• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vem vill arbeta?

Välfärdsstatens fundament är att det finns en arbetsmoral, att de flesta vill arbeta och ”göra rätt för sig”. Kan den arbetsmoralen längre tas för given?

Som ett tankepåbud från de politiskt korrekta utgår att vi måste förutsätta att alla människor i Sverige – även invandrade från fattiga länder, både kvinnor och män – inget hellre vill än att genom eget arbete försörja sig själva.

När det sedan visar sig att bidragsberoendet är högt och självförsörjningsgraden låg bland dem som invandrat från Afrika och Västasien läggs skulden på det svenska samhället, som ”inte släpper in dem”.

För att kompensera och göra det mer lönsamt för företag att anställa individer ur dessa grupper erbjuds diverse avdrag, bidrag och förmåner vid sådana anställningar. Därigenom ”hyfsas” statistiken, men till en kostnad för skattebetalarna.

a) Min första misstanke är att den låga självförsörjningsgraden bland nämnda invandrargrupper bottnar i att de saknar kunskaper och färdigheter som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden.

b) Min andra misstanke är att många kommer från kulturer utan en arbetsmoral, liknande den svenska.

c) Min tredje misstanke är att det inte lönar sig för dem att arbeta. Det generösa bidragssystemet gör att de med sina stora familjer ofta når högre inkomster utan att arbeta.

d) Till detta kommer en fjärde misstanke, nämligen att mycket av detta gäller även för unga svenskar.

e) Och en femte misstanke, nämligen att många svenskar överhuvudtaget ”kroknar”, när de förstår hur bidragssystemet missbrukas av de nyanlända och hur ”eliten” skor sig genom oskäliga bonusar, fallskärmar och fantasilöner.

Varför själv anstränga sig, om andra inte gör det?

neuding
Dessa reflexioner väcktes hos mig efter läsningen av en intervju med Niall Ferguson i Neo nr 5/13, gjord av Paulina Neuding.

Den sammanfattas med följande ord:

”Vi håller på att skapa en permanent klass av människor som aldrig kommer att kunna försörja sig. Städerna hotar att explodera i våld. Och alldeles för få vågar prata om problemen.”

ferguson

”…den absolut största svårigheten de skandinaviska länderna står inför, är den totalt misslyckade integrationen av invandrare.
 
– Och detta är ett så katastrofalt misslyckande att det inte bara kan betraktas som ett sidospår. Det är en central utmaning för den skandinaviska välfärdsmodellen. Detta riskerar att utvecklas till en verklig kris, till och med ett hot mot stabiliteten i ett land som Sverige.”

Utgående från Fergusons book ”Civilization, the West and the Rest” frågar Neuding:

”- Så vilka är dessa sex idéer som du menar ligger till grund för västerlandets välstånd? Som du kallar killer apps i boken?

 

NF: – De saker som jag föreslår är – för det första: idén om konkurrens. Att konkurrens betraktades som legitimt både inom politik och ekonomi. Det faktum att man inte strävade efter monolitisk enighet. För det andra: den vetenskapliga revolutionen, där Sverige hade en viss roll. Den inträffade ingen annanstans. För det tredje: idén om att staten styrs av lagar, och en lagstiftning baserad på äganderätten. Mycket viktigt. Fyra: modern medicin, som är ett distinkt västerländskt fenomen. Fem: konsumtionssamhället. Utan det finns det ingen anledning att genomföra en industriell revolution. Och till sist: arbetsmoral. Det som Max Weber för hundra år sedan trodde enbart existerade i länder som Sverige och Tyskland, protestantiska länder. Men som faktiskt visade sig vara universellt.

 

– Så dessa sex faktorer som låg till grund för civilisationen kom från västerlandet. De förekom egentligen inte i någon annan del av världen tidigare. Och i vår egen tid har andra civilisationer ‘laddat ned våra appar’.”

 

PN: -Tror du att en välfärdsstat som den svenska kan underminera dessa appar? Arbetsmoralen till exempel?

 

NF: – Absolut. Välfärdsstaten föddes ur de bästa intentioner. Idén att ge människor trygghet från vaggan till graven är väldigt tilltalande, till och med beundransvärd. Men, konsekvenserna av att skapa social trygghet – bokstavligen trygghet – har varit långt värre än välfärdsstatens arkitekter på 40- och 50-talet hade kunnat föreställa sig.

– Till exempel: När du börjar betala människor för att inte arbeta, så skapar du en arbetslöshetsklass. Man tappar snabbt incitamenten att bli anställningsbar, vilket man för vidare till sina barn. Man skapar en beroendekultur. Det har hänt runt om i Europa.”

Niall Ferguson konstaterar också att sjukskrivningarna ökar i Sverige och andra västländer: ”en allt friskare befolkning … får allt mer sjukpenning.”

neologga

Ferguson ser allvarliga problem med den förda invandringspolitiken:

”Problemet med Europa är att man inte kan hantera och integrera invandrare. Och det här misslyckandet kommer att ha katastrofala följder framöver, utan tvivel. Jag tror inte det finns något som oroar mig mer. ”
 
”- Jag skulle i korthet beskriva det som ett problem med våld. Risken finns att vi kommer att se konflikter mellan etniska grupper.  Vi skapar multietniska städer i multikulturalismens namn, och i takt med att dessa städer får större problem med sin ekonomi blir klyftorna djupare. Och här finns en risk att alienerade och delvis radikaliserade andra och tredje generationens invandrare kommer i konflikt med en utsatt vit underklass.”
 
”- Det som är verkligt häpnadsväckande för mig är hur oförmögen den europeiska eliten är att hantera detta. Och de ursinniga försöken att stigmatisera dem som försöker ta upp problemet. De blir utpekade som islamofober eller rasister…

…ämnet är för viktigt för att ignoreras av etablissemanget och förpassas till de marginaliserade. Jag tror att om den etablerade makten inte vill diskutera ett ämne och överger debatten, så göder det extremism och våld.

En särskild aspekt av våra välfärdssystem är, menar Ferguson, att de bygger på att arbetskraften är socialt homogen:

”Det är väldigt svårt att få det att fungera om man har en stor grupp människor från andra länder som inte tänker på samma sätt.”
 
”Om man vill ha en välfärdsstat, med höga nivåer av omfördelning av resurser och social solidaritet, behöver man kanske hålla andra ute. Det är den japanska policyn. Det kanske är det som Skandinavien borde ha gjort. Kanske är hela strategin bakom att öppna dörrarna för asylsökande det enskilt största misstaget i Skandinaviens moderna historia.”
 
”- Först misskrediterar man sin egen civilisation och får folk att inte tro på något alls, sedan låter man islamisterna rekrytera. Jag tror att bristen på självförtroende hos europeiska intellektuella visar på vår dekadens. Det dåliga självförtroendet, oviljan att erkänna att det finns saker som är bra med västvärlden, vår tendens att utplåna oss själva och inte stå upp för att vi har något värde.”

westrest
Fergusons slutsatser borde även svenska journalister ha kunnat komma fram till. De kan väl innerst inne inte vara helt dumma – Journalisthögskolan sållar ju bland gräddan av svenska studenter.

Förklaringen till situationen är uppenbar: inom den svenska journalistkåren råder en politisk korrekthet, som påbjuder en form av fördumning.

Läs mer

Aktuell statistik (Tino Sanandaji)

Stolpe ut

Häromdagen skrev jag om stolpskottet på Skolinspektionen, Ann-Marie Begler. Chefen som är tidsenlig – förmodligen även rumsren.

stolpskott

Nu ska jag skriva om ett annat stolpskott, nämligen Angeles Bermudez-Svanqvist – generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Det är något stilenligt, ja nästan litet charmigt, över hennes sorti. Trots att hela styrelsen tydligt uttryckt sitt misstroende mot henne insisterar hon på att få sitta kvar. Hon vägrar att avgå med mindre än att regeringen direkt ger henne sparken.

abs

Till bilden hör, förutom ineffektivitet i myndighetens verksamhet, att Bermudez har en lång ekonomisk ”meritlista”.

• För ett drygt år lyckades hon på sin mobil fixa en telefonräkning på  310.000 kr.

•  2006 sparkades hon från en befattning som stadsdirektör i Södertälje, men fick med sig 900.000 kr i avgångsvederlag.

•  Som chef på Arbetsförmedlingen har hon handplockat gamla kollegor till befattningar med miljonlöner.

nepo

•  Hon har skaffat dyr tjänstebil med privatchaufför.

•  Hon har hållit föreläsningar om ledarskap på arbetstid för upp till 40.000 kr per föreläsning.

• Hon har själv en månadslön på 140.000 kr , vilken hon varit missnöjd med, eftersom hon med denna kommer bara på andra plats bland landets generaldirektörer.

flaxivag
Bermudez intar en hållning till skattemedel nästan i stil med Amina EksCentrum mot rasism. Eller Andreas Carlgren med sin tevagn.

Arbetsförmedlingens egna anställda har givit Bermudez underbetyg i personalenkäter. Hon har också kritiserats av Riksrevisionen.

Vilket inte hindrat samma Bermudez från att år 1999 utses till årets chef av tidningen Chef och att år 2009  utses till årets myndighetschef  av Veckans Affärer. Statsminister Fredrik Reinfeldt lär också ha uttryckt sin uppskattning av henne.

Vad som framförallt gör Bermudez till ett stolpskott är nog politiskt korrekta ställningstaganden om invandringen. Trots den höga arbetslösheten i Sverige har hon pläderat för ökad arbetskraftsinvandring.

Hon av alla – med sitt särskilda ansvar för att människor i Sverige kommer i arbete!

diskr

Ur artikel i Nationell Idag:

”Du talar om att arbetskraftsinvandring är nödvändig. Men varför kan inte de arbetslösa invandrare vi [redan] har i Sverige ta jobben?

– Vi måste tala klarspråk – vi har en diskriminering på arbetsmarknaden i Sverige. Det är därför 200 000 utrikes födda står utanför.”

Bermudez-förklaringen är förvisso politiskt korrekt, men hur kan hon veta att den stämmer med verkligheten?

Vad vi vet är att skolan misslyckas med att ge eleverna nödvändiga kunskaper och färdigheter för arbetslivet, detta gäller i synnerhet elever med utländsk bakgrund.

Utrikes födda har naturligtvis sämre kunskaper i svenska, de saknar ofta yrkeskunskaper av relevans för svensk arbetsmarknad och det generösa bidragsystemet kan ge dem svag motivation ett ens vilja få ett arbete.

Allt detta borde naturligtvis en generaldirektör för Arbetsförmedlingen känna till, oavsett lönenivå!

Och hur blir det med logiken:

Om det ändå skulle vara som Bermudez hävdar – att utrikes födda inte kunnat få arbete i Sverige pga diskriminering – vad säger att nya utlänningar kommer att bli mindre diskriminerade?

Det blev en ny kortfilm också, kunde inte hålla mig:

Stopp nu! (1)


I låten ”Que sera sera” sjöng Doris Day ”Whatever will be will be”. Dvs allt är ödesbestämt – vi människor kan inte påverka vad som ska hända. ”Determinism”, som detta kallas med ett finare ord.

Determinism är en farlig hållning, som inbjuder till passivitet och ansvarslöshet.  Vi invandringskritiker kan förvisso notera erfarenheter som talar för att motstånd är lönlöst. Massinvandringen av oassimilerbara bidragstagare från fjärran länder och kulturer ökar ju hela tiden.

Ändå måste vi ta fasta på ett uttalande som tillskrivits John Wayne: ”A man’s gotta do what a man’s gotta do”. Ungefär:  Man måste göra det man är tvungen att göra”.

Med detta har jag halkat in på frågan hur vi ska orka fortsätta kämpa, trots motgångar. En del av svaret tror jag ligger i att ha humorn på sin sida, att mitt i allvaret kunna ta det hela ”med en klackspark”.

På plussidan finns också det faktum att vi nu vuxit till en sverigevänlig rörelse. Om detta vittnar att vi delvis lyckats påverka språkbruket. ”invandringskritisk” har således ersatt ”invandrarfientlig”. Ett annat propagandabegrepp är ”flykting”, att ersätta med det mer saklig korrekta ”asylant” (man ska söka/har sökt asyl, men saknar ofta flyktingskäl).

Åter till vad som skulle vara tråden för denna bloggtext:

PK-iterna förnekar att det är en ”massinvandring” som pågår till Sverige. Jag menar att den beteckningen blir på sin plats när vårt lands mottagningskapacitet överskrids. Om vad vittnar de många kommunernas bekymmer, om inte detta?


Sverige är ett i hög grad exportberoende land. Det var inte länge sedan finansminister Anders Borg kunde undslippa sig uttalanden om att svensk ekonomi gick som tåget.

Sådana uttalanden har nu upphört.
Varför?


Jo, orderingången minskar, varslen duggar tätt och arbetsmarknaden påverkas. Särskilt hög är arbetslösheten för ungdomar.

En motsvarande situation gäller för bostadsmarknaden. Särskilt hög är bostadsbristen för ungdomar.

Unga svenskar tvingas bo kvar hos sina föräldrar långt upp i vuxen ålder eller ge sig in på en mycket farlig skuldsättning för att kunna köpa sig en egen bostad. Istället för att hyra, där de får tävla med Migverket.

Intensiva mediakampanjer pågår för att övertyga unga svenskar om att de överhuvudtaget inte existerar, men i längden kan denna propaganda knappast lyckas.

Någon gång måste bubblorna spricka.

De flesta känner nog till uppgiften om grodor som kan låta sig kokas levande i en kastrull, om värmen bara ökas långsamt. På motsvarande sätt har invandringen till Sverige pågått under många decennier, åtföljt av krav på anpassning – från svenskarnas sida.


Sedan tillträdet av regeringen Reinfeldt år 2006 har takten i denna process skruvats upp påtagligt, med en både kvantitativ och kvalitativ innebörd. Nu köps hela hus i villaområden till stora barnfamiljer av asylanter/anhöriga.


Detta påverkar då även medelklassen, genom sämre närmiljö, skolproblem och sjunkande huspriser. Hur klara betalning av lånen vid en försäljning? Kan man alls flytta därifrån? Här kan en panik komma krypande.

Vad kan då göras?
Det ska jag diskutera i nästa text.

Vad göra?

Fortsättning på texten ”Boendeproblem”:

Vilka politiska åtgärder skulle kunna ändra situationen för de många vuxna svenskar (20-34 år) som nu helt saknar inkomst – genom vare sig arbete eller bidrag  – och som även saknar egen bostad?

1. Diskriminineringen

 • En första åtgärd måste bli att upphöra med diskrimineringen av etniska svenskar på arbetsmarknaden, dvs avskaffa alla särskilda åtgärder för att prioritera invandrare.

• Vidare ska svenskar ha samma rätt till socialbidrag/försörjningsstöd som invandrare, även i praktiken.

• Varje frisk bidragstagare ska vara redo till någon form av  motprestation,  stå till arbetsmarknadens förfogande.

 2. Arbetstillfällen

Det ligger en absurditet i att å ena sidan många människor mot sin vilja går utan arbete, å andra sidan företag ”rationaliserar” så att anställda avskedas. Med alltför få anställda drabbas både arbetsmiljö och kvalitet i tjänsteutbud/produktion. Arbetslösheten betyder också utgifter för samhället i form av bidrag/ersättningar.

Vad förklarar nuvarande system? Det handlar om kostnader och lönsamhet för respektive företag. Med lägre skatter vore det ekonomiskt möjligt för företagen att hålla fler anställda.

Väsentliga skattesänkningar skulle naturligtvis medföra minskade inkomster för stat och/eller kommuner, och kräva nedskärningar i utgifter. 

Inom vilket område skulle stora besparingar kunna göras?

SD:s aktuella beräkningar kring invandringen ger en bild.

Vad som kan sparas in genom en 180-gradig omläggning av Sveriges orättfärdiga och ekonomiskt ansvarslösa invandringspolitik rör sig om över 100 miljarder kronor. 

DESSA MEDEL  ska inte slussas över till andra godhetsprojekt, riktade till utlänningar. Det ska istället gå till att möta angelägna behov inom Sverige, hos svenskar. Sådana saknas alltså inte!

 

Daily Motion finns filmen ”Mörkningar” kvar i sin ursprungliga version:

http://www.dailymotion.com/video/x7z5rl_morkningar_news

Se även:

http://www.bgf.nu/kostnader/

https://janmilld.wordpress.com/2012/03/04/matematik/

 

Den svenska modellen


Det amerikanska TV-programmet ”Good Morning,  America!” var på 90-talet  i Stockholm för att göra ett program om Sverige. I huvudsak mycket positivt, som jag minns det, där programmakarna häpet talade om ”Sweden – the middle way!”  

Landet med välstånd och trygghet för alla. Landet där människor regelbundet gick till sina arbeten och samvetsgrant utförde sina uppgifter, utan att vara drillade eller hotade till det. Där behövdes varken en kampanjande statsapparat som i kommuniststater eller hot om att bli arbetslös och ställd utan försörjning, som i råkapitalistiska samhällen.

Programmet ingav mig intuitivt vissa farhågor.  Vilken tolerans hade makthavare i USA för existensen av ett sådant samhälle?   Var det kanske ett ”farligt” exempel, som kunde vinna spridning och upplevas som ett hot för Washington? 

Vad karaktäriserade ”den svenska modellen”?

Kärnan låg i ett fullödigt resursutnyttjande:

• alla arbetsföra skulle stå till arbetsmarknadens förfogande och arbetslösheten skulle ligga nära noll 

• omställningar skulle befrämjas genom kompetenshöjande utbildningar

• inga arbetsdagar skulle gå till spillo genom strejker

• inte heller skulle arbetsdagar förspillas genom sjuklighet

• folkhälsan skulle befrämjas.

Ohälsa motverkades redan genom att arbetslöshet undveks.

Låg arbetslöshet förhindrade samtidigt lönedumpningar.

Köpkraft hos låg- och medelklass befrämjade efterfrågan och därmed full sysselsättning.

Centralt i modellen var utjämningar av konjunkturcykler genom underbalansering respektive överbalansering av statsbudgeten:
– underbalansering i kristider (lågkonjunktur), för att skapa efterfrågan
– överbalansering i goda tider (högkonjunktur), för att hålla igen efterfrågan.

Björn Elmbrant ger i sin bok ”Så föll den svenska modellen” denna definition av modellen:

”1. strävan efter samförståndslösningar och klassamarbete 

2. strävan efter demokratiskt förankrade beslut

3. kraftfulla men jämnstarka organisationer på arbetsmarknaden löser konflikter med fredliga medel; med kollektivavtal, inte lagstiftning.

4. exportföretagen är privilegierade, men förutsätts deltaga i ett gemensamt samhällsbygge.

5. högt skattetryck, men produktion och tillväxt ska gynnas.

6. arbetslösheten är ett gissel och ska bekämpas med aktiv konjunkturpolitik.

7. välfärden är en offentlig uppgift, med rättvisa och jämlikhet som principer; ingen fattigvård utan en angelägenhet för alla.”


Raserandet av den svenska modellen kan från socialdemokratiskt håll idag framställas enligt bilden ovan, dvs:
a) modellen finns fortfarande
b) den håller på att raseras
c) de som gör detta är de borgerliga partierna.

Den bilden är bara delvis sann.
•  till stor del är modellen redan raserad
•  de som raserade den var själva socialdemokrater, eller kallade sig åtminstone för det. 

Odiskutabelt är att de borgerliga partierna idag arbetar efter Reinfeldts MUF-devis från 1993 om skrotning av välfärdsstaten.

På mer än ett sätt!