• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vargböcker

Rovdjursfrågan, närmare bestämt vargfrågan, är ju stor i Dalarna. Som nyinflyttad för tre år sedan var jag ganska nollställd – närmast positiv, på ett passivt sätt.

Jag hade sett en film med Kevin Costner ”Dansar med vargar”, med en gripande filmsekvens, där Costner fick kontakt med dessa vilda djur.

En amerikansk bekant hade också sänt mig en bok, om en man som faktiskt levde i naturen bland vargar. Det kan ha varit samme person – Shaun Ellis – som i denna film.

Vad Costner och Ellis bevisar är att vargar inte nödvändigtvis är farliga för människor, men de bevisar ju heller inte motsatsen. I t ex Kanada har vuxna människor dödats av varg både år 2007 och 2009.


Propagandan för varg kan ta sig rätt grova uttryck. Som när artisterna Lili och Sussie hade gullat med vargar i Kolmårdens djurpark och därefter försäkrade att ”vargarna är inga bestar”.

I mitt ordförråd är ”best” liktydigt med ett stort och ganska farligt djur.  Vargen är bevisligen ett rovdjur, som lever på att döda och äta upp andra djur. Så är den skapt av naturen. Den måste få mat för att kunna överleva, det förutsätter att den dödar andra djur.

Som storstadsbo låg det nära till för mig att ha en positiv hållning till varg. Det fanns ju en frestelse att intala sig stå i något slags hemligt förbund med detta vilddjur, att känna och diffust veta något som andra människor inte gjorde. Kompis med vargen på avstånd, liksom.

Efter att ha flyttat till Dalarna var det snart konstaterat att opinionen där skilde sig markant från den i Stockholm beträffande vargförekomst.

Då inställde sig frågan: visste stockholmare något om vargar, som folket i Dalarna inte visste?

Eller var det tvärtom: visste dalfolket här något som gått stockholmare förbi?

Det krävde ju inte mycket tankeverksamhet för att inse att skillnaden i åsikter inte var genetiskt betingad. Det handlade inte om att ”stockholmare är smartare än lantisar”, lika litet som det omvända.

Förklaringen till åsiktsskillnaderna låg i att dalfolket gjort praktiska erfarenheter av varg, som stockholmare inte hunnit göra.

Även om jag alltså hade en försiktigt positivt hållning till varg kom jag till Dalarna med öppet sinne. Det är en hållning jag tycker man ska ha som nyinflyttad: att vilja lyssna och lära.

Vad som hjälpte mig att snabbt få grepp om rovdjursfrågan var att jag direkt fick ta del av bestämda uppfattningar i saken, både från sverigedemokrater och jägare. Jag kom också över en klargörande bok: ”Vargmannens testamente” av Nils Norlén.


Framförallt underlättades mitt ställningstagande av de många parallellerna till invandringsfrågan:

•  det handlar om ett projekt, som några driver igenom på avstånd, med anspråk på att stå för en högre moral än andra

•  själva behöver de inget betala för sitt projekt, kostnaderna får bäras av andra

•  dessa andra förses med negativa epitet, som ”varghatare” (jfr ”rasist”/”främlingsfientlig”).

I botten på alltihop ligger ett människoförakt.

Den positiva hållningen till varg förekommer alltså främst i större tätorter och områden där inga vargar finns. Det handlar om ett välfärdsfenomen, om åsikter man kan ha råd med när den egna brödfödan och tryggheten är självklar.

Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att upptäcka att vargen varit ett gissel. Den dödade boskap och husdjur, varhelst den kom åt. Ofta dödades eller skadades långt många fler djur än vad vargen kunde äta.

Det blev skottpengar på varg. Med de vapen och den organisation vi svenskar kunde mobilisera försökte vi alltså ta död på vargarna, få bort dem från de områden där människor levde och skulle klara sin försörjning. I början av 1900-talet hade detta i stort sett lyckats, 1980 ingick varg inte längre i faunan i Sverige.

Under 60-talet inträffade dock en förändring. 1965 blev  vargen  fridlyst. Ett decennium senare – 1976 – hade SNF presenterat sitt ”Projekt varg”, om att återinföra varg i Sverige.

Ungefär samtidigt upptäcktes ett vargpar i det norska fylket Trysil, som gränsar till  Värmland. Några år senare hade ett vargrevir upprättats på den svenska sidan om gränsen. Därefter har antalet vargar och revir ökat snabbt, främst i ett bälte Dalsland-Värmland-Dalarna-Hälsingland. Exakt det område som utstakats i ”Projekt Varg”.

Regering och riksdag har även gjort ställningstaganden. En utredning hade föreslagit 200 vargar i en första etapp, ett beslut som togs år 2001.

Innebörden av vargförekomst gäller dock inte bara antalet vargar eller vargrevir. Det handlar också om i vilken utsträckning människor har rätt att försöka freda sig själva och sina djur mot vargen.

Hur situationen var i det avseendet demonstrerades med eftertryck genom domen mot Stig Engdahl i Dalsland. Flera av hans får hade dödats i en vargattack. När vargen kom tillbaka vid ett senare tillfälle sköts den av Stig Engdahl. Han åtalades för ”grovt jaktbrott” och dömdes till 6 månaders fängelse. Engdahl var tidigare ostraffad, men domen blev ändå ovillkorlig, och utan benådning!

I samband med riksdagsvalet 2006 hölls folkomröstningar i fyra dalkommuner i rovdjursfrågan. Frågan löd: ”Ska kommunen verka för att det ska bli möjligt att freda tamdjur och hundar vid ett direkt rovdjursangrepp även utanför hägn?”  En överväldigande majoritet röstade ja.


Samma år var moderatledaren Fredrik Reinfeldt på besök i Mora. Han uttalade sig: ”Vid konflikt mellan människa och rovdjur måste människan ha företräde.”

I regeringsställning har det inte blivit så mycket av detta reinfeldska löfte.  Mot den vargjakt som ändå tillåtits har EU haft skarpa invändningar.  Antalet vargrevir har fortsatt att öka.

EU:s inblandning i svensk rovdjurspolitik har märkts också genom finansieringen av webbsidan ”De 5 stora”. En sida som förtjänar uppmärksamhet!

Till de ”5 stora” räknas här Människan.  Vi är bara är ett djur bland andra – men ändå inte:

”Människan är planetens talrikaste och mest spridda större rovdjursart. Dessutom den i särklass farligaste. 
Inte minst för sina egna artmedlemmar.”

”De senaste tio åren har hela tiden flera krig pågått samtidigt någonstans i världen.  Enbart i USA blir någon skjuten var tredje minut, trots att det är fredstid.”

”I Sverige har med åren till och med små löjliga bråk runt att inte bli insläppt på en nattklubb, barn som bråkar i en sandlåda, eller en felparkering slutat med övervåld och människors död.

Människan får nog klassas som den grymmaste av alla jordens arter eftersom hon inte bara nöjer sig med att döda. Trots svält och sjukdomar ägnar hon häpnadsväckande mycket tid och pengar åt att hitta på tortyrredskap för att förlänga lidandet..”

Vad detta resonemang leder fram till är att människor i Dalarna och andra vargtäta områden ska skuldbeläggas. På grund av sin enorma kollektiva skuld ska dalfolket vara tvunget att acceptera vargförekomst.


Det är ju inte dalfolk som har skjutit mot krogköer i Stockholm, fosforbombat barn i Gaza,  krigat i Irak eller torterat på Guantanamo. Men detta är nivån på argumenteringen hos denna påkostade EU-webbsida!

Avslutningsvis vill jag förmedla några citat ur en ganska nyutkommen bok i ämnet: ”Varg och landsbygdsboende”, skriven av Karl Hedin m.fl.

”Statens nuvarande vargförvaltning har, i balansen mellan EU:s förvaltningskrav och lokalbefolkningens acceptans, hamnat i en återvändsgränd.

Aktörer i förvaltningsarbetet är

• Regelverksskapare – EU, Riksdag och Regering i Sverige.

• Förvaltare av fattade beslut – Departement, Naturvårdsverk, Länsstyrelser.

• Betraktarna – människor, som inte socialt och ekonomiskt drabbas av varg

• Brukarna – människor som delar land med varg och drabbas socialt och ekonomiskt av vargförekomst.

Betraktarna, det vill säga de som inte drabbas av kostnader och förluster, har fått stort utrymme i debatten. De har troligen påverkat beslutsfattarna mer än vad som är brukligt.

Brukarna av marken i reviren tvingas ta kostnader och förluster i många fall utan eller med otillräcklig ersättning.

Skillnaderna i synsätt mellan brukare och betraktare tenderar att öka klyftorna mellan land och stad.”

Vargpopulationen i Sverige har ökat kraftigt i Sverige. Skillnaden blir tydlig i jämförelse med Norge. I Finland har antalet vargrevir tvärtom minskat.

”Resultatet av regeringens vargförvaltning innebär, att landet för närvarande med visshet har betydligt fler vargar än vad riksdagen fastställt som maximum. Naturvårdsverkets försiktighetsprincip synes innebära, att det betraktar riksdagens maximinivå som en eftersträvad miniminivå.

Vidare har hittillsvarande förvaltning varken lett till att vargpopulationen spridits över landet eller att införsel av nytt genetiskt material inletts.

Vargförvaltningen bedrivs således icke … i linje med riksdagens beslut.  Vargpopulationen ökar.”


Boken konstaterar att enligt riksdagsbeslut skulle vargreviren spridas över hela Sverige söder om renbeteslandet (Härjedalen och norrut), men att så inte har skett. Reviren är koncentrerade till 5-6 landskap i mellansverige. (A)

Detta stämmer ju inte alls med riksdagens beslut. Enligt det beslutet skulle det ske en jämn spridning över hela  södra halvan av Sverige. (B)

Det alternativ (C), som boken i första hand föreslår är en förläggning av reviren till norr om renbeteslandet, invid finska gränsen. Den lösningen skulle rymma två poänger:

1. Färre svenskar drabbas av olägenheter till följd av vargförekomst.

2. Risken för inavel minskar, genom lättare kontakt med resten av denna vargstam, som ju finns i Finland och Ryssland.

Ett utmärkt alternativ!

”Alla människors lika värde” mässar de politiskt korrekta hela tiden beträffande invandringen.

I rovdjursfrågan gäller plötsligt något helt annat. Där väger landsbygdsbefolkningars intressen lätt.

Det kan jag inte acceptera.

Det är inte vargar som beslutat om nuvarande rovdjurspolitik.

Historisk parentes

”Vi lever i en ficka i tiden”.

Julia Caesar i sin senaste söndagskrönika, under rubriken ”Landet som försvann”:

”Vi lever i en ficka i tiden. I tron att vi är garanterade evigt välstånd från ständigt vidöppna kranar har vi vänt ryggen åt det Fattigsverige vi nyss har lämnat bakom oss.  Vi ser på epoken och dess människor med överseende och ibland förakt.  Vi kapar banden bakåt och tror högmodigt att den lilla grupp människor som just vi utgör just här och nu är alltings fullkomning.  … inga träd kan växa om man kapar deras rötter. Inga hus kan byggas på en ihålig grund.  Allting bygger på tidigare generationers erfarenheter.”

”All utveckling är cyklisk. Civilisationer föds, når sin kulmen – och går under. Oftast på grund av ledarnas storhetsvansinne och destruktivitet. Både romarriket och antikens Grekland var högtstående kulturer som störtade samman i grus och aska.”

JC citerar sedan Richard Swartz i DN, som under rubriken ”Ett halvsekels paus går mot sitt slut” skriver utifrån finansoron i världen:

”…som Ernst Rolf sjunger i visan är vi övertygade om att allting blir bättre och bättre dag för dag. Krig, massarbetslöshet och orostider i största allmänhet är något som hör det förgångna till.

Denna i grunden naiva historieoptimism är i vår samtid djupt förankrad, tas som självklar, är oftast omedveten och – som varje ideologi eller försök att förutsäga framtiden – farlig.Men den kan också leverera övertygande fakta. Sedan 1945 har i västvärlden flera generationer vuxit upp som förskonats från de bakslag och katastrofer som måste gälla som normala inslag i människans historia.”

”Den materiella levnadsstandarden har ideligen höjts och vetenskapliga framsteg förlängt själva livet, så till den grad att denna eviga ‘boom’ numera betraktas som vårt normaltillstånd.”

”Det kan verka som om med andra världskrigets slut en lucka öppnade sig i västvärldens historia som först nu håller på att stängas igen.”

”Ty denna paus i historien går raskt mot sitt slut. Konkret innebär det att västvärldens gigantiska livsstilsbubbla kommer att krackelera och till sist lär spricka…”


Julia Caesar fortsätter:

”Målmedvetet och i största samförstånd för de svenska politikerna en politik som systematiskt monterar ner välfärden … Med egenintresset och maktlystnaden som främsta drivkrafter sätter de sina egna landsmän i strykklass för att leva upp till en rosa fluffillusion om ‘universell solidaritet’ med alla jordens folk. De skänker bort Sverige till lägstbjudande och skyr inga medel för att tvinga svenskarna att acceptera bedrägeriet, betala plundringen och till på köpet helst se glada ut.”

”Själv lever jag i ett försvunnet land. Jag föddes i ett land och lever i ett helt annat. Under min livstid har Sverige förvandlats till oigenkännlighet, och det har skett utan folkets tillstånd.  Vi blir allt fler som lever i exil i vårt eget land. …

Jag lever i ständig protest och avgrundsdjup sorg över allt som har tagits ifrån mig, från oss alla. Jag rasar över den politiskt korrekta elitens besudlande och vanhedrande av de miljoner människor som byggde Sverige till vad det en gång var. De förbryter sig grovt mot något som inte tillkommer dem. Vi lever i en gigantisk påtvingad lögn. Och en dag kommer den att spricka. Som alla lögner.”

Historien igenom har olika imperier växt fram:
•  Det romerska imperiet för ca 2000 år sedan.
•  Mongolimperiet ca tusen år senare.
•  Brittiska imperiet på 1800-talet.
•  Sovjetimperiet på 1900-talet.

När de stod på sina höjdpunkter framstod de rimligen för sina invånare som det normala, självklara och eviga. Men de genomgick alla sin uppgång och sitt fall, deras tid var begränsad.

Så är det också med USA-imperiet, med alla sina angreppskrig och helt sanslösa militära satsningar.


Det räcker med att se till vårt svenska samhälle idag för att kunna se de mekanismer som gör situationen långsiktigt ohållbar.

A. IMPERIEFÖRLOPP

Först har vi det cykliska – faktorer som mer eller mindre går igen för imperier i allmänhet.

1.  Växande utgifter

– parasitär nomenklatura

– ökad byråkrati

– stor bidragsförsörjd underklass

– expanderande maffiabrottslighet.

Detta ger ett allt högre skattetryck.
Alltfler ska försörjas av allt färre.

Samtidigt undergrävs förutsättningarna för produktion på olika sätt:

2. Minskad produktion

– Orimliga bördor på dem som ägnar sig åt företagande och förvärvsarbete.

– Allt sämre kunskapsbas genom en havererad skola.

– Allt mindre av arbetslivserfarenhet för unga genom mekanismer som stänger dem ute från arbetsmarknaden.

– Allt sämre folkhälsa genom diverse skadliga miljöfaktorer.

Precis som för tidigare imperier rasar våra västliga industrisamhällen ihop av sin egen tyngd.

B: EXTRA KRYDDA

Som en extra ”krydda” – särskilt för svenskt vidkommande – tillkommer den massiva bidrags- och probleminvandringen.

Sverige har alltmer balkaniserats. Samhällskittet, homogeniteten – det som binder oss samman av en gemenskap – finns inte på samma vis i ett samhälle med många kulturer.

Fjärrinvandringen påskyndar processen av förfall, samtidigt som den försvårar en överlevnad och en återhämtning.

C. UNIKT I VÄRLDSHISTORIEN

Till detta kommer en faktor som gör vår tid helt unik, nämligen resursfrågan.

Vårt välstånd bygger inte bara arbete och uppfinningar, det skulle inte varit möjligt utan riklig tillgång på billig energi. Men tillgångarna av olja och andra fossila bränslen, liksom mineraler, är ändliga.

Under de senaste 100 åren har dessa förbrukats i en svindlande hastighet och omfattning. Sett till mänsklighetens historia handlar det om bara några ögonblick.

Peak Oil innebär att nya upptäckter av olja är mindre än vad som konsumeras. Denna punkt passerades i USA kring 1970. Den är nu passerad även för världen som helhet.

Finansoron skulle nog ha funnits även Peak Oil förutan,  genom ett bank- och penningsystem som förutsätter exponentiell tillväxt. Med Peak Oil kan denna tillväxt inte längre fortsätta – hur ska då alla skulder någonsin kunna betalas igen?

Systemet verkar inte ha någon backväxel, eller ens ett neutralläge.

Det blir därför hög tid för oss i Sverige att ”se om vårt hus”, dvs förbereda oss inför bistra tider, så att vi i möjligaste mån kan mjuklanda.

TV-programmet ”Världens bästa skitskola” visade hur dåligt vårt utbildningssystem är anpassat för det som arbetsmarknaden idag efterfrågar, och än mindre till vad som kan komma att efterfrågas i framtiden.  Vad vi behöver är fler människor som vet hur man odlar mat, på ett manuellt och ekologiskt hållbart sätt.

Utan dröjsmål bör också den allmänna värnplikten återinföras – för såväl kvinnor som män.

Sverige måste bygga upp en krisberedskap och sikta in sig på nationell självförsörjning beträffande mat och energi.

Dalupproret 1743

Känner du till det svenska angreppskriget mot Ryssland 1741-43, initierat under ”frihetstiden” av Hattpartiet?

Det var ett krig som inte gick något vidare. Bara fyra decennier tillbaka i tiden låg den svenska segern i slaget vid Narva.

Karl XII tillträdde som svensk kung år 1697, samma år som slottet ”Tre Kronor” brann ned. När ”Stora Nordiska Kriget” (ett svenskt försvarskrig) började tre år senare hade han till sitt förfogande en in i minsta detalj topptrimmad militärapparat. Det var vad hans far, Karl XI, lämnat i arv efter de bittra krigen mot danskarna.

Först hade den svenska flottan lidit fruktansvärda nederlag 1676, där bl.a.  fartygen Kronan och Svärdet sänktes (främst pga inkompetens hos befäl ombord). Samma år stod sedan det unikt blodiga slaget vid Lund. Den svenska armén segrade, men till stora förluster. Detta skulle inte behöva inträffa igen, resonerade tydligen Karl XI.

Sverige förlorade till sist kriget mot Ryssland i slaget vid Poltava 1709, men hade fram tills dess vunnit seger efter seger på slagfältet.


Kanske levde Hattpartiets ledning 1741 kvar i föreställningen att Sverige var en militär stormakt, kanske ville man få en slags revansch för Poltava. Så man lät den svenska krigsmakten gå till angrepp mot Ryssland.

Av någon revansch blev intet, inte minst pga en inkompetent svensk militärledning. Fler svenska soldater dog av köld och sjukdomar än av fiendens kulor. Inte minst led Dalregementet – av hävd ett elitregemente – svåra förluster.

Detta väckte missnöje runtom i Dalarna och resulterade i en protestmarsch ned till Stockholm 1743. Protesten slogs till slut ned med våld, men tänk tanken att dalmännen där i stället haft framgång.  Tänk om de skulle ha fått igenom sina krav.  Tanken svindlar!

Ett av kraven gällde nämligen att den danske tronföljaren, prins Fredrik, skulle utses till  tronföljare även i Sverige.

Fredrik tillträdde som kung i Danmark år 1746 – och blev den populäre Fredrik V.  Som svensk kung skulle han som svensk tronföljare ha tillträtt 1751, då den sittande svenske kungen – Fredrik I – avled.

Eftersom vid den tiden ”Danmark” omfattade både Danmark, Norge och Island medan ”Sverige” omfattade både nuvarande Sverige och Finland, skulle detta ha betytt ett enat Norden.

Från och med år 1751.

Dvs ett drygt halvsekel före 1809, då Ryssland erövrade Finland. Den erövringen skulle knappast ha blivit möjlig med ett enat Norden.

Det handlar här inte bara om makt genom geografisk utbredning, naturresurser och ekonomi.

Vi skulle dessutom ha fått mindre av storsvenskt godhetssyndrom och mer av klokskap inom politik och administration, genom det danska och framförallt det finska inflytandet.

Enat Norden?

John Järvenpää för ju fram en sympatisk tanke i sin senaste bok, om ett enat Norden. Ett närmare ekonomiskt samarbete, kanske rentav ett politisk samgående, till en federation eller union.

Den är en vision som jag kan dela, och gärna arbetar för. Vi i Norden har gemensamma rötter historiskt, vi har geografisk närhet och vi är folk med liknande kynne – arbetsamma, hederliga och lågmälda.

Svårigheterna är dock uppenbara!

Vad skulle Sverige kunna ha att tillföra en sådan union eller federation?

• Norge har olja, sjöfart och icke-medlemskap i EU.
• Finland har skola, försvar och icke-medlemskap i NATO.
• Danmark har demokrati, kultur och politiskt sunt förnuft.
• Island har självständighet och civilkurage, kickade just ut giriga banker.

Sverige har sin politiska korrekthet och sin massinvandring. Reinfeldt som statsminister, Juholt som oppositionsledare och ett dårhus till riksdag.

– Danmark, Norges och Islands medlemskap i NATO skulle därvid naturligtvis utgöra ett hinder.

– Likaså Danmarks och Finlands medlemskap i EU.

Bortsett från detta kan jag tänka mig att dessa fyra nordiska länder gärna skulle ingå ett närmare samarbete.

Köpenhamn skulle bli den naturliga centralpunkten. Sjövägen går det lätt att därifrån upprätthålla kommunikationer med övriga nordiska huvudstäder. I en framtid av oljebrist får just sjötransporter en allt större betydelse.

MEN varför skulle dessa fyra länder vilja ha med Sverige i en nära samverkan? Sverige – en ekonomisk, social och politisk krutdurk. En sådan medlem skulle kunna förorsaka dem stora problem, för oöverskådlig tid.

Men omvänt – om Sverige trots allt fick vara med – då skulle vinsterna vara uppenbara för oss svenskar! Inte bara skulle vi vinna ekonomiskt och säkerhetsmässigt, det skulle också kunna ge en politisk och kulturell injektion.  Vi skulle komma under ett välgörande inflytande av sunda krafter – genom en sådan nordisk samverkan skulle vårt land kunna växa intellektuellt och moraliskt.

Jag arbetar som sagt gärna för en sådan utveckling. Det är jag övertygad om att många andra svenskar också gärna vill göra. Men vad skulle det kunna betyda konkret?

Vi vet hur kandidatländer i Östeuropa inför ett eventuellt inträde i EU tillhållits att ”kvalificera sig”, dvs leva upp till vissa kriterier, kanske göra bestämda utfästelser.

Något motsvarande måste rimligen gälla för att Sverige ska kunna släppas in i ett förenat Norden.

Det är med andra ord vad vi konkret har att arbeta för: göra Sverige anslutningsbart. Dvs försöka förvandla Sverige till – om inte en uttryckligen attraktiv – åtminstone en uthärdlig partner.

Kanske får man för Sveriges del räkna med en infasningsperiod, då området i praktiken styrs från Köpenhamn, som under Kalmarunionen.

I detta perspektiv kan det kännas förargerligt hur vi försatte chansen för 500 år sedan!  Med Kalmarunionen hade vi ju ”fågeln i handen”.

Hur gick det till, när den unionen upplöstes?

Det skedde inte minst genom svensk separatism, finansierad med tyska pengar.

Utan Gustav Vasa och Lübeck skulle allting idag kanske ha kunnat te sig annorlunda…