• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vi och dom

1.viochdom

Fyra frågor om uppdelande: 

Är det svenska samhället uppdelat i «vi och dom»? 

Är detta ett faktum?

Vill vi att det svenska samhället ska vara så uppdelat? 

Är detta önskvärt?

  Vilka konsekvenser bör uppdelningen få, eller inte få? 

Finns det mer än en typ av «vi-och-dom»-uppdelning?

2.slpekare

Stefan Löfven deklarerade ju som nytillträdd S-ledare inte bara att han var «feminist.punkt.slut». Dessutom var han tydlig med att inte vilja veta av någon uppdelning av det svenska samhället i «vi och dom».


TVÅ ALTERNATIV

Ganska snart  framgick dock att han själv ändå gör just en uppdelning av människor i Sverige – i meningsfränder och meningsmotståndare, i de som tycker som han och de som inte tycker som han.

Men är inte det helt naturligt, ja direkt ofrånkomligt?

Har det inte alltid varit så, och måste så vara, i en demokrati?

Nja, här finns ett antal moment som gör den löfvenska uppdelningen problematisk.

Hur han än anklagar Sverigedemokraterna för att vara ett ”enfrågeparti” med fokusering på bara invandringen så är just detta vad som styr honom själv, hans parti och hans regering. Det märks ekonomiskt, i vad man satsar skattemedel på.

3.alternativ

Det märks framförallt i hans egen politiska vi-och-dom-uppdelning. På ena sidan finns han själv och (S), men också alla övriga fraktioner inom Sjupartiet (SP). På den andra sidan finns oppositionen, som  utgörs av Sverigedemokraterna.

Så långt behöver det egentligen inte vara problematiskt, om man bara erkänner som det är och gör bilden tydlig inför väljarna: här går nu den viktiga skiljelinjen i svensk politik och detta är vad väljarna har att förhålla sig till.  Två alternativ.


KONSEKVENSER

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mer problematiskt blir det när statsministern och S-ledaren inte vill prata med företrädare för Sverigedemokraterna, som nu dessutom är riksdagens i storlek tredje parti och har en klar vågmästarställning mellan de två  «blocken».

Konsekvenserna av detta ligger på flera plan:

•  En konsekvens har blivit att regerings- och riksdagsarbetet lamslagits. Politiken har gått i baklås, vilket påverkar många människor både ekonomiskt och socialt. Osäkerheter har uppstått om vilken regering som skulle sitta, vilken budget som skulle gälla och när nästa riksdagsval skulle ske.

• En annan viktig konsekvens ligger på det kulturella planet. Innebörden av den löfvenska hållningen är i praktiken ett mobbningsbeteende. Detta är negativt och dåligt redan i sig själv – så ska man inte uppträda mot andra människor!

Här rör det sig dessutom om inte bara vuxna människor, utan människor i politiska toppositioner!  Vilka signaler sänder det till unga människor, vilka förebilder gör man sig här till?!

I invandringsdebatten är «integration» ett centralt pk-begrepp, det ska lösa alla problem. Men vilka föredömen är det som här tillhandahålls? Vad är det för typ av svensk kultur som nya medborgare förväntas anpassa sig till?

5.sdhatet

Här hjälper inte att de politiskt korrekta gör anspråk på att representera anständighet och hög moral, godhet och fördomsfrihet, det hjälper inte att de gärna svänger sig med begrepp som demokrati och tolerans.  Vad som gör intryck på unga människor är hur vuxna i praktiken agerar.

Vad pk-lägret praktiserar är ju utfrysning och förtal, repressalier och hat. Så har det varit nu i ett antal decennier.

Vad ligger i förlängningen av detta, om inte öppet våld?

Här blir det inte bara ett teoretiskt resonemang, om hot och risker. Nej, våldet är redan här, och har så varit under bara alltför många år!!!

Jag talar nu inte om vare sig gatuvåldet eller våld med etnisk udd.

(diagram nedan är från Affes statistik-blogg)

6.dia


Nej, vad jag här talar om är politiskt våld – dvs ett våld som riktar sig mot andra människor just pga deras politiska engagemang och där ett syfte är att förmå dem att avstå från vidare politisk aktivitet.

Pekar man ut andra människor med negativa epitet, då är detta ägnat att bidraga till våldsdåd. Ju grövre de använda epiteten är och ju mer frenetiskt man öser på med sådana, desto större blir deras våldsinspirerande verkan.


EN MOBBARE I MOBBEN

Det snällaste jag kan säga om Stefan Löfven är att han inte är ensam – han är bara en i mobben. En mobbare bland andra.

Men ändå inte riktigt. För samtidigt är han ju en «värsting», med sin anklagelse mot Sverigedemokraterna för att vara ett «fascistiskt»  parti.

Värsting inte bara därför att begreppet ”fascism” i sig är det kanske starkaste i hela den politiska okvädningsvokabulären, utan också för den rutinmässiga nonchalans, med vilken han har använt begreppet.

• Till att börja med tillgrep han begreppet utan att ens känna till dess innebörd.

• Inte ens i efterhand, inför ett förberett TV-framträdande i Agenda, brydde han sig om att ta reda på saken.

• Och inte heller efter att inför hela Sverige ha exponerat sin okunnighet i frågan låter han sig bekomma: Stefan Löfvens anklagelse mot SD för «fascism» har inte tagits tillbaka!

7.diktator

I TV surrade Löfven om att fascismen skulle vara «demokratisk», Benito Mussolini skulle mao ha varit demokrat!  Vidare fick tittarna höra att fascismen – till skillnad från nazismen – är rasistisk (4.10 in i denna film).


FASCISM OCH NAZISM

Uppenbart blir att för Löfven var användningen av epitetet «fascism» aldrig menat som något annat än just ett epitet – använt bara pga sin negativa laddning. Någon eventuell saklig innebörd var då ovidkommande.

Hans återkommande prat om hakkors vid SD-demonstrationer är bara fantasier.

För min del har jag lärt mig att förknippa fascism och nazism  med åtminstone tre moment:

• antidemokrati

• antiintellektualism

• våldsromantik

Det närmaste vi kommer verklig fascism i Sverige idag representeras av dem som utövar politiskt våld och av dem som uppmuntrar till sådant, genom sin antiintellektualism.

bokbal


SOCIALDEMOKRATISK TRADITION

Stefan Löfvens agerande ingår dessvärre i vad som nu blivit en S-tradition. Här kan nämligen ett mönster spåras tillbaka i tiden:

8.abf

ABF Haninge gav år 2001 ut en skrift som gjorde anspråk på att «syna Sverigedemokraterna». Där nämndes också föreningen Blågula frågor, som anklagades för att vara både «högerextrem» och «nazianstruken» – utan att man ens försökt belägga med exempel och fakta.

För att understryka att nazism var något allvarligt fanns denna passus: 

”Miljontals människor hade av rasismens och den etniska rensningens ideologer samlats ihop likt boskap och förts till döden. En djupt chockad värld enades om att aldrig mer acceptera en utveckling och en politik liknande den som i det av nazister styrda Europa förde miljoner och åter miljoner människor till tvångsarbete, koncentrationsläger och gaskammare.”

Något utrymme för saklig kritik av den förda invandringspolitiken ville ABF Haninge mao inte ge.  ABF betyder «Arbetarnas Bildnings-Förbund», men det där med bildning tar man uppenbarligen inte så allvarligt på…


9.ps

Ytterligare ett S-exempel är från 1997. Den 21 maj uttalade sig då invandringsminister Pierre Schori (S) i riksdagen på följande sätt:

«Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.»

Tre månader senare, den 30 augusti, blev fyra sverigedemokrater överfallna på Södermalm i Stockholm,  på väg från ett torgmöte. De angreps av en klunga på 20-30 maskerade figurer utrustade med tillhyggen och de fyra misshandlades så allvarligt att de måste föras till sjukhus.

”Bråk uppstod” blev DN-rubriken, för tidningens lilla notis.

Något direkt samband med S-ministerns hetsande i riksdagen kan inte påvisas, men det bidrog ändå till ett klimat av hat, där tröskeln för våld sänkts.

10. ma

En motsvarande funktion får uttalandena om fascism från Stefan Löfven och hans finansminister Magdalena Andersson. Hon var först ut med anklagelsen, den 5 december.

Tio dagar senare, den 15 december, blev en medlem av Nordisk Ungdom överfallen av ett maskerat gäng  och grovt misshandlad, med allvarliga skallskador som följd.

Femton dagar senare, den 20 december, blev en sverigedemokrat i Göteborg misshandlad utanför sitt hem, överfallen av ett gäng.

(Tillägg, nyårsafton: SD-politiker misshandlad i Stockholm).

Blir det långsökt att tänka sig en koppling mellan S-ministrarnas utfall och dessa våldsdåd? Det finns många erfarenheter som talar för ett samband mellan vad som förekommer i massmedia och vad som sedan händer «på fältet». Under 90-talet blev en gavel på mitt bostadshus i Haninge AFA-sprayade två gånger, båda gångerna föregångna av Exposkriverier 1-2 veckor tidigare.

Men rör det sig inte här om «lika goda kålsupare», om två parter som turas om att ge sig på varandra?

Så vill massmedia ofta framställa saken, men i verkligheten finns inga fall där sverigedemokrater ägnat sig åt politiskt våld. Det rör sig om ett ensidigt våld, från «antifascister».


11.ms

SAHLINISMEN

För socialdemokratins intellektuella och moraliska utförsåk tillmäter Johan Westerholm på sin blogg «Ledarsidorna.se» Mona Sahlin en stor betydelse, och jag är benägen att instämma. För mig har hon kommit att symbolisera själva begreppet antiintellektualism.

Westerholm talar om «sahlinismen»:

«Ett debattklimat som dessvärre präglats av det jag kallar för Sahlinism. Mona Sahlin, och hennes dåvarande stab, är nog de som påverkat debatten i mest negativ riktning. Den ligger nära Arnstadismen som går ut på att försöka skrika fascist så högt som möjligt till alla som har det dåliga omdömet att börja ställa frågor kring migration och genom att sedan försöka de facto ljuga ihjäl verkligheten.»

«För om hennes, och andra i hennes tradition, tidigare anslag är att beteckna som framgång så är vi nog rätt många som är nyfikna på vad ett misslyckande innebär.

Nu står vi där vi står. Med en outbildad och oerfaren politikerkår – det stigmatiserade debattklimatet har gjort att vi tappat kompetens att debattera migration och integration – samt en välfärd under stor press. Parat med detta en statsminister som fokuserat vid Henrik Arnstads bok Älskade Fascism istället för de systembrister som gjort att dessa krafter växer. Att erkänna systembristerna och de svåra val som ligger framför oss är första steget att lösa dem. Det är inte några roliga beslut som våra förtroendevalda måste fatta nu och det kommer inte gå längre att stå och skrika fascist och därmed tro att vi slipper göra de val som kommer krävas.»


UTBILDNINGSMINISTER

Till de antiintellektuella får räknas även Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet och utbildningsminister i regeringen Löfven.

WEB_INRIKES

Vad som kvalificerar honom är hans uttalande om Sverigedemokraterna som ett ”missnöjesparti”. Återigen ett exempel på hur man låter negativa epitet ersätta argument i sak.

Begreppet ”missnöje” är här bara ägnat att sprida dimma. Självklart finns brister och problem i samhället, som människor rimligen är missnöjda med och som partier bör vilja ändra på.

Utan ”missnöje” ingen opposition.


STATSMINISTER REINFELDT

12.stormakt

Det handlar också om vissa moderater.  Avtryck har lämnats också av Fredrik Reinfeldt, från sina åtta år som svensk statsminister. Hans migrationspolitiska vägval, dvs uppgörelsen med extremistpartiet Miljöpartiet, var dikterat av en vilja att bestraffa SD:s väljare, det har han själv uttalat.

Något engagemang för demokratiska spelregler och avsky för politiskt våld har inte kunnat märkas från Reinfeldt – snarare tvärtom!  Med honom fick Sverige en statsminister som inte ville tala med företrädare för Sverigedemokraterna och som tog påfallande lätt på politiskt våld, riktat mot invandringskritiker. Medan SD:aren Issa Issa  låg på sjukhus i Göteborg efter 18 knivhugg uttalade sig Reinfeldt som framgår 6.30 i denna film.

Under valrörelsen kom «öppna-era-hjärtan-talet» (en minut in i denna film). Efter sin avgång uppträdde Reinfeldt i  TV4:s morgonsoffa den 24/12, där han deklarerade  att Sveriges gränser är «påhittade» och att landet framförallt tillhör dem som kommit från andra länder.


13.idiot

TVÅ LAG

Även där så grova epitet som «fascism» eller «nazism» inte tas fram rör det sig i grunden om två grupper, där de politiskt korrekta gör anspråk att befinna sig på en högre moralisk nivå än sina meningsmotståndare. Till skillnad från dessa är de själva anständiga och rumsrena, de är goda. Inte nödvändigtvis genom resultatet av sitt agerande men genom sina renare intentioner och sin pålitliga «värdegrund».

Den här klyftan gör det naturligt att på olika sätt mobba. Mobbandet understryker den egna förträffligheten, stärker kanske också sammanhållningen inom flocken.

• Således inbjuds inte SD:s partiledare till Nobelmiddagen.

• Således vägrade Per Westerberg (M) i rollen som talman att efter riksdagsvalet 2014 att skaka hand med Jimmie Åkesson.

• Vilket leder över till Rosanna Dinamarcas spektakulära utnyttjande av riksdagens plenisal som plattform för olika demonstrationer, riktade mot SD i allmänhet och talman Björn Söder i synnerhet.


14.bs

FINNS ETNISKA SVENSKAR?

Då är vi tillbaka till pk-parollen «det finns inte vi och dom». Här kan det handla också om en annan typ av uppdelning, nämligen i olika etniska grupper.

Detta är mindre en uppdelning som görs  än en uppdelning som bara finns. Det handlar mindre än åsikter, känslor och tyckanden  än om en verklighet.

I PK-Sverige har detta gjorts laddat och konstigt, vilket framgick efter att Björn Söder i en DN-intervju svarat på frågan om man kan vara både jude och svensk samtidigt:

«Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige.»

Till dem som «gick i taket» över Söders uttalande hörde Willy Silberstein från Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han lyckades tolka Söders uttalande som antisemitiskt!

Enligt Silberstein får det finnas både judar och svenska medborgare, man kan ha båda identiteterna samtidigt. Däremot får inte etniska svenskar finnas på ett  motsvarande sätt.

15.ws

Docent Kjell Magnusson skrev bra på Brännpunkt, den 21/12 -14:

«…Reaktionerna visar att vi i dagens Sverige saknar ett ord för ‘svenskar’ som motsvarar ‘polacker’ eller ‘finnar’, det vill säga anger tillhörigheten till en etnisk grupp. I pressen läser vi att 300 svenskar har rest till Syrien för att strida, medan 30 svenskar befinner sig i Ukraina av samma skäl. Informationen är vid närmare eftertanke uppenbart missvisande. I Norge används i sådana fall termen medborgare, en distinktion som tycks ha försvunnit i Sverige, vilket kan förklara en del av uppståndelsen kring Söder.»

«…Om Söder säger att minoriteter i Sverige inte är svenskar i samma mening som majoriteten har han egentligen inte sagt mer än att de i kulturellt hänseende skiljer sig från övriga svenska medborgare och att deras kulturer bör bevaras. Det hade varit anmärkningsvärt om han hävdat att de vore mindre värda eller inte hade samma rättigheter. 

Den märkliga situationen har nu uppstått att Söders kritiker i sak anklagar honom för att påstå att de nationella minoriteterna skulle ha en annan kultur än andra svenskar, samt att detta är ett uttryck för missaktning. En tolkning är att man i debatten intuitivt uppfattar svenskheten som ett eftersträvansvärt ideal. Genom att problematisera någons svenskhet har man också nedvärderat personen i fråga, eftersom det svenska är måttstocken. Denna typ av paternalism och självgodhet har många invandrare stött på och attityden är framträdande även i svensk utrikespolitik. Vi är trots allt en ‘humanitär stormakt’.

I Sverige talas om faran av uppdelning av människor i vi och dem. All identitet bygger emellertid på skillnader. Utan du inget jag; utan de inget vi. Utmaningen är att acceptera olikheterna. Hävdar man att kulturella skillnader är av ondo är man också emot minoritetsrättigheter…»


16.rights

ALLAS LIKA VÄRDE?

Drevet mot Björn Söder red också på ett annat pk-mantra, ständigt upprepat: «Alla människors lika värde».

Så sent som år 2001 skrev jag själv under på den parollen, vilket nu går att reflektera utifrån (punkt 10).

Hur tänkte jag då?

Även om jag då inte var klar över begreppets felöversättning från engelskan, där «dignity» betyder «värdighet», så var det ungefär vad jag anslöt mig till.

Det har i efterhand slagit mig att begreppet (i sin svenska felöversättning) utgör exempel på hur ett deskriptivt och ett normativt påstående flyter samman. För egentligen är det ju skillnad på att beskriva något som ett faktum och att uttrycka sin önskan om att något ska bli på ett visst sätt.

I mitt bakhuvud låg att ingen människa ska utsättas för övergrepp som mobbning eller våld, och det står jag självfallet fortfarande för.

17.ratt

Däremot kan parollen inte innebära något så orimligt som att alla människor skulle vara likadana eller att alla använder handlingsmöjligheter identiskt.

Det finns – och måste finnas – både betygssystem och löneskillnader.  Alla ska ges lika chanser, men utfallet kommer ofrånkomligen att variera.

Vad jag konsekvent framhållit är också att alla människor inte kan ha rätt att få bosätta sig i Sverige, än mindre att dessutom bli försörjda av svenska skattebetalare. Där kunde jag känna att jag nästan tog i, att det var en tes som ingen skulle kunna annat än ansluta sig, när den uttalades så naket.

Som det visat sig hade jag då fel.

PUT utfärdas sedan länge av svenska myndigheter med en manisk frenesi. Ganska nyligen har SP (Sjupartiet)  dessutom drivit igenom ett beslut om sjuk- och tandvård även för utlänningar som illegalt befinner sig i Sverige – på villkor som är långt mer gynnsamma än för svenska medborgare!


18.fyrarad

KULTURELL REVOLUTION

Vad Sverige nu skulle behöva är en kulturell revolution, där

• människor vågar fritt ge uttryck för vad de känner, tänker och tycker

• den politiska diskussionen utgår från verkligheten, inte från önsketänkande

• förslag till lösningar bedöms på sakliga grunder, inte utifrån vem som presenterat dem

• meningsmotståndare respekteras och all politisk mobbning upphör.

Inför år 2015 känns det, mer än tidigare,  som att förändringar i rätt riktning kan ligga inom räckhåll!

Jag tänker då på  partiledarna Göran Hägglund och Mattias Karlsson, redaktörerna Vavra Suk och Ingrid Carlqvist, journalisterna Julia Caesar och Marika Formgren,  författarna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, bloggarna Merit Wager och Johan Westerholm, ekonomerna Jan Tullberg och Tino Sanandaji, talmännen Urban Ahlin och Björn Söder,  fritänkarna Lars Bern och Ian Wachtmeister, olika radioprograms- och filmframställare, samt många fler.

Till det hoppfulla hör naturligtvis också de starka reaktionerna på DÖK.

Allt fler tar nu till orda och visar integritet,  sammantaget ger detta ändå ett visst hopp i det mörker som invandringspolitiken fört med sig!

19.gh

Värt att notera är också KD-ledaren Göran Hägglunds uttalande inför journalister i december:

«Jag är trött på frågor som börjar med Sverigedemokraterna, slutar med Sverigedemokraterna och att vi inte kan föra ett samtal om dom här sakfrågorna. Jag tror svenska folket förväntar sig det, och jag tycker också – om jag får vara förmäten nog att ha en synpunkt – att det borde vara någonting som intresserar journalistkåren!»

Det återstår iofs att se hur djup Kristdemokraternas omvändelse i migrationspolitiken verkligen är. Så här långt står det klart att den skedde ”under galgen”, inför ett befarat extraval där KD mycket väl kunde ha fallit under spärren. Inte desto mindre bör tillnyktringen klart välkomnas!

Det rör en viktig princip: vi måste lämna utrymme för en utveckling, av både partier och medborgare, ja till och med av redaktörer och journalister.


20.samtalet

I princip finns tre möjliga hållningar att inta som medborgare:

1.  Apati och passivitet

2. Kamp, med hat som drivkraft och hämnd i sikte

3. Kamp, med kärlek som drivkraft och försoning i sikte.

Eftersträvansvärt måste vara det sistnämnda – vilket inte utesluter kritik, även en frän sådan!

fronten

Vad gäller eftersträvansvärda hållningar tänker jag också på finländarna. De är beundransvärda, inte bara för sin kloka invandringspolitik och sitt effektiva skolsystem. Jag tänker också på historien.

1939 blev Finland angripet av Sovjetunionen, varpå följde Vinterkriget. Lilla Finland kunde där bjuda ett beslutsamt och uthålligt motstånd. De finska soldaterna visade på ett fantastiskt mod och en oerhörd kampvilja.

1941 kom nästa krig mot Sovjetunionen, i samband med Hitler-Tysklands angrepp den 22 juni. De finska trupperna hade kunnat intaga Leningrad, men gjorde halt vid den tidigare gränsen mellan länderna. Därmed räddades staden undan nazitysk ockupation.

Starka vid prövning, generösa vid överläge – det kännetecknade finländarna. Se där ett positivt ideal, något att sträva efter idag, för vårt svenska motstånd!

mkmuren


Med detta önskar jag alla läsare

ETT GOTT NYTT ÅR!


Läs mer

Farliga oborgare