• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Jag hade fel: SAKLIGHET

saklig

En fortsättning på temat i två tidigare bloggtexter – om Sydafrika respektive SD.

Här ska det handla om metoder och principer i argumenteringen.

Inte kan det väl vara fel att eftersträva ”saklighet” i debatten?

I en bemärkelse, faktiskt – ja! Det blir en slutsats som jag nu tycker mig kunna dra, efter drygt två decennier av invandringskritiskt opinionsarbete.

Låt mig ta det från början, (och förlåt, alla ni som redan många gånger hunnit ta del av denna historia om BGF):

bgfhist

Den utgångspunkt som verkligheten gav, när vi inledde verksamheten för Blågula frågor, rymde i huvudsak två moment:

1.
Tidiga invandringskritiker – BSS och SD – var demoniserade. De framställdes i maktmedia som extremister och annat negativt.  Detta gav i princip möjlighet för två alternativa tolkningar:

a) De som opponerade var faktiskt dåliga människor

b) Detta var bara en av media fabricerad nidbild.

2.
Vi som drog ingång Blågula frågor – Anders Sundholm och jag själv – hade en politisk bakgrund inom socialdemokratin, vänstern och miljörörelsen. Det gav oss en potential att själva slippa stämplingar.

Vi skulle inte lätt kunna anklagas för ”högerextremism”.  Genom att ge oss in i debatten och framföra kritik av den förda invandringspolitiken skulle  ”korten bli synade”:  fanns alls något utrymme för en saklig debatt i denna fråga?

• var ”felet” med den kritik som dittills anförts att den kom från antidemokrater, ”rasister”, osv?

• eller var dessa anklagelser inbyggda, skulle sådant med automatik drabba varje kritiker?

Svaret på detta kom snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss!

expo95
Föreningen Blågula frågor startade sin verksamhet 1995.  Redan samma år kom ett angrepp i det nystartade ”antifascistiska nyhetsbladet” Expo, under redaktörskap av en dokumenterad återfallsförbrytare  (Tobias Hübinette).

Expos artiklar slogs upp stort i Expressen och Aftonbladet våren 1996. Dessförinnan hade de genererat två mediedrev mot Blågula frågor, också utifrån Expomaterial.

Ställ detta mot vårt BGF-koncept:

• I botten låg för det första vår egen bakgrund.  Vi var varken akademiker, miljonärer eller kändisar – bara vanliga medborgare, som under många år arbetat oegennyttigt och demokratiskt inom godkända partier. Detta borde ge oss en slags grundplåt av legitimitet.

• Därutöver ingick i vårt koncept att vara strikt sakliga, dvs att söka fakta och sanning, att inte gira in på några stickspår av sympatier/antipatier och känslor. Sakfrågorna, verkligheten och förnuftsmässigt resonerande i fokus!

• Meningsmotståndare skulle visas en grundläggande respekt. Undvikande av epitet och personangrepp.  Avståndstagande från såväl lögnaktiga anklagelser som våld.

Det gick inte bra.  Vi bemöttes knappast på ett motsvarande sätt. Det blev inget medborgerligt samtal – på andra sidan var det tomt. Ingen dialog om invandringen.


Situationen var asymmetrisk – både genom de politiskt korrektas mediala övertag och genom skillnaden i metoder/argumentering.

Vi försökte arbeta med fakta och argument – massmedia mötte med tillmälen och associationer.  Vi fokuserade på översikter, helhetssyn och långsiktiga konsekvenser – media på enskilda fall, empati och kortsiktighet.

Huvudlinjen var att förtiga oss.  Våra debattinlägg togs inte in, våra möten och initiativ nonchalerades. Där denna linje frångicks handlade det om att ”hänga ut” och ”avslöja”, förtala och skandalisera. I fåtalet debatter såg man till att vara många mot en.

narti
Vår bakgrund och samtidigt nyanserade linje gjorde det svårt att finna någonting mot oss. Detta löstes genom tal om ”smygrasism” och ”dold” främlingsfientlighet.  Längst gick den folkpartistiska riksdagsledamoten Ana Maria Narti: Den rasistiska propagandan tar här sin farligaste form – den som presenterar sig som motståndare till rasismen.”

Om en kritiker på något sätt varit obalanserad påtalades självfallet detta. Men där så inte var fallet gick det s.a.s. ”lika bra med selleri”.

De politiskt korrekta blockerade m.a.o. en saklig debatt om invandringen.

Detta rymde samtidigt ett hyckleri, då de i sin propaganda hela tiden gjort anspråk på att representera  fina värden som  ”demokrati,” ”respekt” och ”tolerans”. Kritiker anklagades gärna för ”okunskap” och ”fördomsfullhet”. Just fakta var ju vad de inte förmådde värja sig mot, och därför inte ville veta av.


Redan bemötandet från de politiskt korrekta kan nu ge anledning att ompröva hittillsvarande linje. Respekt är det sista som de förtjänar!  Tvärtom! Vad svenskfientliga politiker som Bengt Westerberg och Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven förtjänar är bara det djupaste förakt, från varje svensk.

ansvariga


Framförallt finns anledning att ompröva saklighetslinjen av ett annat skäl.

Som erfarenheterna visat är det inte fakta och sakliga argument som övertygar människor. Man tror som man gör, därför att det är vad man vill göra. För att nå människor måste vi lyckas kommunicera på en känslonivå.

När jag nu vill ompröva linjen av ”saklighet” betyder det inte övergivande av sanningssökandet eller ointresse för fakta som är korrekta och relevanta. Däremot blir det önskvärt att argumenteringen vänder sig inte bara till hjärna och förnuft, utan även till hjärta och känslor.

Underlag för sådant finns ju där i överflöd:
– Hur vi svenskar görs till andra klassens medborgare i vårt eget land
– Hur våra barn och barnbarn får en otrygg uppväxtmiljö
– Hur unga berövas möjligheter till utbildning, arbete och bostad
– Hur kvinnor inte längre kan röra sig fritt på offentliga utrymmen
– Hur det skapats no-go-zoner för svenskar
– Hur vi alla berövas en framtid.


Utöver dessa två moment i opinionsarbetet – fakta/förnuft och känslor – vill jag lyfta fram ett tredje viktigt moment: moraliskt övertag.

mhg
Denna typ av övertag har vi sverigevänner iofs redan genom att i sak har rätt, genom att kämpa för en rättfärdig sak.

Som svenskar försvarar vi oss själva och varandra mot förtryck, övergrepp och orättvisor. Det räcker långt, ur moralisk synpunkt!

Omvänt gäller det att bemöta och förkasta försök att grundlöst skuldbelägga oss.

Exempel på sådant saknas ju inte:
• ”Förintelsen”
• slavhandel
• kolonialism
• neutralitet under kriget
• svensk välfärd.

Vi är inte i något moraliskt underläge, har ingen anledning att be om ursäkt för vår existens!

Svenskt välstånd är främst ett resultat av våra egna insatser och egenskaper, som:
– arbetsmoral
– kunnande
– hederlighet
– samverkan.

Oavsett vilka grymheter som begicks i Europa under förra seklet så är det inte rimligt att hålla människor idag ansvariga för detta, människor som inte ens levde på den tiden.


Smoke rises during an explosion from an Israeli forces strike in Gaza City, Saturday, Nov. 17, 2012. Israel bombarded the Hamas-ruled Gaza Strip with nearly 200 airstrikes early Saturday, the military said, widening a blistering assault on Gaza rocket operations by militants to include the prime minister's headquarters, a police compound and a vast network of smuggling tunnels. (AP Photo/Hatem Moussa)

EN ANNAN SAK gäller, tycker jag, övergrepp i nutid. Där kan vi i princip bära ett medansvar, genom likgiltighet och passivitet.

Jag tänker på:

• USA:s invasion i Irak år 2003, med ca 1 miljon dödade.

• det halvårslånga flygbombandet av Libyen år 2011 (där Sverige deltog med JAS-plan!)

• söndersmulandet av Syrien under fem års krigande.

Israels oupphörliga övergrepp mot palestinier

• Svartas övergrepp mot vita i Sydafrika.