Först genom en tredje version blev jag nöjd med den nya kortfilmen, ”Jelena Isinbajeva”.
Varför tog jag upp det ämnet?
Här finns åtminstone två moment:
• Dels det omedelbara och snävare – om idrott, OS och Ryssland.
• Dels det vidare sammanhang, där detta ingår – NWO och ”Full Spectrum Dominance”.
Nämnda film är alltså inte tillkommen pga något särskilt idrottsintresse för egen del, jag brukar inte följa evenemang som OS och VM. Däremot försöker jag själv motionera till husbehov. Och när det gäller stavhopperskan Jelena Isinbajeva må tillstås, att jag blivit djupt imponerad av henne!
Självklart är doping inom idrotten något att bekämpa och uppenbarligen har doping förekommit även bland ryska idrottare.
Det anmärkningsvärda här blir dock att man håller ryska idrottare kollektivt ansvariga och bestraffar även enskilda som aldrig fällts för doping. Således är Jelena Isinbajeva nu inte med och tävlar i OS i Rio de Janeiro.
Detta reser två frågor:
a) Är det rimligt med kollektiva bestraffningar inom idrotten?
b) Tillämpas här samma regler för alla länder?
Naturligtvis inte!
Det är just Ryssland, som man vill åt!
Nu, som i alla andra sammanhang. Det handlar om denna russofobi, som jag tidigare skrivit om flera gånger, och där jag även gjort denna film (som kan förtjäna fler besökare!):
Ett OS-fallet näraliggande exempel är hur Ryssland behandlades vid Eurovisons-sångtävlingen i Stockholm tidigare i år. Hade den tävlingen gått rätt till skulle den förhandstippade vinnaren också ha vunnit, nämligen det ryska bidraget.
Jag är själv ingen musikexpert, men uppenbart för envar bör här kunna vara att när det ukrainska bidraget vann, då var det inte pga några musikaliska kvalitéer.
Eller tag exemplet med den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Ryssland har ovanligt mycket erfarenhet av att bekämpa stora skogsbränder på våra breddgrader, besitter både kunskap och utrustning. Ryssland var också redo att sända specialflygplan till vår hjälp. Sverige tackade dock nej, MSB vill inte få någon rysk hjälp.
Varför?
Uppenbarligen därför att i så fall kunde Ryssland ha vunnit PR-poäng och ryssfientligheten i Sverige skulle ha riskerat minska.
Viktigare än att få skogsbranden släckt snabbt var att hålla rysshatet bland svenskarna brinnande.
Är det inte slående, hur propagandan under år och decennier mässat om en förment främlingsfientlighet bland oss svenskar, vilken måste bekämpas – samtidigt odlas denna fientlighet mot ryssar!
Ett annat utslag av samma russofobi vara reaktionen från svenska makthavare på att Vladimir Putin nyligen besökte Finland. Ryska och finska politiska ledare talade med varandra!
Så skulle svenska politiker inte kunna tänka sig att göra! Detta framgick i våra massmedia genom uttalanden från såväl socialdemokrater som moderater.
En jämförelse idag mellan finska och svenska politiker framstår för mig som att jämföra mogna vuxna med trotsiga småbarn.
• Finland har en stark armé, baserad på allmän värnplikt – Sverige har just ingenting där.
• Finland undviker att onödigtvis provocera ryssarna, för en saklig dialog – Sverige bara bjäfsar och skäller, förolämpar och provocerar.
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) anför ryska överflygningar som ett problem, men är inte det ett argument för att kommunicera med ryssarna och utbyta synpunkter?
Visar vi dem elementär respekt kanske vi får motsvarande tillbaka…
Ett argument som Peter Hultqvist har anfört, för att vara fientligt mot Ryssland och för att NATO ska öva invid ryska gränsen så som nu sker, är att Krimhalvön återförenats med Ryssland.
Kan denne ”försvarsminister” ens själv tro på att detta är den verkliga anledningen till USA:s och NATO:s aggressiva politik?
Det kräver, hävdar jag, inga djupare studier av utvecklingen 1990 och framåt för att kunna se att det handlar om en strävan efter global västlig dominans.
Vi är nog många som skulle vilja höra mer av Julias stämma och musikval i sommarradion. Jag tycker att Ingrid & Conrad ska be JC om att göra fler skivpratarprogram i sommar!
Julia Caesar inledde med att prata om den form av mjukdiktatur – ”demokratur” – som har införts i Sverige av socialdemokraterna.
Hon återger vad Vilhelm Moberg har skrivit:
”Kännetecknande för en demokratur är det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar, att de lever i en demokratur.”
I Sverige låter vi staten ta makten även över privata angelägenheter, menar JC, som vilken förälder som ska vara hemma hur länge med små barn. ”Barns behov har gjorts till en fråga om jämlikhet mellan vuxna kvinnor och män.”
Staten lägger sig i alltför mycket och medborgarna tillfrågas alltför litet.
Denna ”demokratur” har samtidigt totalitära drag, skulle jag vilja tillägga.
Av någon outgrundlig (?) anledning förnekas detta av många i massmedia! Dessutom begär man att alla andra i Sverige också ska göra det. Eller så tillstår man att vi svenskar visserligen finns, men är värdelösa, dåliga och löjliga.
Samtidigt drivs i media linjen att envar som satt sin fot på svensk mark genast ska betraktas som svensk (”nyanlända svenskar”…). Det kan då bli till en förolämpning att hävda att alla människor inte är svenskar, eller att krav ska ställas på den utlänning som ska gälla för att vara svensk.
Och frågan ”Vad är svensk kultur?” på pk-itiska är bara retorisk, där svaret ligger inbyggt i den (”finns ej, allt kommer utifrån”).
Julia Caesar pratar om ”legobitspolitik” – så träffsäkert att det kan förtjäna att citeras rakt av. En timme in i programmet, efter låten ”Drömmen om Elin” med Calle Jularbo:
”… där vi alla ses som legobitar som är utbytbara mot varandra. Grundtanken i legobitspolitiken är att alla människor är lika. Svenskar har inget särskilt värde jämfört med andra legobitar. Som svensk är du helt utbytbar mot en somalier. ”
”Jag känner mig absolut inte som en legobit, och det gör antagligen inte du heller. Men det är uppenbarligen så politikerna ser oss. De är i full färd med att byta befolkning på sitt eget land.
Antalet personer med utländsk bakgrund i Sverige ökar tio gånger mer än den svenskfödda befolkningen. Sedan millennieskiftet och till och med 2015 har antalet personer med utländsk bakgrund ökat med nästan en miljon, eller för att vara exakt 996 234 personer.
Under samma tid har antalet personer med svensk bakgrund minskat med 24 535 personer.
Befolkningsutbytet går snabbt. Dels genom invandring, dels genom att utrikes födda föder fler barn än svenskar. Redan omkring 2025, det vill säga om nio år, kommer svenskar att vara i minoritet i de största svenska städerna.
Om man tror att alla människor är lika betyder det naturligtvis ingenting vilka människor som bor i Sverige. Då är Sverige bara en geografisk yta som kan fyllas med vad som helst. Men befolkningsutbytet är irreversibelt. När majoriteten av invånarna kommer från kapsejsade muslimska länder och religiöst styrda kulturer blir Sverige ett helt annat land.
Hur tänker politikerna? Det vet dom nog inte ens själva. ”
Låt mig här skjuta in vad Jimmie Åkesson svarade 2012 på en fråga från Göran Rosenberg. 6.50 in i denna film:
Julia Caesar citerar den österrikiske författaren Stefan Zweig:
”En människa som har försvurit sig åt politiken tillhör icke längre sig själv och måste lyda andra lagar än sin naturs heliga bud.”
JC fortsätter:
”Om man sviker sig själv och det Stefan Zweig kallar ’sin naturs heliga bud’ överträder man en gräns. Man förlorar kontakten med sin inre kompass. Det gör det så mycket lättare att också svika andra människor utan att ens begripa vad man gör.
Det tog bara en generation för eliten att förstöra Sverige. Från att ha varit ett välfungerande, etniskt homogent land med stark sammanhållning och låg kriminalitet har landet gjorts till ett mångkulturellt kaos med dramatiskt ökad våldskriminalitet och kollapsande välfärdssystem.
Jag säger gjorts, för förstörelsen av Sverige är inte resultatet av en oförutsägbar naturkatastrof. Ingen yttre makt har tvingat oss att ge upp vårt geografiska eller mentala territorium.
Sveriges förfall är resultatet av en lång rad beslut som har fattats fullkomligt frivilligt av regering, riksdag och myndigheter. Denna elit har gett bort Sverige utan att medborgarna har tillfrågats och utan tillstymmelse till konsekvensanalys.
Den generösa flyktingpolitiken har aldrig haft stöd av majoriteten av den svenska befolkningen. Aldrig någonsin.”
”Peter Esaiasson, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, skriver: ’I ingen annan sakfråga är åsiktsskillnaderna större mellan politiker och medborgare.’
Förstörelsen av Sverige hade inte varit möjlig om media skött sitt professionella uppdrag. Journalisterna ska vara ett kritiskt granskande korrektiv till politiken.
Det uppdraget har de svenska journalisterna grundligt svikit. Istället har de lierat sig med den politiska eliten, gosat in sig i maktens knä, varit lydiga megafoner åt husbondens röst och gjort sig själva till propagandister för massinvandring, islam och mångkultur.
Media har dessutom förhindrat en öppen och allsidig debatt genom att systematiskt stänga ute, demonisera och förfölja kritiska röster.
Knepet har varit lika enkelt som effektivt: tysta och oskadliggör dem med hjälp av stigmatiserande ord. Ordet ’rasist’ har använts som handeldvapen mot invandringskritiker. Det har haft förödande effekter för samhällsdebatten.
Det spelar ingen roll vilket parti eller vilka grupperingar som för tillfället har makten. Journalisterna är alltid trogna mot sittande regim. Det är själva maktinnehavet som journalisterna är lojala med – vare sig det finns till höger eller vänster. Journalisterna visar samma lojalitet med Stefan Löfvens s-mp-regering som de gjorde tidigare med Fredrik Reinfeldts kulturmarxistiska alliansregering i åtta år.”
”Utifrån elitens enastående maktfullkomlighet borde väljarna åtminstone kunna kräva att eliten får rätt. Här är vi tillbaka vid medborgarkontraktet som jag pratade om tidigare.”
”När beslutseliten får fel, när det dyker upp problem som hade kunnat förutses men som inte har diskuterats, riskeras den politiska legitimiteten.
Varför ska medborgarna göra de uppoffringar som den nya situationen kräver när de aldrig erbjudits en rimlig chans att välja en annan väg för landet?”
På denna tankegång har även Marika Formgren varit inne, i sin text ”Vägra skämmas”:
”När konsekvensbedömningarna besannades, när asylsystemet havererade vintern 2015 och regeringen tvingades att vidta panikåtgärder för att minska strömmen av asylsökande till Sverige; då var det ingen som sade ’vi kanske borde ha lyssnat på människorna som förutspådde detta, vi kanske kunde ha undvikit den här situationen om vi hade lyssnat i stället för att stämpla dem som rasistfascistnazister’.
Tvärtom gjorde många opinionsbildare en dygd av sin ’naivitet’…”
Julia Caesars program var nostalgiskt, dvs tillbakablickande. Som JC konstaterar är vi många som nu lever med en djup sorg över att vårt land har tagits ifrån oss.
”Under 44 års maktinnehav byggde socialdemokraterna upp folkhemmet. Sedan skrotade de det, med samma effektivitet.”
Den svenska arbetarklassen har övergivits, till förmån för ”internationell solidaritet”:
”… dvs att i praktiken vemsomhelst, i vilketlandsomhelst, skulle ha samma rätt att bo i Sverige och ta del av svensk välfärd, som de svenskar som arbetat ihop välfärden. Svenskarna lät det ske. ”
JC frågar sig när svenskens tålamod ska tryta, och menar att nu behövs en ny folkrörelse i Sverige, ”TAG SVERIGE TILLBAKA!”:
”Tag Sverige tillbaka från en elit som inte vill oss väl och från en påtvingad mångkultur som aldrig har fungerat i något enda land.”
Centralt för ett motstånd måste, menar jag, vara att vi svenskar kan känna en stolthet och att vi slutar be om ursäkt.
Vi måste förkasta skam- och skuldbeläggandet!
Andra etniska grupper värnar sina intressen.
Det måste vi också göra!
Dvs värna våra intressen, inte deras.
PS
Samtidigt levererar Karl-Olov Arnstberg nu ett mycket starkt inlägg, om svårigheterna att i Sverige år 2016 få igång ett folkligt motstånd:
Under efterkrigstiden gick det bra för Sverige och socialdemokratin spelade i huvudsak en positiv roll. Idag spelar (S) åter en central roll, men genomgående negativt.
Vi har att göra med ett ”sosseri”, kännetecknat av antiintellektualism och omoral, ansvarslöshet och svågerpolitik.
En person som i ovanligt hög grad representerar detta destruktiva sosseri är naturligtvis Mona Sahlin.
Inte bara har hon funnits med alltsedan sin tid som partisekreterare i början av 90-talet och senare varit ”ingenjör” bakom upplägget att (S) skulle samverka med Miljöpartiet. Samtidigt som SD inte var att ”ta i med tång”.
Påfallande är också hur Sahlin själv kunnat gå från den ena skandalen efter den andra och ändå ständigt flyta upp på nytt som en kork.
Parallellen till en annan s-apparatchik, Dan Eliasson, är slående:
• Som GD för Migverket 2007-2011 medverkade han till nya rekord av bidragsinvandring.
• Som GD för Försäkringskassan utmärkte han sig genom raderad e-post och utfall mot SD:s Jimmie Åkesson.
• Som ny rikspolischef bad han genast om ursäkt för Skånepolisens försök att bekämpa åldringsbrott. Och slog nya lönerekord som chef.
Dan Eliasson saknade helt egen erfarenhet av polisarbete, men det utgjorde inget hinder mot att ge honom detta viktiga uppdrag.
Ett problem nu är alla dessa ”utsatta” områden, där det blivit direkt farligt för poliser att vistas.
Hur blev dessa områden så ”utsatta”? Bakgrunden är ju den massinvandringspolitik som inte minst Dan Eliasson aktivt medverkat till.
Den handlingslinje Eliasson som rikspolischef nu förespråkar är dialog och vänlighet, stort hjärta och aldrig sinande tålamod. Det ställer stora krav på poliserna att vara stryktåliga och saktmodiga.
Situationen illustreras 7 minuter i denna film: poliser står snällt uppradade för att filmas av en kriminell. Andra gånger får de sina fordon skadade eller utsätts för stenkastning. När det inte handlar om skjutvapen och handgranater.
Föga överraskande ogillar poliser att ställa upp som kanonmat. Alltfler söker sig bort från yrket.
Till polisutbildningar har iofs funnits nya sökande, men inte tillräckligt många har klarat proven.
En väg för att få fler kvalificerade sökande vore att försöka göra polisyrket mer attraktivt, bl.a. genom högre löner.
Istället går man nu motsatt väg, genom att sänka kraven i polisutbildningen. Detta påverkar polisyrkets status i allmänhet, samtidigt som man får individer med sämre förutsättningar att klara jobbet.
Det här fångar mycket av socialdemokratins utveckling i Sverige.
Socialdemokratins signum var ju höga skatter och en stark stat, med långtgående åtaganden för att på olika sätt skapa trygghet för medborgarna. Den ideologiska motpolen var ett lågskattesamhälle, där den enskilde fick ta ansvar för sin egen tillvaro. En nattväktarstat, där samhällets uppdrag i huvudsak inskränkte sig till att upprätthålla lag och ordning.
Nu har högskattesamhället gått in i väggen. Vi har mer och högre skatter än någonsin – ändå räcker inte pengarna. Sverige tvingas för närvarande ta upp mångmiljardlån i utlandet. Orsaken är skenande ekonomiska åtaganden genom invandreri, brottslighet och excesser från en parasitär politisk klass.
Nu går vi mot en situation, där polisen inte längre klarar sitt uppdrag. Inte ens en nattväkarstat kan systemet då upprätthålla!
Ovanpå detta kommer nu turerna – de helt onödiga – genom rikspolischefens utfall mot Sverigedemokraterna.
Redan som GD för Försäkringskassan fick Dan Eliasson alltså kräkreflexer, då han i en debatt hört Jimmie Åkesson. Om dessa reflexer lät han världen veta via internet.
Nu är han där igen. Som chef för Sveriges polismakt har han i massmedia klargjort hur mycket han ogillar Sverigedemokraterna.
Mot detta har många reagerat, såväl debattörer som poliser. Invändningen är given: Eliasson får privat ha vilka åsikter han vill politiskt, men i tjänsten ska han uppträda opartiskt, inte ta partipolitisk ställning.
Detta av hänsyn både till alla poliser och till den allmänhet som till stor del, och i växande utsträckning, utgörs av SD-sympatisörer.
Dan Eliasson framhärdar ändå. Han gör anspråk på att som rikspolischef ha rätt att offentligt ge uttryck för politiska ställningstaganden, som att ta avstånd från ett enskilt riksdagsparti.
Dan Eliasson får dessutom stöd av sin socialdemokratiske justitieminister, Morgan Johansson.
Dennes argumentering är att det i varje fall beträffande SD ska vara fritt för myndighetsföreträdare att göra offentliga ställningstaganden. ”Min ingång är att också statstjänstemän har yttrandefrihet.”
S-ministern säger vidare:
”Rikspolischefen vill markera att han står upp för polisens värderingar om alla människors lika värde. Jag tycker att det är bra när statstjänstemän markerar mot värderingar som strider mot det vi har att försvara.”
Blir då inte även s-politiken i strid mot ”alla människors lika värde”? Också regeringen har ju infört vissa begränsningar av invandringen.
Ett PS till tidigare text om SVT-journalisten Anders Holmberg:
I Almedalsintervjun med Jimmie Åkesson återkom Holmberg mer än en gång till frågan ”Hur vet du att det är så?”, med anledning av påståendet om en koppling mellan invandring och viss brottslighet.
Formellt sett en fråga och just så är det väl som vi vill att journalister ska vara: nyfikna och sanningssökande.
Men i detta fall var det i praktiken inte en fråga, utan en anklagelse och en förebråelse. I Holmbergs ”fråga” låg ett bestämt påstående: ”så är det inte”.
Och även om ett samband faktiskt skulle vara fallet kan vi aldrig vara 100% säkra på att det gäller alltid och alla. Vi får inte generalisera och måste därför tiga om saken. I fokus ska stå brottslingars intressen.
Denna SVT-hållning av militant okunnighet går, som det visat sig, hand-i-hand med en strävan efter att kunskap inte ska finnas att tillgå. Det bedrivs en politik av mörkande:
• När SD i riksdagen efterlyst redovisning av invandringens kostnader har det blivit avslag.
• När BRÅ 2005 undersökte sambandet mellan invandring och brottslighet gjordes delar av resultatet otillgängligt för allmänheten (en motsvarande BRÅ-undersökning nio år tidigare visade ändå på tydliga mönster).
• Uppgifter om andelen intagna med utländsk bakgrund på våra fängelser saknas (eller finns, men är ej offentliga).
SVT-Holmbergs hållning till sitt uppdrag, denna ovilja att erkänna verkligheten, är ingenting nytt. Jag stötte på den för över 20 år sedan.
Det var i samband med ett drev från Radio Stockholm år 1995, riktat mot Anders Carlberg. Där försökte man använda mig som slagträ, då Carlberg skrivit en positiv recension av min bok ”Lagom är bäst!”.
En bok som var ”rasistpropaganda”– det kunde Jan Björklund (fp) på den tiden intyga. Redan utan att ha läst boken.
Jag hade invändningar och begärde att få komma till tals i lokalradion med mina synpunkter. Den då unge radiojournalisten Oisin Kentwellskulle intervjua mig. En av de frågor som han kom med kände jag igen från en annan radiojournalist, Björn Häger:
”Så ni ser problem med invandringen?” Mitt svar blev: ”Javisst! Det måste man väl vara journalist för att inte begripa, att invandringen medför problem!”
Detta kom inte med i vad som sedan sändes i radion. Överhuvudtaget var det inte mycket av intervjun som togs med.
Journalistiken i Sverige är alltså under isen, och har så varit under lång tid. Ett av de lysande undantagen är Julia Caesar. Även hon blev därigenom föremål för ett mediedrev – se fredagsbio 36.
Julia Caesar var för övrigt dagens sommarpratare hos Ingrid & Conrad – det ojämförligt bästa programmet där hittills, tycker jag.
1.12 in i filmen ovan ställer Anders Holmberg frågan till Jimmie Åkesson, angående sexuella trakasserier vid musikfestivaler för unga i Sverige:
”Vet du att människor med utländsk bakgrund ligger bakom, att den stora invandringen är förklaringen?”
Svaret skulle där ha kunnat vara helt kort: ”Ja!”.
Fakta finns sedan länge att tillgå, för den som vill veta.
För den som inte vill veta kommer inga fakta någonsin att vara tillräckliga.
Men vill man inte veta, då är man inte angelägen om att få stopp på denna typ av brottslighet. Då bryr man sig inte om offren, då bryr man sig inte om vårt land. En sådan person ska inte arbeta som journalist vid ”Sveriges Television”.
Jan Millds blogg 