Hand-skakigt

Frågan om handskakning som ett sätt att hälsa i Sverige fick ju ny aktualitet genom miljöpartisten och muslimen/islamisten Yasri Khan, efter att denne vägrat ta en kvinnlig journalist i hand. Reaktionen blev skarp, så till den grad att statsminister Stefan Löfven i riksdagens talarstol slog fast: ”I Sverige hälsar vi på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen!”

Jag undrar om statsministern vid detta tillfälle kände till, att arbetsgivare i Sverige har dömts till skadestånd för att de inte anställt personer som vägrar hälsa genom att ta kvinnor i hand.

Och jag undrar om han såg det SVT-program ”Debatt” år 2008, där författaren Carl Hamilton förlöjligades och förnedrades , därför att han spontant reagerat mot att tre muslimska/islamistiska unga damer, utsända av SVT, vägrat skaka hand med honom när de sökt upp honom för en intervju.

Från mig blev det en liten film, f.ö. en av de 20-tal som SVT lyckades rensa bort från Youtube.

Filmen, som heter ”Omskolning”, lades sedan ut på Daily Motion. Eftersom där varit tekniska problem har jag nu istället lagt ut filmen  på denna adress:
https://vimeo.com/164456629

Uppenbart är att det hela redan från början var en provokation, riktad mot Carl Hamilton. När SVT  ”fick napp”, genom ett gräl där Hamilton uttalade ordet ”jordhåla”, tog SVT tillfället tillvara: Det blev en grov  ”kölhalning” i  rikstelevisionen, under ledning av Janne Josefsson.

Undrar just vad kommentaren skulle ha blivit från Stefan Löfven, om han vid det tillfället hade varit statsminister!

Skulle det i riksdagen ha kunnat låta: ”I Sverige hälsar vi på varandra. Både kvinnor och män tar varandra i handen!”

Påfallande är med andra ord skillnaden mellan hur det lät då för åtta år sedan och nu efter Yasri Khans hälsningsproblem.

Vad kan förklara den skillnaden?

En gemensam nämnare är ju att ”skurken” i båda fall är män, medan ”offret” i båda fallen är kvinnor. I Khans fall är kvinnan ifråga dessutom journalist.

Detta räcker dock inte som förklaring.

Det finns ett fall från 2013, där ”skurken” var en kvinnlig arbetsledare och ”offret” en muslimsk man.  Frågan till henne från programledaren blev: ”Varför var det så viktigt för dig,  att han skulle ta dig i hand?”

Också här blev det alltså ett inslag  i SVT:s ”Debatt”, och med samma inriktning som 2008. Även om tonen denna gång nog blev mer dämpad.

Yasri Khan figurerar likaså i veckans fredagsbio, även om denna huvudsakligen intresserar sig för Mehmet Kaplan:

En förklaring till skillnaden  i reaktion 2008 och 2013 mot 2016 kan ligga också i att vid det senare tillfället var massmedia redan ”på spåret” genom fallet Kaplan och ett antal år av miljöpartistiska stolligheter i regeringsställning.  Situationen hade s.a.s. hunnit mogna.

---

Avslutningsvis – min egen position?

I sig är väl hälsandet ingen stor sak, men här och nu blir ju detta en viktig symbolfråga. I förlängningen av många små steg av anpassning och eftergifter ligger en djupare samhällsomvandling, med betydelse för vår vardagliga trygghet.

Yasri Khan vill undvika kroppslig kontakt med svenska kvinnor,  då det för honom blir alltför ”intimt”. I förlängningen representerar han ändå utveckling, där det blir just mycket av kroppskontakter för svenska kvinnor – alltför intima och helt oönskade kontakter.

Den pågående fjärrinvandringen måste stoppas!

---

Mer

https://janmilld.wordpress.com/2016/04/21/kaplan-pa-kopet/

https://janmilld.wordpress.com/2016/03/15/wtc-och-sanningen/

---

https://morklaggning.wordpress.com/2016/05/01/om-betydelsen-av-att-skaka-en-kvinnas-hand

http://www.svd.se/folj-fragestunden-med-stefan-lofven

http://www.dn.se/nyheter/politik/far-vagra-ta-i-hand-skyddas-av-lagen/

http://experimentlandet.blogg.se/2016/may/donmehjuden-mehmet-kaplan.html

https://peterkrabbe.wordpress.com/2016/04/22/om-muslimer-och-att-aga-sin-bostad/

Yasri Khan och det islamistiska upproret i Thailand

Jag hade fel: SAKLIGHET

En fortsättning på temat i två tidigare bloggtexter – om Sydafrika respektive SD.

Här ska det handla om metoder och principer i argumenteringen.

Inte kan det väl vara fel att eftersträva ”saklighet” i debatten?

I en bemärkelse, faktiskt – ja! Det blir en slutsats som jag nu tycker mig kunna dra, efter drygt två decennier av invandringskritiskt opinionsarbete.

Låt mig ta det från början, (och förlåt, alla ni som redan många gånger hunnit ta del av denna historia om BGF):

Den utgångspunkt som verkligheten gav, när vi inledde verksamheten för Blågula frågor, rymde i huvudsak två moment:

1.
Tidiga invandringskritiker – BSS och SD – var demoniserade. De framställdes i maktmedia som extremister och annat negativt.  Detta gav i princip möjlighet för två alternativa tolkningar:

a) De som opponerade var faktiskt dåliga människor

b) Detta var bara en av media fabricerad nidbild.

2.
Vi som drog ingång Blågula frågor – Anders Sundholm och jag själv – hade en politisk bakgrund inom socialdemokratin, vänstern och miljörörelsen. Det gav oss en potential att själva slippa stämplingar.

Vi skulle inte lätt kunna anklagas för ”högerextremism”.  Genom att ge oss in i debatten och framföra kritik av den förda invandringspolitiken skulle  ”korten bli synade”:  fanns alls något utrymme för en saklig debatt i denna fråga?

• var ”felet” med den kritik som dittills anförts att den kom från antidemokrater, ”rasister”, osv?

• eller var dessa anklagelser inbyggda, skulle sådant med automatik drabba varje kritiker?

Svaret på detta kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss!

Föreningen Blågula frågor startade sin verksamhet 1995.  Redan samma år kom ett angrepp i det nystartade ”antifascistiska nyhetsbladet” Expo, under redaktörskap av en dokumenterad återfallsförbrytare  (Tobias Hübinette).

Expos artiklar slogs upp stort i Expressen och Aftonbladet våren 1996. Dessförinnan hade de genererat två mediedrev mot Blågula frågor, också utifrån Expomaterial.

Ställ detta mot vårt BGF-koncept:

• I botten låg för det första vår egen bakgrund.  Vi var varken akademiker, miljonärer eller kändisar – bara vanliga medborgare, som under många år arbetat oegennyttigt och demokratiskt inom godkända partier. Detta borde ge oss en slags grundplåt av legitimitet.

• Därutöver ingick i vårt koncept att vara strikt sakliga, dvs att söka fakta och sanning, att inte gira in på några stickspår av sympatier/antipatier och känslor. Sakfrågorna, verkligheten och förnuftsmässigt resonerande i fokus!

• Meningsmotståndare skulle visas en grundläggande respekt. Undvikande av epitet och personangrepp.  Avståndstagande från såväl lögnaktiga anklagelser som våld.

Det gick inte bra.  Vi bemöttes knappast på ett motsvarande sätt. Det blev inget medborgerligt samtal – på andra sidan var det tomt. Ingen dialog om invandringen.

---

Situationen var asymmetrisk – både genom de politiskt korrektas mediala övertag och genom skillnaden i metoder/argumentering.

Vi försökte arbeta med fakta och argument – massmedia mötte med tillmälen och associationer.  Vi fokuserade på översikter, helhetssyn och långsiktiga konsekvenser – media på enskilda fall, empati och kortsiktighet.

Huvudlinjen var att förtiga oss.  Våra debattinlägg togs inte in, våra möten och initiativ nonchalerades. Där denna linje frångicks handlade det om att ”hänga ut” och ”avslöja”, förtala och skandalisera. I fåtalet debatter såg man till att vara många mot en.

Vår bakgrund och samtidigt nyanserade linje gjorde det svårt att finna någonting mot oss. Detta löstes genom tal om ”smygrasism” och ”dold” främlingsfientlighet.  Längst gick den folkpartistiska riksdagsledamoten Ana Maria Narti: ”Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form – den som presenterar sig som motståndare till rasismen.”

Om en kritiker på något sätt varit obalanserad påtalades självfallet detta. Men där så inte var fallet gick det s.a.s. ”lika bra med selleri”.

De politiskt korrekta blockerade m.a.o. en saklig debatt om invandringen.

Detta rymde samtidigt ett hyckleri, då de i sin propaganda hela tiden gjort anspråk på att representera  fina värden som  ”demokrati,” ”respekt” och ”tolerans”. Kritiker anklagades gärna för ”okunskap” och ”fördomsfullhet”. Just fakta var ju vad de inte förmådde värja sig mot, och därför inte ville veta av.

---

Redan bemötandet från de politiskt korrekta kan nu ge anledning att ompröva hittillsvarande linje. Respekt är det sista som de förtjänar!  Tvärtom! Vad svenskfientliga politiker som Bengt Westerberg och Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven förtjänar är bara det djupaste förakt, från varje svensk.

---

Framförallt finns anledning att ompröva saklighetslinjen av ett annat skäl.

Som erfarenheterna visat är det inte fakta och sakliga argument som övertygar människor. Man tror som man gör, därför att det är vad man vill göra. För att nå människor måste vi lyckas kommunicera på en känslonivå.

När jag nu vill ompröva linjen av ”saklighet” betyder det inte övergivande av sanningssökandet eller ointresse för fakta som är korrekta och relevanta. Däremot blir det önskvärt att argumenteringen vänder sig inte bara till hjärna och förnuft, utan även till hjärta och känslor.

Underlag för sådant finns ju där i överflöd:
– Hur vi svenskar görs till andra klassens medborgare i vårt eget land
– Hur våra barn och barnbarn får en otrygg uppväxtmiljö
– Hur unga berövas möjligheter till utbildning, arbete och bostad
– Hur kvinnor inte längre kan röra sig fritt på offentliga utrymmen
– Hur det skapats no-go-zoner för svenskar
– Hur vi alla berövas en framtid.

---

Utöver dessa två moment i opinionsarbetet – fakta/förnuft och känslor – vill jag lyfta fram ett tredje viktigt moment: moraliskt övertag.

Denna typ av övertag har vi sverigevänner iofs redan genom att i sak har rätt, genom att kämpa för en rättfärdig sak.

Som svenskar försvarar vi oss själva och varandra mot förtryck, övergrepp och orättvisor. Det räcker långt, ur moralisk synpunkt!

Omvänt gäller det att bemöta och förkasta försök att grundlöst skuldbelägga oss.

Exempel på sådant saknas ju inte:
• ”Förintelsen”
• slavhandel
• kolonialism
• neutralitet under kriget
• svensk välfärd.

Vi är inte i något moraliskt underläge, har ingen anledning att be om ursäkt för vår existens!

Svenskt välstånd är främst ett resultat av våra egna insatser och egenskaper, som:
– arbetsmoral
– kunnande
– hederlighet
– samverkan.

Oavsett vilka grymheter som begicks i Europa under förra seklet så är det inte rimligt att hålla människor idag ansvariga för detta, människor som inte ens levde på den tiden.

---

EN ANNAN SAK gäller, tycker jag, övergrepp i nutid. Där kan vi i princip bära ett medansvar, genom likgiltighet och passivitet.

Jag tänker på:

• USA:s invasion i Irak år 2003, med ca 1 miljon dödade.

• det halvårslånga flygbombandet av Libyen år 2011 (där Sverige deltog med JAS-plan!)

• söndersmulandet av Syrien under fem års krigande.

• Israels oupphörliga övergrepp mot palestinier

• Svartas övergrepp mot vita i Sydafrika.

Levande historia?

Historieundervisning i Sverige bedrivs inte bara i skolan. För ändamålet finns dessutom en särskild myndighet: ”Forum för levande historia”.

Denna myndighet har nu funnits i 12 år och har 36 personer anställda. För år 2006 har Levande Historia tilldelats ett anslag på 45 miljoner kronor, och ytterligare 5 miljoner för en särskild utbildningssatsning ”mot rasism och intolerans”.

Det är dock inte fråga om en heltäckande historieundervisning, utan inriktningen är valda delar av europeisk historia under mitten av 1900-talet.  Kopplat till detta ska ske en påverkan av åsikter.

Så här formuleras uppdraget:

”Forum för levande historia är en myndighet under Kulturdepartementet. Vårt uppdrag är att, med utgångspunkt i Förintelsen, främja arbete med demokrati, tolerans och alla människors lika värde.
Myndigheten har särskilt till uppgift att

•    informera om Förintelsen och kommunistiska regimers brott mot mänskligheten

•       stärka människors vilja att arbeta för alla människors lika värde

Beslutet att inrätta en myndighet med det här uppdraget har sin bakgrund i att Sverige år 2000 anslöt sig till Stockholmsdeklarationen. Den antogs av 51 stater som deltog i en konferens i Stockholm samma år. Enligt deklarationen ska staten stödja minneshållande, undervisning och studier av Förintelsen. Syftet är att kunskaper om Förintelsen ska motivera människor att arbeta för alla människors lika värde.”

Uppdraget sträcker sig alltså båda bakåt och framåt:

•  En verklighetsbild ska förmedlas, om vad som hänt under vissa perioder och i vissa länder.

•  Attityder och normer ska förmedlas till ungdomar i Sverige idag.

---

För Levande Historia har webbtidningen Nya Dagbladet intresserat sig – och sätter frågetecken på båda punkterna.

Bakåt menar Nya Dagbladet att det är fel att, beträffande Andra världskriget,  så ensidigt fokusera bara på det lidande som drabbade just judar.

I artikeln ”Det judiska lidandet är inte exklusivt” skriver NyD:

”…Majoriteten av dem som våldtogs, mördades eller svalt ihjäl under andra världskriget var inte av judisk börd. Skulle det vara nämnvärt bättre att få sin kropp sönderbränd av amerikanska atombomber eller av de allierades brandbomber över tyska städer?”

Till detta vill jag för min del foga en annan reservation:

Historiska skeenden får inte upphöjas till några slags religiösa trosartiklar. Fakta kring ”Förintelsen” måste kunna diskuteras och studeras på samma sätt som andra händelser eller skeenden i historien. Den återkommande sifferuppgiften om just 6 miljoner dödade judar är ju uppenbart oriktig.

Vad gäller normer tar NyD upp frågan om främlingsfientlighet ur två perspektiv:

1. Rätt eller fel?
Kan inte viss försiktighet och skepsis mot främlingar rentav vara sunt och naturligt?

Så resoneras i artikeln ”Främlingsfientlighet- – ett nödvändigt ont”.

2. Enkelriktat eller ömsesidigt?
Finns inte även negativa hållningar från invandrare mot svenskar, en svenskfientlighet?

Ska inte det då ses som ett problem?

När Nya Dagbladet skrapar på ytan och kontaktar företrädare för ”Forum för levande historia” blir det här klara besked! Det där med ”alla människors lika värde” omfattar inte svenskar i Sverige!

”Antisemitism” – ja, det är ett problem. Och det måste bekämpas.
”Antiziganism” – ja, det är ett problem. Och det måste bekämpas.
”Islamofobi” – ja, det är ett problem. Och det måste bekämpas.

Men negativa attityder mot etniska svenskar eller sammanhängande negativ behandling, det har man inga synpunkter på och inget intresse för.

Nya Dagbladet gjorde ett radioreportage:
https://www.youtube.com/watch?v=e84wCvz20-E

Nya Dagbladet skriver, den 27/1 2016:

”Svenska myndigheten om övergrepp mot svenskar: ’Det är inte allvarligt’.

Nya Dagbladet kan avslöja hur den svenska myndighet som är ansvarig för att arbeta mot rasism och intolerans, brutit mot sitt uppdrag och tesen om alla människors lika värde och ignorerar alla former av rasistiska övergrepp som infödda svenskar utsätts för.”

”…Nya Dagbladet kan avslöja att myndigheten inte jämställer alla människor utan helt exkluderar rasism och hatbrott mot en folkgrupp – svenskar.

Joakim von Scheele, som är projektledare på myndigheten, säger att han inte ens har klart för sig vad hatbrott mot svenskar innebär.
– Vi har inte tittat på det. Det är frågan vad ett hatbrott mot en svensk är? Det vet inte jag hur man definierar.”

”Trots att myndigheten säger att de inte har något forskningsunderlag återkommer de till att rasism mot svenskar inte är något nämnvärt problem.
– Det största problemet idag är ju inte fientligheten mot svenskar, säger projektledaren.”

”I reportaget hör vi också en annan projektledare på Forum för levande historia, Karin Wiström, uttrycka hur man är närmast likgiltigt inför rasism och övergrepp på svenskar.
– Vi ser inte alarmistiskt på det, på något sätt, överhuvudtaget. Vi har inga incitament att jobba med det heller, säger Wiström.”

Jag tolkar hållningen från myndigheten, när det gäller förekomsten av svenskfientlighet, som att man
a) inte vet
b) heller inte vill veta.

Antag att man ändå på något sätt skulle få veta och få klart för sig att det i Sverige idag förekommer en djup och utbredd svenskfientlighet. Som tar sig uttryck inte bara i 55 no-go-zoner och handgranater mot polisbilar, utan också i våldsbrottslighet mot vanliga svenskar.

Om den kunskapen och insikten skulle nå denna myndighet – skulle det göra någon skillnad?

Eller är det så att man inte – trots allt tal om ”alla människors lika värde” – inte betraktar svenskar som lika skyddsvärda som individer ur minoriteter? Kan det vara så att man överhuvudtaget inte ser svenskar som individer, utan bara som delar av ett stort kollektiv? Dvs att en svensk, som ingående i en majoritetsgrupp med automatik förutsätts ha ett övertag och vara mindre utsatt, mindre sårbar?

Är det fråga om en ”antirasism” som kan gå i bara en riktning, och som blir till anti-vithet?

---

Nya Dagbladet följde upp sin granskning.

Man gick igenom vilka som fanns anställda och vilka kopplingar de hade till olika godhets-organisationer:

”Bakom myndigheten hittar vi anställda som är djupt politiskt engagerade och aktiva med starka särintressen. Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack, Refugees welcome, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, etniska lobbygrupper och nära band till tveksamma antirasistiska och svenskfientliga grupper är bara några av de kopplingar vi hittar bland myndighetens anställda.

I onsdags kunde NyD i ett reportage avslöja hur den statliga myndigheten konsekvent ignorerat rasistiska övergrepp mot svenskar och exkluderat allt arbete med intolerans och attityder bland invandrargrupper. Myndigheten säger sig arbeta efter tesen om alla människors lika värde, vilket visade sig helt sakna motsvarighet i verkligheten i myndighetens arbete.

Hur kan en statlig myndighet med 35 anställda som finansieras med mångmiljonbelopp fått arbeta vidare utan granskning i mer än tolv års tid och samtidigt helt sakna kunskap om rasism och intolerans som riktats mot ursprungsbefolkningen? För att ta reda på det tittar vi närmare på vilka som arbetar på myndigheten.

Det visar sig att det bland de anställda döljer sig djupt personliga politiska engagemang. Myndigheten har rekryterat personer med starka särintressen och kopplingar till radikala politiska vänstergrupperingar och etniska lobbygrupper.

Den gemensamma nämnaren är uteslutande starka engagemang för icke-europeiska folkgrupper, selektiv antirasism, HBTQ-organisationer, men vi finner även kopplingar till romska särintressen och judisk-makt rörelsen.

De tveksamt antirasistiska, antidemokratiska och svenskfientliga kopplingarna vi hittar bland de anställdas personliga engagemang skulle kanske kunna ses som en möjlig förklaring till myndighetens agerande och ignorans mot rasism och övergrepp mot svenskar.”

Några anställda med särskilt många kopplingar var:

Ola Nilsson, projektledare

– Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack,

– Stiftelsen Expo,

– Miljöpartiet de gröna,
– Feministiskt initiativ,
– Refugees Welcome Sverige,
– RFSL,
– Queera Örnar,
– Recycle the Rainbow –
– RFSL Second Hand,
– Fight Racism Now Sweden,
– Malmö Pride,
– BlatteQueers i film,
– Låt Stå – Antirasism på Schemat,
– Sápmi Pride,
– Svenska HBTQ-Initiativ,
– Lås Upp – normutmanande metoder,
– Musiker Mot Rasism,
– Inte rasist, men,
– Slutpixlat,
– Refugees Welcome #Fryshuset,
– Aktion mot deportation,
– Genusfolket,
– Jämställ.nu

Karin Wiström, projektledare

– Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack,
– Stiftelsen Expo,
– PussyRiot,
– Teskedsorden,
– Judisk Krönika
– Judiska Teatern,
– RFSL Ungdom,
– Positiv antirasism,
– Women’s Rights News

Lisa Nilsson, presskontakt

– Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack,
– Lady Dahmer // postpatriarkal feministfitta,
– Refugees Welcome Stockholm,
– Sluta normalisera nazism och fascism

Mia Taikon

– Vi som börjar tröttna på alla inskränkta Sverigedemokrater,
– Stiftelsen Expo,
– Miljöpartiet de gröna,
– Feministiskt initiativ,
– Socialdemokraterna i Stockholm,
– Ingen rasist i Sveriges riksdag,
– Ingen rasistisk talman i Sveriges riksdag,
– Trolltyg i SD-skogen,
– Nätverket Mot Rasism,
– Ungdom Mot Rasism,
– Inte rasist men, 
– Antirasistisk vårdpersonal,
– Poliser mot rasism,
– Vi gillar olika

Ingrid Lomfors, överintendent

– JA TACK till synagogor i Sverige,
– Judiska Församlingen i Stockholm,
– Judiska Församlingen i Göteborg,
– Judiska Teatern

Ingrid Lomfors gjorde hösten 2015 ett framträdande inför den svenska ”eliten” – däribland kungaparet och olika ministrar – för att hjälpa dem att ”höja blicken” och för att ”ge ett historiskt perspektiv”.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”, fick åhörarna lära sig:

Avslutningsvis konstaterar Nya Dagbladet att det finns ett mönster, kopplat till etnicitet och engagemang:

”De personer med exempelvis judisk och romsk bakgrund är särskilt engagerade i sina egna etniska gruppers särintressen och föreningar.

Hatet eller avståndstagandet mot Sverigedemokraterna är dock ett återkommande tema bland de anställda. Ingen försvarar lika rättigheter för européer eller svenskar. Alla icke-vita grupper tillåts ha egna föreningar och särintressen, medan motsvarande rättigheter nekas för etniska svenskar… Måste den svenska ursprungsbefolkningen vänta tills att man liksom samerna fått minoritetsstatus i staten Sverige innan myndigheten bryr sig om övergrepp mot gruppen?”

Ingrid Lomfors har tidigare gjort sig bemärkt, både genom att skriva negativt om Folke Bernadotte och genom att deltaga i drev mot drottning Silvia. Kolla 7.30 in i filmen:

---

 

Apropå svenskfientlighet:

Om situation för svenska hemlösa har jag skrivit tidigare här på bloggen.

Nya Tider hade i höstas en artikel om hjälp till dessa utsatta svenskar:

”…har vår reporter talat med två kvinnor som engagerar sig för de hemlösa svenskarna i Stockholm. De sade att de ofta får höra hur rasistiska de är, eftersom de fokuserar på att ge svenskar hjälp. Ironiskt nog går det tydligen bra att fokusera på vilken folkgrupp som helst när det kommer till att hjälpa – bara det inte är svenskar. Då är det inte godhet längre, utan diskriminering.

Eftersom det politiska klimatet ser ut som det gör i dag, är våra reportage om Sveriges hemlösa extra viktiga. Det ska inte vara tabu att hjälpa våra egna. Någonting är skevt när våra svenska uteliggare får blankt nej av volontärer som delar ut mat och dryck till de migranter som kommit för att söka asyl. När vår reporter frågade varför man nekat svenskar, fick han som svar att ‘de klarar sig själva’. Det är en skrämmande syn, särskilt som den verkar vara vanligt förekommande hos den så kallade godhetsmaffian.”

Nu skriver Sanna Hill åter om detta i Nya Tider:

”I dagens Sverige värnar vi minoriteter. Vi har Afrosvenskarns riksförbund, vi har RFSL, Judiska Ungdomsförbundet i Sverige, Unga Muslimer – listan kan göras lång med diverse intressegrupper. När migrantvågen var som störst till Sverige hjälpte invandrare sina landsmän när de anlände till T-Centralen i Stockholm. Unga Muslimer vänder sig, ganska så givet, till unga muslimer i Sverige och på Afrosvenskarnas riksförbund är det inget konstigt att afrosvenskarna sätter, just det, afrosvenskarnas intressen i främsta rummet. Så varför blir det ett ramaskri när två kvinnor väljer att fokusera på svenska hemlösa?

Tidningen Aktuellt Fokus går till och med så långt att de säger att hela syftet med att arbeta för de svenska hemlösa är att spä på en etnisk konflikt. Man får det att låta som att utdelning av kappor och mat till svenskar kommer att bli det som triggar ett blodigt raskrig. Är detta vad medierna har att säga om Afrosvenskarnas riksförbund – att de spär på etniska konflikter i samhället när de hjälper de sina?”
 
”När volontärer med ursprung i Mellanöstern hjälper sina landsmän med mat och pappersarbete på Centralen ses detta som hedervärt och beundransvärt. Nya Tider kunde avslöja att svenska hemlösa inte fick äta av den mat som delades ut till flyktingar. I tidningen Dagen skrevs ett hyllningsreportage med rubriken ‘Kristna hjälper romer i Ungern’, och i SR poserade två glada ungdomar under rubriken ‘De reser till Rumänien för att hjälpa romer på plats’. Där var det okej att bara hjälpa en specifik grupp. Varför ses inte svenskars hjälp till svenska hemlösa på samma sätt? Varför är det något fult och skämmigt att hjälpa de sina?”

”Nej, all heder till de som vågar hjälpa de sina i tider då allt för många vänder bort blicken. Kvinnorna i Björns trädgård är många svenska hemlösas skyddsänglar och hjältar. Kapporna, mössorna, omtanken och maten räddar liv. Det är inte hat eller ondska, vad media är väljer att benämna det som.”

---

Mer

http://www.dn.se/nyheter/sverige/invandrare-krigar-mot-svenskar-med-ran/

http://motargument.se/2012/10/10/omvand-rasism/

http://www.dn.se/debatt/aven-rasism-mot-etniska-svenskar-maste-bekampas/

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Fragor-for-skriftliga-svar/Intensifierat-arbete-mot-svens_H2022606/?text=true

http://www.deogan.com/2015/08/16/fientlighet-foder-fientlighet-svenskar-tjejer-utsatta-for-rasism-av-trakasserier/

http://www.svd.se/fordom-aven-rasism-mot-etniska-svenskar

http://www.svd.se/aven-vita-drabbas-av-hat/i/senaste/om/ledare

https://janmilld.wordpress.com/2012/02/28/estelle-och-folke/

https://janmilld.wordpress.com/2015/11/19/avklippt/

Svenskarnas land

Här finns två bollar att hålla i luften samtidigt:

A. Etniska svenskar

Bland människor finns olika etniciteter, även bortsett från geografi och juridik.

Vi som har våra anfäder från Sverige, själva är uppväxta bland svenskar, talar svenska och bär på en viss kultur, övervägande har ett visst utseende osv – vi kan betraktas som svenskar i etnisk bemärkelse.

Vi är etniska svenskar.

Vi finns som ett folk – på samma sätt som det finns en mängd andra folk i världen.

B. Andra svenskar

Alla svenska medborgare och boende i Sverige är inte etniska svenskar. Många är födda utomlands, har sina rötter i andra länder och bär därmed på även en annan identitet än den svenska.

Så kommer det realistiskt sett att förbli för den som kommit till Sverige i vuxen ålder, men det behöver inte utgöra ett problem. Viktigt är dock att invandrares barn blir svenskar, att där sker en assimilering.

---

Det ligger ingenting nedvärderande i konstaterandet av det faktum att alla svenska medborgare inte är etniska svenskar. Eller annorlunda uttryckt: att etniska svenskar existerar.

Det viktiga är att ingen diskriminering ska förekomma, att både skyldigheter och rättigheter gäller  för såväl etniska svenskar som för andra svenskar.

Våra intressen sammanfaller. När Sverige nu har allvarliga problem, när vårt samhälle hotas av kollaps, då drabbar det alla svenskar.

Bland dem som gör sig bemärkta i den ekonomiskt-politiska debatten och reagerar mot galenskaperna återfinns också många begåvade invandrare.

Vi behövs nu alla i detta försvar, i denna kamp för överlevnad i Sverige!

---

---

Mer

Svensk kultur

Svensk heder

Hjälp hemlösa svenskar!

Söder gjorde fel

Småfolkets parti

Sverige är svenskarnas land!

 

Låtsaslandet

Temat för denna bloggtext blir hur det nu finns en genomgående dissonans i vårt samhälle mellan å ena sidan påbjudna föreställningar om verkligheten, å andra sidan hur det faktiskt förhåller sig. Den officiella politiska debatten sker i en fantasivärld!

Några exempel:

---

1. Flyktingar

Hur många gånger har statsminister Stefan Löfven i TV upprepat sitt mantra om att de migranter som kommer hit ”flyr för sina liv”? I själva verket har ju dessa utlänningar hunnit passera ett antal säkra länder innan de når Sverige.

Det handlar om migranter, inte flyktingar! De väljer både tidpunkt och mål för sin resa.  De föredrar då det land som ger dem mest av det som de efterfrågar.

Kollisionen mellan den löfvenska fantasibilden och verkligheten illustreras av hur välbeställda utlänningar med högt ställda förväntningar på standard och service gång på gång ger uttryck för sitt missnöje och sin besvikelse. Vad Sverige kan erbjuda dem är inte bra nog. De villkor som många svenskar lever under, med avstånd till mataffär och vårdcentral, blir för dem oacceptabelt.

Åtskilliga gånger har dessa ”flyktingar” i protest vägrat att gå av bussen, som nu i Lima i Dalarna.

---

2. Arbetsmoral

Är det så att alla människor har som högsta önskan att klara sin egen försörjning genom eget hederligt arbete? Får vi tro en löfvenminister som Ylva Johansson är det så. Men vilken saklig grund har hon för det antagandet?

Vad hon ger uttryck för är föreställningar som i hennes kretsar upplevs behagliga och därmed kan förläna henne själv en godhetsgloria.

I verkligheten finns det självfallet många människor som inte har något emot att leva arbetsfritt och bli försörjda av samhället.

Eller att få extremt höga ekonomiska ersättningar som på intet sätt motsvaras av deras egna arbetsinsatser…

Den svenska välfärdsstaten har förutsatt en bestämd kultur med en hög arbetsmoral hos svenskarna, men sådant kan ju förändras.

Patrik Engellau har skrivit bra om detta.

Det är inte självklart att människor från fjärran länder och andra kulturer har en traditionell svensk arbetsmoral.

Allraminst om i Sverige finns ett bidragssystem som ger dem bättre ekonomi genom stora familjer och många bidrag än genom lågavlönat förvärvsarbete.

---

3. Invandringkostnader

Invandringen sägs i propagandan vara diffust ”berikande”.  I DN och andra media har också återkommande hävdats att invandringen rent ekonomiskt är lönsam, varvid man i praktiken talat om andra typer av invandring, än den som nu faktiskt sker till Sverige.

Om det verkligen vore sant att invandringen är lönsam, då skulle det självfallet aldrig behövt mässas om att kommuner och andra EU-länder ”måste ta sitt ansvar”.  Om det skulle stämma, som man påstår, då skulle kommuner rimligen stå i kö för att få ta emot fler migranter.

---

4. ”Barn”

Det talas om ”ensamkommande flyktingbarn”, men hur vet man att det verkligen är fråga om barn?

Några ålderskontroller görs ju inte, men där ålderskontroller görs – i våra grannländer – har det visat sig att många är vuxna män.

Bilder vittnar också om skäggväxt och kroppsbyggnad som tyder på det. I deras boenden håller sig också de verkliga barnen och de vuxna ”barnen” var för sig.

Till just Sverige söker sig så många fler ”ensamkommande flyktingbarn” än till våra grannländer – just därför att man där inte lika lätt låter sig luras. Till ofattbara kostnader.

---

6. Ansvarsbefrielse

I Sverige pågår nu mycken förstörelse och brottslighet med koppling till invandringen, såtillvida att grupper av invandrare där är starkt överrepresenterade. Detta vill media och etablissemang dock inte erkänna, inte kännas vid.

Försvarslinjen utgörs av en dubbel förnekelse:

a) man förnekar fakta, vill dölja och sopa under mattan.

b) man förnekar ansvar, vill bortförklara och omyndigförklara förövarna: de är ”utsatta grupper” som inte rår för vad de gör. De saknar kontroll över sig själva.

På dem kan inga krav ställas.

---

 

6. Sjukfrånvaro

Både många korttidssjukskrivningar och längre perioder av sjukskrivning eller förtidspensionering kan naturligtvis vittna om verklig sjuklighet, men det kan också vittna om låg arbetsmoral.

När invandrare har högre sjukfrånvaro än etniska svenskar blir den påbjudna tolkningen att det rör sig om verklig sjuklighet. Den extremt höga andelen förtidspensionerade bland just greker och jugoslaver på 90-talet motsäger dock den tolkningen.

Se här, här och här.

---

7. Invandringsmängd

Omfattningen på migrationen till Sverige har konsekvent bagatelliserats. I mitten av 90-talet var den återkommande klyschan att det ”kommer bara en rännil”, eftersom det var mindre än rekordsiffrorna 1993-94.

Idag argumenteras att det kommer så många fler flyktingar till grannländer till Syrien än till Sverige, när den enda rimliga jämförelsen måste vara andra länder i Norden och Västeuropa.

---

8. Alla lika

PK-mantrat över alla andra är nog ”alla människors lika värde”.

Detta har man i praktiken glidit iväg och tagits ett steg längre, till att alla människor är likadana och helt utbytbara.

Dvs att ett visst antal etniska svenskar kan ersättas med ett lika stort antal t ex araber eller afrikaner.

Sanningen är ju att Sverige blivit vad det är genom insatser från svenskar.

Försvinner vi svenskar finns alltjämt en landyta här, men det är inte längre Sverige.

---

9. Rasism

Här blir det galet i alla ändar:

a) Man klassar det som ”rasism” när det inte är det – t ex kritik av en galen invandringspolitik eller kritik av dåliga attityder från enskilda invandrare.

b) Man är själva verkligt rasistiska, när man försöker skuldbelägga oss vita pga vår hudfärg.

---

10. Fördomar

Tidigare klassades vi invandringskritiker som dumma och fördomsfulla. Efter att Jimmie Åkesson knockat Mona Sahlin i en TV4-debatt 2007 bytte man fot från kulturmarxisternas sida.

Därefter ansågs istället att SD och andra invandringskritiker kom med för mycket siffror och fakta. Nu skulle ”debatten tas” genom att istället lyfta fram sin egen moraliska överlägsenhet.

---

11. Tolerans

De politiskt korrekta gör anspråk på att representera ”tolerans”.

I sin praktik står de ju för raka motsatsen. Mot meningsmotståndare är de utpräglat intoleranta – de ser oss som sämre människor, vilka inte behöver bemötas normalt och inte ska få möjlighet till yttrandefrihet.

---

12. Ansvar?

De gör också anspråk på att förespråka ett ansvarstagande.

I verkligheten struntar de i svenska folkets mest grundläggande intressen.

De tar inget ansvar för Sverige och svenska folkets framtid.

---

13. Godhet?

Vidare tror de sig företräda en godhet.

Vare sig de där är uppriktiga eller från början till slut är raktigenom falska och hycklande – vad blir resultatet?

Deras politik leder inte till någonting gott!

Det leder tvärtom till katastrof för de flesta som bor i Sverige!

---

14. ”Vi och dom”

De politiskt korrekta säger sig inte skilja på ”vi och dom”.

I själva verket skiljer de mycket noga på människor med ”rätt” åsikter och människor med ”fel” åsikter.

De senare tilldelas inte samma människovärde och rättigheter.

De skiljer också på svenskar och utlänningar: brott bedöms efter vem som är offer och vem som är förövare!

Som jämförelsen Västerås-Trollhättan manifesterade.

---

 

PS

Till detta kan fogas ytterligare en punkt:

”Grupp mot grupp”

Innebörden av att inte vilja ställa grupp mot grupp är att inte vilja ställa utgift mot utgift.

Dvs man förnekar grundläggande ekonomiska realiteter. I verkligheten måste budgetar gå ihop,  är resurserna begränsade. Så i praktiken ställer även kulturmarxisterna grupp mot grupp – vare sig de vill det eller inte.

De gör det dessutom på ett djup orättfärdigt sätt, där etniska svenskar gång på gång kommer i andra hand. Vi behandlas som en andra klassens medborgare i vårt eget land. ”Alla människors lika värde” – men det är mer synd om vissa grupper än om andra grupper. Mest synd är det om ”flyktingar”,  och en svensk kan aldrig kvalificera sig som sådan.

Alltså ska utlänningar ges företräde i Sverige. Vilket nu återkommande sker.

---

 

Mer

AFFES
Folk ska gråta framför teven

ALEXANDERSSON
Flyktingkrisen exponerar den svenska kärnrötan

ALFSSON
PK-fascism

ALTSTADT
Så blir vänstern SD:s vallokomotiv

ANTROPCENE
Klimatmötet COP21 handlar inte om klimatet

ARNSTBERG
De postmoderna samhällsbyggarna

ARPI
Alla är vi rasister

ASYLKAOS
Skadegörelsen på Henrik Vinges (SD) lägenhet…

BLUESHIFT
Informationskriget

CAESAR
Belägrat land

ENGELLAU
Motsatta mentaliteter

HAROLD
Medborgar-STASI mot SD?

KRABBE
Svenska regeringens vapen mot sina egna medborgare, del 1.

LEDARSIDORNA
Det brinner i knutarna!

LJUNGBECK
Dom är inte som vi

MOTPOL
Ett Sverige i konstant undantagstillstånd

NORDSPOTTNING
Nonsensfrågor och nonsenssvar

PROJEKT MORPHEUS
Mission Impossible

SJÖGREN
Ett enat folk kan aldrig besegras

SOCKERBITAR
Bränder, Sahlin och SD

STYRMAN
Journalister ber inte om ursäkt

SUK
Vi är folket!

SUNDH
Mental och medial låsning

TOKLANDET
Kraftigt ökade utgifter för ensamkommande barn

TULLBERG
Blir Sverige en failed state?

VARJAGER
Långa köer till folktandvården

WAGER
Då har väl också vår del av avtalet…

---