Vägval om migrationen

Länge har jag tillhört dem som i flyktingpolitiken tryckt på nödvändigheten av att tillämpa första-asyllands-principen eller Dublinkonventionen. Dvs en flykting ska lämna in sin asylansökan i det första land han/hon kommer till som undertecknat FN:s flyktingkonvention.

Detta har ju helt sprungits förbi av utvecklingen!

Det byggde på att det rörde sig om ett begränsat antal av politiskt förföljda individer. Inte om en folkvandring av människomassor från Asien och Afrika, sökande ett bättre liv i Europa.

Efter en liten svacka vintertid återupptas nu migrantströmmarna i samma enorma skala som förra året. De går i huvudsak från Turkiet till Grekland, där avstånden är små från det turkiska fastlandet till närmaste grekiska ö.

Det nya är att hela kedjan av länder – Sverige-Danmark-Tyskland-Österrike osv nu sätter upp gränshinder som tidigare saknades. Följden av detta blir en helt ohållbar situation för Grekland, som tvingas ta en än större andel av migranterna eftersom dessa inte kommer vidare.

Det är alltså uppenbart att systemet har kollapsat.

Hur då gå vidare?

Här finns i princip två vägar:

1. De migranter som kommer ska tas emot, men fördelas mer jämnt bland länderna inom EU.

2. EU/Europa håller sin yttre gräns och ser till att den inte passeras.

Den första linjen företräds av den svenska regeringen och sätter i praktiken ingen gräns. Ju fler som tas emot, desto mer kommer det att verka för en fortsatt och ökad ström av migranter. Befolkningarna i Europa kan då inom loppet av en generation komma att bytas ut. Stopp tar det först när det blivit lika illa här som i länderna migranterna lämnade.

Den andra linjen bör innebära att FN:s flyktingkonvention sägs upp av Europas länder, eller i varje fall tillägget från 1967, New-York-protokollet, som utvidgade åtagandet till att gälla även människor från länder utanför Europa.

Som ett steg på vägen skulle mottagningscentra kunna upprättas i ett område invid EU, där alla får vänta medan deras asylansökan behandlas.

Just detta var innebörden av ett brittiskt förslag inom EU år 2003: ”Safe Haven”.

EU skulle långtidsleasa ett lämpligt område – i t ex Libyen t ex – och där förse och bemanna det med alla nödvändiga funktioner för ett rättssäkert asylförfarande. Kommissionen får se till att där finns tillräckligt med resurser. De som inte beviljas asyl blir kvar i Safe Haven tills de återvänder hem eller reser vidare.

Ett Safe Haven skulle kunna lösa olika knutar:
• ”papperslösa” som har oklar nationalitet och inte kan avvisas
• ”marockanska ungdomar”, som hemlandet inte vill ta emot
•  asylshopping genom olika identiteter

Förslaget om Safe Haven röstades dock ned inom EU för 13 år sedan – genom inte minst svenska insatser.

Idag finns all anledning att åter aktualisera detta förslag!

Kolla vidare  4.10 in i denna film:

---

Mer

http://www.dw.com/en/germany-suggests-asylum-centers-in-north-africa/a-18283547

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/tyskland-vill-skicka-fler-asylsokande-ater-till-nordafrika

http://www.janmilld.se/msni/1509.html

https://janmilld.wordpress.com/karthago/

https://janmilld.wordpress.com/2012/10/30/losningen/

https://www.youtube.com/watch?v=eQzZBS3PK_0

https://www.youtube.com/watch?v=yy0RR7yb76M