Denna text – uppföljare av gårdagens om Kievkuppen för ett år sedan – ska handla om Krimhalvön, men tar sin avstamp i Sverige 1570.
Vid två tillfällen tvingades Sverige betala «Älvsborgs lösen» till Danmark. Det första var 1570, efter Nordiska sjuårskriget, det andra var 1613, efter Kalmarkriget. På den tiden tillhörde ju inte bara Skåne och Blekinge utan även Halland och Bohuslän, Danmark. Sverige hade därigenom bara en glugg vid havet västerut – där Göteborg nu ligger.
Den första Älvsborgs lösen kostade Sverige 150.000 daler silvermynt, den andra kostade 1 miljon riksdaler. Enorma summor – men tillgången till västerhavet var helt nödvändig för Sverige!
Med freden i Roskilde 1658 tillföll Skåne och Blekinge Sverige. Det gjorde att Karlskrona kunde anläggas och Sverige fick en isfri hamn för örlogsfartyg, särskilt viktigt på segelfartygens tid. Karlskrona var under en period Sveriges i storlek andra stad.
Öresundstullen svarade i slutet av 1500-talet för 2/3 av Danmarks statsinkomster. Denna tull fanns kvar även efter att Skåne tillfallit Sverige. Detta var bakgrunden till det gigantiska byggprojektet Göta Kanal, påbörjat 1810 och slutfört 22 år senare, 1832. Efter ytterligare 25 år – 1857 – avskaffades Öresundstullen.
Det finns paralleller mellan Sverige och Ryssland. Även ryssarna har haft problem med tillgång till västerhavet och till isfria hamnar.
Sverige hade med freden i Stolbova 1617 erövrat hela Finska viken, vilket innebar att Ryssland förlorade tillgången till Östersjön. Området erövrades dock av ryssarna 1703 under tsar Peter I och staden Sankt Petersburg anlades där.
Kvar stod behovet för Ryssland att få tillgång till mer isfria hamnar. Det gjorde Svarta Havet intressant. Den ryska expansionen söderut skedde främst under Katarina II. Efter segern i rysk-turkiska kriget 1768-74 nådde Ryssland Svarta Havet och kunde i omgångar upprätta området ”Nya Ryssland”.
Krim annekterades 1783.
Wikipedia:
«…år 1678 hade halvön inneslutits av ryska trupper;.. Den osmanska dominansen över krimkhanerna varade fram till 1774 då turkarna efter det rysk-turkiska kriget 1768-1774 tvingades avsäga sig makten över halvön…
Efter att de besegrats av Aleksandr Suvorov år 1777 kom krimkhanerna under rysk överhöghet. … År 1783 annekterades Krim av Katarina II; …detta erkändes av Osmanska riket i freden i Jassy 1792.»
På Krim byggde Ryssland sedan den viktiga flottbasen Sevastopol.
I botten på Krimkriget 1853-56 låg Rysslands intresse av att kunna trygga passagen från Svarta Havet ut till Medelhavet. Där höll Sevastopol stånd i nära ett år mot den brittisk-franska belägringen.
Under andra världskriget höll staden stånd mot tyskarna fram till juli 1942. Den återerövrades av Röda Armén i maj 1944.
Inom Sovjetunionen (1922-91) var Ukraina en delstat, «Ukrainska SSR».
I väster tillfördes Ukraina olika territorier 1939-45, från Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien.
”Demokratbloggen”:
«Sovjetmedborgarna fick lära känna Krim som en ‘unionens hälso- och rekreationsort’, som många av dem som föddes i Sovjetunionen har nostalgiska minnesbilder av barnens fritidsläger vid havet.»
Krimhalvön tillfördes Ukraina 1954, genom ett initiativ från Nikita Chrusjtjov. Någon praktisk betydelse hade detta knappast, så länge både Ryssland och Ukraina ingick i Sovjetunionen, men 1991 upplöstes ju denna union.
Efter att Ukraina blivit egen nation reglerades Sevastopol genom ett särskilt avtal mellan Ryssland och Ukraina. Med kuppen i Kiev i februari 2014 upplevde Moskva att Sevastopols ställning som rysk flottbas kunde vara hotad.
Genom Sevastopol finns för Ryssland idag ett geopolitiskt intresse av tillgång till Krimhalvön. Flottbasen har en viktig militärstrategisk funktion. Av samma skäl vill USA helst få bort ryssarna från Krim.
När Ryssland i februari-mars 2014 tog kontroll över Krim var detta en förebyggande åtgärd.
Ett annat skäl för Krim att tillhöra Ryssland är att det är vad befolkningen på Krim önskar. En folkomröstning i frågan hölls den 16 mars, med resultat att drygt 96% av de röstande uttalade sig för en anslutning av Krim till Ryssland. Valdeltagandet var högt – drygt 80%.
I svenska massmedia har denna omröstning beskrivits som «en riggad fars». Hur ska det tolkas?
• Betvivlar man att omröstningen gav uttryck för den verkliga viljan hos befolkningen på Krim?
• Eller menar man att krimbornas önskan inte ska respekteras, att Krim inte har rätt att själva bestämma sin framtid?
Peter Wolodarski i DN den 9/3 2014:
”Moskva måste få klart för sig att man passerat en gräns. Om inte omvärlden säger nej nu riskerar fler länder samma öde som Ukraina.
Först våldet på Majdantorget i Kiev, som tog livet av drygt 100 demonstranter och skadade över 500. Sedan invasionshotet och övertagandet av Krim, halvön som har varit en del av Ukraina sedan 1954.”
Kosovos utbrytning ur Serbien hade Wolodarski inga invändningar mot. Där behövdes inte ens en folkomröstning.
Varför här mäta med så olika mått?
Marine Le Pen, partiledare i Nationell Fronten:
• Antingen så måste EU luta sig mot konstitutionella regler och erkänna Ukrainas rätt som suverän stat, och i så fall är Viktor Janukovytj fortfarande president,..
• Eller så gäller varken konstitutionen eller några andra lagar längre. Då får man erkänna att Ukraina har ersatt den gamla regeringen med en revolutionsregering. Men i så fall kan man inte förneka Krim att göra detsamma,..”
Anslutningen av Krim till Ryssland skedde helt fredligt.
Inga våldsamheter utbröt – i skarp kontrast till utvecklingen i Donbass, där extremister från andra delar av Ukraina inte kunde hållas borta.
Demokratbloggen:
«Tumultet i Krims autonoma region började efter att de nya ukrainska myndigheterna avskaffat en lag som gav juridisk grund för användandet av minoritetsspråk, inklusive ryska. Lagen 2012 tillät övervägande ryskspråkiga regioner i Ukraina att använda ryska i officiella angelägenheter, utbildning och vissa andra områden.
Officiellt har också Kiev föreslagit ett initiativ som skulle förbjuda tjänstemän från den tidigare regimen från att inneha officiella poster.
Upphävandet av lagen om officiellt språk tände kontroverser över hela Ukraina.»
Möjligen kom återförenandet av Krim med Ryssland att bidraga till separatistiska strömningar i östra Ukraina – även om Moskva alls inte önskade detta.
Mer
https://janmilld.wordpress.com/2014/03/17/krim-inellt/
https://janmilld.wordpress.com/2014/03/22/tydlighet-om-ukraina/
UKRAINA-meny
Filed under: historia, ryssland, ukraina | Tagged: historia, ryssland, ukraina | 6 Comments »
Jan Millds blogg 