GS har verkligen funnit en nisch, med sin ”gerilla-journalistik”!
Mina associationer går till ”wallraffande”, den typ av grävande journalistik som tysken Günter Wallraff framgångsrikt ägnade sig åt, på 1960-talet och framåt.
GS-journalistiken ställer makthavare och medlöpare inom pk-sektorn mot väggen med frågor, invändningar och resonemang som de annars varit helt ”förskonade” från. Något som många av dem alls inte är beredda på, än mindre uppskattar…
För oss andra, som vill göra motstånd mot de pågående galenskaperna, kan GS-programmen ge både skratt och inspiration, ny energi och mer kampvilja.
Vi är ju många nu, som försöker bidraga på olika frontavsnitt:
– bloggar och webbtidningar
– papperstidningar och flygblad
– filmer och montage
– radioprogram.
Granskning Sverige fyller en viktig funktion. På kort tid har kommit flera nya GS-program.
Jag vill särskilt lyfta fram detta GS-program, om hur svenskhet och minoritetskulturer betraktas helt olika i pk-världen, hur där mäts med olika mått. I programmet figurerar bl.a. Stefan Löfvens expert på fascism, Henrik Arnstad:
1. Den folkfördumning som följt på det konstanta pk-kampanjandet från massmedia och Sjupartiet.
2. Särintressen – vissa kan profitera på den förda politiken.
3. Rädslan för att engagera sig politiskt eller öppet ge uttryck för en egen åsikt i samhällsfrågor.
Det är som bekant ”skämmigt” att sympatisera med SD eller ens ”låta som en sverigedemokrat”. Det kan kosta i social stigmatisering och isolering, men det kan också påverka yrkeskarriär och försörjningsmöjligheter.
”En svensk tiger”– parollenfrån beredskapstiden – har kommit att få en ny innebörd.
Rädslan finns också inom Moderaterna och andra delar av Sjupartiet. Detta har framgått av t ex det som Anne-Marie Pålsson vittnat om.
Riksdagsledamöterna har lönemässigt placerat sig på en piedestal, som de gärna vill vara kvar på. De är – som Pålsson så riktigt påpekade – knapptryckare, vilka agerar på order från sin partiledning. Det har blivit fel drivkrafter inom partipolitiken, som resulterat i en extrem toppstyrning.
Här ligger ett systemfel.
Det behövs ett sverigevänligt parti, som demokratiskt utgör ett alternativ. Ett parti, där man:
• kan tänka och tala fritt.
• respekterar och lyssnar på varandra.
• utvecklas tillsammans, vad gäller kunskaper, insikter och intellekt.
Vi är många som arbetat för och hoppats på att Sverigedemokraterna skulle växa till att bli detta alternativ!
Med den proklamerade pk-toleransen och uteslutningsextremismen står klart att SD-ledningen för partiet i helt fel riktning:
– På samma sätt som Expo använder sig Mattias Karlsson av stämplingar genom negativt laddade epitet som ”fascister”, ”extremister” mm. Han för även resonemang om diffusa ”kopplingar” i flera led, kopplingar som ska anses vara komprometterande.
– Det talas mycket om uttalanden som skulle varit prov på ”antisemitism”, men utan att man preciserar vare sig vad som är ”antisemitism” eller vilka uttalanden det varit fråga om.
– Med en retorik som närmast påminner om Stalins Sovjetunionen talas det om ”ideologiska avvikelser” och det läggs medlemmar till last om de vill försöka påverka partiets politik.
”Det närmaste jag kommit de ’bevis’ som lyfts mot Gustav Kasselstrand är hans svar till medlemsutskottet som Kasselstrand publicerade på SDU:s webbsida.
Vad har hänt efter den 30 juli 2014? Då skrev Mattias Karlsson följande på facebook.
”Riktigt jävla bra! Starkt jobbat ungdomar! Det här gör mig stolt över SDU.”
Att gå från att vara stolt över SDU till att några månader sedan vilja utesluta SDU:s ordförande är ganska anmärkningsvärt. Dessutom efter en enorm valframgång och att ingen enskild händelse inträffat som skulle påverkat förtroendet drastiskt!
För min del har jag faktiskt väldigt svårt att förstå logiken i den process som pågår mot Gustav Kasselstrand. Består ’bevisen’ mot Gustav Kasselstrand endast av de påståenden som Gustav bemöter i sitt svar anser jag att det inte håller. ”
”Partistyrelsen är … en liten grupp människor där så gott som alla befinner sig i total beroendeställning direkt till Mattias Karlsson: Hela 14 av 15 partistyrelseledamöter är riksdagsledamöter. Den enda som inte är riksdagsledamot är i beroendeställning genom en ledamotsplats i medlemsutskottet.”
”Nu har partiledningen piskat upp en hätsk stämning i partiet där den tysta majoriteten inte vågar säga vad de tycker, av rädsla för att förlora politiska förtroendeuppdrag, anställningar eller på andra sätt bli persona non grata i partiet.”
”Det kostar helt enkelt för mycket för partistyrelsens ledamöter att rösta efter egen övertygelse – att kastas ut från riksdagen nästa mandatperiod innebär att man går miste om flera miljoner kronor, framtida riksdagspension och lägenhet i Stockholms innerstad
Därtill kommer utfrysning under flera års tid. Det är ett pris som få är redo att betala.”
”Alla ser att kejsaren är naken men ingen vågar säga det. … partikamrater över hela landet kommer att höra av sig till mig internt, men fortsatt sitta tysta offentligt. Det är som om Sveriges intoleranta debattklimat har fått fäste i vårt eget parti, där debatten av rädsla endast förs vid köksborden, medan den lyser med sin frånvaro i offentligheten.”
”De här uteslutningarna är mer anmärkningsvärda än några tidigare. Det handlar i slutändan om intern demokrati och vilken väg partiet ska välja, säger han.
Innan SD kom i riksdagen var alla medlemmar idealister, enligt Jansson.
– Förr betalade vi pengar till partiet, nu sitter många av oss på höga löner. Pengar riskerar att korrumpera en. Man riskerar att glömma varför man gav sig in i politiken från första början, säger Mikael Jansson.”
”Man benämner Fria Tider som ’det största hotet mot Sverigedemokraternas ideologiska integritet som finns i nuläget’. Av den enkla anledningen att Karlsson tror att Fria Tider kanske eventuellt kan öppna upp för att hans väljare blir ’mottagliga för extremistiska idéer’. Vi har hört den typen av argument förut. Exempelvis när olika intressegrupper velat förbjuda SD från att informera på svenska skolor. Av bland annat den anledningen att SD kanske eventuell kan öppna upp för att eleverna blir mer mottagliga för Sds politik.
Mattias Karlsson får lov att lugna ned sig nu. Att en nyhetssida på internet presenterar andra idéer än Karlssons egna innebär inte per definition att nämnda nyhetssida utgör ett ideologiskt hot mot SD. Inte mer än vad i sådana fall vänstertidningen ETC, eller Dagens Nyheter, gör. Om Sds väljare påverkas av vad de läser på internet, till den grad att de börjar tänka i andra banor än partiprogrammet (som för övrigt är en ganska sympatisk skrivelse – jag ser det knappast som något ideologiskt hot mot den konservatism jag själv företräder) är det helt i sin ordning. Så fungerar demokratier – så har det fungerat för SD när de flyttat fram sina egna positioner. Det fria informationsutbytet är inte ett hot mot någon. Vuxna människor kan läsa, sålla, tänka efter och ta ställning på basis av det egna förnuftet. Förhoppningsvis.
Är man orolig för att den egna politiken inte har tillräckligt stöd bland medlemmarna kan man med fördel diskutera och debattera idéer internt. Är man orolig att någon annan medlem företräder en annan politisk linje än den egna kan man med fördel diskutera även det.”
”Det är uppenbart att Mattias Karlsson är desperat. Inom partiet finns en stark opinion mot uteslutningshysterin och det machiavelliska maktspelet, vilket får Karlsson att svinga desperat för att försöka visa att han gör moraliskt rätt som utesluter den interna oppositionen. Men hans beteende de senaste veckorna är inte värdigt Sveriges tredje största parti med närmare en miljon väljare i ryggen.
Att beteendet är en produkt av Karlssons bakgrund inom den nationalistiska subkulturen är jag ganska övertygad om. Den här typen av beteende har varit genomgående för småpåvar i de nationella leden — skillnaden är nu att det inte är ett hundratal medlemmar som drabbas och bryr sig, utan hundratusentals väljare och det görs inför en öppen ridå.”
”…Och om någon av våra läsare skriver en insändare som vi anser är bra och läsvärd så publicerar vi den, alldeles oavsett om SD:s partiledning har en oplockad gås med författaren eller ej.
Men varför ljuger Jomshof och Karlsson? Den pinsamma sanningen är att man genom ett dataintrång har lyckats komma över 15.000 internmejl tillhörande Gustav Kasselstrand och William Hahne. Trots den enorma mängden material har man uppenbarligen inte lyckats hitta ett enda bevis för att någon av de båda SDU-topparna skulle ha gjort sig skyldig till något av de övertramp som man anklagar dem för. Eller någon annan skandal heller för den delen.
Ställd inför detta faktum återstod naturligtvis bara två alternativ: Att återkalla de felaktiga uteslutningsärendena eller att ljuga.
Jomshof och Karlsson valde det senare…”
Sverigedemokraterna har nu en partiledning med ett extremt kontrollbehov. Den vill styra vilka böcker och tidningar partimedlemmar får läsa och vilka personer de får prata med.
Inom partiet har ett klimat av rädsla skapats, där medlemmar blivit försiktiga i umgänget med varandra, undviker att prata om sådant som kan vara kontroversiellt.
Anklagelser mot personer som hotas av uteslutning kan vara mycket allmänt hållna. Redan att ha gentemot partistyrelsen avvikande uppfattningar i ett uteslutningsärende kan bli så belastande att man själv nästa gång kanske hamnar på listan över dem som står på tur.
I Sovjetunionen ingick fängelse och tortyr i makthavarens arsenal.
Fallet SD visar att rädsla och följsamhet kan uppnås med mer begränsade medel än så.
PS
En lärdom av det som hänt med Sverigedemokraterna sedan 2005 blir också att det kan vara problematiskt om ett ungdomsförbund tillåts att helt ta över ett parti. Även äldres erfarenheter och synpunkter behövs inom politiken.
Vid tiden för Första Världskriget hade Sverige fri invandring, som Hanna Wagenius, CUF-ordförande, nyligen framhöll i radions ”Nordegren&Epstein”. Den unga centerpartistskan menade tydligen med detta att vi nu, hundra år senare, ska återgå till den politiken.
Vad Wagenius då bortser ifrån är naturligtvis att Sverige förr var ett fattigt land, som inte attraherade några migranter. Eller så menar hon att välfärdssamhället nu ska nedmonteras och då kan 1914 års invandringspolitik fungera bra. Vi får s.a.s. en självreglering.
Jag vet inte om detta är Stefan Löfvens vision, men klart står att han agerar som om så vore fallet. Eller så är han bara vilsen, kan inte riktigt orientera sig i den politiska terrängen. Saknar det nödvändiga modet att se målkonflikter och göra medvetna prioriteringar.
Lyssnar man på lövenministrar som Stefan Löfven och Margot Wallström efter den senaste drunkningskatastrofen i Medelhavet så kan åtminstone tre målsättningar uppfattas:
1. Akut rädda liv. Dvs bli bättre på att få upp människor ur havet, då de håller på att drunkna.
2. Skapa legala vägar in i EU. Visum ska utfärdas på ambassader i Afrika och Asien.
3. Undanröja orsaker till migration. Dvs skapa bättre fungerande samhällen i utvandringsländerna.
Vad jag inte kunnat uppfatta från lövenministrarnas sida är idéer om hur det svenska samhället ska bli bättre fungerande än idag.
Ser de inget sådant behov? Eller tycker de sig få bekräftat att vi i Sverige har ett bra samhälle så länge det fortfarande finns migranter som vill söka sig hit?
Med fredagsbio 19, ”KAPSEJSAD godhet”, vill jag få sagt att en diffus ambition till godhet leder fel. Det finns målkonflikter i migrationspolitiken.
Låter man det bara rulla på – var tar det stopp?
Måste det bli lika illa i Sverige som i afrikanska utvandringsländer innan det tar stopp?
Även om inga medvetna politiska vägval görs, så blir det ändå effekter.
Vad som också blivit än mer uppenbart i samband med dramatiken på Medelhavet är Sveriges roll. Genom sin extrema ”generositet” ger Sverige en pull-effekt, medverkar till att många ger sig ut på så farliga fartygsresor. I andra änden, litet längre norrut, väntar ju rikliga belöningar.
Dessutom fungerar Sverige tydligen som en bas för människosmugglare, här har givits extremt svängrum för sådan kriminalitet.
De beslut som nyligen ser ut att ha tagits på EU-nivå går i en helt annan riktning än den som förespråkats av svenska pk-media och pk-politiker. Bra för Europa och bra för Sverige!
Bäst vore kanske om Sverige nu kunde ställas under någon form av samnordisk tvångsförvaltning…
Det var olyckligt att Kalmarunionen inte fick fortsätta!
Denne Stig Fredriksson har tidigare varit redaktör på SVT. (Jag har själv erfarenheter av honom från 1995 och ABC-nytt – ingen möjlighet till genmäle efter att där ha blivit angripen).
I Svenska Dagbladet hade Fredriksson nu gått ut till försvar för kuppregimen i Ukraina och pratar om ”konspirationsteorier”, i en föregiven roll som expert och sakkunnig.
När Erik Johansson ringer upp Stig Fredriksson och börjar ställa en del frågor, visar det sig dock att Fredriksson är helt okunnig om det mest elementära kring händelserna i Kiev 2014 och USA-kuppen där!
Med andra ord: för att bli publicerad i en stor svensk dagstidning behöver man inte ha några särskilda kunskaper i ämnet.
Viktigare är att man vill skjuta mot ”rätt” mål, i detta fall Vladimir Putin i Moskva.
Begreppet ”extremism” har fått en ny aktualitet i samband med de politiska utrensningarna inom Sverigedemokraterna. De som utesluts anklagas för att antingen själva vara ”extremister” eller ha samröre med personer och grupper som är ”extremister”.
Om vi ska försöka ta begreppet på allvar kan det finnas i princip tre betydelser av det.
Det kan handla om
1. ståndpunkter som ligger långt bort, i relation till andra ståndpunkter
2. ståndpunkter som i sak är negativa, till innebörd och konsekvenser
3. bara ett skällsord, för att stigmatisera och isolera.
Första gången som jag noterade användandet av begreppet ”extremism” var i samband med militärkuppen i Chile. De som jagades, torterades och dödades av Pinochets soldater var ”bara” extremister. Begreppet medförde en avhumanisering, som underlättade hanteringen.
Andra gången var senare under 1970-talet, i samband med fackligt oppositionsarbete inom Storstockholms Lokaltrafik. En fackombudsman hade i en tidning kallat oss unga som utmanade gråsossarna om makten inom Kommunalavdelningen för ”extremister” – närmare bestämt vänster-extremister.
Några av oss tog fasta på detta och raljerade genom att kalla en liten publikation som vi gav ut på SL för ”Extremisten”.
När Expo angrep Blågula frågor 1996 var vi bara ”rättshaverister”, vi undgick många av de gängse epiteten. Med Jonathan Lemans inträde på Expo-scenen skedde dock en upptrappning. Enligt Leman år 2003 var jag att beteckna som en extremist – närmare bestämt ”höger-extremist”.
Min erfarenhet illustrerar, tycker jag, hur det här begreppets primära funktion är just att stämpla ut, säga något allmänt nedsättande. Någon egentlig innebörd bakom begreppet behöver då inte finnas – och det blir i princip möjligt att vandra från att vara ”vänsterradikal” till att bli ”högerextrem”, utan att för den skull ha rört sig ur fläcken politiskt.
Nu är det alltså SD-ledningen som anklagar andra för att vara ”extremister”.
För det första kommer Karlsson & Co s.a.s. inte att ”ha någonting för” detta. Från Expo och övrigt pk-etablissemang i massmedia kommer man ändå att fortsätta klistra anklagelser på SD om att inte vara tillräckligt ”rumsrent”.
För det andra är det djupt osympatiskt att tigga bifall från samma kretsar som försatt Sverige i dess nuvarande katastrofsituation, kretsar som endast förtjänar allas vårt helt bottenlösa förakt!
Jan Millds blogg 