Vargjakten har alltså stoppats, i både Dalarna och Värmland. I Dalarna hade länsstyrelsen givit klartecken, men Naturvårdsverket stoppade. I Värmland hade regeringen givit klartecken, men en förvaltningsrätt kunde tills vidare stoppa den – hänvisande till att frågan skulle avgöras på EU-nivå.
Beträffande svensk rovdjurspolitik har EU sista ordet.
Detsamma kan komma att bli fallet beträffande svensk yttrandefrihet och användning av internet.
När makthavarna vill driva igenom någonting så förekommer ett mycket enkelt koncept:
A. Skapa ett problem
B. Erbjuda en lösning
WTC-dådet i New York den 11 september 2001 har ju gjorts till strängt tabu, en politisk «no-go-zone», som V-riksdagsmannen Egon Frid fick erfara genom ett TV4-förhör.
För den som andas minsta ifrågasättande kring WTC väntar stigmatisering och utfrysning. Istället för argument i sak blir det stämplingar, typ «konspirationsteoretiker», «foliehatt», osv.
Redan detta ger väl anledning att misstänka, att här finns något som inte stämmer.
Oavsett vilken teori man vill ansluta sig till beträffande WTC-dådet – vilka som låg bakom, hur det genomfördes osv – står en sak klar: det tillhandahöll politiskt handlingsutrymme, hjälpte regimen i USA att få sin vilja igenom.
Vad som följde – i kampen mot «terrorismen» – var ju:
• Patriot Act. Mer övervakning av amerikaner, större möjligheter att på lösa grunder och för lång tid frihetsberöva egna medborgare.
• Krig. Angrepp på Afghanistan 2001 och Irak 2003.
• Tortyrcentraler. Förutom i Bagram, Abugrai och Guantanamo har CIA tortyrfilialer i europeiska länder. Till de metoder som amerikanska domare godkänt hör vattentortyr.
Vid terrordåd ingår «coverup», mörkläggning och desinformation, som en viktig ingrediens. Det kan därför vara svårt att nå klarhet, för den som ifrågasätter den officiella förklaringen. En genomgående grundfråga i sådana sammanhang är dock: Cui bono? – vem drog fördel av det inträffade?
Min bild av WTC-dåden är att
a) de tre skyskraporna inte föll ihop som de gjorde pga något flygplan
b) de flygplan som träffade WTC1 och WTC2 inte nödvändigtvis manövrerades från cockpit, de kan ha fjärrstyrts.
WTC7 träffades inte av något flygplan och bilder visar hur det sjönk ihop som vid en perfekt demolering. Den förklaring som givits är att bråte från det högre WTC1 skulle ha fallit på WTC7 och fått denna effekt. Avståndet mellan dem var dock som en fotbollsplan och där emellan stod flera mindre byggnader – dessa skadades av bråte, men ingen sjönk ihop som vid demolering. (se 6 min in på denna film!)
Den officiella förklaringen är alltså, för att uttrycka sig återhållsamt, krystad. Är det inte anmärkningsvärt – för att inte säga alarmerande – att så många människor kan tro på den?!
När makthavarna t.o.m. gjorde gällande att passet till en av de föregivna flygplanskaparna, Mohammad Atta, återfunnits i bråten efter de raserade tornen i New York, då kan man undra om det rörde sig om en sociologisk test: skulle man lyckas förmå människor i allmänhet att svälja t.o.m. den uppgiften?
I så fall fick man ett klart svar: ja, även en sådan rövarhistoria kan bli trodd! Oavsett vilka tokigheter makthavarna lanserar så är det möjligt – genom kontroll av media och en enkelriktad propaganda – att gå i land med det.
En viss kategori fritänkare och sanningssökare finns alltid, men de når knappast över 50% och kommer hursomhelst inte i maktposition. De behöver därför inte fruktas.
Vilket leder över till det aktuella Parisdådet, den 7 januari. Också där återfanns ju en id-handling, i attentatsmännens första flyktbil.
En parallell mellan dåden 2001 och 2015 kan finnas också i möjliga effekter.
Många moment kring Parisdådet gör att frågetecken kan/bör/måste sättas för i vilken utsträckning som den officiella versionen går ihop.
En del framgår av bloggtexten «VAD har hänt?» med sina 50-tal kommentarer. Mer ska komma i veckans fredagsbio.
Klart är att på dådet följde en jättedemonstration i Paris. Den uppgavs – på Kärrtorpsmanér – vara till försvar för yttrandefrihet. Den skulle också ge uttryck för en nationell enighet mot terrorism.
Ingetdera stämde.
• Charlie Hebdo representerade yttrandefrihet för sig själva och likasinnade på vänsterkanten, däremot inte för dissidenter. Front National ville man förbjuda.
• Front National var inte inbjuden att deltaga i Parisdemonstrationen, trots att partiet tar avstånd från terrorism och dessutom (till skillnad från demonstrationens arrangörer) förespråkar en politik som skulle kunna minska terrorismen.
Oavsett vilka de maskerade mördarna i Paris den 7 januari var, oavsett vilka som var deras uppdragsgivare, oavsett motiven, så medför dådet olika faktiska konsekvenser eller förhöjda risker:
1. mer självcensur i återgivande av islamkritiska teckningar eller texter
2. provokationer i omvänd riktning (t ex Expressens publiceringar)
3. uppmuntran till fler terrordåd från islamister
4. mer ovilja mot muslimer
5. ökat stöd för invandringskritiska partier
6. incitament till dåd mot moskéer osv
7. ökad övervakning och minskad yttrandefrihet.
Vad som spontant mest har oroat PK-etablissemanget i Sverige är ju punkterna 4-6. Moskéer och synagogor ska få utökat skydd.
I förlängningen ligger nu – som jag kan bedöma – det stora hotet i punkt 7. Med kampen mot terrorism som förevändning genomförs en utökad övervakning och inskränkt yttrandefrihet på Internet. Och då inte främst för islamister och potentiella terrorister, utan för demokratiska kritiker.
Det är ju ett spår som till stor del redan är uppkört, genom att man likställer kritik av en usel invandringspolitik med att medverka till hat mot utlänningar och därigenom även till hot och våld. Detta har skett under medverkan av bl.a. vår nuvarande justitieminister, Morgan Johansson.
Som EU-ledaren Manuel Barosso deklarerat: «en kris är ett unikt tillfälle för reformer».
Levi-Prodi-akten kan komma att få ny aktualitet.
Låt mig avslutningsvis citera från bloggen Mises.
Under «Hyckleriets utmarker» skriver han:
«Den största marschen genom Frankrike under den löjliga parollen ‘Je suis Charlie’ måste ses som det värsta hyckleriet i modern politisk historia. Där gick en Allende och en Merkel i täten för andra politiska ledare vilkas främsta gemensamma nämnare är att de hatar frihet och i synnerhet yttrandefrihet.
De har en sak till gemensamt: de har alla varit med om att skapa det samhälle som varit förutsättningen för att massakern på Charlie Hebdo skulle kunna äga rum.
Höjden av hyckleri kom emellertid med den flamberade politiska efterrätten: att använda attacken mot yttrandefriheten för att inskränka samma yttrandefrihet.»
Mer
American Free Press
Filed under: debatt, demokrati, extremism, integration, invandring, islam, israel, krig, massmedia, motstånd, pk, propaganda, religion, rovdjurspolitik, säkerhet, terrorism, usa, vänstern, våld, Yttrandefrihet | Tagged: demokrati, extremism, invandring, mångkultur, media, motstånd, muslimer | 19 Comments »
Jan Millds blogg 