• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Etniska rensningar

er

Historien är ju full av exempel på etniska rensningar.  Särskilt frekvent blev begreppet  använt i samband med krigen i f.d. Jugoslavien på 90-talet. Det fick samtidigt en starkt negativ laddning, varpå man inte kunde motstå frestelsen att använda begreppet också mot invandringskritiker i Sverige.

Exempel på etniska rensningar före 1990-talet och Balkan:

Karthago 146 f.Kr, efter det tredje puniska kriget.

• Ett senare datum av större tvångsvisa folkomflyttningar, i kombination med massiva övergrepp, inträffade vid delningen av Indien efter det brittiska uttåget 1947.

• Motsvarande gäller fördrivningen av den tyska befolkningen från områden öster om Oder-Neisse-linjen 1944-45.

• Ytterligare ett exempel är Cypern på 1960-talet.

Så här definieras begreppet i Metapedia

”Etnisk rensning är att med tvingande metoder förflytta en etnisk grupp eller delar av en etnisk grupp från ett geografiskt område till förmån för en annan. 

Försök till definition på engelska lyder: ’The planned deliberate removal from a specific territory, persons of a particular ethnic group, by force or intimidation, in order to render that area ethnically homogenous’ samt ’The systematic elimination of an ethnic group or groups from a region or society, as by deportation, forced emigration, or genocide.’ 

En etnisk rensning kan innebära tvångsförflyttning av en eller flera etniska grupper ifrån ett område eller försök till folkmord på en etnisk grupp i ett område. Etnisk rensning är ett krigsbrott och brott Folkmordskonventionens andra artikel.”

Just i dessa dagar pågår två påtagliga etniska rensningar.

pal

1. Gazaremsan

Sedan upptäckten av stora fyndigheter naturgas och olja i regionen, inte minst utanför kusten, blir det än angelägnare för Israel att få ett fast grepp över Gaza.

Den palestinska befolkningen i Gaza kan då utgöra ett hinder. En metod kan således bli fördrivning, en annan kuvande av varje ansats till egen palestinsk organisering.  Vad som nu pågår är nog en kombination av dessa två metoder.

ukr

2. Östra Ukraina

Regionerna Donetsk och Lugansk i Östra Ukraina  bebos mest av ryssar, och de har i folkomröstningar klart uttalat sin önskan om oberoende från Kiev.

Mot bakgrund av först kuppen i Kiev i februari, sedan ett presidentval med möjligheter för bara en sida att kampanja och dessutom lågt valdeltagande, så har separatisterna i Donetsk en bättre demokratisk förankring än den nye presidenten i Kiev, Petro Poroshenko.

Däremot är denne väsentligt bättre beväpnad, uppbackad med allt vad USA och NATO kan mobilisera på hans sida!

• Som bekant talade vår utrikesminister Carl Bildt i riksdagen om att den tidigare presidenten, Viktor Janukovitj, haft ”blod på sina händer”, då hans kravallpolis slogs mot våldsamma och beväpnade kuppmakare.

• Grunden för NATO:s halvårslånga bombande av Libyen 2011 var också en föregivet humanitär omsorg:  Al-Gathafi ”dödade sitt eget folk”.

Vad ska man då kalla det som pågår och nu pågått i två månader i östra Ukraina?

Bomber och granater regnar över bostadsområden, med många civila dödsoffer varje dag! All infrastruktur slås sönder, områdena blir obeboeliga.

Resultatet har blivit en omfattande flyktingvåg in över ryska gränsen.  Är inte det just syftet med det massiva våldet, att tömma östra Ukraina på ryssar?

Etnisk rensning, med andra ord.

cypern

Vad som här slår mig är en parallell. Cypern och inbördeskriget där mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Precis som Turkiet då var ”skurken” tilldelas idag Ryssland den rollen av våra massmedia.

Skillnaden är samtidigt uppenbar. Turkiet invaderade till slut 1974, och fick slut på trakasserierna och massakrerna på turkcyprioter.

Ryssland har hittills inte gjort något motsvarande i östra Ukraina.

 

fartyget

3. Sverige

I viss mån kan anföras ett tredje exempel på idag pågående etnisk rensning, utöver Gaza och östra Ukraina. Det är Sverige.

Metoderna är inte detsamma, här används inte bomber och granater, stridsflyg och tanks. Inte heller går det lika snabbt.

Likväl är det en process av samma karaktär: vi svenskar utsätts för dålig behandling och trängs undan.

Resultat:

• alltfler svenskar emigrerar

• många flyr storstaden för landsbygden

• andra byter bara bostadsområde inom en region, men ändå bort från ”mångfalden”.

sopor

Drivkraften bakom detta är till stor del push-faktorer, precis som för verkliga flyktingar från andra länder:

– vantrivsel av att inte längre kunna känna sig hemma på sin egen hemort

– fysisk otrygghet och sämre miljö

– svårigheter kring arbete och bostad,  skola och sjukvård.

anej-2

 

PS

Som en extra knorr kan konstateras att ”de toleranta” själva med större eftertryck än andra svenskar väljer bort ”mångfalden”.

Läs mer

Aldrig glömma?

Förintelser

Kåkstad Södermalm

Medietystnad

FN-svensk på Cypern

kartbasker

1964 sändes FN-trupper till Cypern, efter att strider brutit ut mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Även Sverige deltog i FN-insatsen. Storleken på den svenska bataljonen var till en början 700 man, men kom att utökas till 955.

För att kunna fungera måste FN-trupperna rimligen vinna båda parters förtroende, vilket förutsätter integritet, att de uppträder opartiskt.

När jag först fick höra talas om de två FN-svenskarna som i sin KP-bil transporterat vapen för att leverera till ena parten, turkcyprioterna, framstod saken genast som glasklar: helt orimligt! Vilken sanslös galenskap!

Iofs hade jag aldrig bilden att vapentransporten skulle ha skett för egen ekonomisk vinning. Det rörde sig om idealism, närmare bestämt omsorg om turkcyprioterna, som var i militärt underläge.

Inte desto mindre uppfattade jag det hela som totalt omdömeslöst: FN kan inte ta ställning för ena parten i en konflikt, då blir FN krigförande part!

wl1

Nu har en av de två svenskar som genomförde (den misslyckade) vapentransporten – Willy Lindh – skrivit en bok om händelserna.

Redan bokens titel, ”FOLKMORD under FN:s beskydd”, gav något att begrunda. Än mer gav innehållet en tankeställare. Willy Lindh är påläst och argumenterar kraftfullt för sin sak!

I korthet driver Lindh tesen att FN på Cypern i själva verket – genom sin passivitet – redan tog ställning för ena parten i konflikten: den aggressivare och militärt starkare.

Särskilt två moment måste vägas in då man bedömer den situation han verkade i på Cypern 1964:

1. De faktiska förutsättningarna för FN-arbetet, ”på fältet” 

2. Enosis och Makarios

 cypern1

1. FN på fältet

En given förutsättning för FN-arbetet var att FN fullt ut skulle respekteras av båda parter. Dvs FN-fordon måste kunna upprätta vägspärrar och kontrollera rörelser från båda parter. Givetvis även kunna röra sig självt helt fritt och eskortera civila.

Av boken framgår en fullständigt absurd situation: det var ena parten – grekcyprioterna – som upprättade vägspärrar, och de försvårade för FN-trupperna att röra sig fritt!

FN var maktlöst, kunde (eller ville) inget göra åt att grekcypriotriska militära enheter trakasserade turkcyprioter. Inte heller satte man något emot en grekcypriotisk militär uppladdning.

Lindh:

”Minst 10 000 soldater från Grekland skeppas in – grekiska NATO-trupper som ska sättas in i inbördeskriget på grekcyprioternas sida… Varför gjorde inte FN något?”

”Det enda de vill ha utifrån är ett skydd mot en hotande turkisk invasion, medan de avslutar sitt hantverk.”

”Vi hade order om att förhindra plundring, men fick inte ingripa!”

”FN:s auktoritet, i det fall det någonsin funnits någon, räckte ju inte ens till att upprätthålla framkomligheten på vägarna mellan våra egna posteringar!”

”Hänvisning till FN:s bestämmelser om oinskränkt inspektionsrätt hade ingen som helst verkan. ”

”Grek-cyprioterna hade inte nöjt sig med att bara låta anfallstruppen rycka fram rakt över posteringen, utan även grupperat både kulsprutor och pansarbil där.

Detta trots att FN-flaggan fortfarande vajade på sin stång och posteringspersonalen var kvar i sina värn…

En mera utstuderad nonchalans mot FN och FN:s roll får man leta efter. Nu, om någonsin, framgick det att det bara fanns två utvägar öppna för FN på Cypern – antingen att ge FN-styrkorna medel att med våld hävda sin ställning eller att omedelbart lämna ön.

Tyvärr blev det varken det ena eller det andra.”

FN hade, inför ankomsten till Cypern, deklarerat ”att alla fientligheter skulle förhindras och att minoritetens liv och egendom skulle garanteras”. Lindh konstaterar: ”men när grek-cyprioterna satte in ett kraftfullt anfall rymde FN fältet och lugnet kunde återställas först efter att Turkiet ingripit med vapenmakt.”

Vid ett tillfälle var det alltså bara ingripande av turkiskt bombflyg som satte stopp för en grekcypriotisk offensiv och – åtminstone temporärt – kunde rädda några utsatta turkcypriotiska byar.

EOKA

2. Enosis

Bland grekcyprioterna – som utgjorde 80% av befolkningen på Cypern hade på 50-talet växt fram en rörelse för ”Enosis”– förening med Grekland.

Wikipedia:

”In 1955,  the resistance movement EOKA was formed in Cyprus in order to end British rule and annex the island to Greece. It was gradually recognized, however, that enosis was unfeasible due to the presence of the Turkish community and its increasing assertiveness. Instead, the creation of an independent state with elaborate power-sharing arrangements among the two communities was agreed upon in 1960, and the fragile Republic of Cyprus was born.

The idea of enosis was not immediately abandoned, though. During the campaign for the 1968 presidential elections, Makarios III said that enosis was ’desirable’ whereas independence was ’possible’.”

Problemet för grekerna var inte bara närvaron av den turkiska minoriteten på ön, utan också Turkiet, och dess militärmakt bara några mil från Cypern.

Bakom talet om ”självständighet” låg dock samma strävan som ”Enosis” – dvs överkörning av den turkcypriotiska minoriteten. Något som idag utan omsvep skulle betecknas som etnisk rensning.

1963 ändrades konstitutionen, så att inga garantier längre fanns för minoriteten av turkcyprioter, som likvärdig folkgrupp.

makarios

President Makarios, i sin biskopsutstyrsel och med sin tvetalan, kom att inkarnera själva begreppet hyckleri och falskspel inom politiken. En ärkebiskop med blod på sina händer!

I den topphemliga Akritasplanen drogs riktlinjerna upp för att tränga undan turkcyprioterna alltmedan man framstod som återhållsamma: ”Every effort must be made to show ourselves as moderates.”

Denna ”återhållsamhet” hindrade dock inte:

• en stor massaker i december 1963, med flera hundra mördade i Nicosias turkcypriotiska kvarter,

• återkommande beskjutning av turkcypriotiska byar och

• konstanta trakasserier av turkcypriotiska varutransporter.

Willy Lindhs beskrivning av en transportkontroll är talande:

”Det började med att de tre männen i lastbilen kommenderas ut på vägen av poliserna där de kroppsvisiteras . De får visa sina papper och tvingas sedan upp på lastbilens flak. Där beordras de att kasta ner den noggrant  stuvade lasten på vägen.

Tiotals korgar fyllda med tomater, fikon och lök töms utan vidare ur för att man ska kunna kontrollera att inget förbjudet material, det vill säga vapen, sjukvårdsmaterial eller liknande har gömts i lasten.

Sedan detta skett kommer turen till de hundratals melonerna där en del skärs mitt itu för ytterligare kontroll.

När sedan bilflaket är tomt gör man en noggrann undersökning av hela bilen innan lastningen kan påbörjas. 

Efter någon timme har man äntligen fått upp de användbara delarna, som minskat betydligt, av frukt och grönsaker, instuvade igen och färden kan fortsätta.

Kvar på vägen ligger det stora högar av krossade och söndertrampade tomater och spräckta meloner. 

Jag tittar på klockan och ser att vi har stått här i nästan fem timmar.

När vi efter tio minuters färd når marknadsplatsen i Lefke är dagen långt framskriden och större delen av uppköparna har redan gett sig i väg.

Grek-cyprioterna har ännu en gång, inför FN:s ögon, genomfört en fas i sitt kalla krig mot turk-cyprioterna. De lyckades med att förstöra en hel del av deras livsviktiga varor, men även med att fördröja transporten så länge att det var svårt att hitta köpare.”

Vid tillfällen då turkcypriotiska byar erövrats var de efter en grekcypriotisk reträtt fullständigt plundrade och ödelagda.

Spontant kan man kanske, ur svensk horisont, vara benägen att vid en konflikt anamma en kålsuparteori: det är två stridande parter och ”inte ens fel att två träter”, osv. Det stämde dock illa med verkligheten på Cypern: där var det grekcyprioterna helt överlägset beväpnade, det var också de som hela tiden tryckte och provocerade, trakasserade och angrep:

”Turkcyprioterna hade 1963 cirka 35% av markytan på hela ön och bara något år senare hade de trängts ihop på mindre än 3% av hela Cypern.”

Primitiva fördomar från svensk och europeisk sida, mot turkar och muslimer, kan också ha spelat roll för att Makariosregimen kom undan med sina övergrepp.

”Många tidningar, särskilt de svenska, var utpräglat pro grekiska och som en följd av det naturligtvis antiturkiska.

Detta bottnade antagligen i en okritisk och naiv syn på en rad historiska händelser i antiken samt på vanliga vulgära ras- och religionsfördomar.”

Vad gäller Willy Lindhs vapentransport fanns en bakgrund i att försöka rädda en turkcypriotisk ort i utsatt läge:

”Staden ligger några kilometer från havet och alla tillfartsvägar var under grek-cypriotisk kontroll.

Att ett starkt försvar dämpar stridslusten hos en eventuell angripare är väl känt…”

boken

Willy Lindhs bok väcker onekligen frågor om FN:s roll.

Vår syn här i Sverige, på Förenta Nationerna, har nog präglats alltför mycket av naivitet och önsketänkande. Jag kan rekommendera denna bok till läsning!

”FOLKMORD under FN:s beskydd”, kostar 188 kr på Bokus.

Se även förlagets webbsida:  http://www.edere.info

Läs mer

FN-trupper

Cypernhistoria

Verklighetens FN

Enosis och taksim

 Norra Cypern-Magasinet

jmkFör övrigt anser jag att Karthago…

 

Namninsamla för ny EU-omröstning!

MEETING DE JEAN-MARIE LE PEN, PALAIS DES SPORTS DE PARIS
Tack till Tobbes medieblogg för textningen till denna viktiga film med Marine Le Pen, partiledare för franska Front National:

Le Pens budskap är alltså att Frankrike bör lämna EU, att vi alla bör arbeta för att våra respektive länder ska begära utträde ur EU, att Europeiska Unionen är ett projekt som nu måste avvecklas.

Det EU som Sverige beslöt att ansluta sig till 1994 var ju något annat än den överstatliga monsterbyråkrati som Bryssel idag utgör. En utveckling som smugits på oss.  I tre länder fick folken chansen att rösta om det nya fördraget – Frankrike, Nederländerna och Irland – i samtliga fall blev resultatet NEJ!

Den svenska grundlagen ändrades på ett sätt som helt stred mot tanken hur grundlagsändringar ska ske. Tanken med två riksdagsbeslut och mellanliggande val är ju att frågan ska debatteras däremellan. Den förhöjda EU-anslutningen var dock ingen valfråga i valrörelsen 2010. Vid riksdagsbeslutet hösten samma år var SD det enda parti som motsatte sig denna anslutning.

lissabon

Marine Le Pens tal manifesterar hur folken i olika länder i Europa inte har skilda intressen.  Skilda intressen finns förvisso, men de går mellan å ena sidan folken, å andra sidan profitörerna, svindlarna och utsugarna!

En bloggkommentar till namninsamlingen för folkomröstning om invandringen gick ut på att det är mer angeläget med en namninsamling för folkomröstning om svenskt EU-utträde.

Jag håller delvis med:

båda dessa namninsamlingar med opinionskampanjer och motståndsorganisering behövs, men däremellan ligger inte nödvändigtvis en motsättning.

SVERIGE UT UR EU!

VIVE LA FRANCE!

mlpfn

Läs mer

De vill oss inte väl

EU – ett fredsprojekt?

Folkomrösta om EU!

Grekland

Befria Grekland!

Inte bara Grekland

Island 2006-11

Filmer:

Island

Med folkligt mandat?

Fler EU-filmer

Prostitution – slaveri


Jag fortsätter att läsa i  Annica Dahlströms högintressanta bok ”Könet sitter i hjärnan”. Hon kommer där in även på ämnet sexköp, prostitution och trafficking – denna moderna form av slaveri.

Får jag vitsa till saken, så kan jag se både Claes Borgström och många andra pk-iter som prostituerade. De har kunna göra karriär och få goda inkomster på att sälja sina hjärnor och intellekt.

Två moment finns här,  tycker jag,  att hålla isär:

1. Skadar man andra människor (eller sig själv) genom det arbete som man utför mot ekonomisk ersättning?

2. Gör man det frivilligt, eller har man tvingats till det?


Den svenska hållningen till sexualitet och sexköp är fascinerande – en märklig blandning av å ena sidan hållningslöshet och gränslöshet, å andra sidan prydhet och victorianism.

Se här, här och här.

Ur Dahlströms bok:

”Ron Kulick, .. förundrar sig över svenskarnas inställning till sexualiteten. Här fördöms inte sex mellan ogifta, och tonårssex anses vara bra. Myndigheter och politiker säger att sex är bra. Men, och här kommer den typiska medelsvenssonska pekpinnen (enligt Kulick), det måste handla om den godkända, goda sexualiteten, alltså om socialt godkända och ömsesidigt tillfredsställande förhållanden. Att ha sex utan att ha ett förhållande anses inte bra.”

”Dogmen lyder: Män i Sverige skall ha samma sexuella behov som svenska kvinnor, för det FÅR INTE FINNAS skillnader mellan kvinnor och män! Och kvinnorna skall ha samma rättigheter till sex som männen.

Ja, det låter bra, men det finns en klar anatomisk/fysiologisk skillnad här: Kvinnan kan ha sex i princip när som helst, men för mannan krävs det en eggande stimulans för att han skall få erektion.”

”Det verkar faktiskt fortfarande, trots feministiska och politiska ansträngningar, finnas många män som har behov av kvinnor som ställer upp med sex utan genkrav, kvinnor som kanske kräver betalning i pengar i stället.”


Finns det en särskild sexköpslag annat än i Sverige, en lag som gör sexköp olagligt?

I höstas var jag ju på norra Cypern, TRNC, på besök hos författarinnan och debattören Lena Holfve.

På sin blogg skriver hon om hur det är inrättat i TRNC. Där finns bordeller lika självklart som andra inrättningar:

”Om du reser hit ska du tänka på att nattklubb = bordell och diskotek = dansställe. Här ger man sig inte på att lagstifta i folks trosor och kalsonger, utan det står dig fritt att arbeta som sexarbetare. Gör du det här sker det förmodligen på en av nattklubbarna. Det är inte ens skamligt och ett resultat är kanske att de helt saknar våldtäkter?

Hos oss räcker det med att en heltossig tidning släpper ett rykte – mitt i valrörelsen – om att Littorin ska ha köpt sex så är det godnatt med honom.

Det är en av de saker jag inte kan berätta här. De skulle inte ens förstå att vi lagstiftar om privatsaker, och än mindre fatta att en minister kände sig tvingad att avgå för att han kände, vad jag förstår, att han inte skulle klara av drevet. Hyenaklubben.”

Dahlström:

”Sex mot betalning – varför omoral om båda vill? Vem har rätt att döma?

”Har talar vi istället om myndiga vuxna människor, som kommer överens om att kunden betalar för en definierad tjänst, som säljaren är villig att ge mot den begärda betalningen. Det finns kvinnor som anser att detta också är ett hedervärt människovårdande yrke, som kräver både människokännedom, empati och förmåga att lyssna. Säkerhetsaspekten för kvinnorna måste givetvis tillgodoses, så att de inte skall utsättas för våldshandlingar eller något de inte vill gå med på att göra.”

”Vi är ganska ensamma i Europa om vår ‘neoviktorianska’ syn på sexualitet.

För att vi skall få ett jämställt samhälle krävs att man ser verkligheten som den är, nämligen att män och kvinnor har lika värde, men att de är principiellt olika till sin natur.

Viktigt är att vi vet att det inom gruppen kvinnor eller gruppen män finns stora individuella skillnader. Det krig som nu pågår mot männen, för att de oftast inte beter sig och tänker som kvinnor, är sorgligt. Framför allt låter det sig svårligen förenas med ett jämställt, demokratiskt och fritt samhälle.”


Här känner jag att mina grundvärderingar stämmer med Annica Dahlströms och Lena Holfves: överenskommelser mellan vuxna människor, som inte kan skada andra människor, är av privat natur. Där ska staten inte lägga sig i.

Holfve:

”Har vår syn hjälpt? Vi ligger tvåa i världen avseende antalet våldtäkter, och vi är enda landet som har sexköpslagen. Den är konstig för det är förbjudet att köpa men inte sälja, och det får jag inte ens ihop i huvudet.””Jag hade resonerat annorlunda om det hade varit bordeller här och våldtäkter, och inga bordeller i Sverige och heller inga våldtäkter. Nu är det precis tvärtom. Vi släppte dessutom porren fri på 70-talet för att få ner antalet sexbrott vilket lyckades med bravur.”

Skulle antalet våldtäkter ses som ett mått på den förda politikens framgång, kan konstateras av den svenska politiken har misslyckats kapitalt. Vårt land är världsledande beträffande våldtäkter!

Mer Holfve här.


DETTA GÄLLER INTE ”TRAFFICKING”, denna moderna och bottenlöst vidriga form av slaveri. Denna handels- och affärsverksamhet med andra människor – mot deras egen vilja. Till deras gränslösa både lidande och skada.

Dahlström:

”Slaveriet ser vi ju på med avsky, men ändå tenderar vi att blunda för detta traffickingproblem, som är just slaveri…

Förbud och kriminalisering hjälper föga, det borde vi ha lärt oss av historien. Starka behov och drifter råder ju inga lagar i världen på. Behovet och driften kommer från hjärnan. Vi kan inte ändra på folks hjärnor mer än marginellt….

Man kan undra om det bara är ett olyckligt sammanträffande att denna handel med hitlurade unga flickor blev mer vanlig ungefär samtidigt som sexhandeln började kriminaliseras i Sverige?”

”Nu ligger hela denna oerhört lukrativa marknad under kriminella ligor, som i stället hämtar oskyldiga unga flickor från områden, såsom Baltikum och Ryssland, och tvingar dem till sexslaveri. Är det så illa, att den lag som förbjuder köp av sex och som samhället menat som en positiv åtgärd för att skydda kvinnor från att bli utnyttjade, i stället har resulterat i just detta förfärliga trafficking-problem?”

Den reflexionen blir ju näraliggande: finns här en parallell med förbudstidens USA? Kan det vara så att på samma sätt som spritförbud där gav näring åt framväxten av ett gangstervälde, så kan något motsvarande nu konstateras i Sverige?

Politik må bedömas inte bara utifrån sina goda – eller föregivet goda – intentioner. Den måste också bedömas efter sina praktiska resultat.

Har vi här åstadkommit en ”häxbrygd”, av

•  å ena sidan extra ekonomiska incitament för människohandel, en lukrativ marknad för kriminalitet

• å andra sidan en polismakt som är ineffektiv och överlastad med allehanda annan brottslighet att försöka ta sig an?

Skrota sexköpslagen och koncentrera resurser på bekämpning av verkligt allvarlig brottslighet, som trafficking!

Läs mer här:

http://www.noticeme.se/trafficking.php

http://www.humantraffickingstatistics.ne

http://www.attila.tecknare.se/vad-ar-prostitution

http://www.rosealliance.se/?page_id=2

FN-trupper

En och annan nationalist har ju Karl XII och andra krigarkungar som idoler. För mig ligger det närmare tillhands att se Jonas Waern – svensk FN-officer i Kongo och på Cypern på 1960-talet – som en förebild.

Jonas Waerns bok ”CYPERN – svenskarnas inledande FN-aktion 1964” åskådliggör de uppgifter som de svenska FN-trupperna ställdes inför, och hur man löste dem.

Utan att behöva vara militärexpert är det lätt att inse vissa grundprinciper för ett fredsbevarande arbete av den typ det här handlade om. Det gällde att

•  å ena sidan att vara opartisk, vinna båda sidors förtroende och undvika allt onödigt våld

•  å andra sidan besitta militära resurser, kunnande och beredskap att tveklöst använda dessa i skarpt läge.

Den svenska FN-bataljonen på västra Cypern ger intryck av att ha just den grundläggande hållning och den kompetens som situationen krävde. Lågmälda och utan åthävor, men målmedvetna, modiga och effektiva. (Raka motsatsen till de teaterfigurer vi nyligen sett på TV-bilder från Libyen!)

Om jag som svensk har rätt att känna stolthet över andra svenskars prestationer, då känner jag det för dessa FN-svenskar.

Bataljonen tilldelades det allra besvärligaste området, på västra Cypern. Där var mycket bergigt, vilket gjorde det svårt att hålla isär parterna och skapa en fungerande bevakning.  Svårt att upprätthålla kommunikationen mellan de olika posteringarna.

Kusten i norr var särskilt svår – ”the dirty end of the stick”, som en engelsman uttryckte saken. Den vapensmuggling som förekom till turkcyprioterna kom den vägen, men de turkcypriotiska byarna var omgivna av grekcypriotiska.

 

Waern:

…kontakten med befolkningen i bergen blev den stora upplevelsen. Båda parters vanliga, fattiga människor och deras rädsla och genuina hjälpbehov kramade nästan hjärtat ur kroppen på mig. .. De rörde sig som grå skuggvarelser i sina byar, och de såg FN-baskern på mitt huvud som ett hopp om hjälp. De drog mig i uniformen till de platser där de om nätterna låg i grunda gropar utanför sina hus, därför att ‘de andra’ brukade skjuta mot husen uppifrån bergen…..

De berättade också hur de förr kunde sitta och dricka kaffe utanför bykaféet på kvällarna och skratta och sjunga. Nu rörde de sig rädda intill husväggarna utan att ens våga prata.”

Utmaningarna för FN-svenskarna bestod inte bara i faror och svårigheter på fältet, utan också i bristande ledning, stöd och uppbackning från högre instanser inom FN.

En ”strid” tvingades man ta redan före ankomsten till Cypern, om att bli utrustade med samma typ av KP-bilar (KP = Karosseri-Pansar), som man tidigare använt i Kongo, med framgång.

När den indiske FN-generalen Guyani  fällde uttalanden om att FN-trupperna ”hatar att skjuta”  var det att underminera deras ställning. Just för att undgå att bli beskjutna och behöva skjuta tillbaka var det viktigt att alla sidor tilltrodde FN-soldaterna både förmåga och vilja att försvara sig med kraft om de blev angripna.

 

Waern:

”…den milt vänlige FN-idealisten Guyani…nämnde att han ‘hates shooting’. Alla hatade vi ju skjutning i FN-sammanhang. Men eftersom han inte underströk att vi skulle försvara oss kraftfullt om vi besköts eller om vi eller de som sökt vårt beskydd anfölls, föreföll det av hans yttrande som om vi alltid skulle vara passiva. Detta skapade missförstånd och brist på respekt för FN-förbandens befogenheter, vilket visade sig när FN-britterna tillfångatogs i Kato Pyrkos.”

Efter att aktionen kommit igång och den svenska FN-bataljonen ville få mer klarhet om sina befogenheter gav denne Guyani till sist klartecken för de förslag som Waern presenterat, men detta avsåg då bara de svenska FN-trupperna. Det var inte fråga om att FN-trupper på olika delar Cypern skulle ha ett samordnat agerande.

Waern:

”Detta innebar att de olika nationskontingenterna kunde ha olika riktlinjer och moral, så att insatserna kunde skeva dememellan. Därav kunde följa osäkerhet i agerandet,..”

En genomgående utmaning var att hålla vägarna öppna, så att trupperna hade rörelsefrihet. KP-bilarna kom väl till pass de gånger det var nödvändigt att sätta hårt mot hårt och forcera vägspärrar.

 Gång på gång träffades lokala överenskommelser med båda parter, som uppriktigt verkade önska hålla fast vid dessa. Men som sedan fick ”bakläxa” från ”högre ort”.

Waern:

”Jag hade en känsla av att 99 förhandlingar av 100 gick i stöpet. Detta berodde främst på den hårda politiska dirigering som skedde från Nicosia till de båda parternas städer och byar ute på fältet.”

Andra gånger var utmaningen mer av mental karaktär. Jonas Waern om ett möte i en grekisk FN-förenings regi:

”I mitt tal tackade jag naturligtvis föreningen för deras vänlighet att bjuda in oss på ett så angenämt kalas.  Vi på vår sida skulle göra allt för att försöka bidra till fred på Cypern mellan de två så olyckligt stridande parterna.  Vi i FN måste beakta båda sidors säkerhet och skydd, och den bästa hjälp vi kunde få vore om FN-föreningen här ville hjälpa oss med detta. Bäst vore om vi kunde försöka glömma gamla oförrätter och sträcka ut handen till motparten. En isande tystnad blev följden. Jag kände hur blomsterkransen vissnade runt min hals.”

Till den verklighet som FN-trupperna verkade i hörde också mycket av lögner och falskhet.  Vid ett tillfälle hade man gripit en grekcypriot som skjutit några äldre turkcyprioter arbetande på sin åker.  Waern hade en träff med Makarios och visade honom en bild på de gripne, men denne förnekade att han kände mannen.  Vid ett senare tillfälle fanns både denne mördare och Makarios närvarande, och det framgick att de var väl bekanta med varandra.

En ”historia för sig” var ankomsten av svenska civilpoliser till Cypern.  Waern är inte nådig i sin beskrivning.  Genomgående uppträdde de som bortskämda tonåringar, eller turister.  Vid ankomsten klängde de runt Makarios för att på nära håll kunna fotografera honom och hamna på samma bild. De skulle absolut bo på hotell, inte i tält (vilket Waern och hans soldater gjorde). Efter klockan 17.00 varje dag var deras arbetstid slut, oavsett hur det såg ut på fältet.

Dessa svenskar väckte närmast förundran och löje, omtalades som ”hotellpoliser”.

Det kan mao vara skillnad på svenskar och svenskar.

x

Den svenska FN-insatsen på Cypern höll uppenbarligen en hög klass, något som på intet sätt varit någon självklarhet beträffande senare FN-insatser. I vare sig Srebrenica eller Rwanda utgjorde ju FN-närvaron något hinder för massmorden där.

Svenska soldater i Afghanistan idag gör förmodligen goda insatser som soldater – men vad har Sverige överhuvudtaget där att göra? I praktiken deltar vi  i vad som i grunden är ett angreppskrig från USA:s sida.

PS

Sång av Anita Lindblom om de blå baskrarna, ett tidsdokument: