• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Judiska revolutionen 1917

Från Logiks förlag har jag nu fått en bok, att recensera.  ”Den judiska rasismen” av David Duke.

För mig har denna bok en särskild historia.

När Nordiska förlaget år 2004 utkom med en första utgåva på svenska av ”Den judiska rasismen” skaffade jag genast ett exemplar. Det sammanföll i tiden med att jag satt i partistyrelsen för Sverigedemokraterna. Innan jag ens själv hunnit läsa färdigt boken rekommenderade jag i ett mejl övriga PS-ledamöter att läsa den.

Detta resulterade i att SD-styrelsen våren 2005 tog ett beslut om att ”pricka mig”.

Sedan blev det inte av att jag ens själv läste färdigt boken.

Det känns ju konstigt att jag rekommenderade en bok till läsning, som jag själv läst bara delvis. Kanske var det så, att jag helt enkelt fann delar av innehållet alltför ”svårsmält” och ville ha medbedömningar, ville få igång ett meningsutbyte kring det som boken tog upp.

Vad jag då inte helt förstod – men gör nu, när jag verkligen har läst hela boken – är att den sannerligen utgör politisk DYNAMIT!

Kanske hade någon annan i partistyrelsen redan läst boken och det blev då bara för mycket att ha en partisekreterare som umgicks med sådana texter.


feb17

Vad var det i denna bok som hade gjort mig tveksam?

Det kan ha handlat om främst två moment, båda med koppling till ”ryska revolutionen” 1917:

• att denna var finansierad och stödd av kapitalister i väst

• att det var mer en judisk än en rysk revolution.

Vid närmare läsning går det dock inte att komma ifrån, att David Duke ger fakta och belägger sina påståenden.

Vad många missat är att tsarregimen i Ryssland störtades i februari 1917, sedan följde en kupp i oktober – den som förde kommunisterna till makten.

Det är den senare som gått till historien som ”ryska revolutionen”. Uppenbart blir dock att en riktigare benämning vore ”judiska revolutionen!


trotskij

Bolsjevismen var, hävdar David Duke, en internationell rörelse, kontrollerad av judar. År 1918 fanns 384 kommunistiska kommissarier. i Ryssland  Av dessa var mer än 300 judar medan bara 13 var ryssar.

Många av de ledande judarna hade bytt till mindre judiskklingande namn:

”…Trotskij (verkligt judiskt namn: Lev Bronstein); Zinovjev (verkligt judiskt namn: Hirsch Apfelbaum); Lunacharskij (ickejude); Kamenev (verkligt judiskt namn: Rosenfeld); och Sverdlov (jude).”

Lenin var enligt Duke ”fjärdedels jude”, talade jiddisch i hemmet och var gift med en judinna.

Inte mindre var judars roll bland dem som ombesörjde avrättningar, tortyr och etnisk rensning i Sovjetunionen. Särskild nit och entusiasm i sitt arbete visade där Genrich Jagoda:

”Juden Moses Uritskij var den förste chefen för Tjekan, eller hemliga polisen, och flertalet av de efterföljande cheferna var också judar. Inklusive Sverdlov och Genrich Jagoda som ledde de pogromer där tiotals miljoner dödades.”

gulag

I sin bok ”Gulagarkipelagen” uppgav Alexander Solzjenitsyn att från år 1918 och fyra decennier framåt så mycket som 66 miljoner människor i Sovjetunionen kan ha dödats av härskarna.

Från första början, redan under inbördeskriget, var det blodigt:

”…massakrer på tusentals ryssar ur aristokratin och intelligentian, mördade helt enkelt för att de skulle ha kunnat utgöra ett effektivt ledarskap i motståndet mot kommunisterna.”

När tsar Nikolaus II med familj avrättades i Jekaterinburg sommaren 1918 organiserades mordet av Yakov Sverdlov.

tsarfamilj


I Solzjenitsyns siffra på 66 miljoner ingår, förutsätter jag, Holodomar – folkmordet  Ukraina 1932-33.

Ett svältmord som kostade kanske 10 miljoner ukrainare livet.

Den främste regissören bakom denna förintelse var stalinisten Lazar Kaganovitj.

Om Holodomar, se mer här, här och här.

holodomar

Det judiska inflytandet över det sovjetiska kommunistpartiet var alltså stort. Uppenbarligen lyckades Josef Stalin besegra detta då han efter Lenins död 1924 tog över ledningen av partiet.

Den främste rivalen, Leo Trotskij manövrerades ut, och ett intensivt kampanjande mot ”trotskism” och ”trotskister” drog igång.

Detta följdes av de tre Moskvaprocesserna 1936-38, med utrensningar av inte minst judar i maktpositioner.

moskva36

Duke sammanfattar vad gäller Ryssland:

”Fakta var ovedersägliga. Ett enormt historiskt faktum hade suddats bort från Västerlandets intellektuella medvetande lika grundligt som en fil kan raderas från en hårddisk.”

”…endast mycket starka krafter hade möjlighet att mörklägga viktiga delar av historien och skapa det falska intrycket av en ’rysk revolution’…”


ddbok

David Duke är alltså amerikan, han kommer från Oklahoma. ”Jewish supremacism”, lyder boktiteln i sitt original.

Innehållsförteckningen täcker upp:

• De heliga judiska skrifterna och herrefolkstänkande

• Relation till kristendomen

• Kamp för kommunism, medborgarrätt, mm

• Mediadominansen i USA och globalt

• Greppet över partipolitiken i USA

• Antisemitismens rötter

• Slavhandeln

• Staten Israel

• Förintelsen

• WTC-dådet 2001

• Massinvandringen till västländer

• Judisk evolutionär strategi.


2015 års utgåva av ”Den judiska rasismen” är innehållsmässigt densamma som den från elva år tidigare. Skillnaden är att den nu är inbunden och har ett annat omslag.

Boken kan beställas från Logik förlag.

Pris: 269 kr. Betalning mot faktura, kortbetalning eller banköverföring.


PS1

Till bilden hör att det före revolutionsåret 1917 fanns motsättningar i Ryssland mellan å ena sidan ryssar och tsarregimen, å andra sidan judar.

David Duke:

”Det har pågått en fortlöpande fejd mellan ryssar och judar i århundraden och ur dessa konflikter sprang ‘pogromer’ för att .. trycka ner judarna. Ett exempel på detta gränslösa krig är den judiska reaktionen på 1880-talet mot de antisemitiska ryska majlagarna. Majlagarna från 1882 försökte avgränsa judar från vissa yrken…”

”Som svar på de ekonomiska och andra påtryckningar som riktades mot Ryssland utfärdade tsaren ett edikt den 3 september 1882. I detta fastslog han:

‘Sedan en tid har regeringen ägnat sin uppmärksamhet åt judarna och deras relationer till resten av imperiets invånare, med avsikten att utröna de sorgliga förhållanden för landets kristna invånare som skapats genom judarnas vandel i affärssammanhang.

Med få undantag har de som grupp ägnat sig, inte åt att berika eller främja landet, utan åt att medelst svekfulla knep svindla dess invånare och framförallt dess fattiga invånare. Detta uppträdande från deras sida har framkallat protester från folket… ansåg det vara en angelägen fråga om rättvisa att införa stränga åtgärder i syfte att göra slut på det förtryck som judarna utövar mot invånare, och att befria landet från deras ohederligheter vilka, som känt är, är orsaken till oroligheterna.”

Alltså fanns skäl för judar att vilja störta Rysslands tsarvälde, menar Duke.

Den judisk-amerikanske storkapitalisten Jacob Schiff gav f.ö. stora lån till Japan i samband med det rysk-japanska kriget 1904-05, vilket där bidrog till den japanska segern.


PS2

I andra änden har vi Sovjetunionens sammanbrott 1991.  Detta resulterade i en period av mycket svår nöd för det ryska folket.

Samtidigt skedde en utförsäljning eller nästintill bortskänkning av enorma statliga tillgångar.

Till dem som därvid lyckades berika sig och skaffa sig stor makt hörde inte minst Boris Berezovsky och andra judiska ”oligarker”.

Berezovsky blev dock senare utmanövrerad av Vladimir Putin.

felhast

Det som vi lärt oss benämna ”rysk maffia” är i praktiken, enligt Duke, en judisk maffia:

”Att framställa dessa judiska brottslingar som ryssar är en dubbel lögn. Det är osant vad beträffar deras judiska ursprung, och det smutskastar samtidigt det ryska folket.”


 

6 miljoner?

a

Denna bloggtext ska handla om Förintelsen. Med stor bokstav och utan citattecken.

Är jag själv ”revisionist” eller rentav en ”förintelseförnekare”?

Vad krävs för att där ”kvala in”?

För drygt två år sedan blev jag uppringd av en ung jude, som vill förvissa sig om att jag ”tror på Förintelsen”. Jag vet inte om mitt svar gjorde honom helt nöjd, eftersom jag inte ansåg mig kunna besvara frågan med mindre än att han först försåg mig med en definition av detta begrepp.

Efter vad jag nu kunnat förstå, så är siffran 6 miljoner i sammanhanget helt central. 

Vad man måste tro på är att det var 6 miljoner judar som gasades ihjäl och sedan kremerades av de tyska nazisterna under Andra världskriget. Varken mer eller mindre.


Det är ju en uppgift som blivit mig övermäktig, att tro så.  Varför?

sbbok

Det handlar om två moment i kombination:

A. nya uppgifter

B. enkel lågstadiematematik.

Från början hävdades det att 4 av de 6 miljoner judarna dödades i Auschwitz.

Nu har denna siffra reviderats, till kanske 1 miljon, dvs med ca 3 miljoner.

Då säger mig detta, att totalsiffran också måste revideras,  med samma siffra – till kanske 3 miljoner. (6 – 3 = 3)

Min uppfattning om den historiska verkligheten blir här inte uttryck för någon tro, utan för ett vetande. Förutsatt att den nya siffran för Auschwitz stämmer och att matematikens lagar inte har ändrats.

Eller hur?


Men av någon anledning verkar detta resonemang från min sida inte ”gå hem” hos pk-troende judar.  Agendajudar, som jag kallar dem.

Det liksom bara studsar.  Varför?

Kärnan är nog just detta, att det handlar om en tro – och ett krav på andra, att ansluta sig till denna tro. I det sammanhanget är just siffran ”6 miljoner” på något sätt helig.

Vilket indikerar att det mindre handlar om en historisk verklighet än om en påbjuden myt.


badwar

Nyligen läste jag boken ”The Bad  War”. Om den finns mycket att säga, här vill jag bara konstatera en sak:

Den förmedlar faktauppgifter kring denna siffra om 6 miljoner judar, som visar att denna varit viktig för judar långt innan vare sig Andra världskriget utbrutit eller Hitler kommit till makten i Tyskland.

• 1906, den 25 mars: New York Times publicerar anklagelser om att 6 miljoner judar riskerade utplåning i Ryssland.

• 1914, den 2 december: NYT publicerar en vädjan om hjälp till 6 miljoner judar.

• 1921, juli: NYT slår larm om att 6 miljoner judar hotas av utplåning i Ryssland, av vita kontrarevolutionärer.

• 1936, den 9 januari: NYT skriver om 6 miljoner judar som riskerar förföljelse.

• 1936, maj: NYT anklagar Tyskland för en ”Holocaust” (Förintelse) mot judar.

• 1940, den 24 juni: Judiska Världskongressen hävdar att 6 miljoner judar är dömd om Tyskland vinner kriget.

Illustrationer till denna typ av tidningsuppgifter är inte svåra att finna på webben.  En googling gav t ex dessa träffar:

1906 1918 1918 1919 1921 1931 1939 1945

Se även denna film.

Uppgifter från Röda Korset – som var på plats vid krigsslutet – talar inte om vare sig 6 eller 3 miljoner dödade judar i nazistiska koncentrationsläger, utan om ca en kvarts miljon.


fragor

Varför är det så viktigt för agendajudar att driva denna linje om 6 miljoner dödade judar?

Även om siffran skulle stämma så är det bara en fjärdedel av antalet dödade ryssar under Andra Världskriget. Ändå ska judiskt lidande intaga en helt ojämförlig särställning.  Varje antydan om att även andra folk kan ha lidit klassas som att ”relativisera” och därmed bagatellisera vad som hänt judar. (En hållning som inte kompliceras av att man annars gärna mässar om ”alla människors lika värde”.)

jagenda

Vad jag kan komma på som möjliga förklaringar är:

1. Det kan ge ekonomisk utdelning. Tyskarnas dåliga samvete har kunnat omsättas i åtskilliga miljoner eller skadestånd och stöd åt Israel, judiska organisationer och/eller enskilda judar.

2. Det kan ge politisk handlingsutrymme för Israel, gentemot palestinier och gentemot andra länder i regionen.

3. Det kan underlätta drivandet av den mångkulturella agendan. Svenska skolbarn sänds till Auschwitz för att ges dåliga samveten.


Men om man vänder på frågan: varför vill jag försöka streta emot?

Skälen blir nog två – jag:

A. motsätter mig det ovan nämnda.

B. vill inte ge upp möjligheterna att argumentera förnuftsmässigt och att söka sanningen.

Häri ligger inte bara ett egenvärde – ett samhälle som förkastar rationalitet och intellekt lever farligt.

Alla historiska skeenden måste kunna vara föremål för historisk forskning.

mdd


Mer

https://lassewilhelmson.wordpress.com/2013/05/04/gaskamrar-i-auschwitz-med-mera/

https://janmilld.wordpress.com/2014/01/07/tyska-lardomar/

http://www.janmilld.se/millt/v20.html

https://janmilld.wordpress.com/2013/08/03/avsnitt-7-forintelsen-och-antisemitism/

http://www.janmilld.se/ms00/v32.html

https://www.youtube.com/watch?v=xm8UmMuRSSw&bpctr=1432047420

https://www.youtube.com/watch?t=27&v=Dda-0Q_XUhk

https://www.youtube.com/watch?v=hH5hhXl7VYI

 

Partitankar

oktettny

De sju ”traditionella” pk-partierna i riksdagen har med DÖ än tydligare smält samman till i praktiken ett enda parti. Sjupartiet.

Vilken roll spelar Sverigedemokraterna i det läget?

1.

Genom att SD har en i jämförelse med Sjupartiet kritisk hållning till den förda invandringspolitiken samtidigt som partiet tagit sig in i riksdagen och  finns med i de återkommande redovisningarna av väljaropinionen erbjuder detta en möjlighet för medborgarna att ge uttryck för en protest.

yougov


2.

Parallellt med detta har Sverigedemokraterna två andra funktioner, båda blockerande:

a) Genom att SD så till den grad peststämplats av hela etablissemanget inom media och politik har det varit omöjligt för någon av delarna inom Sjupartiet att lägga vettiga politiska förslag kring invandringen – då skulle de ju riskera att ”låta som Sverigedemokraterna” eller ”spela SD i händerna”.

I kombination med partiets politiska positionering (”antirasistiskt mittenparti”) ger detta en låsning, gör SD till en bromskloss.

sdkloss

b) SD suger upp merparten av den opposition som finns mot den extrema invandringspolitiken. Dessvärre blir det en kontrollerad opposition, där människors engagemang snarare avvecklas än utvecklas.

Det handlar då inte bara om alla dessa utrensningar, om direkta uteslutningar eller hot om sådana.

Det har också sänts ut grova signaler, att bara de som kan sätta staten Israels intressen mycket högt platsar i partiet. Jag tänker på två fall:

• dels en film där SD-företrädaren Julia Kronlid våren 2014 tar instruktioner av en judisk företrädare,

• dels den nuvarande partisekreteraren Richard Jomshofs och andras poserande framför Israels flagga på valvakan 2014.

sdisrael


Prognosen för Sverigedemokraterna blir ändå god vad gäller opinionssympatier och kommande valresultat. Negativ publicitet eller bristande intern demokrati inom Sverigedemokraterna är inget som påverkar partiets valresultat i någon större utsträckning – man är ju den enda oppositionen.

Avgörande där blir istället det svenska samhällets alltmer desperata läge till följd av den massiva bidragsinvandringen i kombination med att Sjupartiet inget gör för att ändra kursriktning. Man lämnar i praktiken walk-over till SD.

wo-sd

Behovet av ytterligare ett parti i riksdagen är uppenbart. Ett parti som:

•  inte är extremsionistiskt på det sätt som SD har blivit 

•  fungerar demokratiskt och utgör ett alternativ till pk-ismen

•  företräder en rak sverigevänlig politik i centrala frågor.

Effekten av detta skulle kunna bli flerdubbel:

– viktiga krav och angelägna budskap blir framförda

– SD får konkurrens och tvingas skärpa sig

– också Sjupartiet kan påverkas.

dyrkaupp

Problemet är naturligtvis de praktiska svårigheterna, även om den senaste uteslutningsvågen inom SD och sympatierna för Kasselstrand/Hahne skulle kunna verka katalyserande.

• En sak är göra en webbsida och sätta ihop olika program. Det kan nog vara genomförbart.

• En helt annan sak är att kandidera i val. Det kräver massor av arbetsinsatser, ekonomiska resurser och organisation.

Till bilden hör erfarenheterna från bildandet av Nationaldemokraterna år 2001. I Stockholm förfogande man över kanske 90% av de aktiva SD-medlemmarna vid sin utbrytning. Det räckte ändå inte långt, när det kom till val och att vinna röster från svenskar i allmänhet. I riksdagsvalet 2002 fick ND ca 10.000 röster, åtta år senare bara ca 1.000.


Idag är situationen annorlunda, på två sätt:

– läget är så mycket allvarligare för Sverige, uppenbart för så många fler

– SD finns redan i riksdagen, riskerar inte falla ur genom att ett radikalare alternativ gör entré.

Till bilden hör också att tid är vad vi saknar. Så snabbt som det nu går utför med Sverige och så allvarlig som situationen ser ut för både världsekonomi och världsfred kan vårt samhälle vara väldigt raserat år 2018.

Å andra sidan kan inte uteslutas att det blir ett nyval innan dess. Lövenministrarna har givit sig in i politiken utan att just begripa vad de håller på med.


trepartier

Även om vi inte skulle förmå att dra igång ett parti som på allvar kan kandidera i val och bedriva valrörelse så skulle mycket vara vunnet genom att organisera sverigevänner bakom gemensamma politiska krav och program.

Kallar man sig därvid ”parti” så kan det kanske ge mer av fokus och tyngd åt verksamheten. Låt mig här föreslå ”P”  som ett arbetsnamn.

Vid sidan av organiseringen i sig skulle P kunna sikta till att åstadkomma:

•  folkbildning

•  opinionsbildning

•  påverkan på beslutsfattare.


I nästa bloggtext vill jag återkomma med resonemang kring politiska områden, krav och inriktning.

vagvalet



Mer

https://janmilld.wordpress.com/2014/09/16/valkommentar-3-guldlage-for-s/

https://janmilld.wordpress.com/2012/05/25/beredskapsparti/

https://janmilld.wordpress.com/2012/05/13/tredje-partiet/

https://janmilld.wordpress.com/2012/05/15/mer-tp/

https://janmilld.wordpress.com/2012/06/21/skarningspunkten/

https://janmilld.wordpress.com/2014/12/28/dok/

http://varstundisverige.blogspot.se/2015/05/olle-ljungbeck-om-politiken-som-fors.html

Ny partisekreterare

rjsvt

Dags för veckans fredagsbio: ”KONTROLLERAD opposition”.


Richard Jomshof har nu efterträtt Björn Söder som partisekreterare för Sverigedemokraterna.

Det blev inte bra.

Meningsskiljaktigheter inom ett parti ska självfallet avhandlas inom partiet ifråga, berörda parter emellan – inte i TV-rutan.

SD:s kommunikationsplan är glasklar:

”Genom partiets historia har det tyvärr förekommit att partiföreträdare via media kommenterat andra partiföreträdare på ett sätt som skadat partiet och gynnat endast våra politiska motståndare. Exempel på att sådan kommunikation varit mer positiv än direktkontakt mellan företrädare saknas helt.

 Sverigedemokrater kommunicerar aldrig med andra Sverigedemokrater via tredje part i media eller andra offentliga kanaler. Här finns inga undantag.”

Sverigedemokraterna intar nu en särställning inom svensk politik, som riksdagens tredje parti och det enda oppositionspartiet. Denna ställning har uppnåtts genom dels 20-30 år av insatser från många sympatisörer, dels det skriande behovet av ett alternativ.

Denna särställning medför ett särskilt ansvar. Partiet kan inte hanteras som någons privata egendom. SD tillhör oss alla som stöder partiet och som behöver dess insatser. Det handlar om att försöka rädda Sverige i ett akut och extremt allvarligt läge!

nps

Detta betyder att partiet måste fungera både demokratiskt och offensivt. SD måste ha en medlemsskolning, en intern debatt och ett utåtriktat opinionsarbete.  Vad gäller det senare kan Thoralf Alfsson i Kalmar ses som ett lysande föredöme, genom sin framställning och spridning av bra SD-flygblad regionalt.

I varje parti är det normalt att människor går med för att stödja partiet och träffa likasinnade, men samtidigt för att kunna medverka i utvecklandet av partiets politik. Här gick uttalanden från partisekreterare Jomshof i TV-rutan i en annan riktning.  Den som vill påverka SD:s politiska linje är tydligen inte välkommen som partimedlem.

Vilket aktualiserar ett annat moment:  vad är det i SD:s inriktning som för Richard Jomshof här är särskilt viktigt?

Enligt egen utsago är Richard Jomshof extremt pro-israelisk”.

Detta bekräftas av att Jomshof under SD:s valvaka 2014 valde att posera bakom en stor Israel-flagga.

sdisrael

En sak är ju om Richard Jomshof personligen har den åsiktsinriktningen, det är han väl i sin fulla rätt att ha.

En annan sak blir det om han begär att detta ska vara också partiets linje, och att personer som i denna fråga inte är lika extrema inte är välkomna som SD-medlemmar.

I stor utsträckning är vi kanske redan där, att Sverigedemokraterna är riksdagens mest israelvänliga parti.

Men hur gick det till?

När togs beslut om den saken?


Under min egen tid i SD:s partistyrelse (våren 2005) blev jag ”prickad” pga en bokrecension jag skrivit  – ”Vad får diskuteras?”utlagd på BGF-webben två år tidigare.

Jag minns fortfarande hur Jomshof då argumenterade inför mig: mina resonemang var iofs rimliga, men mediasituationen gjorde att SD var så extremt påpassat, att inte utrymme skulle ges för en saklig och nyanserad diskussion. Expo/Expressen skulle genom mina rader kunna komma åt SD.

I ljuset av vad som senare hänt handlade det redan då om Jomshofs egen politiska agenda.

sionist

Jag ser åtminstone tre skäl mot att Sverigedemokraterna ska ha en extremt pro-israelisk, en ultrasionistisk, inriktning:

1. Partiet ska kunna samla sverigevänner, oavsett deras syn på Palestinafrågan.

2. Svenska intressen och israeliska intressen är inte identiska. I synnerhet företräds svenska intressen inte av en hök-regering i Tel-Aviv.

3. Knytningen till Israel medför ofta en perspektivbegränsning, så att man inte ser USA:s roll som generator av krig och flyktingströmmar.

asylnorden


inmalad

PS

Angående SD:s ”nolltolerans” – några ord från en läsare:

I denna ljudupptagning om ’nolltolerans’ från Jomshof, Bylund och Karlsson tycker jag att de uttrycker sig väldigt vettigt.

https://www.youtube.com/watch?v=YVrd2aPtebU

Om man istället för att prata om nolltolerans mot ett odefinierat begrepp, rasism, sagt rakt ut att partiet företräder åsikter som i dagens mediaklimat uppfattas som kontroversiella och att det är viktigt med ett mjukt språk hade man sluppit otroligt mycket trams i media. Man hade kunnat säga att vi ska ha mycket låg tolerans mot partiföreträdare som regelmässigt använder ett aggressivt, vulgärt eller ovårdat språk så  hade man klarat sig mycket bättre…

Varför inte säga precis som Jomshof och Karlsson säger på klippet istället för att prata om nolltolerans mot ett odefinierat begrepp. Varför hyckla? Och ’mycket låg tolerans’ är oändligt mycket bättre än ’nolltolerans’ vilket ger media en möjlighet att göra en stor sak av minsta småsak…

Dessutom är det strategiskt att använda sig om ordval som att någon ’regelmässigt uttryckt sig vulgärt’ om man verkligen måste plocka bort någon partiföreträdare än att anklaga partiföreträdaren för ’rasism’. Låter man bli att använda ordet rasism själv, så tvingar man media att definiera begreppet, vilket blir knepigt då begreppet kan betyda vad som helst. Använder man själv begreppet så tvingas man själv definiera dess innebörd vilket ger motsvarande problem men för fel part.



Mer

http://www.d-intl.com/2015/04/12/dubbla-mattstockar-i-sd/

https://janmilld.wordpress.com/2014/03/22/tydlighet-om-ukraina/

https://janmilld.wordpress.com/2014/05/31/israeldemokraterna/

https://janmilld.wordpress.com/2014/10/17/sds-dubbla-funktion/

http://nationell.nu/2015/04/11/richard-jomshof-jag-ar-extremt-pro-israelisk/

http://thoralf.bloggplatsen.se/2015/04/10/11068889-debatt-sd-och-sdu/

http://www.janmilld.se/sdkritik.html

Skuldra vid skuldra?

skuldradk

“Tillsammans ska vi övervinna hotet. Vi står skuldra vid skuldra: muslimer, judar och kristna. Människor med olika politisk övertygelse. Vi står samman som danskar.»

Så uttalade sig den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt (s) efter terrorattentatet i Köpenhamn i februari.

Alla danskar står samman «skuldra vid skuldra». Uttalandet får tolkas som normativt, mer än deskriptivt. Dvs det ger uttryck  för en målsättning och önskan, mindre än en beskrivning av hur verkligheten faktiskt ser ut.

När attentatsmannen Omar Abdel Hamid el-Hussein sedan skulle begravas var det många muslimer som infann sig för att hedra honom.

farval


 Är situationen annorlunda i Sverige?

Mona Sahlin hör ju till de personer som i ovanligt hög grad bär ett ansvar för att Sverige nu har problem med våldsbejakande extremism. Av alla personer utsågs just hon att (på deltid, 70%)  vara «nationell samordnare»  av arbetet mot denna extremism!

ms

Mona Sahlin är verbal och har gjort bra ifrån sig med  one-liners i TV. Den första jag noterade, på 90-talet, var ”vi måste våga tänka nytt!. Men är one-liners något som kvalificerar till ett uppdrag som detta?

Jag ser Mona Sahlin, genom hennes ytlighet och konfrontativa stil, mer som problemskapare än problemlösare. Får hon mothugg i debatter låser hon sig i prestige istället för att ta till sig av kritik och anamma konstruktiva förslag. Jag tänker t ex på vad Richard Jomshof  säger 13.35 in i denna film.

Det är f.ö. fler än jag som har ifrågasatt Sahlins lämplighet för uppdraget – se här, här och här.

Ryggmärgsreflexen från politiskt korrekt håll vid våldsdåd från extrema muslimer är ju att bekymra sig mest för risken att detta skulle kunna leda till mer ovilja mot muslimer i allmänhet eller att SD kan gynnas. Mona Sahlin har där knappast varit avvikande.

islam


Häromdagen kom dock ett uttalande från Mona Sahlin som var just avvikande. Hon vände sig till muslimska församlingar i Sverige med en vädjan att de tydligare skulle ta avstånd från en organisation som IS – Islamiska Staten och terrordåd som de i Paris i januari och Köpenhamn i februari. Dåd, begångna av personer som kallar sig själva muslimer och i massmedia presenteras som sådana.

Sahlin:

«Om vi politiker ska kunna kämpa mot antisemitism och islamofobi måste de muslimska samfunden ta sitt ansvar.»

Hon rönte inte mycket förståelse:

«Det är en kollektiv skuldbeläggning som ju är själva definitionen av rasism», ansåg Elvir Gigovic, ordförande Sveriges muslimska råd.

eg

Om en kollektiv skuldbeläggning av muslimer i Sverige är ett problem, då kan muslimer i Sverige själva göra något för att motverka detta. Närmare bestämt just det som Mona Sahlin här är inne på: ett konsekvent, klart och tydligt avståndstagande.

Ett sådant skulle samtidigt vara ägnat att motverka rekryteringen till terrorverksamhet.


abug

Till aktörerna hör också svenska massmedia.

Hur använder redaktionerna sin makt?

Både Aftonbladet och SVT:s «Uppdrag granskning» har lånat sig till propaganda och reklam för terrorverksamheten. IS har givits möjligheter att på en gång sprida skräck bland allmänheten och nå ut till fler potentiella rekryter.


israel2

På webbsidan «Everykindapeople» läser jag om att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gärna ser att judar i Europa flyttar till Israel:

«Premiärminister Benjamin Netanyahu uppmanar till  ‘massinvandring’ av europeiska judar till Israel.

Kommentaren kom efter attacken utanför en synagoga i Köpenhamn,  där en dansk jude dödades i  söndags.
‘Denna våg av attacker väntas fortsätta.  Judar förtjänar trygghet i alla länder, men vi säger till våra judiska bröder och systrar att Israel är ditt hem.’

Det israeliska kabinettet godkände en $ 46-miljoners plan för att uppmuntra judisk invandring från Frankrike, Belgien och Ukraina, länder där ett stort antal judar har uttryckt intresse för att flytta till Israel.

Många arabers och muslimers mål och önskan är att utplåna Israel men det ironiska är att när de attackerar judar runtom i världen förstärker de nödvändigheten av staten Israel. Deras argument tycks vara att Israel är en onödig judisk nationalistisk cancer och för att bevisa detta argument  uppmanar de till att döda judar över hela världen, vilket gör att det finns ingen säkrare plats för judar än Israel.»

omar

Hade Omar Abdel Hamid el-Hussein tänkt sig det resultatet – att han skulle hjälpa Benjamin Netanyahu, i dennes politiska strävanden?


Mer

https://www.youtube.com/watch?v=bTTmrZ05iGM

https://janmilld.wordpress.com/2015/02/18/tre-sanningar/

http://snaphanen.dk/2015/02/22/sondagskronika-snabbspar-till-undergangen/

http://www.exponerat.net/fjardedel-av-muslimer-stoder-charlie-hebdomorden/