• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Minns Per Unckel!

unckel

Hur djup och hur uppriktig är den moderata kursomläggningen i migrationspolitiken?

Här finns anledning av påminna om moderatpolitikern Per Unckel och m-dokumentet ”Land för hoppfulla” från 1997.

Kolla 1.40 in i denna film:

Vem kan idag säga annat än att Per Unckel i grunden hade rätt?!

Som framgår av filmen tillhörde just Anna Kinberg dem som medverkade till att sänka honom och ”Land för hoppfulla”.


Människor måste kunna göra fel, och de måste ha rätt att ändra sig. Men är det vad Anna Kinberg-Batra nu har gjort?

Nej, ska hon nu kunna respekteras och tas på allvar, då måste hon göra upp med sitt förflutna! Då måste hon nu öppet medge att hon haft fel och att hon bär ett medansvar för att Sverige hamnat i dagens katastrofsituation.

Då måste hon – åtminstone så här i efterhand – ge Per Unckel ett erkännande!


Tyvärr har just kommit en kampanjfilm från Moderaterna som visar att man i grunden ingenting förstått och inte har tänkt om.

I filmen levererar den nya m-ledaren en serie floskler och halmgubbar,  anklagar meningsmotståndare för att komma med ”enkla lösningar”. Det preciseras inte vad dessa skulle bestå i, men rimligen åsyftas krav på att nu stänga gränserna – vad annars?

Så länge Moderaterna håller fast vid att volymer beträffande invandringen är tabu saknar partiet all trovärdighet.

granskontroll


 Mer

https://janmilld.wordpress.com/2015/07/06/psykopatstyre/

Två förlorade decennier

Här kommer bloggtexten till fredagsbio 28, om Moderaterna: ”Bryt tabut om VOLYMER!”

hoppfullt

Filmen väcker alltså frågan om det moderata programförslaget ”Land för hoppfulla” från 1997, skrivet av gammelmoderaten Per Unckel.

Per Unckel hade då en gedigen bana bakom sig, med mycket av politisk erfarenhet. 1971-76 var han ordförande i MUF,  1976-86 riksdagsledamot, 1986-91 partisekreterare för Moderaterna, sedan åter riksdagsledamot och statsråd på olika poster.  Vid folkomröstningen om kärnkraft 1980 var Unckel kampanjgeneral för linje 1.

unckel

Några nyckelmeningar i ”Land för hoppfulla”:

”Vi har alla tigit och undertryckt det svåra kring invandringen alltför länge. Den svenska debatten har blivit enögd och svartvit. En del har hyllat invandringen genom att förneka att den är problematisk. De har upplevts vara generösa på andras bekostnad.” 

”• Vad är skälet till att vi nu har en integrationsminister?

• Vad är skälet till att vi har en diskrimineringsombudsman?

• Vad är skälet till att vi har en statlig antirasistkommitté?

Ja, skälet är att vi har fått ett djupgående problem som vi inte hade för tio år sedan, och som dessutom gräver allt djupare.”


”Så vi har ett alldeles äkta dilemma här. Allt lidande i världen, allt elände, betraktas som vårt ansvar. Då anmäler sig en fråga: finns det någon gräns där moralen skulle säga stopp? Skulle det kunna inträffa att något barn tvingas vända vid gränsen därför att livbåten var full? Finns det någon gräns?”

”Moderniseringen pågår jorden runt: tätare flyg, tätare kommunikationer, vida rörelser över klotet, pionjärer som reser före och rapporterar hem. Hur långt sträcker sig ens ansvar som människa och medborgare i ett litet land i norr?”

korgen

Det moderata programförslaget hamnade s.a.s. i papperskorgen och är nu undanstoppat och ganska bortglömt.

Det stoppades genom ett intensivt pk-drev, med kritik både från andra partier och andra moderater. Det var inte minst ungdomar inom Moderaterna som reagerade. Många av de äldre konservativa kunde nog dela Unckels perspektiv.

De två MUF:are som funnits med i arbetsgruppen bakom förslaget hade reserverat sig: Thomas Idergard och Anna Kinberg.

Den extremliberala ideologi som låg bakom avfärdandet ”Land för hoppfulla” återspeglas i en (M)-motion till  riksdagen fyra år senare – citerad i fredagsfilmen.

mufduon


När nu Anna Kinberg Batra som ny partiledare (M)  talar i Almedalen kan konstateras att en del av tongångarna påminner om dem i det av bl.a. henne tidigare förkastade ”Land för hoppfulla”.

I bästa fall har hon nu kommit till en del insikter, men två decennier har vi tappat för Sverige!

Tänk om Moderaterna istället hade ställt sig bakom Per Unckels förslag! 

Förutom att Moderaterna då skulle vara riksdagens i särklass största parti och Sverigedemokraterna aldrig ha tagit sig in i riksdagen kunde Sverige – vilket är viktigare! –  ha sluppit  mycket av den massinvandring som sedan följde, med alla dess oöverskådliga och så djupt negativa konsekvenser.

I sak har Kinberg-Batra medverkat till att skapa ett problem, där hon nu vill förmedla intrycket av att kunna erbjuda lösningar.

I sak är det dock inte fråga om några lösningar, så länge man inte vågar angripa roten till problemen med ”utanförskap” och misslyckad integration. Vad som krävs är att radikalt minska fortsatt invandring till Sverige. Probleminvandringen måste helt stoppas!

fb28batradalen

Vad som nu sker från Moderaterna och andra delar av Sjupartiet är – i bästa fall – en omvändelse under galgen.

(jag undviker dock att illustrera detta med något montage, då det skulle kunna misstolkas av den som kan vilja göra det…)

Om en sådan kursändring snart sker – det är ändå min förhoppning – så vore det inte fel att Anna Kinberg Batra kombinerar detta med ett postumt erkännande av Per Unckel och hans politiska klarsyn (han avled år 2011).

pu2


PS

Än är dock vägen lång för (M)-ledningen, innan man hamnat rätt i migrationspolitiken.

Ett hyckleri präglade Batras  Almedalstal, när hon deklarerade att de utlänningar som kommer till Sverige ”inget hellre vill”  än att arbeta.

Samtidigt lanserar man en ”reform” med innebörden att nyanlända utlänningar ska kunna behålla sina bidrag under ett år samtidigt som de får inkomster genom förvärvsarbete.

Förutom att detta röjer en desperation och rymmer en djup orättvisa mot svenskar – som inte ges motsvarande förmåner – vittnar det om en motsägelse.

Bakom förslaget ligger ju en verklighetsbild av att många utlänningar i själva verket föredrar att leva på bidrag framför att arbeta, om lönen inte blir påtagligt högre än bidraget.



Mer

https://peterharold.wordpress.com/2015/07/11/jag-stoppade-till-vid-katrineholm-idag-det-drojer-nog-lange-till-nasta-gang/

Film: När ska (M) landa?

Film: (S) och pragmatismen

http://www.friatider.se/politiskt-krig-i-muf-om-invandringspolitiken

https://janmilld.wordpress.com/2015/07/06/psykopatstyre/

http://www.janmilld.se/ms05/m10.html

http://ledarsidorna.se/2015/07/den-undantrangda-debatten/

Eva Bergqvist uteslöts ur Moderaterna år 2002

Partiledaren som försvann

frdecember

I gårdagens bloggtext lyfte jag fram ett ganska förbisett faktum i samband med DÖ (decemberöverenskommelsen), nämligen att de två regeringspartierna förfogar över färre riksdagsmandat än de fyra Allianspartierna – 137 mot 142.

Ett annat förbisett faktum är att Fredrik Reinfeldt ännu vid tidpunkten för DÖ var partiledare för Moderaterna. Det borde alltså ha sett ut som på montaget ovan, inte som på bilden nedan.

do

Efter riksdagsvalet i september 2014 och nederlaget för Moderaterna aviserade Fredrik Reinfeldt sin avgång som partiledare.

I varje fall formellt kunde detta inte betyda att han i samma ögonblick hade avgått. Rimligen innehar han posten intill dess att partiet kunna utse en efterträdare. Detta kan ske först efter att Moderaterna haft sin extrastämma nu den 10 januari. Fram tills dess är Fredrik Reinfeldt alltjämt Moderaternas partiordförande.

Som vi vet försvann Reinfeldt bara plötsligt. Man kan säga att han gick under jorden, även om han gjorde både en uppmärksammad flygtur och vissa mediaframträdanden med färgstarka uttalanden).

frjorden

I den reinfeldtska frånvaron lyftes moderaternas gruppledare i riksdagen, Anna Kinberg Batra, fram. Eller Reinfeldt föste henne framför sig, kan väl sägas.

I samband med Decemberöverenskommelsen blev detta särskilt tydligt. En så viktig och dessutom starkt kontroversiell överenskommelse borde ju för partiets del inte att ha träffats genom en person som ännu inte ens var vald till partiordförande!

En raktigenom absurd situation! Och ojuste mot den politiskt ändå relativt orutinerade Anna Kinberg Batra.

kulisser

Inte nog med detta. Sin frånvaro till trots har Fredrik Reinfeldt funnits med i kulisserna, som pådrivare och regissör av Decemberöverenskommelsen. Se här och här.

Utan ett  tryck från FR är det osäkert att AKB skulle ha gått med på denna moderata harakiri. Med Decemberöverenskommelsen lägger sig (M) platt för Stefan Löfven.


Samtidigt kan riksdagen sägas ha kapats av Sjupartiet. Vilket på ett sätt blir konsekvent. Demokrati och mångkultur går ju inte ihop.

piratkapat



 

Läs mer

Låt moderaterna driva Gröna lund

(M)-bekymmer

Ytligt

Sverige vinnare?

(M)-bekymmer

akb

Läget är bekymmersamt för Moderaterna.

Så skulle det egentligen inte behöva vara.

Med en portion flexibilitet, och förmåga att tänka nytt, med litet mer av självständighet från den tilltänkta partiledaren Anna Kinberg Batra, skulle Moderaterna kunna erövra en ny chans åt sig själva!

Först kan konstateras att det från  början var ett misstag av talmannen av ge i uppdrag åt Stefan Löfven att bilda regering. Uppdraget byggde på att Löfven skulle kunna få igenom en budget i riksdagen. Det var vad han ställde i utsikt.

Detta misslyckades, och det misslyckades pga Löfvens eget agerande eller brist på agerande. Han gjorde inga försök att förankra regeringens budgetförslag i riksdagen, innan det gick till omröstning.

När sedan regeringens budgetförslag förkastats av riksdagen borde regeringen ha avgått, redan därför att Stefan Löfven i förväg hade lovat göra så.

Framförallt – även bortsett från Löfvens löfte – hade det varit naturligt att efter nederlaget låta frågan återgå till talmannen att sondera möjligheterna för en ny regering.

Istället satt alltså muppregeringen kvar, samtidigt som Stefan Löfven avgav ett nytt löfte: extraval skulle komma att utlysas.

När även den utfästelsen frångicks skedde det med hänvisning till Decemberöverenskommelsen, som Alliansen medverkat till, genom sin utfästelse att fortsättningsvis hjälpa budgetförslag från den röd-gröna sidan igenom riksdagen.

Det var ju helt onödigt!

avpix

Kring detta skriver nu Jan Tullberg kristallklart på Avpixlat:

«Den avgående ledaren hävdar att det var otänkbart att bilda regering med stöd av SD. Men hans tabun och låsningar bör vara hans personliga, inte partiets. Ett nyktert sätt att se på problemet är att ställa frågan vad SD kräver för att stödja en alliansregering? De kanske inte kräver mer än den förnyelse av invandringspolitiken som Alliansen under alla förhållanden måste arbeta fram?

En nykter beskrivning av Alliansens invandringspolitik är att man inte haft någon sådan värd namnet. Politiken har varit att undvika konflikt med Miljöpartiet genom att successivt anpassa sig till dem – inte endast den märkliga uppgörelsen 2011, utan en serie eftergifter därutöver. «

En samverkan med SD förutsätter inte att Moderaterna helt tar över SD:s invandringspolitik, det kan räcka med ett steg i rätt riktning, menar Tullberg:

«Kravet på Alliansen blir inte större än att man överger miljöpartiets invandringspolitik och återgår till något som borgerliga väljare känner igen. SD framkallar inte längre en stark beröringsskräck. Opinionsundersökningar visar att 57% av alliansväljare är positiva till ett samarbete med SD

Ett regeringsövertagande vore «ett strategiskt vinnardrag mot socialdemokratin. «

Australia Muppet Movie Premier

»Moderaterna kan ta ett steg framåt som det ansvarsfulla partiet i centrum. Man vidtar de åtgärder som måste vidtas genom att pruta ner på SD:s mer radikala politik. Likaså framstår Alliansens politik som moderat i jämförelse med de rödgröna, vars miljöpartikramande statsminister nog fastnar med sin sambos extrema invandringspolitik.»

De flesta svenska regeringar sedan den allmänna rösträttens införande har ju varit minoritetsregeringar.  Till bilden hör dock att s-regeringar konsekvent haft kommunistpartiet som stödparti. Bildtregeringen 1991-94 hade Ny Demokrati som stödparti.

«…Liksom med Ny Demokrati kommer SD inte att ingå i regeringen och SD kommer inte att ses som ett eget regeringsalternativ om de inkluderas i regeringsunderlaget och invandringspolitiken blir mer återhållsam. En exkluderingslinje och fortsatt extrem invandringspolitik kommer däremot att göra SD till ett eget allt starkare regeringsalternativ.»

svampen

Här kan påpekas att punkt 1 i Decemberöverenskommelsen lyder:

«Den statsministerkandidat som representerar största partikonstellationen släpps fram vid en omröstning i riksdagen om talmannens förslag. Det sker genom att övriga partier som står bakom överenskommelsen lägger ned sina röster.»

«Den största partikonstellationen».

Det kan tolkas på två olika sätt:

• Det parlamentariska underlaget för de två partier som ingår i regeringen, dvs (S) och (MP). Tillsammans har de 137 riksdagsmandat. Det kan jämföras med 142 mandat för de fyra partierna i Alliansen.

Inkluderas stödpartier blir antalet riksdagsmandat får de röd-gröna 158 mandat. Vid en samverkan från Alliansen med SD skulle motsvarande siffra på den sidan bli 191.

mandat

Tullberg:

«Det besynnerliga i dagens situation är dels oförmågan att hantera invandringspolitiken, men också att glömma regeringsfrågan. Det verkar troligt att många moderater är ljumma eller ointresserade av invandringsfrågan, men synnerligen intresserade av statsministerposten och anser den värd en ansträngning.

Det är kanske inte lämpligt att utvärdera Kinberg Batra ännu då hon är en protegé som står i Ledarens skugga. Det är dock dumt att tillskriva henne handlingskraft och förmåga att själv lägga om politiken i konstruktiv riktning. Det är därför av största vikt att stämman ger henne ett tydligt politiskt uppdrag: Att omvandla debaclet med decemberöverenskommelsen till en offensiv linje – sök regeringsmakten nu.»

Vad som talar emot att Anna Kinberg Batra skulle vilja lägga om den moderata kursen är inte bara att hon som moderatgruppledare i riksdagen är Reinfeldts adept, hon är sedan länge själv anhängare av fri invandring, vilket framgår av en riksdagsmotion från år 2001.

Hon har också uttalat sig om att Moderaterna «inte förhåller sig till Sverigedemokraterna».

batra2

I sammanfattning

majregeringar

Låt mig här först ge en historisk återblick kring svenska regeringar sedan införandet av allmän rösträtt 1921 (jag har ju ett obotligt intresse för svensk historia).

Sedan 1921 har Sverige haft trettio olika regeringar.  Av dessa har, utöver samlingsregeringen under kriget, bara fem varit majoritetsregeringar. 80% har varit minoritetsregeringar.

De fem majoritetsregeringarna var:

Hansson II, 1936-39. koalition med (C)

Erlander II, 1951-57, koalition med (C)

Fälldin I, 1976-78, borgerlig trepartiregering

Fälldin II, 1979-81, borgerlig trepartiregering

Reinfeldt I, 2006-10, borgerlig fyrpartiregering

Under 20-talet satt inte mindre än tio olika regeringar, varav två rena ämbetsmannaregeringar 1920-21.

Kortast tid av alla satt regeringen Pehrsson (C) 1936. Den satt i bara tre månader under sommaren.

Svagast, i bemärkelsen parlamentariskt stöd, var regeringen Ullsten  (FP) 1978-79. Den förfogade över bara 39 av riksdagen 349 mandat.

Regeringen Bildt (M) 1991 var en koalitionsregering med inte mindre än fyra olika partier, men var likväl en minoritetsregering.

Regeringar kan dock ha stödpartier.

– Olika s-regeringar i minoritet har konsekvent haft  Vänsterpartiet som stödparti.

– Regeringen Ullsten hade övriga borgerliga partier som stödpartier.

– Regeringen Bildt hade Ny Demokrati som stödparti.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Resultat_i_val_till_Sveriges_riksdag

En märklighet är att regeringen Hansson IV som 1945 avlöste samlingsregeringen blev en minoritetsregering. Socialdemokraterna hade i riksdagsvalet 1940 fått 53,8% av rösterna och egen majoritet. När partiet i valet 1994 gick tillbaka med sju procentenheter motsvarades dock detta av att SKP (dåvarande Vänsterpartiet) ökade lika mycket.

Vid tre tillfällen avled statsministrar under sin ämbetsperiod:

Hjalmar Branting 1925

Per-Albin Hansson 1946

Olof Palme 1986


drottningakb

Över till dagspolitiken

Här kommer en fortsättning på gårdagens bloggtext om DÖK.

«Sverige är vinnare» på överenskommelsen, försäkrar Sjupartiets ännu okrönta drottning, Anna Kinberg Batra.  Vårt land räddades ur en svår situation. Genom att hon och hennes partikollegor tar ansvar  blir Sverige åter möjligt att regera.

Med andra ord ska en sittande regering – om än bara en minoritetsregering – kunna få igenom sin politik i riksdagen.

Min första fråga blir då: 

• vad vill regeringen Löfven i sakfrågorna?

• vad är det man vill få igenom? vilken politik har man?

• vilken är regeringens linje i migrationspolitiken?

slfragan


Min andra fråga blir:

• Vad är problemet?

Jo, att Sverigedemokraterna finns som ett stort parti i riksdagen, med vågmästarställning, svarar Sjupartiet (SP).

• Men hur gick det till?

Hur kunde SD få ett sådant väljarstöd?

Vid riksdagsvalet i september 2014 lade 800.000 väljare sina röster på Sverigedemokraterna. Vid ett extraval i mars 2015 skulle antalet förmodligen med god marginal passera en miljon.

Förklaringen till det stora SD-stödet är uppenbar: Sverigedemokraterna är ensamt om att ta upp migrationspolitiken på ett vettigt sätt.

Och väljarna upplever migrationspolitiken som viktig, känner att här finns allvarliga problem – vilka inte kan bara viftas bort som ”utmaningar”, alltmedan man fortsätter att öka på problemen.

Hur kan det komma sig att väljarna känner så? Naturligtvis därför att upplevelsen motsvaras av en verklighet.  Här finns verkliga problem, som är både akuta och omfattande!


sdval

Nu är läget som det är, oavsett vad man inom SP anser om saken.

Sverigedemokraterna är invalda, och sitter sedan valet 2010 i riksdagen, partiet har nu 49 mandat.

Behöver det vara ett problem?

Nej, inte om minoritetsregeringen Löfven gör som minoritetsregeringar alltid gjort tidigare:

a) bestämmer sig för en politik som man vill driva

b) söker parlamentariskt stöd för detta, dvs

c) samtalar med företrädare för riksdagens olika partier och förhandlar för att försöka nå nödvändiga kompromisser

d) kompletterar detta med ett folkbildnings- och opinionsarbete för sin politiska linje.

Problemet uppstår först när man inte längre vill göra så, det uppstår genom att man vägrar behandla SD som ett riksdagsparti.

Det är ett av Sjupartiet skapat och egentligen helt onödigt problem!


 51

Uppenbarligen krävs nu inget mindre än att SP försätts i minoritet.

I nuläget har partiet 87% av mandaten i riksdagen.

Detta måste pressas ned till under 50%

En opposition måste mao erövra minst 175 riksdagsmandat.


 

Detta kommer att kräva många valarbetare!

Men några (omedvetna om denna sin funktion) finns ju redan på plats…

valarbetare

 




 

PS

frvoice

Jan Tullberg på Avpixlat:

”Påläggskalven Batra har inte visat någon förmåga till självständighet utan förblivit her master’s voice. Reflektion, interndemokrati och rationellt tänkande tycks obefintligt. Alliansen tycks ha ersatt arbetslinjen med ‘största konstellationsregeln’ som bärande idé. Att den är demokratiskt sett ytterst tvivelaktig är något som parterna i decemberöverenskommelsen lyckats undvika att diskutera. Det är naturligtvis inte en struntfråga, som kan avfärdas med att den tyvärr inte hann diskuteras.

Att riksdagen flyttar över makt från riksdagen till regeringen och oppositionen övergår till ett symboliskt motstånd är en avdemokratisering. Motivet bakom detta är de envetna ansträngningarna att avdemokratisera invandringsfrågan. En rad beslut plockas bort från den politiska processen och beslut fattas av byråkrater och jurister istället för av folkvalda representanter.

Det mest flagranta beslutet hittills av denna postdemokratiska typ är när en hög tjänsteman på Migrationsverket 2013 fattade beslutet att syrier inte längre skulle få temporära uppehållstillstånd i tre år utan permanenta uppehållstillstånd. Ett principiellt och kostsamt multimiljardbeslut slussas igenom utanför riksdagen. Den politiska maktens samtycke kamoufleras; de politiskt ansvariga är osynliga och den politiska debatten är obefintlig.

Kampen för massinvandringen och mobbningen av SD tar sig allt mer odemokratiska former. Det är i sig ett universellt fenomen att när folkets entusiasm för etablissemangets politik svalnar, så svalnar också etablissemangets entusiasm för demokrati.

Sverige har börjat halka nerför ett sluttande plan. Det är dags att tänka till nu, decemberuppgörelsens rätta plats är i papperskorgen. Den är en dålig metod för ett dåligt syfte. Sverige för en extrem, destruktiv och impopulär invandringspolitik och det finns stor risk att ett sådant syfte också leder till synnerligen diskutabla metoder.

Prins Hamlet summerar: There is something rotten in the state of Sweden.”

rotten