Här kommer den andra delen av tre på temat ”Ska vi hata tyskar?”.
Ämne denna gång: ”TYSKLAND FRAM TILL 1933”.
Rubriker:
1. Bismarck och enandet
2. Trekejsarförbundet
3. Industrialisering
4. Ny kejsare
5. Kriget 1914-18
6. Versailles
7. Weimar
8. Rapallo
Ett resultat av Wienkongressen 1815 – vilken satte punkt för Napoleonkrigen – var tillkomsten av Tyska förbundet. Av de 41 staterna där var Österrike ledande, men skulle komma att utmanas av Preussen.
1. Bismarck och enandet
1862 blev Otto von Bismarck ministerpresident i Preussen.
Han slog in på en politik för att ena Tyskland under Preussens ledning. Det var en politik som innefattade rustningar och krig, samtidigt som han hade tydliga och begränsade mål för varje krig. Det var en politik, präglad av styrka och beslutsamhet, men samtidigt viss återhållsamhet och försiktighet.
1864 blev det krig mot Danmark, här stod Tyska förbundet för krigsförklaringen. Konflikten gällde hertigdömena Slesvig och Holstein, där det levde både danskar och tyskar. Det kunde ses som en fortsättning på ett tidigare krig, 1848-49.
1866 kom kriget mot Österrike. Detta gällde inte territorium, utan makt.
Österrike hade ett numerärt övertag i antal allierade och storlek på sin armé men besegrades ändå, då Preussen hade överlägsen teknik och bättre militär ledning.
Med freden upplöstes Tyska förbundet och ersattes med ett nordtyskt förbund, där Österrike inte ingick. Den ”lilltyska” lösningen.
1870 utbröt det fransk-tyska kriget. Frankrike hade varit Europas helt dominerande kontinentala stormakt i början av seklet – ändå slutade även detta krig med en preussisk och tysk seger.
I freden 1871 avträddes gränsområdet Elsass-Lothringen till Tyskland.
Det blev också en tysk segermarkering i Versailles. Där utropades i januari 1871 det tyska kejsardömet.
Preussens kung, Vilhelm I, blev kejsare, Otto von Bismarck blev rikskansler.
Wikipedia:
”Resultatet av kriget blev att Frankrike övergick från kejsardöme till republik (’tredje republiken’) medan det nu utrikespolitiskt förenade Tyskland blev kejsardöme. Det nya tyska rikslandet Elsass-Lothringen har genom historien varit ett omstritt område och detta var varken första eller sista gången området skiftade ägare.
Krigsskadeståndet stimulerade den tyska ekonomin och medförde både förstärkt industrialisering och en spekulationsdriven lågkonjunktur.
Krigsförlusten orsakade en fransk revanschism som inte kan förbises när det gäller orsakerna till första världskrigets utbrott.”
Långsiktigt skulle det för Tyskland bli en kostsam seger – man fick det detroniserade Frankrike till fiende.
2. Trekejsarförbundet
För att parera ett franskt hot sökte Bismarck allianser med andra kejsardömen, närmare bestämt Österrike-Ungern och Ryssland. Detta gav resultat 1873, i form av ett trekejsarförbund, en axel Berlin-Wien-Moskva.
Från webbsidan ”Encylopedia”:
”The Three Emperors’ League, or Dreikaiserbund, was part of the diplomatic web created by Otto Bismarck to keep France isolated. An initial agreement between Alexander II of Russia, William I of Prussia, and Francis-Joseph of Austria-Hungary was reached in September 1873. This phase of the Three Emperors’ League is sometimes referred to as the Three Emperors’ Treaty.
The agreement was renewed in June 1881, with the same signatories for Prussia and Austria-Hungary, but with the new tsar, Alexander III, representing Russia.”
Förbundet hade en dubbel målsättning.
• Det ena var neutralitet från de andra två kejsardömena, om krig skulle bryta ut mellan Frankrike och Tyskland.
• Det andra var att undvika friktion mellan Ryssland och Österrike-Ungern kring Balkan.
Artikel 1 handlade om en fransk-tysk konflikt: ”In case one of the High Contracting Parties should find itself at war with a fourth Great Power, the two others shall maintain towards it a benevolent neutrality and shall devote their efforts to the localization of the conflict.”
Artikel 2 handlade om det Ottomanska riket och Balkan: ”…take account of their respective interests in the Balkan Peninsula. They further promise one another that any new modifications in the territorial status quo of Turkey in Europe can be accomplished only in virtue of a common agreement between them.”
”Ultimately, this alliance foundered over the issue of Balkan territorial claims.”
Trekejsarförbundet förnyades alltså 1881 – däremot inte 1884, när denna förnyelse löpte ut. Bakgrunden var Berlinkongressen 1878, där Storbritannien under ledning av Benjamin Disraeli lyckades slå en kil mellan de tre kejsardömena.
Bakgrunden var ett ryskt-turkiskt krig 1877-78, där Ryssland efter seger slutit fred med Turkiet i San Stefano i mars 1878. Villkoren blev där gynnsamma för Ryssland – mer så än vad en del andra europeiska stormakter gillade. Således sammankallades denna kongress i Berlin fyra månader senare, för att revidera fredsuppgörelsen.
Den svaga länken bland de tre kejsardömena var Österrike-Ungern, som kunde mutas med Bosnien-Hercegovina.
Wikipedia:
”Österrike-Ungern erhöll på brittiskt förslag mandatet att ’besätta och förvalta’ provinserna Bosnien och Hercegovina.”
Disraelis manövrerande blev början till slutet för förbundet mellan Tyskland och Ryssland.
Ett visst försök till återupplivande gjordes av Bismarck genom ett hemligt traktat 1887 direkt med Ryssland. Detta förnyades dock inte 1890 av den då nye kejsaren.
Ryssland sökte efterhand mer samarbete med Frankrike.
Encyclopedia:
”The Russians felt that they had won the war but lost the diplomatic negotiations. Both the Balkan nationalists and the Russian Pan-Slavists felt a lingering resentment toward Austria-Hungary and Germany for depriving them of the fruits of the Russian military victory.”
”The Three Emperors’ League was not renewed when it expired in 1884. Instead, Russia moved closer diplomatically to France. This shift culminated in the Franco-Russian Alliance of 1894.”
3. Industrialisering
Utöver Frankrike riskerade Tyskland att få även England som fiende.
Det tyska kejsardömet innefattade 1871 ett stort område med 41 miljoner invånare. 41 miljoner, mot bara hälften så många – 21 miljoner – i England.
Fyra decennier senare hade antalet invånare i Tyskland ökat till 65 miljoner – att jämföra med 42 miljoner för de brittiska öarna som helhet.
Som ett hot kunde engelsmännen uppfatta den nya stormakten också genom dess ekonomiska styrka och industriella kapacitet.
Segern i kriget mot Frankrike kunde till stor del förklaras med en teknisk och industriell utveckling i Tyskland. Järnvägar hade underlättat snabba trupptransporter, tyskarna hade också utvecklat nya vapen, som gevär och kanoner.
Den industriella utvecklingen i Tyskland under andra halvan av 1800-talet kunde överträffas bara av den i USA. Den var påtagligt mycket snabbare än i något annat stort europeiskt land. Tyskland hade på flera områden hunnit ikapp och förbi England vid krigsutbrottet 1914.
Detta kan illustreras genom flera diagram:
Det var ju i England som den industriella revolutionen hade börjat på 1700-talet. Nu såg sig England distanserat av både USA och Tyskland. Detta kan ha haft en psykologisk effekt.
Det blev också en tysk upprustning, med uppbyggnad av även en flotta. Framförallt det senare irriterade britterna.
4. Ny kejsare
Otto von Bismarck var realpolitiker. Tysklands strävan under honom var att förebygga en storkonflikt i Europa, och i synnerhet undvika en situation där Tyskland kunde riskera ett tvåfrontskrig. Denna strävan var underminerad efter behandlingen av Ryssland på Berlinkongressen.
Frågan komplicerades på slutet av 1880-talet genom ett dubbelskifte av kejsare i Tyskland. Vilhelm I avled 1888 och efterträddes i mars av sin son, Fredrik III. Också denne avled dock samma år, i juni. Och efterträddes av sin son, Vilhelm II. Som då var bara 29 år.
Denne unge man var dessutom egensinnig och det blev snart en konflikt med den gamle Bismarck.
Det ledde till att Bismarck tvingades avgå som rikskansler 1890. Lotsen fick s.a.s. gå.
Konflikten gällde kolonier, rustningar och allianser.
Wikipedia:
”Bismarck ogillade all form av kolonisering, medan kejsaren ansåg att Tyskland hade samma rätt till afrikanska territorier som Frankrike, Storbritannien och Belgien med flera. Trots att Tyskland anlände sent till kapplöpningen om Afrika lyckades man skaffa sig kolonierna Tyska Kamerun, Tyska Sydvästafrika och Tyska Östafrika. Vilhelm II kom därför snart i allvarligt gräl med rikskanslern, och avskedade denne 1890 under tämligen bryska former.
1904 till 1907 genomförde tyskarna folkmordet på herero- och namafolken i Tyska Sydvästafrika.”
I Afrika skaffade sig Tyskland kolonierna Togo, Kamerun, Sydvästafrika och Östafrika (Tanzania/Rwanda/Burundi). Till detta kom en bit av Nya Guinea och öar i Stilla Havet.
De flesta av dessa områden förvärvades redan 1884, alltså på Bismarcks tid, men utan att han där varit drivande. Vilhelm II var mer entusiastisk, talade som kejsare om Tysklands rätt till ”en plats i solen”.
När en tysk straffexpedition skulle sändas till Kina år 1900 för att medverka till att där slå ned Boxarupproret, var aggressiviteten i den kejserliga retoriken total:
“Just as a thousand years ago the Huns under their King Attila made a name for themselves, one that even today makes them seem mighty in history and legend, may the name German be affirmed by you in such a way in China that no Chinese will ever again dare to look cross-eyed at a German.”
Med denna politik och sådana attityder följde ökade rustningar och satsningar på framförallt flottan. Med amiral Alfred von Tirpitz som marinminister 1897 blev ambitionerna tydligare att komma i nivå med Royal Navy.
Relationerna med England försämrades genom denna marina rustningspolitik.
Relationerna med Frankrike försämrades genom Marockokrisen 1905.
Relationerna med Ryssland hade Vilhelm II aldrig varit rädd om.
Resultatet blev trippelententen 1907 mellan England-Frankrike-Ryssland.
Sedan 1882 fanns trippelalliansen mellan Tyskland och Österrike-Ungern och Italien.
5. Kriget 1914-18
Berlinkongressen 1878 hade medverkat till två förutsättningar för utbrottet av Första Världskriget 36 år senare.
• Det ena var distanseringen mellan Tyskland och Ryssland, upplösningen av Trekejsarförbundet.
• Det andra var att Österrike-Ungern gavs rätt att besätta Bosnien-Hercegovina. År 1908 blev detta till annektering, vilket skapade motvilja i Serbien.
Wikipedia:
”…överlämnades Bosnien-Hercegovina av Berlinkongressen till Österrike-Ungern för att de skulle ’besätta och förvalta’ provinsen. 1908 annekterades Bosnien-Hercegovina formellt av Österrike-Ungern. Serbiska nationalisters harm över detta var en del av motivet till skotten i Sarajevo som dödade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand 1914 vilket utlöste det första världskriget.”
Efter skottet i Sarajevo den 28 juni 1914 följde en kedjereaktion, där det ena gav det andra.
Wikipedia:
”Med Tysklands stöd formulerade Österrike-Ungern ett ultimatum som Serbien i princip inte kunde acceptera. Med stöd av Frankrike uppmuntrade Ryssland Serbien att avvisa Österrikes ultimatum. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen.
Den 28 juli inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av Rysslands allmänna mobilisering den 30 juli. Den 1 augusti såg sig Tyskland tvingat att mobilisera och därpå följde den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike, och en rysk attack på Tyskland.”
I situationen låg inbyggd en automatik. För att undgå ett tvåfrontskrig hade den tyska armén Schlieffenplanen, om att först snabbt slå till västerut och besegra Frankrike, för att sedan kunna rikta all kraft mot Ryssland. När Ryssland börjat mobilisera kunde Tyskland inte avvakta, utan såg sig tvingat att gå in i Belgien och Frankrike.
Planen misslyckades eftersom tyskarna blev fördröjda i Belgien och stoppades i slaget vid Marne i september. Därmed var tvåfrontskriget ett faktum.
Var Tyskland ensamt ansvarigt för utbrottet av Första Världskriget?
Nej:
• Österrike-Ungern hade inte behövt invadera Serbien.
• Ryssland hade inte behövt vara så snabbt med att mobilisera.
• Ett tidigare misstag var överföringen av Bosnien till Österrike 1878/1908.
Kriget skulle komma att pågå i fyra år, fram till hösten 1918.
Men egentligen hade detta krig kunnat avslutas långt tidigare – kanske redan under 1916
Så här vittnade Benjamin Freedman 1961 – lyssna två minuter in i denna film:
Sommaren 1916 framfördes från tysk sida ett erbjudande om vapenstillestånd. De tyska trupperna skulle dra dig tillbaka från Frankrike, utan att någondera sidan skulle ställa några territoriella krav.
Freedman uppger att detta förslag stoppades av judiska grupper, genom att de utlovade ett deltagande av USA på brittisk sida i kriget. Ett löfte som kunde avges genom deras stora makt över amerikanska massmedia. I utbyte för USA-hjälpen skulle britterna tillhandahålla Palestina för upprättande av en judisk stat.
Klart är att:
• det blev inget eldupphör 1916 eller 1917
• amerikanska massmedia svängde i tyskfientlig riktning
• den 6 april 1917 deklarerade USA krig mot Tyskland
• sedan kom Balfourdeklarationen, om ett ”judiskt hem” i Palestina.
Lyssna även 36.30 i denna film.
Kriget präglades inte bara av de långa skyttegravarna och ställningskriget. Till sjöss pågick också ett krig. Den engelska flottan gjorde allt för att hindra handelsfartyg från att kunna trafikera tyska hamnar. Mot detta satte Tyskland in sina ubåtar.
Den västliga krigspropagandan mot Tyskland blev också alltmer aggressiv. Och intensiv – det överflödar av bilder där tyska soldater framställs som ”hunner”, vilka spetsar småbarn på bajonetter, våldtar kvinnor och överhuvudtaget saknar gränser i sin brutalitet.
Fantasin tilläts här s.a.s. skena iväg. Tyskarna framställdes som omänskliga – bilder som hade föga med någon verklighet att göra.
Kan denna avhumanisering av tyskar, den bild av dem som ondskefulla, ha etsat sig fast hos många engelsmän? Fanns den där i botten under bombkriget mot Tyskland i början av 40-talet? Bidrog den till att då möjliggöra grymheterna mot det tyska folket?
I mars 1918 slöts Brest-Litovsk-freden och Tyskland kunde överföra sina trupper i öster till västfronten. Det blev en ny tysk offensiv mot Paris, i hopp om att där kunna åstadkomma ett avgörande innan trupper och militärutrustning från USA hunnit tippa över vågskålen.
Efter att denna offensiv ebbat ut blev det i november 1918 vapenstillestånd även i väster. Tyska trupper stod då fortfarande långt inne i Frankrike.
6. Versailles
”Aldrig mera krig!”
Så löd en stark önskan från folken i hela Europa efter detta förödande krig, som orsakat ca 10 miljoner militära dödsfall och ytterligare kanske 7 miljoner civila.
Inför fredsdiskussionerna i Versailles 1919 gällde en given frågeställning freden: hur undgå ett nytt storkrig?
En annan ofrånkomlig frågeställning gällde rättvisa: var låg ansvaret för detta krig?
Här fanns skilda perspektiv och motstridande intressen. USA:s position fanns formulerade i president Woodrow Wilsons 14 punkter.
Vad som fick mest genomslag var den hårda franska linjen. Denna utgick ifrån att Tyskland bar det fulla ansvaret för kriget och därför skulle bestraffas och betala gottgörelse. Samtidigt skulle landet vingklippas både militärt, ekonomiskt och territoriellt.
Tyskland förlorade territorium till flera grannländer: Frankrike, Belgien, Danmark, Polen, Litauen och Tjeckoslovakien. Viktigast var förlusten av polska korridoren, vilket separerade Ostpreussen från övriga Tyskland.
Områdena Danzig och Saar fick specialstatus under NF. Folkomröstningar skulle i Saar och några områden avgöra tillhörighet.
Till bilden hör även Sudetlandet i Tjeckoslovakien, som tidigare tillhört det tysktalande Österrike.
Tyskland berövades alla sina kolonier i Afrika och vid Stilla Havet.
Armén skulle minskas till 100.000 man och Tyskland fick inte ha något flygvapen.
I Rhenlandet, området väster om Rhen, fick inga tyska trupper finnas.
Tyskland skulle tvingas betala ett gigantiskt krigsskadestånd.
Vad ansåg de tyska delegaterna i Versailles om allt detta?
De protesterade, men tvingades ge sig. Tyskland befann sig nämligen i en utpressningssituation. England upprätthöll en fortsatt blockad mot tyska hamnar, varigenom det tyska folket svalt.
Versaillesfördraget uppfattades av tyskarna som djupt orättvist, som ett oerhört övergrepp. Det skulle därigenom komma att lägga grunden för fortsatta konflikter i Europa.
Det skulle i Tyskland också ge upphov till ”dolkstötslegenden”, om att tyska armén höggs i ryggen, när den ännu var obesegrad. Och att det var judar som höll i dolken, genom socialistiska uppror.
Rimligen var ett tyskt nederlag ändå bara en tidsfråga, efter att USA gått med i kriget.
7. Weimar
Kejsar Wilhelm II abdikerade i november, och socialdemokrater under ledning av Friedrich Ebert proklamerade republik. Det blev först en period av svår politisk oro, med upprorsförsök från vänster i Berlin och Bayern, men i augusti 1919 utropades Weimarrepubliken.
Den genomgick sedan tre skeden.
”In den Krisenjahren von 1919 bis 1923 hatte die Republik mit den unmittelbaren Kriegsfolgen, einer Hyperinflation sowie zahlreichen Umsturzversuchen und politischen Morden zu kämpfen.
In den Jahren von 1924 bis 1929 erlebte sie eine Zeit relativer Stabilität, wirtschaftlicher Erholung sowie außenpolitischer Anerkennung und Wertschätzung.
Die Weltwirtschaftskrise ab Ende 1929, die Präsidialkabinette nach dem Bruch der Großen Koalition am 27. März 1930 und der Aufstieg der Nationalsozialisten mündeten schließlich in ihren Untergang.”
I en första period, fram till 1923 var problemet framförallt hyperinflationen och det enorma krigsskadeståndet.
Ur ”Nya tidens världshistoria”, Palmer:
”Den inflation som svepte över Tyskland liknande ingen vanlig inflationen… Gäldenärer betalade sina skulder i värdelösa pengar… Livräntor, pensioner, .. sparmedel i banker.. alla slag av inkomst som man ordnat för i gången tid och som ofta representerade många års sparande, förutseende och personligt planerande – förvandlades nu till luft. Medelklassen utarmades och demoraliserades.”
Det svåra underläget för många kunde utnyttjas av andra. Resultatet blev stora förmögenhetsöverföringar, där många tyskar blev helt utblottade. De som kunde berika sig var framförallt judar, med kontakter utomlands.
Ur boken ”The Myth of German Villainy”:
”… due to the rampant inflation, for it took lilterally a wheel-barrow full of money to buy a loaf of bread, the only people who were able to buy either property or goods were those who could obtain money from outside the country, which in most cases meant Jews. In 1914, a German mark was valued at around twenty-five cents. During this period many German families were forced to sell everything they had in order to survive. Upper-class Jews with foreign financial connections were able to buy up much of Germanys material wealth for incredibly low prices.”
”All classes of Jews on Germany advanced themselves during the Weimar years while the economic conditions of ethnic Germans steeply declined.”
Ur ”Radical Press”:
”…in his 1967 book The Magic of Money, Schact let the cat out of the bag by revealing that it was the PRIVATELY-OWNED Reichsbank, not the German government, that was pumping new currency into the economy. Thus, the PRIVATE BANK caused the Weimar hyper-inflation.
Like the U.S. Federal Reserve, the Reichsbank was overseen by appointed government officials, but was operated for private gain. What drove the wartime inflation into hyperinflation was speculation by foreign investors, who sold the mark short, betting on its decreasing value. In the manipulative device known as the short sale, speculators borrow something they don’t own, sell it, and then ‘cover’ by buying it back at the lower price”
Svårigheterna för Tyskland att betala skadestånd till Belgien och Frankrike ledde 1923 till en fransk-belgisk ockupation av Ruhrområdet, som skulle pågå i två år. Tyskarna svarade med strejker och sabotage. Ett resultat blev än värre inflation.
Wikipedia:
”Inflationen i Tyskland på 1920-talet innebar att värdet på riksmarken minskade extremt. Orsaken var det stora krigsskadeståndet efter första världskriget samt strejken som följde på ockupationen av Ruhrområdet, som finansierades genom nytryck av sedlar.
Marken blev så värdelös att man började tapetsera med pengar och använda dem som skrivpapper, eftersom det var billigare än att köpa tapeter och vanligt papper. Priset på dollarn steg snabbt till 4,2 miljoner mark. I november 1923 infördes den nya valutan Rentenmark. En biljon (1 000 000 000 000) Mark ersattes med en Rentenmark…”
Krigsskadeståndet kunde senare regleras genom att USA ingrep, med först Dawesplanen 1924, innefattande stora amerikanska lån, sedan Youngplanen 1929.
Denna första Weimarperiod präglades överhuvudtaget av social och politisk oro: kuppförsök och mord, strejker och hög arbetslöshet.
Sedan följde en relativt stabilare period, men påfallande var dels det stora antalet olika partier, dels de täta regeringsskiftena. I riksdagen fanns tidvis upp till 17 partier företrädda, sällan färre än 11. På 14 år förekom 20 regeringsskiften. 11 gånger var det minoritetsregeringar.
Det var en period av bättre ekonomiska villkor, men samtidigt en period av kulturell dekadens.
Ur ”The Myth of German Villainy”:
”…Weimar Berlin became the epitome of decadence… The very word ’Weimar’ conjured I’mages of cabarets, cross-dressers, open homosexuality and prostitution. Berlin… became a Mecca of scandal, moral degradation and nudity… It was well established that Jews controlled prostitution and pornography, as well as the white slave trade, during the Weimar years.”
Med börskraschen i New York 1929 kom den krisen också till Europa, med massarbetslöshet som följd. Värst drabbades Tyskland, med 5 miljoner arbetslösa år 1930, snart än mer. 30% arbetslösa – mindre köpkraft, mindre efterfrågan. Följden blev direkt nöd och svält.
Systemet levererade inte längre, förmådde inte ge trygghet åt medborgarna. I den situationen växte både kommunistpartiet och nationalsocialisterna, både KPD och NSDAP.
Se 14 minuter in i denna film.
8. Rapallo
Avslutningsvis i detta avsnitt några rader om Rapallofördraget mellan Tyskland och Ryssland 1922.
Båda länderna var ju delvis utstötta ur den internationella gemenskapen. Båda hade territoriella dispyter med Polen, Tyskland önskade en revidering av Versailles. Inget av länderna var medlem i det nybildade NF – Nationernas Förbund.
Rapallofördraget ersatte Brest-Litovsk från 1918. Tyskland och Ryssland avsade sig ömsesidigt ekonomiska eller territoriella anspråk. Med Rapallo inleddes också ett ekonomiskt och militärt samarbete.
”Nya tidens världshistoria”:
”Weimarregeringen vände.. blicken mot Ryssland, som inte hade deltagit i fredsslutet i Versailles och inte krävde någon gottgörelse… Trots den ideologiska oförenligheten undertecknade Tyskland och Ryssland fördraget i Rapallo 1922.
Under de följande åren erhöll Sovjetunionen industrivaror från Tyskland, och tyska industrier och arbetare hölls sysselsatta av ryska order. Tyska armén sände officerare och tekniker som rådgivare åt röda armén. Tvingad av Versaillesfördraget att inskränka sin verksamhet blev tyska armén i själva verket genom sin verksamhet i Ryssland i stånd att upprätthålla en hög standard i fråga m sin utbildning, planering, tekniska kunskaper och förtrogenhet med nya vapen och ny materiel.”
Tre år senare, 1925, träffades företrädare för Tyskland, Frankrike och Storbritannien i schweiziska Locarno. De slöt en överenskommelse som normaliserade relationerna så att Tyskland därefter kunde gå med i Nationernas Förbund.
http://friasidor.is/myten-om-tyskland-den-onda-nationen-4/
https://janmilld.wordpress.com/2016/06/21/ska-vi-hata-tyskar/
https://janmilld.wordpress.com/2016/06/29/tyskland-1-priset/
http://www.vho.org/tr/2003/4/Werner373-385.html
Heimat 1
Heimat 2
Heimat 3
Heimat 4
Heimat 5
Heimat 6
Heimat 7
Heimat 8
Heimat 9
Heimat 10
Heimat 11
Filed under: historia, tyskland | Tagged: invandring, tyskland |
Jan Millds blogg 
Veterans Today har några intressanta artiklar om Weimarrepubliken och dess dekadens: http://www.veteranstoday.com/2013/09/24/sexual-decadence-weimar-germany/
Det kom många judar till Tyskland från ÖstEuropa, Polen och Ryssland. Några av dessa var marxister och hade revoltionära idéer (då som nu) https://books.google.se/books?id=vsrJLASVC3QC&pg=PA25&lpg=PA25&dq=germany+polish+jew+immigration+minister+jewish&source=bl&ots=8noMhatMlD&sig=x4X1pMwzqO17KFNDAQWCqW8EcXM&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjDn6-T-NrNAhVBkSwKHWliAm8Q6AEIJzAG#v=onepage&q=germany%20polish%20jew%20immigration%20minister%20jewish&f=false
Har läst att efter första världskriget så var immigrationsministern i Tyskland en judisk person, som tillät många judar att bosätta sig i landet. Dessa tog oproportionerlig plats i universitet, som läkare, politiker m m vilket spädde på en förbittring hos flera tyskar.
Även i Frankrike såg vissa den judiska vänstern, kommunismen som en större fiende än Tredje Riket (Tyskland).
https://books.google.se/books?id=AqlyCwAAQBAJ&pg=PT294&lpg=PT294&dq=germany+polish+jew+immigration+minister+jewish&source=bl&ots=c2fZW1yoxH&sig=08SzXhnpjsA5u13bI_dDl9F6Gho&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjDn6-T-NrNAhVBkSwKHWliAm8Q6AEIJDAF#v=onepage&q=germany%20polish%20jew%20immigration%20minister%20jewish&f=false
Om du hade frågat en tysk soldat vad han slogs emot, hade han troligtvis svarat ”mot världskommunismen”, initierad av judar.
[…] Läs vidare […]
Mycket läsvärd sammanfattning.
Mer om bakgrunden till krigsutbrottet 1914:
I slutet av 1890-talet skrevs artiklar i brittisk press, ”Germaniam esse delendam”, med udden mot Tyskland, samtidigt som framstående britter privat gav uttryck år sin uppfattning att Tysklands makt måste slås ned med våld. Svaret blev de tyska flottrustningarna.
Henry White, amerikansk ambassadör i Italien, sändes till London 1907 för att få klarhet i den brittiska regeringens synpunkter på andra Haagkonferensen. Följande samtal utspann sig mellan White och Balfour, då unionspartiets ledare och tidigare premiärminister:
” Balfour, somewhat lightly:; ’ We are probably fools not to find reason for declaring war on Germany before she builds too many ships and take away our trade.’
White: ‘You are a very high-minded man in private life. How can you possibly contemplate anything so politically immoral as provoking a war against a harmless nation which has as good a right to have a navy as you have? If you wish to compete with German trade, work harder.’
Balfour: *That would mean lowering our standard of living. Perhaps it would be simpler for us to have a war.’
White: ‘ I am shocked that you of all men should enunciate such principles.’
Balfour, again lightly; It is a question of right or wrong? Maybe it is just a question of keeping our supremacy.’”
(Henry White, Thirty Years of American Diplomacy)
Så något om krigspropagandan 1914-18:
1928 kom det ut en bok som hette ”Falsehood in Wartime”, med undertiteln: ”Propaganda Lies Of the First World War”, av brittiske parlamentsledamoten Arthur Ponsonby.
Citat från nämnda bok :
”Falsehood is a recognized and extremely useful weapon in warfare. You must have intellectual lies for intellectual people and crude lies for popolar consumption…In war-time, failure to lie is negligence, the doubting of a lie a misdemeanour, the declaration of the truth a crime”.
Balfours uttalanden här tyder på att Storbritannien (dvs män i dess ledning) helt enkelt önskade ett krig mot Tyskland.
Efter att man 1907 hade med sig inte bara Frankrike utan även Ryssland, då var kriget kanske bara en tidsfråga.
Detta ställer väl skuldfrågan i ny belysning!
Orden ”Germaniam esse delendam”, ”Tyskland måste förstöras”, verkar ha varit ett frimurarutrop enligt vissa källor.
Mer om dessa utmanande artiklar på temat ”Tyskland måste förstöras”, här:
“In August 1895, a series of articles began in the British weekly The Saturday Review, which called for the annihilation of Germany and whose disastrous greed for German plunder still reverberates to the present day”:
http://www.vho.org/tr/2003/4/Werner373-385.html
Jag stör mig på att det är endast engelskspråkiga källor och referenser. När det handlar om Europa lutar jag hellre åt tyskspråkiga eller för den del det rika utbud av svenskspråkigt material. Även om vi nu har att göra med tyskälskande britter och amerikaner så kan deras vinklingar bli sådana som inte överskuggar det som tyskarna själva bättre kan beskriva.
Ett annat problem som vi kan återkomma till, hur tillförlitliga är anglosaxiska sagesmän som hatar judar mer än de älskar tyskar? Besitter de verkligen någon äkta sympati för tyskar och vill de verkligen bidra till att skapa en tysk Leitkultur på bekostnad av den anglosaxiska dominansen?
Hur mycket antityska strömningar fanns det inför Brexit?
Det är ett allvarligt problem med engelskspråkiga beskrivningar av både under den här berörda perioden kring och efter första världskriget såväl som vid tiden för kommunismens fall och fortfarande idag, då det alltid visar att västmakternas kännedom om folk, etniska motsättningar, kultur och andre relevanta förhållanden öster om Tyskland är otillräcklig. Därför är alltid engelsmän och amerikanare hur mycket professor i historia de än är alltid svepande när de beskriver kriget på östfronten, och resonemang kring Brest-Litovskfreden är kortfattat utan att sättas i sammanhangen runt de förhandlingarna.
Inte ens de engelsmän och amerikaner som är fetischistiskt pro-tyska i sin inställning eller är skamsna över västmakternas ageranden i världskrigen klarar av att belysa sakerna rätt. Det var inte Versaillefreden som gav upphov till de nya staterna i Östra Europa. De länderna hade i verkligheten inget stöd av väst utan kunde tack vare intentionerna från Brest-Litovskfreden men nödvändiga fortsättningskrig där de på nytt med vapen kämpa sig till frihet genom FLERA ANDRA FREDSAVTAL 1919, 1920, 1921. Det två olika freder som föregick detta, Brest-Litovsk frederna från februari o mars 1918, den första med de borgliga förhandlarna för Ukraina och något senare med de judiska / bolsjewikiska förhandlarna för Ryssland, två freder som västmakterna begärde ogiltigförklarande av november samma år om Tyskland skulle tillåtas vapenstillestånd alls.
Västmakterna var aldrig intresserade av att länder som Finland, Estland, lettland, litauen eller ens Polen skulle få uppstå. Men, Polen var planerat på tyskt och Österrikist-ungerskt initativ kring 1915 så väst var tvungna att utnyttja polackerna de också. Men grunden var att Ryssland som del av ententen skulle behålla allt land, engelsmännen, fransmännen och amerikanarna väntade sig att de vita gamla aristokraterna i Ryssland skulle vinna makten åter i Ryssland och återställa ordningen och förstod aldrig att de röda var långt mäktigare. Men de handlade inte heller konsekvent antibolsjevikiskt, inte alls, för engelsmännen återbeväpnade 1918 finska röda som hade fått retirera till Murmansk – Finland var ju allierade med Tyskland. Tysk trupp fördes ju också till södra Finland där de slog ner de röda och garanterade Finlands frihet.På samma vis skulle man i Brest-Litovsk garantera Ukrainas frihet och utförde i samarbete med dess regering upprensningsaktioner mot de socialistiska stater som utropats i olika delar av landet.
Detta förhållningssätt är säkert något som stör britter och amerikanare, att deras länder främjade kommunismens framväxt, så därför vill man få bort fokus från det.
För att kunna läsa om detta måste man läsa tyskspråkigt material eller äldre svensk literatur och filmer som inte censurerats, medan den engelskspråkiga verkar alls inte annat än likt nutidens svenska PK-literatur svepande i korta ordalag nämna följdkonflikterna men inte gå in på något mer om hur det gick till i t ex Finland, Baltikum, Polen, Ukraina, hur man ofta bekämpade varandra politiskt för att i nästa skede tvingas med små resurser bekämpa röda armén eller egna bolsjeviker i den egna befolkningen. Dessutom i vissa länder och landskapen stor tysk befolkning som först ville bilda egna stater, t ex Kurland, men inför omständigheterna fick de acceptera att ingå i Litauen.
Amerikanare och engelsmän har väl i och för sig svårt att undgå polsk-ryska kriget 1920 i och med att polackerna promotar det väldigt mycket t ex genom filmer som Warsawa 1920. Polen i det kriget räddades västeuropa från sovjet-ryssland på egen hand trots att västmakterna rått Polen att förhandla fram en kaptulation.
Så, är man eniga om att det är engelsmän och amerikaner som är skuld till att oreda och folkmotsätttnignar i östeuropa fick våldsamma förlopp – varför skall man låta dem står för historieberättandet om Tyskland och Europa?
Bara en sådan liten lögn om Waterloo 1815 säger en hel del om den anglosaxiska historieskrivarna, det var engelsmännen endast som besegrade Napoloen. Fast sanningen är att det var Preussens insats som avgjorde.
Som jag tidigare skrev och det är en frågeställning man nog ofta måste återkomma till, hur tillförlitliga är anglosaxiska sagesmän som hatar judar mer än de älskar tyskar? Besitter de verkligen någon äkta sympati för tyskar och vill de verkligen bidra till att skapa en tysk Leitkultur på bekostnad av den anglosaxiska dominansen?
Hur mycket antityska strömningar fanns det inför Brexit?
Min ambitionsnivå blir ju med nödvändighet begränsad.
Vad jag i första hand siktar till att är kunna lyfta fram en del viktiga och intressanta fakta som vi ”inte fått lära oss i skolan”. Samt ge en överblick och mer av sammanhang.
Viktigt blir ändå att det inte slinker med något som inte stämmer. Där kan ju kommentarfältet här utgöra ett slags säkerhetsnät, så att eventuella felaktigheter eller tveksamheter blir påtalade. Eller att luckor fylls i.
Jag ska fortsättningsvis ha i åtanke och försöka undvika engelska källor där likvärda svenska finns.
Ingenting om detta fick vi lära oss i skolan … … …
Tack, Jan m fl!