Mer svensk journalistik

vetej

Ett PS till tidigare text om SVT-journalisten Anders Holmberg:

I Almedalsintervjun med Jimmie Åkesson återkom Holmberg mer än en gång till frågan ”Hur vet du att det är så?”, med anledning av påståendet om en koppling mellan invandring och viss brottslighet.

Formellt sett en fråga och just så är det väl som vi vill att journalister ska vara: nyfikna och sanningssökande.

Men i detta fall var det i praktiken inte en fråga,  utan en anklagelse och en förebråelse. I Holmbergs ”fråga” låg ett bestämt påstående: ”så är det inte”.

Och även om ett samband faktiskt skulle vara fallet kan vi aldrig vara 100% säkra på att det gäller alltid och alla. Vi får inte generalisera och måste därför tiga om saken. I fokus ska stå brottslingars intressen.


bra1

Denna SVT-hållning av militant okunnighet går, som det visat sig, hand-i-hand med en strävan efter att kunskap inte ska finnas att tillgå. Det bedrivs en politik av mörkande:

• När SD i riksdagen efterlyst redovisning av invandringens kostnader har det blivit avslag.

• När BRÅ 2005 undersökte sambandet mellan invandring och brottslighet gjordes delar av resultatet otillgängligt för allmänheten (en motsvarande BRÅ-undersökning nio år tidigare visade ändå på tydliga mönster).

• Uppgifter om andelen intagna med utländsk bakgrund på våra fängelser saknas (eller finns, men är ej offentliga).


lagom
SVT-Holmbergs hållning till sitt uppdrag, denna ovilja att erkänna verkligheten, är ingenting nytt. Jag stötte på den för över 20 år sedan.

Det var i samband med ett drev från Radio Stockholm år 1995, riktat mot Anders Carlberg. Där försökte man använda mig som slagträ, då Carlberg skrivit en positiv recension av min bok ”Lagom är bäst!”.

En bok som var ”rasistpropaganda”– det kunde Jan Björklund (fp) på den tiden intyga. Redan utan att ha läst boken.

Jag hade invändningar och begärde att få komma till tals i lokalradion med mina synpunkter. Den då unge radiojournalisten Oisin Kentwell skulle intervjua mig.  En av de frågor som han kom med kände jag igen från en annan radiojournalist, Björn Häger:

”Så ni ser problem med invandringen?” Mitt svar blev: ”Javisst! Det måste man väl vara journalist för att inte begripa, att invandringen medför problem!”

Detta kom inte med i vad som sedan sändes i radion. Överhuvudtaget var det inte mycket av intervjun som togs med.

Se vidare här.


apor
Journalistiken i Sverige är alltså under isen, och har så varit under lång tid. Ett av de lysande undantagen är Julia Caesar.  Även hon blev därigenom föremål för ett mediedrev – se fredagsbio 36.


Julia Caesar var för övrigt dagens sommarpratare hos Ingrid & Conrad – det ojämförligt bästa programmet där hittills, tycker jag.

Rekommenderas!

https://soundcloud.com/ingridochconrad/sommarpratare-7-julia-caesar

jc2


Mer

http://www.friatider.se/julia-caesar-vi-m-ste-b-rja-t-nka-sj-lva

http://www.friatider.se/jk-polisen-skulle-inte-ha-g-tt-ut-med-att-det-var-flyktingbarn

http://avpixlat.info/2016/08/04/hillary-clinton-har-salt-vapen-till-is-och-mottagit-donationer-fran-is-finansiarer/

SVT och journalistik – fyra filmer

 

 



Bara en kort kommentar.

1.12 in i filmen ovan ställer Anders Holmberg frågan till Jimmie Åkesson, angående sexuella trakasserier vid musikfestivaler för unga i Sverige:

”Vet du att människor med utländsk bakgrund ligger bakom, att den stora invandringen är förklaringen?”

Svaret skulle där ha kunnat vara helt kort: ”Ja!”.

Fakta finns sedan länge att tillgå, för den som vill veta.

För den som inte vill veta kommer inga fakta någonsin att vara tillräckliga.


Men vill man inte veta, då är man inte angelägen om att få stopp på denna typ av brottslighet. Då bryr man sig inte om offren, då bryr man sig inte om vårt land. En sådan person ska inte arbeta som journalist vid ”Sveriges Television”.


 


 


Mer

Fem svaga punkter hos SD

tagdebatten

Detta blir en fortsättning på gårdagens bloggtext, ”Sommarprat”.

‘Utgångspunkten är de erfarenheter av arbete inom Sverigedemokraterna som Eva Marie Olsson redovisar i sitt program hos Ingrid&Conrad.

Presentationstexten kring henne löd:

”Eva-Marie Olsson är en 57-årig Malmökvinna. Hon har arbetat som barnskötare, egenföretagare, certifierad massör och politisk sekreterare för Sverigedemokraterna. Häromåret råkade hon ut för det så kallade goda hatet – och sveks av sitt eget parti. Missa inte hennes starka berättelse.”

emo2
Låt mig börja med att citera ur vad Kenneth Sandberg just skrev i ett mejlutskick med anledning av programmet:

”Eva-Marie Olsson berättar inte bara om folk- och landsförrädare bland politiker och PK-media, samt avskum i AFA och EXPO. Hennes värsta erfarenheter gäller den falskhet och det svek som hennes ’partikamrater’ och ledande inom SD utsatt henne för.
 
E-M O är en i positiv mening högst vanlig och ’normal’ produkt av det Sverige som före massinvandringspolitikens era fungerade utomordentligt väl och därför också satte till världen och fostrade ansvarskännande och förnuftiga svenskar. Relativt ’ovanlig’ endast i den bemärkelsen att hon i en extremt tabubelagd fråga gick från ord till handling och anslöt sig till SD för att ’göra skillnad’.
 
Detta ganska sent visserligen – förmodligen något innan valen 2014 – eftersom EMO dessförinnan, som så många andra, sannolikt varit upptagen och engagerad i det vanliga Svensson-livet; Familj, jobb och övrigt privatliv. Således hade EMO ingen lång erfarenhet av eller djupare insikt i den politik eller det parti, Sverigedemokraterna, som verkat sedan 1980-talets slut.”
 
”Till E-M O´s berättelse skulle kunna läggas många A4-ark som exempel på hur det inledningsvis ideella och självuppoffrande engagemanget för Sverige, efterhand ersatts av karriärstinna hycklare vars främsta ’merit’ är det euforiska ryggdunkandet av Jimmie Åkesson. Listan på dessa ’et consortes’ uppe i partiledningen och i SD´s riksdagsgrupp med dess vidhängande köttgrytor, kunde göras hur lång som helst.”

mo
”På E-M O´s lokala arena Malmö är det ett antal andra strebrar som med hjälp av ’Nolltolerans’ -gummiverktyget verkställer det ’Nya SD’´s projekt. Främst bland dessa reser sig en av partiledningens påläggskalvar, tillika ordföranden i Medlemsutskottet, kommunalrådet Magnus Olsson.

Från att under 90-talet ha hänvisat till alla ’världsliga’ hinder för deltagande i politiken (lät sig inte ens figurera på en Fullmäktigelista för Kommunens Väl i Skåne,  partiet som plogade för invandringskritiken och erhöll rubrikskapande 15 procent), decenniet senare klivit på SD-tåget sedan detta väl var på rälsen. Nu ’kämpande’ i stadshuset för den blygsamma ersättningen av runt 60 000 kr/mån. Utdrygat förstås med arvodet från Medlemsutskottet, där han idogt bistår Mattias Karlsson med ’renhållningsarbetet’.

Eva-Marie Olsson fick betala ett högt pris för sitt fosterlandspatos och för sin oskuldsfulla tillit till ’partivänner’. Detta öde delar hon med många av dom som under årens gång med blod, svett och tårar – samt offrande av sin egen och familjens välfärd – kämpade för SD´s etablering i svensk politik. Endast för att bli huggna i ryggen och svikna av den nya partiledningen.”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Eva Marie Olssons berättelse bör nu utgöra en larmklocka inom SD – just därför att det handlar inte bara om henne. Som Kenneth Sandberg är inne på finns det så många fler som gjort liknande erfarenheter.

Och det handlar om mer än hur partimedlemmar behandlas, som rubrik till denna bloggtext har jag satt ”Fem svaga punkter hos SD”.

Det gäller då:
1. Försvar av egen historia och egna pionjärer
2. Försvar av egna medlemmar idag, vid angrepp
3. Försvar av mötesfriheten
4. Försvar av tankefriheten
5. Politiken, stoppklossen.


bss
1. Försvar av egen historia och egna pionjärer

Sverigedemokraterna har ju från start – liksom föregångaren BSS  – mött återkommande anklagelser för nazism, fascism, med mera. SD:s nuvarande ledning har varit dålig på att här försvara partiets grundare och pionjärer, har ofta fallit in i resonemang som förutsätter att något skulle ligga i dessa påståenden.

Det kan ju snart konstateras att det egentligen inte handlar om extremism, olämpliga ordval eller enskilda individers dåliga omdöme. ”Problemet” är kritik av invandringspolitiken, det är där ”skon klämmer”. Detta har sedan bevisats genom många andra invandringskritiker, både under 90-talet och senare – alla har vi ju drabbats av denna skur av epitet.

Allmänt sett har jag nu noll (0) förtroende för såväl massmedia som rikspolitiker i Sverige. Skulle jag sätta tilltro till några negativa uppgifter om tidiga SD:are, då vill jag först se tydliga bevis för detta!  Skulle trots allt någon detalj där kunna stämma, så är det fortfarande elementärt att skilja på huvudsak och bisak.

Huvudsak är att dessa personer
a) tog strid tidigare än andra, såg galenskaperna och reagerade
b) därvid personligen kunde riskera en hel del
c) arbetade ideellt, utan väntande köttgrytor.

Detta gör dem till HJÄLTAR, och som sådana ska de nu betraktas.

SD-företrädare som här konfronteras med skitsnack måste bita tillbaka!

utsparkmf


2. Försvar av egna medlemmar idag, vid angrepp

En grundhållning från SD-ledningen måste också vara att försvara sina egna medlemmar, när de utsätts för påhopp och drevande – som i det aktuella fallet Eva Marie Olsson.

Varför?

För det första därför att partiet behöver sina medlemmar, och särskilt medlemmar som är engagerade och aktiva.

För det andra därför att partiet, om det axlar sitt uppdrag som invandringskritiskt, från första början kan påräkna angrepp från sina motståndare. Inte minst djupt ojusta sådana.

Om ledningen inte ställer upp för sina medlemmar, då kan det resultera i flera negativa följder:

• man förlorar direkt en förmodligen bra medlem

• det sprider dålig stämning inom partiet

• potentiellt nya medlemmar kanske avstår från att söka sig till partiet

• pk-angriparna får blodad tand, ser till att det kommer mer av skit

• allmänheten får en onödigt negativ bild av partiet.

Med detta inte sagt att medlemmar inte ska kritiseras, om de gjort fel, men här finns två moment:

1. Skilj på stort och smått, huvudsak och bisak. Om någon använt ett pk-laddat begrepp som ”negerboll”, ”skäggebarn” eller annat så kan det diskuteras, men behöver inte vara fel.

2. Även då en medlem sagt eller gjort något tveksamt – håll kritiken internt! Försvara utåt, var offensiv även i försvar.

3. Skulle trots allt ett allvarligt fel ha begåtts, då ska man utan omsvep erkänna detta, be om ursäkt och utlova bättring.’

4. Se framförallt till att undvika att göra onödiga fel. Dvs bedriv en kontinuerlig medlemsskolning och ha en levande intern partidebatt.

Grundproblemet är att SD-ledningen inte skiljer på vän och fiende.

Man söker gillande från helt fel håll!


sidavidsida
3. Försvar av mötesfriheten

Vårt invandringskritiska och systemkritiska arbete måste bedrivas samtidigt på flera plan.

Det räcker inte med partier och parlamentariskt arbete. Framförallt gäller det att opinionsarbeta och politiskt aktivera medborgare – få dem att komma till möten och deltaga i demonstrationer. I grunden handlar det inte bara kunskaper, åsikter och insikter – det gäller också att repa mod och våga säga ifrån.

Mot den bakgrunden har Folkets Demonstration – trots sina uppenbara och allvarliga politiska brister – ändå varit ett viktigt steg i rätt riktning. Men hur har SD-ledningen ställt sig till detta?

Jo, Mattias Karlsson har närmast stämt in i samma avståndstagande som kommit från Sahlin.

Och det verkar ingå i ett mönster. Har Sverigedemokraterna någonsin ordnat egna politiska demonstrationer eller manat till deltagande, när andra ordnat? SDU arbetade exemplariskt och genomförde just demonstrationer, flera gånger.

Men SDU blev som bekant uteslutet ur SD.


korridor
4. Försvar av tankefriheten

Vägg-i-vägg med benägenheten att ta avstånd från medlemmar, frysa ut och utesluta, ligger ett partiklimat av feghet, rädsla och svassande för personer med makt. Allt ingår i paketet ”Nolltolerans”. Mot ”rasism”.

Utan att man någonsin bemödat sig om att definiera innebörden av detta här så centrala begrepp!

Detta blir undermåligt, både intellektuellt och moralisk

Vad som ska nolltolereras är detta ständiga och helt perverterade mässande om ”ansvar”. Och då är jag inne på den sista punkten.


kloss
5. Politiken, stoppklossen

”Ansvar” har vi primärt för oss själva och varandra.  Vi svenskar, här i vårt eget land.Sedan kan vi vara solidariska – om vi själva så vill – och i den omfattning och på det sätt som vi då själva har beslutat. Säkert är att vi inte kan ikläda oss ett ansvarstagande för människor i hela världen – då kapsejsar vår skuta och då allt slutar med ett stort elände för de flesta.

Med andra ord: i svensk politik behövs ett alternativ som står för ett klart, tydligt och radikalt alternativ!

Här har Sverigedemokraterna fallerat, med den stoppklosseffekt som jag tidigare beskrivit. Genom sin försiktigt linje i kombination med demoniseringen av partiet har den samlade effekten blivit att inget parti varit i närheten av de nödvändiga politiska kraven.

Inte ens nu, efter att åtminstone (M) börjat röra på sig, har SD påtagligt justerat sin linje i radikal riktning.

Vad som krävs är:

a) uppsägning av vår anslutning till FN:s flyktingkonvention, stopp för allt vidare asylmissbruk

b) effektiv gränskontroll, som inte släpper in någon ytterligare probleminvandring.

pinv
Ett gott tecken är dock det nu aktuella förslaget från Jimmie Åkesson i Almedalen, om undantagstillstånd och utgångsförbud i de områden och på de tider som situationen kräver.

Rätt ute är SD också i sitt krav att Sveriges genom tiderna mest olämplige rikspolischef ska avgå.

polischef


Mer

https://petterssonsblogg.se/?s=eva+marie+olsson

https://janmilld.wordpress.com/2014/04/29/sd-en-atervandsgrand/

http://www.motpol.nu/patrikehn/2016/07/06/sverigedemokraterna-och-betapolitiken/

http://www.friatider.se/ppet-brev-till-sd