Karin, SD Orsa

Karin Svensson hör till dem som var med tidigt i SD-sammanhang. År 2002 valdes hon som första sverigedemokrat in i Orsa kommunfullmäktige. Hon har mycket att berätta!

Orsa kommun var på 1930-talet och kanske en bit fram i tiden mycket speciell, genom att stort skogsinnehav hos Orsa besparingsskog möjliggjorde att man inte hade någon kommunalskatt. Möjligen var det den bakgrunden i kombination med en misstänksamhet mot främlingar (i detta fall andra svenskar) som gjorde att kommunfullmäktige vid mer än ett tillfälle avstod från nya arbetstillfällen i kommunen, som kunde ha skett t ex genom att låta banverket etablera sig i Orsa eller genom att låta kommunen få ett lasarett. I delar av Dalarna kallas främlingar för ”oknytt”, dvs okänt folk som man ska vara försiktig med.

Därför kan det synas märkligt att kommunen sedan i olika omgångar tog emot utlänningar.

• Först, i slutet på 80-talet, var det fråga om iranier. Dessa var dock, berättar Karin, angelägna om att få arbeten och kunna försörja sig själva, så de flyttade snart vidare.

• På 90-talet kom ex-jugoslaver. Också de hade, tycker Karin, en juste attityd. När de erbjöds kläder och annat loppis-överskott ville de betala för sig, eftersom de ju fått bidrag.

• I nästa vända, in på 2000-talet,  var det somalier som kom. En grupp, där bara en liten andel kommer in på arbetsmarknaden (Några kunde dock siktas i skidbacken, Orsa Grönklitt, när jag och Kenneth Sandberg var där på besök 2009).

Vissa tidiga problem hade dock märkts redan kring iranierna. Media skrev om ett slagsmål, där en iranier blivit påpucklad av unga män från orten. Bakgrunden var att han på ett danshak bjudit upp en svensk flicka och när hon nobbade kunde han inte acceptera. Iraniern kom igen gång på gång, tills hon fräste till.  Det kunde han inte ta, utan hällde ett glas öl över henne, vilket en del åskådare inte kunde ta. Media ”höll stilen” redan då och publicerade bild på en iranier med skadad arm – där skadan i själva verket orsakats av en trafikolycka.

Karin själv arbetade på 90-talet för svenska kyrkan och var kring invandringen ganska nollställd.  Det som började forma en kritisk inställning hos henne var att hon kunde märka hur dålig den svenska flyktingmottagningen var. Ett utslag av detta var att man i undervisning om samhällskunskap placerat muslimer och kristna från Bosnien i samma klasser.  Naivt, menar hon, att förväntas sig att den dödliga fiendskapen mellan dessa grupper skulle upphöra så snart de kommit till Sverige.

Vad som också skakade Karin var mordet på Fadime Sahindal i januari 2002: de män som tillåts stanna i Sverige bör, anser hon, först ha fått förstå, att i Sverige mördar man inte sina döttrar eller systrar, accepterar att de själva får välja sin livspartner.

I kommunalvalet 2002 kandiderade således Karin Svensson för Sverigedemokraterna i Orsa, tillsammans med Solveig Baudin.

”Nära skjuter ingen hare”, brukar det sägas. I kommunvalet 1991 fattades 5 röster för att SD skulle ta ett mandat i Säter. 1994 gjorde SD ett bra resultat i Hedemora och 1998 bra i Borlänge, men utan mandat.

Sitt första mandat i Dalarna fick Sverigedemokraterna i valet 2002. Det var i Orsa. Invald blev Karin Svensson. En kvittens på att i kommunen hade hunnit växa fram en invandringskritisk opinion.

Efter valet 2002 fanns SD representerat i 30 kommuner, med sammanlagt 50 mandat. De flesta av dessa fanns dock söderöver – i Dalarna var det bara i Orsa.

Men egentligen får vi för Orsas del tala om år 2003, eftersom det blev omval där. Detta berodde på att man slarvat bort tre förmodade SPI-röster från lasarettspatienter. Det blev en intensiv och intressant ny valrörelse i Orsa!

I likhet med Sjöbo 1988 satte etablerade partier in rikspolitiker i kampanjen (t ex Thomas Bodström), men det skulle visa sig ge lika litet önskad effekt här som där.

Också Nationaldemokraterna dök upp, företrädda av Tor Paulsson. Karin och Solveig talade gärna med honom, tyckte ju att ND:s program liknade SD:s. Från partiledningen kom snart signaler om det olämpliga i detta.

Hektisk blev den nya valrörelsen, 2003 – Karin och Solveig kände sig uppvaktade av journalister från tidig morgon till sen kväll. Och ingen av dem var mediatränade. En Expressenintervju med Solveig gick i trötthetens tecken och resulterade i en smaskig rubrik: ”Orsa ska inte bli något talibanfäste!”.

De båda SD-damerna fick handfasta erfarenheter av massmedia och nya perspektiv på innebörden av att ”det stått i tidningen”. De fick märka hur journalisterna hårdvinklade efter en förutbestämd mall, istället för att lyssna och försöka förstå. Som ett undantag i det avseendet uppfattade de Elisabet Höglund.

Daniel Poohl med fotograf dök upp utanför Karins hus. Karin berättar, inte utan viss skadeglädje, hur denne Exporedaktör halkade omkring på gårdsplanen i gymnastikskor, drattade på ändan och kravlade i 2 decimeter snö. Han blev inte insläppt för någon intervju när han knackade på.  Bilden på hennes hus blev dock till förstasida på en av de många Expoböcker som tillägnats Sverigedemokraterna.

I valet 2006 behöll Sverigedemokraterna sitt mandat, men Solveig Baudin gick in istället för Karin.  I valet 2010 utökade SD till 2 mandat, men då fanns nya namn på valsedeln, Karin fanns bara som ersättare.

Någon direkt utfrysning i fullmäktige hade Karin och Solveig inte märkt av. Båda var ju kända sedan tidigare, för de personer de var. Karins verksamhet inom kyrkan bidrog kanske till att en KD:are vid ett tillfälle kunde försvara några SD-interpellationer som han i sak sympatiserade med, om tågtrafik.

Kanske började det hela aningen dramatiskt, när Karin som nyvald fullmäktigeledamot offentligt (regional-TV var där) avfärdade en SD-motion om  återvandring (som ju knappast kan vara en kommunal fråga!) med att denna hade sänts ut från SD centralt.

Samtidigt hade hon lagt en egen motion om kvinnohus i Orsa, för inte minst invandrarkvinnor som blivit hedersförföljda. Den blev mycket kontroversiell inom partiet.

Motioner behövde ofta lång tid innan de kom upp till behandling. De gav upphov till en massa sammanträden för olika instanser, för i slutänden ändå bara bli avslagna.  Både tids- och resurskrävande! Därför övergick SD Orsa till att sända interpellationer, frågor för kommunledningen att svara på.

En sådan gällde skolans vardag och hur svenska elever fick märka av orättvisor: svenska elever blev tillrättavisade när de gjort något fel, detsamma gällde inte för invandrarelever. Svaret blev det förutsebara: tomgångstugg och feta floskler.

En interpellation från Karin 2006 handlade om sjukdomen TBC och kommunens beredskap  för att minska risken för spridning av TBC vid skolor, barnomsorg och äldreomsorg. Till bakgrunden hörde att TBC-vaccineringen av svenska barn hade upphört 1975. Enligt Smittskyddsinstitutet har andelen TBC-fall bland utrikes födda ökat kraftigt och översteg 70% av de nyupptäckta fallen i Sverige. Drygt hälften av dessa kom från Asien och Afrika. Kommunens fördragande visade sig dåligt påläst, och blev ganska så svarslös.

I valrörelsen 2010 ställdes i utsikt att SD Orsa skulle få in en annons (precis som övriga partier) i trycksaken ”Kompassen”, som gick ut till alla hushåll i kommunen.

Detta gick inte utan komplikationer. Först vill SD Orsa passa på att lyfta frågan om skäggebarnen, genom en annons med denna utformning:

Denna visade sig dock bli alltför vass, för redaktionen för Kompassredaktionen.

SD Orsa beslöt då att istället leverera nedanstående annons om vackert väder. Den togs in, utan problem.

I valet 2010 fördubblade alltså Sverigedemokraterna sitt mandatantal i Orsa.

Efter att Jimmie Åkesson blivit partiordförande och Björn Söder partisekreterare år 2005 hamnade Karin Svensson i blåsväder genom att ha läst ”fel” bok.

Inköpet av Henrik Johanssons ”Sista steget” gjorde att hon blev till ett uteslutningsärende. Partiledningen landade dock, trots förlöpelsen, vid beslutet att låta Karin få stå kvar som partimedlem.

Budskapet var ändå tydligt: den nya partistyrelsen i Sverigedemokraterna lägger synpunkter på vilka böcker som medlemmarna köper och läser.

Karins stora intresse är hästar. Således poserade hon med denna häst på framsidan till  en valfolder från SD 2003.

Stark bok om sionismen

Här kommer en recension av Lasse Wilhelmsons bok. På tiden – boken utgavs ju redan 2009.

Titeln är ”Är världen upp och ned?” ”Artiklar i urval om Palestina, de nykoloniala krigen och sionismen.”

Det ligger i sakens natur, med ett antal olika artiklar, att det kan bli en del upprepningar. I gengäld blir boken så mycket mer lättläst.

Två moment i Lasse Wilhelmsons bakgrund förklarar hans fokus på Palestinafrågan:

”För det första har jag en judisk släktbakgrund på min mors sida, vilket satte sin prägel på min tidiga uppväxt under 1940-talet…

För det andra hade jag ju tidigare arbetat mycket med antiimperialistiskt arbete för  Vietnam.”

I själva verket satt LW på 1960-talet i ledningen för DFFG, FNL-grupperna i Sverige.

Bokens artiklar speglar en ”inre resa” och en avprogrammering av LW:s judiska identitet till en ”oberoende humanism” och ett sanningssökande ”med sikte på att befria människans tänkande, avseende låsta tankesystem och tabun…”

LW noterar ”två grundläggande regler”, för dem som vill styra vårt tänkande:

”1. Skapa kollektiv kunskap om det perspektiv som du vill att gruppen ska omfatta genom att ensidigt upplysa om detta och undanhålla konkurrerande perspektiv. I vissa sammanhang kallas detta för propaganda och indoktrinering.

2. Isolera de personer eller grupper som företräder konkurrerande perspektiv och begränsa deras möjligheter att komma till tals med andra. I vissa sammanhang kallas detta för förföljelse av oliktänkande eller åsiktsförtryck.”

Boken spänner över en åttaårsperiod med stora förändringar i världen efter WTC-dådet 2001 och påföljande USA-ockupationer av andra länder. En period av ökat israeliskt inflytande över USA:s utrikespolitik. Lasse Wilhelmson använder begreppet ”USrael” för att fånga detta. Flera gånger återkommer han till ”Israels massaker i Gaza kring nyåret 2009”.

”Än idag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expansion.”

Israeliska politiker för ofta fram krav om att Israel ska erkännas som en ”judisk stat”. LW:
”Vad skulle vi ha sagt, om Sydafrikas premiärministrar på samma sätt krävt erkännande av Sydafrika som en ‘vit och demokratiskt stat’…”

LW talar om en israelisk apartheid:

”Det är en utbredd myt att Israel är en vanlig demokrati. I Israel år 2003 gäller bland annat att:

– Judar utanför Israel har rätt att omedelbart invandra och bli israeliska medborgare, medan cirka 800.000 fördrivna palestinier förvägras rätten att återvända till sina hem.”

”- Judar i Israel kan inte gifta sig med icke-judar.

– Israeliska ID-kort visar om innehavaren är jude eller icke-jude.

– Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier mm.”

Territoriellt trängs palestinierna alltmer undan:

”Israel utropades ensidigt 1948, på ett område som geografiskt kom att motsvara 78 procent av hela Palestina. En avsevärd utökning av FN:s delningsplan som erbjöd judarna 55 procent. Idag har Israel lagt beslag på över 90 procent av ursprungliga Palestina och ockuperar resten.”

Med palestinska enklaver, inringade av Muren, genomkorsade av motorvägar, militära kontroller och judiska bosättningar.

”Ingen annan stat har totalt sett ignorerat så många FN-resolutioner som Israel.”

Den ideologiska grundaren av sionismen var Moses Hess, tidig vän till Karl Marx:

”Hess åsikter om den ‘rena judiska rasen’ är synonyma med Hitlers resonemang om den ‘rena ariska rasen’.”

Med sionismen har följt en fientlighet gentemot icke-judar och en syn på judar som ett av Gud utvalt folk:

”Enligt Halakha, den klassiska judendomens rättssystem, omfattar till exempel ‘barmhärtighet mot andra’ endast judar. Icke-judar ses inte som riktiga människor. Synen på mord eller vållande till annans död är förmildrande när det utförs av judar på icke-judar.”

Ett för svensk del näraliggande exempel blir här mordet på Folke Bernadotte 1948.

”Israels statsterrorism, markstöld, ockupation, husrivningar, murbygge mm, inklusive så kallade utomrättsliga avrättningar (lönnmord), ses som lagligt försvar av nationen…”

”Att kritisera Israels ‘misstag’ går an. Men att ifrågasätta Israel som Judisk stat vars rasistiska apartheidsystem gör icke-judar till andra klassens medborgare – det går inte an.”

Just detta är ändå vad Lasse Wilhelmson gör.

Han förkastar tanken på en tvåstatslösning, då denna inte medger ett återvändande för de många palestinier som fördrivits från sina hem. LW:s linje är istället en gemensam, demokratisk, stat för såväl judar som palestinier.

Inte populärt bland sionister. Liktydigt med att ”förinta Israel”.

LW är således stämplad som en ”ökänd antisemit”. Själv skulle han förmodligen säga att han är kritiker av filosemitismen (mer om detta i en kommande intervju med LW här på bloggen).

Anklagelser som ”antisemitism” kommer ju direkt, och mot envar som anför kritik av Israel eller användningen av judisk makt. Utan saklig grund, menar LW:

”Antisemitism är praktiskt taget obefintlig, om man avser rasistiskt grundat judehat. Däremot riskerar det politiskt grundade judehatet att öka på grund av Israels politik.”

Åter till ”USrael” och de neoconservativas inflytande  i USA – det som nu sker i  Syrien var sedan länge planerat:

”Ett viktigt centralt dokument är ‘Clean Break’ som överlämnades av neocons till Israels dåvarande premiärminister Netanyahu 1996. Där sägs att målet bland annat är att slå sönder Irak och neutralisera Syrien. En fredsprocess sägs undergräva Israels legitimitet…”

LW citerar Israel Shahak:
”Idén att alla arabstater måste brytas ner av Israel, i små enheter, framträder oupphörligt i Israels strategiska tänkande…”

Drivkraften bakom USA:s ockupation av Irak är, som LW ser det, israeliska intressen, snarare än olja.

Efter intagandet av Bagdad hävdade den israeliske s-ledaren Shimon Peres att ”nu måste ‘vi’ gå vidare och ta Teheran”.

LW förmedlar en annan bild av vad som i Irak av svenska massmedia rapporterats som ”islamistisk terrorism”. Med intresse av att splittra motståndet mot ockupationen och samtidigt försvaga landet hade mer än 500 vetenskapsmän och professorer mördats under en halvårsperiod – av Mossad/CIA. ”Det har skett med mindre sprängladdningar mot de som vägrat samarbeta med ockupationsmakten.”

För att knyta an till bokens titel. På vad sätt kan sägas att ”världen är upp och ned”?

”‘Kampen mot terrorismen’ har redan fått långtgående konsekvenser, även för oss i Sverige. Omläggningen av det svenska försvaret har påskyndats från att vara ett ‘sega-gubben-försvar’, till att alltmer bli en yrkesarmé för internationella insatser inom ramen för USA:s dominans… och traditionellt solidaritetsarbete med folk som försvarar sig mot ockupation kan idag klassas som terrorism.”

En ny mentalitet har vuxit fram, som legitimerar både ”preventiva krig i demokratins tjänst” och övergrepp mot misstänkta ”terrorister”:

”Ja, för vår egen säkerhet samtycker vi även till att minska våra egna demokratiska fri- och rättigheter, som ett nödvändigt ont, i denna ädla kamp för mänskligheten. Så låter den upp och ner vända moralen… en rasistisk stammentalitet för de utvalda.”

Köp boken genom att betala 150 kr (inkl porto) till Lasse Wilhelmsons konto på Nordea, 32665132060 (de fyra första siffrorna är clearingnr. för Nordea), och ange hela ditt namn på meddelandet.

Skicka därefter ett mail till lassewilhelmson@bredband.net med ditt namn, postadress och telefonnummer.

Blågul solidaritet

”Rätten till nytt land, ny jord, ny mark, har – enligt en evig naturlag – den som erövrat det, och det egna landets gränser inte räcker till för att föda det växande befolkningsöverskottet. Och det att vi har barn, som vill leva, rättfärdigar våra anspråk på de nya rikena.”

Så löd ett uttalande av Adolf Hitler, vilket ger en bakgrund till det tyska angreppet på Sovjetunionen 1941.

”Vi svenskar kan inte hävda en exklusiv rätt till ett så relativt glesbefolkat land.”

Så uttalade sig Christer Hallerby, statssekreterare till invandringsminister Friggebo, 1994.

Själv håller jag inte med vare sig Adolf Hitler eller Christer Hallerby.

Så här skrev jag på 90-talet i min bok ”Lagom är bäst!” under rubriken ”Blågul solidaritet”:

”Nationalism kan vara av helt olika slag:

1. Punsch-patriotismen

Till ingredienserna i denna hör romantiserandet av gamla krigarkungar och krav på stora anslag till krigsmakten. En sådan överklassens nationalism hade vi i exempelvis Sverige kring sekelskiftet – ett samhälle, karaktäriserat av skarpa klasskillnader. Krigsmakten användes också direkt mot svenska arbetare, både 1879 och 1931.

Det var en nationalism för att förtrycka det egna folket. Följaktligen klöv den – istället för att ena – nationen. ‘Det befästa fattighuset’ . Så löd titeln på en bok, utgiven av det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1914.

Sin ‘höjdpunkt’ nådde denna nationalism under första världskriget, på västfronten 1914-18. Där manifesterades dess absurditet tydligare än någonsin. I anfallsvåg efter anfallsvåg sprang människor från en skyttegrav mot de smattrande kulsprutorna i en annan skyttegrav. Miljoner unga män offrade sina liv – för egentligen ingenting!

2. Imperialismen och chauvinismen

En nationalism, inriktad på militär aggression, på territoriell expansion och på underkuvande av andra folk.

Ett exempel utgör England i slutet av 1800-talet. En princip som låg till grund för uppbyggande av det brittiska imperiet var ‘my country – right or wrong’. Med andra ord: avgörande var inte några allmängiltiga principer om rätt och fel, avgörande var vad som låg i den egna nationens intressen (som det uttolkades av dess styrande). Oavsett det egna landet har rätt eller fel skulle man ställa upp för det. En simpel klan-mentalitet.

Chauvinism utgår från att det egna folket är bättre än andra folk och i kraft av detta har rätt att trampa på andra folk.

Här utgör Hitler-Tyskland, med dess ‘Drang-nach-Osten’, det tydligaste exemplet. Andra folk kunde antingen underkuvas och göras till slavar åt det tyska, eller utrotas (med det synsättet som grund mördades ett stort antal judar och än många fler ryssar).

3. Folkhems-nationalismen

Denna handlar i grunden om solidaritet och sammanhållning, om ett kollektivt nationellt projekt och ett gemensamt ansvarstagande för det egna landet, det egna folket och dess framtid.

Denna nationalism representeras av Sverige 1932-1980, av det Sverige som leddes av socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Gustav Möller, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng.

Det var en nationalism i hela folkets intresse, och ägnad att samla hela folket. Det var för den skull inte någon aggressiv nationalism, den riktade sig inte mot något annat folk. Det handlade i grunden om att leva och låta leva.

Folkhems-nationalismen är intimt förknippad med både demokrati och miljövärn.

Den blågula solidaritet, som denna bok förespråkar, anknyter naturligtvis till folkhems-nationalismen.

Blågul solidaritet – det vetter åt två håll:

• Å ena sidan betyder den att vi svenskar måste hålla samman, och visa solidaritet med varandra.

• Å andra sidan betyder den att vi svenskar ska vara öppna utåt, kunna ställa upp för andra folk, och visa solidaritet utåt. I den omfattning och på det sätt, som vi själva väljer.”

Den fullständiga texten ”Blågul solidaritet”  finns här.

Utländsk ockupation?

Den här texten handlar inte om vad de flesta läsare spontant kanske kan förvänta sig. Den handlar inte om Sverige idag, utan om Sverige för några sekler sedan.

Sverige ville inte erkänna sig besegrat efter nederlaget i Poltava 1709, fastän både Baltikum och Finland var besatt av ryska trupper.

För att sätta press på Sverige hade tsar Peter den Store (han förtjänar verkligen det namnet, med tanke på hur han ryckte upp sitt land – jämförbar med Kemal Ataturk) byggt en flotta av galärfartyg.

Dessa fartyg kunde även seglas, och var grundgående. Det gjorde att de smidigt kunde ta sig fram i skärgårdsmiljö. Något som Sverige smärtsamt fick erfara.

Första gången de kom till användning var 1704, vid Narva. 1714 möjliggjorde de rysk erövring av Åland. Sommaren 1719 härjades hela Stockholms skärgård, och man var nära att kunna inta Stockholm.

Man fortsatte ned till Norrköping. Överallt där ryssarna drog fram blev förödelsen omfattande. I Stockholm uppstod livsmedelsbrist.

Mot denna bakgrund blir det extra anmärkningsvärt att ryska trupper två decennier senare patrullerade gatorna i flera svenska städer – på inbjudan av den svenska regeringen!

Bakgrunden var Dalupproret 1743. Det slogs visserligen ned, men det fanns ett folkligt missnöje runtom i landet pga de kostsamma och onödiga krigsäventyren.

Så för att skydda den svenska regeringen mot sitt eget folk inkallades dessa utländska trupper.

Med i bilden fanns även en rädsla för nya danska angrepp, efter beslutet om tronföljden som inte gick Danmarks väg.

Danmark hade ju historien igenom visat böjelser för att angripa Sverige, senast år 1700, tillsammans med Ryssland och Polen.

Herman Lindqvist, i sin bok ”Nyttan och nöjet”:

”Nu tvingades samma karska riksråd som för bara några år sedan, fyllda av storsvenska revanschdrömmar och ryssförakt, drev fram det katastrofala kriget, att be dessa hånade ryssar att komma och rädda dem från Danmark och, än värre, skydda dem mot hotet från det egna folket.”

I slutet av november 1743 marscherade således 2.500 ryska soldater genom Stockholm, i uniform, beväpnade med sablar och musköter. Ryska truppstyrkor förlades också i Nyköping, Norrköping och Västervik.

Mat och logi måste ordnas för alla dessa utländska soldater. Det blev på sina håll en hel del gnissel mellan ryssarna och lokalbefolkningen.

I juni 1744 – efter ett drygt halvår – kallades de ryska trupperna hem igen.

Idag patrullerar inga utländska trupper på gatorna i vare sig Stockholm eller andra svenska städer.  Det finns andra vägar för utlandet att skaffa sig politiskt inflytande och makt i Sverige.

Gemensamt för situationen i mitten av 1700-talet och idag är möjligen att våra makthavare litar mindre på sitt eget folk än på utländska krafter.

Rapport från ett dårhus

En allmän bild av situationen i riksdagen har envar kunnat ana genom hur man röstat igenom grundlagsändringar och hur åsiktsmässigt samstämda de 7 pk-partierna är. Med SD:s riksdagsinträde har dessutom debatter provocerats fram. En på en gång skrämmande och komisk interiör har visats upp.

Om en vanlig medborgare, med intelligens och kunskaper, integritet och ambitioner, hamnar i denna miljö – hur blir reaktionen?

Det framgår av boken ”Knapptryckarkompaniet”, skriven av Anne-Marie Pålsson,  moderat riksdagsledamot under två valperioder, 2002-2010. Hon har nu lämnat partiet.

Boken (179 kr på AdLibris) kan alltså rapportera om en kulturkrock. Om en miljö som likriktar och fördummar, som likt en kvarn maler ned egna tankar och initiativ.

Anne-Marie Pålssons rapport begränsar sig av naturliga skäl till Moderaterna, men situationen är nog likartad inom samtliga partier – inte minst Socialdemokraterna.

Möjligen får situationen en extra krydda inom just (M), med den koleriske och obalanserade Fredrik Reinfeldt som partiledare.

Hans personlighet återspeglas genom en rad anmärkningsvärda uttalanden. Efter en misshandel av en ung SD-kandidat i dennes hem i Malmö inför valet 2010 blev ju statsminister Reinfeldts kommentar:

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Med den typen av resonemang kan ju både våldtäkter och politiska mord försvaras.

Beträffande Reinfeldts uttalande om svenskar och ”barbariet” kan f.ö. noteras att ”barbarerna” aldrig var så ”barbariska” som romersk historieskrivning gjort gällande.

Senaste nytt på Reinfeldt-fronten är en intervju i DN. Under rubriken ”Vi har valt rätt väg i asylpolitiken” förkunnar statsministern:

”…valde vi att gå till MP och nå en överenskommelse. Det har lett till att Sverige har både en liberal asyllagstiftning och Europas mest liberala lag för medborgare från länder utanför EU som nu kan komma hit och arbeta. Vi valde att gå i motsatt riktning än vad andra länder i Europa har gjort. Det kommer att bli otroligt intressant att se hur det svenska vägvalet faller ut.”

DN-fråga:

– 39 procent av alla icke EU-medborgare som i år fått uppehållstillstånd för arbete ska utföra jobb som inte kräver någon särskild utbildning. Varför får 539 icke EU-medborgare uppehållstillstånd för att komma hit och städa när arbetslösheten redan är så hög?

”Det finns andra länder som har poängsystem för vem som får arbetskraftinvandra och som kräver höga utbildningar. Jag tycker att det finns en poäng med att vi gör det möjligt för människor från väsentligt fattigare förhållanden att få ett jobb i ett högutvecklat land.”

Här kan konstateras att Fredrik Reinfeldt flyttar fram positionerna i argumenteringen.

Tidigare har invandringen omfattat i huvudsak tre kategorier:

1. Skyddsbehövande
2. Anhöriga
3. Arbetskraft.

De första två kategorierna har tagits emot för dessa individers skull, de senare för Sveriges skull. I huvudsak.

Här tillkommer nu en fjärde kategori:

4. Poänginvandrade.

Också denna invandring för de invandrade individernas skull. Och för vissa ministrars skull.

ELLER så ligger i botten en annan bevekelsegrund: att sätta Sverigedemokraterna ”på plats”. Visa deras 339.610 väljare att de inget hade för att trotsa Reinfeldt, så att han tagit illa upp.

Möjligen finns även statsministerns tidigare omtalade anfader med svart hudfärg med i bilden.

Över till Anne-Marie Pålssons mycket läsvärda bok.

De första 60 sidorna i ”Knapptryckarkompaniet” utgör en vittnesbörd om hur verkligheten blev för henne som moderat riksdagsledamot. Trots att jag själv varken varit medlem i Moderaterna eller suttit i riksdagen kändes det mesta väldigt bekant och inget särskilt överraskande.

Inte desto mindre vittnar Anne-Marie Pålsson om en direkt brutal partikultur, där ledaren Fredrik Reinfeldt svingar piskan över sina ledamöter. Redan att ställa nyfikna frågor, även helt internt, uppfattades som ett tecken på olydnad. Främst används dock morötter, där finns en hel hierarki och stora och små belöningar för dem som ”sköter sig”. Pålsson själv blev snart en ”backbencher”.

En alternativ typ av ledarskap vore naturligtvis att leda genom sitt eget exempel, genom styrkan i sina egna argument och den ställning som detta kan ge. Iofs med risk för att någon gång inte få som man vill. Till den typen av ledarskap räcker dock Reinfeldt inte till. I hans verktygslåda finns bara morötterna och piskan.

Det har visat sig fungera.

Reinfeldt har fått fram en lydig riksdagsgrupp, där varje ledamot vet sin plats. Som moderat i riksdagen har man alltså sitt mandat uppifrån, från Ledaren – inte från folket, inte från sina väljare.

Det slår mig att Fredrik Reinfeldt som MUF:are framställde skriften ”Det sovande folket”. En sådan titel skulle ju kunna tolkas som att detta utgjorde en kritik av svenskarna och att han hellre hade sett ett mer vaket, självständigt och tänkande folk.

Den tolkningen framstår nu som långsökt. Då som nu är välfärden en ”omöjlig konstruktion”. Konsekvensen och ”den blå tråden” hos Reinfeldt är folkföraktet.  Han är skolad i samma kultur av ohederlighet som Carl Bildt.

Anna-Marie Pålsson representerar en mer traditionell konservatism, en linje som hon argumenterar för på ett övertygande sätt.  Trots att jag själv formats politiskt i ett socialdemokratiskt tänkande har jag inte svårigheter att hänga med.

Pålsson lät ju tala om sig i samband med ett förslag om skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Som invandringskritiker har jag lärt mig hur makten låter, när den ska såga oönskade åsikter. I brist på argument drar man till med negativt laddade begrepp. I detta fall blev Pålssons förslag till ”pigavdrag”.

Min egen mamma arbetade i 20-talets Stockholm som hembiträde. (Bl.a. hos Karl Kilbom, partiledaren på vänsterkanten). Jag hörde henne aldrig klaga över den tiden, arbetet gav en försörjning, öppnade möjligheter som annars skulle ha saknats.

Fördelarna med Pålssons förslag är uppenbara.  Arbetslösa kan få arbete och personer i yrkeskarriärer kan avlastas, så de får mer tid och ork för sin specialitet. En win-win-situation.

Överhuvudtaget kan jag ansluta mig till Anne-Marie Pålssons tankar kring skattepolitik: mindre skatt på låga inkomster, sträva efter att fler ska klara sig på eget arbete, minska bidrageriet.

Hennes bok avslutas med en serie konkreta och konstruktiva förslag, ägnade att flytta makt från partitopparna till enskilda riksdagsledamöter.

Till detta hoppas jag kunna återkomma senare.

Se även:

Julia Caesars ”Reinfeldtlabyrinten”

Vitboken om Moderaterna.