Sjupartiets företrädare gör som bekant anspråk på att Sverige ska vara en humanitär stormakt.
Sverige ska vara godare än varje annat land och ge mer pengar än andra till FN, mer till EU och mer i ulandsbistånd. Framförallt ska vi ta emot fler «flyktingar» än alla andra länder.
Det här ger svenska politiker ett moraliskt övertag i förhållande till andra länder. Utifrån sin upphöjda position kan de då ställa krav på våra grannländer om att ta emot fler utlänningar. Som centerledaren Annie Lööf uttryckt saken: de måste «ta sig i kragen». Sverige ska ses som ett föredöme och efterföljansvärt exempel.
Också på svenska kommuner kan krav ställas, om att ta emot fler. SSU:s ordförande vill att det ska kosta ekonomiskt för de kommuner som inte – som det brukar heta – «tar sitt ansvar». Det svenska folket måste, som den förre statsministern Fredrik Reinfeldt – sedermera flygresenär – deklarerat, «öppna sina hjärtan» och visa större generositet.
Det svenska samhället ska vara genomsyrat av en godhetsgaranterande värdegrund. Centralt är där teser om «alla människors lika värde» och «tolerans». Det finns «inte vi och dom», som den nye statsministern – tillika feministen – Stefan Löfven slagit fast.
Brott mot värdegrunden eller avfall från teserna om likavärde och tolerans visar att människan ifråga gjort sig skyldig till tanke- och känslobrott. Vederbörande är då inte «rumsren» och bör göras uppmärksam på detta.
Ett exempel är frivilligarbetaren för Röda Korset i Falun, Barbro Fält. Det slutade med att hon tog livet av sig, sommaren 2014.
Ett annat exempel är en SD-ordförande i Båstad – uthängd i Expressen, skandaliserad och berövad sina utkomstmöjligheter. Han tog livet av sig vintern 2015.
Ytterligare exempel på de tolerantas intolerans är Dan Park – både dömd i domstol och fysiskt misshandlad – samt Marcus Birro, som hatats på internet av de goda och dessutom fått yrkesförbud.
Kan situationen i vårt land liknas vid den i en tryckkokare?
Det är ju inte bara mentalt och psykologiskt som vanliga svenskar lever under ett tryck. Det gäller också socialt och ekonomiskt, det gäller tryggheten rent fysiskt (som en kvinna på en finnlandsfärja nyligen fick erfara).
Låt mig ta bara ett axplock ur nyhetsskörden den senaste veckan:
1. Tandvård
Vad kostar det att dra ut en tand hos den svenska folktandvården?
Det beror på om du är svensk eller inte.
Som svensk kan det handla om 1.500 kr.
Som romsk tiggare blir det 50 kr.
2. Arbetskraftsinvandring
Måste en till Sverige arbetskraftsinvandrad kunna försörja sig själv?
Både ja och nej.
Sig själv måste vederbörande kunna försörja, däremot inte sin familj.
Det går bra, även för en «arbetskraftsinvandrad», att ta hit anhöriga och låta svenska skattebetalare stå för notan.
3. Skola och skola
Uppvidinge kommun tillhör de kommuner som tagit emot många asylsökare. Antalet är nu uppe i nära 8% av kommunens drygt 9.000 invånare. Det har blivit mer än vad man önskat från kommunen.
Nu får kommunen kritik från Skolinspektionen. Inte för att man inte skulle ha ordnat skolgång åt alla de utländska barn som på kort varsel anlänt. Nej, anmärkningen gäller att svenska och utländska barn inte har placerats i samma skola – kommunen har därmed misslyckats med «integrationen».
Det räcker alltså inte att de utländska barnen får skolgång – de ska in i samma årsklasser. Detta försämrar ju de svenska elevernas möjligheter att lära. Nog har vi märkliga skolmyndigheter!
4. Hyra och ensamkommande
En 88-årig svensk kvinna i bohusländska Sotenäs kommun orkade inte längre bo kvar hemma. Hon erbjöds en plats på ett äldreboende, men med en hake – hon måste betala 1.000 kr mer för platsen än vad hon får ut i pension. Pensionen låg på 7.885 kr, hyran på 8.928 kr.
Samtidigt avsätter staten nu över 40.000 miljoner kr för boenden till s.k. ensamkommande flyktingbarn för den kommande femårsperioden. Sotenäs kommun är med i den verksamheten.
Kostnaderna för en sådan utlänning blir mångdubbelt högre än för andra utlänningar. Här ställs särskilt långtgående krav på service och uppassning.
Nya Tider har rapporterat om en lavinartad ökning av «flyktingbarn» (ofta unga män) till Sverige. År 2004 ansökte mindre än 400 sådana om asyl i Sverige. Tio år senare är antalet uppe i mer än 7.000!
Någon åldersbestämning görs inte av dessa utlänningar, men benämningen ”skäggebarn” är inte gripen ur luften!!!
5. Pass
Svenska pass är svåra att förfalska. Så bra…
Problemet är att den svenska polisen frikostigt delar ut nya pass till skumraskfigurer. Ja, vad annars ska man kalla en person som «förlorat» sitt svenska pass ett otal gånger på kort tid?!
Det finns fall där en och samma person kunnat få ut svenska pass mer än 20 gånger. Ett pass betingar på svarta marknaden ett stort värde och underlättar människosmugglingen. Det påverkar också anseendet internationellt, för svenska pass.
Ansvarig minister fram till hösten 2014 var folkpartisten Erik Ullenhag.
Tillbaka till liknelsen med tryckkokaren:
Börjar det närma sig kokpunkten nu i Sverige?
Sjupartiet fick 87% av rösterna i senaste riksdagsvalet, SD fick bara 13%. Dessa 13% har dock större tyngd än vad bara siffran säger, eftersom de uppnåtts i en brant massmedial uppförsbacke och trots en stark skämmighetsfaktor.
I en tryckkokare finns en ventil, som släpper ut ånga när trycket blivit tillräckligt högt. Dessutom finns en säkerhetsanordning, om ventilen skulle ha täppts till.
Vad har det svenska samhället, vilka utvägar finns för den enskilde svensken?
• En är att byta bostad till ett annat område i samma kommun eller region.
– Kanske kan skolgång fixas åt barnen i en skola som har en undervisningssituation.
• Radikalare är att flytta till en helt annan del av landet, bort från staden.
• Än radikalare är att flytta utomlands.
– I brist på arbete i Sverige kan man göra som många svenska ungdomar, dvs flytta till Norge.
– Som pensionär kan man parkera sig t ex på Cypern eller i Thailand.
Jag tänker också på vad Marika Formgren skrivit om «white flight»:
«Som boende i ett mångkulturellt område, med mina barn omsorgsfullt placerade i förskolor och skolor utanför vårt eget bostadsområde, tycker jag att vi måste börja tala om white flight-fenomenet. För det är inte längre bara bostadsområde och skola/förskola det handlar om. När jag besöker biblioteket, badhuset eller någon av de vackra och barnvänliga cityparker som finns i staden där jag bor, så slår mig alltid samma tanke: Var är svenskarna? Visst ser jag några enstaka etniska svenskar, men de är inte många, de är definitivt inte ”87 procent”, och jag undrar hur integrationen av invandrare någonsin ska kunna lyckas om svenskar flyr från alla ställen dit invandrarna tar sig?
‘White flight’-fenomenet illustrerar varför det offentliga samtalet om rasism har spårat ur så fullständigt. Traditionellt har man med ‘rasist’ avsett en person som hävdar att det finns ‘raser’ och att vissa ‘raser’ är överlägsna andra på grund av medfödda, genetiska skillnader. Med den definitionen finns det väldigt få rasister i Sverige. Men i den svenska politiska och mediala debatten har en rasist kommit att bli något mycket vidare och bredare: En rasist kan vara föräldern som blir orolig att det sjuåriga barnet inte ska få tillräcklig lärartid i skolan när den lilla kommunen plötsligt tar emot så många asylsökande att hälften av förstaklassarna kommer från denna grupp. En rasist kan vara en tonåring som inte visar tillräcklig inlevelse när hon på en skolteater uppmanas att ta ställning mot polisen och för stenkastande och bilbrännande ungdomsbrottslingar. En rasist kan vara eldsjälen i hembygdsföreningen som skriver något om kulturarvet som råkar låta ungefär som en formulering i SD:s partiprogram. Rasister är alla som uttrycker oro för att Europas högsta invandringsnivåer kan hota tilliten, kulturen eller välfärden i Sverige. Rasister är alla som anser att svenskar, liksom kurder eller judar, är ett folk med rätt till sitt land. Rasister är alla som är bekymrade över hur gängbrottslighet, våldtäkter och annan våldsbrottslighet tycks öka. Rasister är dessutom ytterligare ett antal människor, som inte har gjort sig skyldiga till något av ovanstående men som rasiststämplas ändå, eftersom det är bättre att ta en för mycket än en för litet när det handlar om något så fruktansvärt som rasism.
Med en mer stringent definition av rasism är det däremot självklart att politiken bör söka balansera invandringsnivåerna så att de inte blir så stora att det hotar tillit, kultur eller välfärd, och det ligger ingen rasism i det. Det är det jag menar att ‘white flight’-fenomenet visar; att svenskar generellt inte har något problem med invandrare, men när invandrarna blir ‘för många’ (och var den kritiska gränsen går varierar nog med sammanhang) då drar svenskarna. Svensken som var glad och nöjd när det gick två invandrare i det egna barnets klass, men som byter skola när det plötsligt är 20 invandrare i klassen, har han plötsligt blivit rasist eller drar han slutsatsen att utbildningen blir sämre när 20 individer inte behärskar språket och måste få extra stöd från läraren?»
«I sammanhanget vill jag också säga att jag inte tror på de debattörer, till höger och vänster, som försvarar dagens invandringsvolymer och menar att det bara är ‘bristande integrationspolitik’ som är problemet. I min värld är integration direkt kopplad till volym. Den hypotetiska skolklassen med två invandrarelever ger oerhört mycket bättre integrationsmöjligheter än den hypotetiska skolklassen med 20 invandrarelever …»
Tabu är ordet.
Kring sexualitet i många olika tappningar är det frigjordhet som nu ska gälla, nästan som ett påbud uppifrån. Här får inget vara tabu!
Istället har införts ett mycket strängt politiskt tabu. Tabuordet där är «volymer».
«Integration» får diskuteras, dvs hur det svenska samhället bättre ska «ta sitt ansvar», så att alla utlänningar kan känna sig välkomna och finna sig tillrätta i Sverige. Det förutsätts kunna uppnås genom mer resurser och högre skatter, mer av särreglering och diskriminering, hårdare tag mot dem som inte uppvisar «rätt» attityd.
Däremot får det inte talas om att begränsa invandringen, om att minska inflödet. Just på den punkten är ju en förändring helt nödvändig.
Jag undrar om två artiklar nyligen kan signalera början till en öppning.
Den första artikeln publicerades i SvD den 4/2 -15, med rubriken «Antalet flyktingar måste få diskuteras» och är skriven av två folkpartister, Jenny Sonesson och Ulrica Westerlund:
«Som socialarbetare befarar vi att Sverige tar kliv mot ett klassamhälle med social oro.
I debatten får man intryck av att valideringar av akademisk examen utgör ett av de största integrationsproblemen. I själva verket har över 70 procent av dagens asylsökande inte längre utbildning än maximalt gymnasiet, åtskilliga endast förgymnasial utbildning. Det kan innebära allt från ett till nio år i grundskola eller att de är analfabeter. Samtidigt har Sverige EU:s lägsta andel enkla jobb som inte kräver utbildning.
Konsekvenserna syns när det gäller bidragsberoende, bostadssegregation och barnfattigdom. Redan i dag utgör utrikes födda över 40 procent av alla långtidsarbetslösa och över 60 procent av de som är långvarigt beroende av försörjningsstöd.»
«Ett exempel på havererad integration är att Göteborg i dag till antal har fler IS-krigare än USA, cirka 150 stycken. Forskare vid Försvarshögskolan anser att segregationen i stadens utanförskapsområden är en viktig faktor bakom fenomenet. Om vi vill att fler EU-länder ska välkomna flyktingar får inte Sverige bli ett avskräckande exempel.»
«Vi uppmanar därför parterna i decemberöverenskommelsen att snarast tillsätta en expertkommission som utan skygglappar får bedöma den svenska samhällsmodellens kapacitet och begränsningar för att ta emot och integrera människor som flyr till vårt land.»
Denna följdes upp med ytterligare en artikel i SvD den 7/2, denna gång en kolumn av Thomas Gür med rubriken «Tillsätt kommission om invandringen»:
«Tillsätt en krisgrupp om invandrings- och invandrarpolitiken vilken består av ett antal fristående experter. Ge dem instruktionen att se över hela processen från immigration till ett inlemmande i det svenska samhället. Ge dem friheten att vända på varenda sten och låt dem inte vara fångna i termer som det har gått troll i som ‘integration’, ‘diskriminering’, ‘rasifiering’ eller ‘vithetsnormen”. Notera att jag därför använder det gamla begreppet invandrarpolitik.»
«…denna öppenhet måste kunna förenas med att våra samhällsfunktioner och vårt samhällssystem på varje nivå av deras verkansgrad inte ska utsättas för sådana påfrestningar att det riskerar att uppstå oåterkalleliga skador eller icke önskvärda förändringar. Utgå från kommunernas mottagningsförmåga.
Låt därför en sådan krisgrupp lämna förslag på vilka system som ska förändras, vilka försvårar möjligheten att göra rätt för sig, men också vilka regleringar av invandringen som måste till för att sådana skador inte ska uppstå.»
Problemet för Sjupartiets företrädare är ju att de ha målat in sig i ett hörn, genom allt vad de har sagt och gjort under så många år.
De behöver en möjlighet att kunna göra reträtter utan att tappa ansiktet, utan att få alltför mycket mediakritik eller intern partikritik mot sig.
Om en kommission med ”tung” sammansättning skulle leverera ett väl genomarbetat material med nödvändiga konkreta förslag, då kan detta ge politikerna åtminstone några fikonlöv att gömma sig bakom.
Mer
När svenskar flyttar ut
Filed under: anpassning, ansvar, assimilering, avsvenskning, debatt, demografi, demokrati, diskriminering, ekonomi, extremism, godhet, integration, invandring, islam, kommuner, kostnader, kultur, massmedia, mångkultur, motstånd, opinion, pk, propaganda, svenskfientlighet | Tagged: demografi, demokrati, ekonomi, extremism, invandring, kostnader, kultur, mångkultur, motstånd, muslimer | 18 Comments »
Jan Millds blogg 