i rätt proportion bland de styrande? Och om detta är så viktigt att kvotering, det vill säga laglig diskriminering, kan övervägas, finns det till slut något utrymme att välja representanter?”

Till detta kommer att samtliga riksdagspartier – utom SD – bekänner sig som ”feministiska”. Medan – som Popova påvisar  i sin bok – bara en minoritet av svenska folket vill veta av någon grumlig ”feminism”.

Socialdemokratin och arbetarrörelsen hade under en period idel kvinnor i ledningen:
Partiordförande: Mona Sahlin 2007-11
Partisekreterare: Marita Ulvskog 2004-09
S-kvinnornas ordförande: Nalin Pekgul 2003-11
SSU-ordförande: Jytte Guteland 2007-11
LO-ordförande: Wanja Lundby-Wedin 2000-

Läs även:

Statsfeminism (mer Popova):

https://janmilld.wordpress.com/2012/01/09/statsfeminism/

Recension av bok av Thomas Gür, om etniska särbehandling.
http://www.bgf.nu/do/gyr.html

Recension av boken ”Folkhemmets balkanisering”:
http://www.bgf.nu/folkhem/balkanisering.html

Ungdomar utan arbete

Agenda i söndags var ovanligt bra, tog bl.a. upp ungdomsarbetslösheten och andra väsentligheter. Agendas reportage var från Irland, som har en mycket hög arbetslöshet efter de åtstramningar som krävts för att vara  Världsbanken till lags.

Där framgick hur många unga på Irland känner sig sakna en framtid. Som arbetslösa saknar de egna inkomster och bor hemma hos föräldrarna. Ett icke-liv, som tär på självförtroendet. I takt med ökad ungdomsarbetslöshet stiger också självmordsfrekvensen.

”Förlorad generation?” löd Agendas temafråga.

På Irland är så många som 30% av ungdomarna utan arbete. För svenskt vidkommande ligger siffran inte mycket lägre, vi är värst i Norden.

Detta hindrar dock inte regeringen från att bedriva en arbetskraftsinvandring som uttryckligen syftar till att Sverige ska få en invandring av ”annat än spetskompetens”. Det rör sig om huvudsakligen okvalificerad arbetskraft från länder i Asien och Afrika. Som framgår av denna statistik,  hämtad från Thoralf Alfssons utmärkta blogg.

Hit hör även ”instegsjobb” åt invandrare, där skattebetalarna under de två första åren betalar det mesta av lönen. Det har i praktiken blivit till priset av 1,8 miljoner kronor per arbetstillfälle (enligt Jimmie Åkesson i den TV-debatt som Håkan Juholt bojkottade).

Men regeringen är STOLT över vad den gör.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hänvisade därvid uttryckligen till sina kollegor över hela EU. Det är alltså sina klasskompisar inom nomenklaturan man vill göra intryck på, det är deras reaktioner som spelar roll. Inte vad väljarna tycker. Hur vanliga människor i Sverige har det – unga eller gamla – är mindre intressant.

Kring det här har jag nu framställt denna film, ”Stolta ministrar”:

Även u-landsinvandring förutan lider vår arbetsmarknad av en allt akutare brist på enkla arbetsuppgifter som kan ge ungdomar en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Jag kan inte annat än dela Thoralf  Alfssons förundran att inte fler ungdomar reagerar mot den politik som drabbar dem så hårt, genom alla stolta Reinfeldtsministrar:

”Jag är förvånad att inte våra ungdomar i samhället reagerar på den minst sagt stolliga politik som bedrivs av alliansregeringen med Miljöpartiet som ivrig påhejare.”

Det blir ju ett hovsamt sätt att uttrycka saken!

Själv undrar jag:

• varför har inte Alfssons blogg 100.000 unga besökare om dagen?

• varför får inte filmen ”Stolta ministrar” 1 miljon besökare inom en vecka?

• varför är det inte svart med arga demonstranter utanför riksdagshuset?

Förklaringen är uppenbar. Inte bara diskrimineras svenska ungdomar på arbetsmarknaden, de är också föremål för en hjärntvätt med passivisering – en framgångsrik sådan.

Makthavarnas taktik är den beprövade: upprepa lögnerna i all oändlighet och ljug så grovt att människor tappar andan. Det fungerar.

Jag tänker på arbetsmarknadsministerns försäkran att instegsjobb och prioriteringen av invandrare på arbetsmarknaden skapar en win-win-situation, bra för alla parter:

– För det första är det ju inte bra för de svenskar som blir utan ett arbete som de annars kanske skulle ha fått.

– För det andra är det inte bra för skattebetalarna, för vilka det blir ett dyrt ”kalas”.

– För det tredje är det också tveksamt om det är bra för företagen. Bakom regeringens politik ligger en bedömning att företagen i sin personalrekrytering inte begriper vad som är klokt, att de är företagsekonomiskt inkompetenta.

Jag ifrågasätter den bedömningen. Om det skulle ha varit en vinst för företagen, generellt, att anställa utlänningar, då skulle detta redan ha skett. Utan särskilda subventioner.

(Samma typ av absurd pk-logik tar Robsten upp.)

Alfsson fortsätter:

”Alla som har varit aktiva på arbetsmarknaden vet hur den har utvecklats under de senaste decennierna. Jag har jobbat med automation, programmering av så kallade PLC-system inom industrin sedan början av 80-talet.

Jag har sett hur datoriseringen tagit över många jobb som tidigare utfördes av människor. När vi var som flest anställda på Silverdalens pappersbruk var vi drygt 600 anställda i mitten av 80-talet. Ca 10 år senare tror jag vi var mindre än 400 personer men vi producerade betydligt mycket mer. … Vilket inneburit att många enkla men tunga och monotona jobb följdriktigt försvunnit och ersatts av betydligt färre jobb men mycket mer avancerade jobb, där datorer ingår som ett verktyg i de flesta jobb.



För mig är det då helt sanslöst att våra politiker tror att alla nya invandrare skall erbjudas dessa jobb när det inte kan vårt språk, ännu mindre läsa och skriva på svenska. Det är en ekvation som i min värld inte går ihop.



Jag har jobbat på nystartade industrier och jag vet hur få anställda som behövs i dessa avancerade processer och vilka yrkesmänniskor som behövs för att köra och underhålla dessa anläggningar.



Förr i tiden tog företag ofta även ett socialt ansvar på sin ort genom att även anställa personer med mindre handikapp. Då fanns det vissa arbetsuppgifter som dessa personer kunde genomföra och därmed fick de en social gemenskap och en meningsfull sysselsättning som gav dem självaktning. Idag finns inte dessa jobb längre…”

I slutet av filmen utbrister integrationsminister Ullenhag entusiastiskt att invandringen gör vårt samhälle ”mer spännande”. Är det något som han själv får ”njuta” av? Bor han själv i ett invandrartätt område?

Är det någon av hans missionerande ministerkollegor som gör det?

Har de barn som går i invandrartäta skolor? Har de någonsin behövt köa för sjukvård?

Jag föreställer mig att svenska politiker av det politiskt korrekta slaget bor ungefär som svenska korrekta journalister gör.

Se även Avpixlat.