Mörkläggning II

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin har nu följt upp sin bok ”Invandring och mörkläggning” med en del II – ”Fördjupningar och förklaringar”. Medan de med den första boken ville ge en lägesbeskrivning med mycket faktauppgifter vill de med den andra boken försöka bevara frågan ”Varför blev det så här?”

Ytterligare en i raden av ”icke-böcker” om invandringspolitiken, som inte blir recenserade och som den stora allmänheten i Sverige inte känner till existensen av.

Se här, här, här, här, här och här.

Det var med högt ställda förväntningar som jag tog mig an läsningen av ”Invandring och mörkläggning II”, och blev inte besviken. Även denna bok av Arnstberg/Sandelin är värd att köpa och läsa!

Boken har denna uppdelning:

1. Mångkultur (KOA)

2.  Värdegrunden (GS)

3. Övergreppen (GS)

4. Svensk nationalism (KOA)

5. PK-verkstäderna (GS)

6. Elitens två kulturer (KOA)

7. Statistisk epilog

Mycket av innehållet är naturligtvis redan känt för den som följt invandringsdebatten en tid på webben, men det ligger ändå ett värde i att få det hela serverat i ett sammanhang. Arnstberg/Sandelin ger ord åt vad många känner och tänker.

Här kommer jag därför att tillåta mig både många och en del ganska långa citat ur boken.

”Rasism, funkofobi, antisemitism, transfobi, islamofobi, antiziganism och homofobi får livskraft av föreställningar om kulturell renhet och idéer om ett homogent och idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika. Samtalet, platsen och kulturen bör tillhöra alla oavsett livsstil, sexuell läggning, klass, kön, funktionsnedsättning eller ursprung.”

Så lyder programförklaringen till Örebro län museums projekt ‘Att störa homogenitet’, en nationell satsning som ingår i ‘Förnyelseprojekt Norm, nation och kultur’.”

”Att störa homogenitet uppmanar till ‘att bryta ned föreställningar om kulturell renhet och det homogena som samhällsideal’.

”Att störa homogenitet har i februari 2014 till sin hjälp ett 40-tal lokala och nationella samarbetspartner som arbetar rikstäckande med konferenser och utbildningar. Det är inte bara inom kultursfären som homogeniteten ska störas, utan ambitionen är att omfatta en så stor del av den offentliga sektorn som möjligt. Under de 10-12 konferenser som hittills hållits har närmare tvåtusen personer deltagit.

Här finns politiker, generaldirektörer, landshövdingar och anställda på olika nivåer inom socialtjänst, psykiatri och sjukvård. De har lyssnat till allt från professorer till transpersoner, antirasister och diverse normkritiker. Dessutom har Utbildningsradion filmat valda konferenser för sändning.”

Kapitlet ”Svensk nationalism” redovisar uppgifter ur ”Journal of Peace Research” från 1999 om samband mellan det som i pk-propagandan kallas för ”mångfald” och konflikt.  Kontrasten blir skarp vid jämförelser med etniskt homogena samhällen.

Homogenitet och fred = 38 länder

Homogenitet och konflikt 3 länder

Heterogenitet och fred = 12 länder

Heterogenitet och konflikt = 130 länder.

En sammanfattning om vad mångkulturalisterna vill:

”1.

mer eller mindre etniskt homogena majoritetsbefolkningar inte ska vara ’främlingsfientliga’ utan acceptera och till och med bejaka att människor från andra delar av världen bosätter sig inom de områden som de territoriellt behärskar och dessutom låta deras kulturer existera på samma villkor som urbefolkningens historiskt nedärvda levnadssätt.

2.

samma majoritetsbefolkningar aktivt ska verka för att dessa nya medlemmar av gemenskapen får särskilt förmånliga villkor, så att de finner sig väl tillrätta i sina nya hemländer. Det innebär bland annat att den som fäller negativa omdömen om nykomlingarna kan dras inför domstol och straffas, den lagstadgade yttrandefriheten till trots.

3.

dessa majoritetsbefolkningar ska dela med sig ekonomiskt. De ska tillåta att makthavarna skalar av så mycket som de finner lämpligt av medborgarnas inbetalda skatter till nykomlingarna.

4.

majoritetsbefolkningarna ska inte göra jämförelser mellan de kostnader som nykomlingarna drar med sig och de välfärdsinstitutioner som krymper eller det blir hårdare konkurrens om, dvs pensioner, sjukhusvård, skolkostnader etc.”

”Den mångkulturella ideologin är endast möjlig i vår egen tid, understödd av en kosmopolitiskt orienterad elit, som hellre identifierar sig med varandra och de gemensamma livsvillkoren än med rötterna till hemlandet och dess majoritetsbefolkning. Eller för att säga som det är: som fungerande och varaktig samhällsideologi är den i längden lika omöjlig oavsett vilken tidsålder vi väljer.”

Ett annat särskilt centralt citat fann jag i kapitlet ”Elitens två kulturer” och handlar om ”samhällsbyggare och samariter”. De förra ser att samhället har begränsade resurser och skiljer på närande och tärande. De senare är mer fokuserade på att hjälpa.

Dessa rader finner jag mästerliga i sin träffsäkerhet:

”I synnerhet är det samaritiska förhållningssättet relevant för unga människor, som ser de orättvisor som drabbar verkliga människor av kött och blod men har svårare att få grepp om samhället. De tar det egna välfärdssamhället och dess privilegier för givna.

”Samhällsbyggare och samariter förstår inte varandra. Samariterna inser inte att det samhälle de lever i varken är evigt eller av Gud givet. De förstår inte att om de själva är alltför framgångsrika i sin samaritiska gärning, så bryts detta samhälle ner. 

Eftersom de inte har något samhällsperspektiv kan de bara begripa sin motståndare i moraliska termer, de är onda. De som vill begränsa och kontrollera invandringen, därför att ser de samhälleliga konsekvenserna, uppfattas som att de inte tycker om invandrare. De är ju elaka mot dem som vill komma hit och bo här – de är alltså främlingsfientliga och rasister.”

Det blir ingen överdrift att påstå att det är ”samariterna” som sedan länge – och i allt högre grad – satt sin prägel på den svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Samtidigt kan ju konstateras att den översvallande generositeten, toleransen och godheten inte hindrar att en del av ”samariterna” även kan visa upp en sida, som inte karaktäriseras av hjälpsamhet och omsorg.

I slutet av boken redovisas uppdaterad statistik. Där konstateras att år 2012 sökte 44.000 personer asyl i Sverige, år 2013 hade siffran stigit till 54.000 och ”Under 2014 beräknas mellan 52.000 och 67.000 asylsökande komma.”

Boken hann knappt komma ut, innan denna prognos justerats till 80.000 asylsökande! En nära fördubbling på två år.

Till detta kommer att den andel av de asylsökande som beviljas asyl (eller i varje fall uppehållstillstånd) också har ökat år från år.

Här finns naturligtvis ett samband: ju fler som får stanna, ju lättare det visar sig var att få sin ansökan beviljad, desto fler söker sig till just Sverige. PUT genererar även anhöriginvandring, kedjevis.

 

År 2011 beviljades 30 procent av alla asylansökningar; under de första fyra månaderna år 2014 hade denna andel nära fördubblats, till 59 procent.

Antalet beviljade uppehållstillstånd (där även andra kategorier än flyktingar innefattas, framförallt anhöriginvandrade) hamnade år 2013 på 116.500.  Också år 2012 var det över 100.000 och så ser det ut att bli även i år.

(Se även Merit Wager).

En massinvandring som denna låter sig i längden inte kombineras med ett välfärdssamhälle.

”… det är samma mönster över hela Europa. På ena sidan, som har all styrka, finns de politiker som leder vårt samhälle mot ättestupan. Deras viktigaste vapen mot det gamla välfärdssamhället är massinvandringen.”

”Den urbana eliten får det ekonomiskt allt bättre, medan deras motpol, människor som bor på landsbygden och har små inkomster, får det allt sämre… 30 länder där klyftan mellan rika och fattiga ökar mest dramatiskt. USA ligger etta, vilket väl inte förvånar. Sverige ligger på tredje plats. Klyftan mellan de rikaste och övrig befolkning växer genom ekonomiska avregleringar, förmögenheter som förs till skatteparadis, sänkta skatter för höginkomsttagare och nedskärningar av offentliga tjänster. Så ser den stolta devisen ’allas lika värde’ ut i praktiken.”

”För att fortsätta att klara välfärden måste därför skatterna höjas, det anser i åtminstone politikerna i vänsterblocket. Till höger tänker man att det nog är bra att sänka skatten men absolut inte bromsa invandringen. Resultatet för både höger och vänster blir att vi behåller högskattesamhället men förlorar välfärden. Så går det när man låter hjärtat ta hand om tänkandet.”

”Någon samlad bild av vårt samhälle och dess färdriktning finns inte och kanske vill heller inte politikerna ha en sådan, eftersom det skulle leda till frågor om den höga beskattningens legitimitet.”

Arnstberg citerar ett Newsmill-inlägg:

”Dagens verklighet urholkar välfärdsstaten till den grad att vi ändå får ett amerikanskt samhälle där varje person tvingas sörja för sin egen välfärd med privata försäkringar. När den offentligt finansierade välfärden till slut når en tillräckligt låg nivå, kommer den medelklass du beskriver söka sig efter privata alternativ. Till skillnad från USA kommer vi dock ha ett fortsatt högt skattetryck vilket innebär att man måste betala två gånger för sin välfärd. Först genom skatten och sedan för privata försäkringar.”

”… skattebetalarna då. Det är ju dessa som i en allt ökad utsträckning ska finansiera förmåner och levnadsstandard för människor som aldrig själva har betalat en skattekrona i Sverige.

Vad händer i en skattefinansierad välfärdsstat när medborgarna få allt mindre tillbaka för de pålagor som de utsätts för? Hur länge kan ett sådant samhällskontrakt bestå?”

Den förda politiken är inget misstag, inget missförstånd eller olycksfall i arbetet. Politikerna vet mycket väl vad konsekvenserna av deras politik blir, menar Arnstberg/Sandelin:

”Det sammanhang där det tydligast syns att politikerna dömt ut välfärdssamhället är invandringen. Ofta förklaras den, bland dem som insett vad som håller på att hända med Sverige, med att politikerna är välmenande och svagsinta godhetsknarkare. Det är svårt att sätt sin tilltro till den förklaringen. När Reinfeldt utgår från att folket sover är den rimligaste tolkningen att han tycker just så.  Vi tror att inte bara han utan hela det borgerliga elitskiktet i svensk politik, dvs partiledarna, deras rådgivare och andra funktionärer, mycket väl vet vad som blir konsekvensen när de accepterar massinvandringen.

De är inte okunniga och har de tappat kontrollen så är det avsiktligt. Det finns ett politiskt uttänkt skäl till att Sverige är världens mest invandringsvänliga och generösa välfärdsstat. Makteliten vill uppnå någonting. Vilken är deras agenda?” 

Moderaterna talar om ”välfärdens kärna”.  DN-skribenten Lena Anderssons har därvid konstaterat: ”Vad de säger med begreppet är inte att de satsar på välfärden. De säger att det räcker med kärnan.”

”Med vår rubriksättning ’Övergreppen’ vill vi lyfta att det finns ett svenskt folk som har anledning att känna sig illa behandlat och misstolkat, när makt- och kultureliten formulerar sina beskyllningar om rasism. De är medborgare som arbetar, betalar sina skatter och är lojala mot välfärdssamhället, men inte desto mindre drabbas av överhetens förakt. 

Dessa människor utgör samhället egentliga humankapital, dess bas. De ska inte bara finna sig i att bli kritiserade och fostrade, utan de måste också acceptera att gemensamma resurser i en allt snabbare takt dels förflyttas uppåt i samhällshierarkin, dels fördelas i form av olika bidrag till ’de nya svenskarna’.”

”En fråga som kan bli direkt explosiv i ett framtida Sverige är att högskattesamhället får allt svårare att leverera den utlovade välfärden…. i vissa sammanhang jagar politikerna kostnader med blåslampa, medan de i andra inte verkar bry sig om att ens ha en rudimentär kontroll. Det gäller naturligtvis invandringen, mammuten, som politikerna gör sitt bästa för att ignorera, men som står där, såväl i Sveriges riksdag som i vår vardag.”

Boken gör flera intressanta reflexioner kring begrepp som ”nationalism” och ”demokrati”,  ”folk” och ”befolkning”.

Nationalstaten är en förutsättning för demokrati., menar A/S. Det är bara i nationalstaten som invånarna själva kan välja sina ledare – någon alternativ, fungerande samhällsform till nationalstaten finns inte.  Till nationalstaten hör ett antal medborgerliga rättigheter, förpliktelser och tvång.

”Nationalstaten äger alltid ett territorium… Antingen sker den territoriella kampen genom krig och våld, eller sker den genom en mental erövring.”

”… nationalismen är hela folkets angelägenhet, i motsats till beteckningarna patriotism och rojalism; intressen som mer avgränsade grupperingar odlar. I dagens modernitetsdyrkande Sverige placeras nationalismen till höger eller till och med inom extremhögern på den politiska skalan. Det kan därför vara värt att känna till att nationalismen alltsedan slutet av första världskriget och fram till och med andra världskrigets slut varit en viktig vänsterrörelse i Sverige.”

”Per Albin började allt flitigare använda beteckningen ’Sveriges folk’ och begreppet ’arbetarklassen’ fick stå tillbaka. Vid öppningen av socialdemokraternas tionde partikongress 1917 sa han: ’Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet i stället vägarna till samförstånd och samverkan’.

Detta har nu ändrats totalt!

”Är det något som den ständigt käbblande svenska kunskaps- och makteliten är överens om, så är det att nationalismen bör hållas på mattan och till och med bekämpas aktivt. Nationalism är högerextremt, populistiskt, reaktionärt, nazistiskt och rasistiskt. … Från att ha varit ett älskat projekt för etablerade krafter blir den en fråga för de svenskar som vår tids etablerade samhällsskikt ser som underklass. Här bör man minnas att underklassens enda säkra tillgång är det egna landet. Till skillnad från eliten har de inga förmögenheter att flytta utomlands. De kan heller inte välja ett segregerat boende, åtminstone inte på vinnarsidan.”

”För liberalerna finns inte ett folk utan en befolkning och det spelar inte så stor roll vilka människorna i denna befolkning är.”

”När överheten i tal och tänkande skiftar från ’folket’ till ’befolkningen’, blir medborgaren något helt annat. Från att ha varit samhällets minsta kugge, ett stort antal subjekt som skapar och vidmakthåller en stat, så har medborgaren blivit statens objekt.

Den svenska makt- och medieeliten bytte någon gång under efterkrigstiden grundperspektiv på folket, från en nationalistisk till en legalistisk. Från ett subjekt till ett objekt. Det är inte längre medborgaren som har ansvar för och genom sina handling bygger och konstituerar samhället. 

Befolkningsbegreppet innebär att ansvaret inte längre blir personligt. Det blir svenska politiker och myndigheter som bär det fulla ansvaret för vad som händer medborgarna.”

Det här ger mig associationer!

Jag tänker främst på Göran Rosenbergs intervju med Jimmie Åkessons hösten 2012, där SD-ledaren är osäker på om det finns etniska svenskar. Lyssna 7.40 in i denna film.

Jag tänker också på SD-ledningens syn på Thoralf Alfssons politiska verksamhet. Hans blogg ses som ”privat” och till den får SD-webbsidor inte länka. När Alfsson petades från SD:s riksdagslista hade tydligen även spelat in att han till allmänheten distribuerat valmaterial som han själv framställt.

Är detta en återspegling av den människosyn som Arnstberg/Sandelin skriver om?

Vad SD-ledningen vill ha är en samling objekt, inte subjekt. Inte en partiverksamhet med självgående individer som gör sina erfarenheter, utvecklas och lär sig argumentera? Jag anar ett samband med synen på befolkning kontra folk och synen på medborgarskap. I förlängningen av att betrakta medborgarna som undersåtar och väljarna som bara valboskap kan ligga en motsvarande syn på partimedlemmar.

”Makteliten ser Sveriges befolkning som en anonym (och antagligen rätt korkad) massa. Om Sveriges medborgare består av etniska somalier, syrier eller svenskar spelar inte så stor roll. Befolkningen är valboskap, en ansamling av ointressanta människor som befinner sig ’där nere’. Det enda som är viktigt med dem är hur de röstar.”

”Den nya vänstern bytte fokus efter Berlinmurens fall 1989. Samhällsekonomin och det arbetande folket byttes ut mot sociala och kulturella frågor….

Den nya utopin blev en värld utan nationer, utan etniska grupper. Med kolonialismen och Förintelsen som tunga stenar av skuld i bagaget ville man ha en ny värld, en tillvaro där inte historiens misstag upprepades.”

Det är elitens uppror mot folket vi bevittnar, skriver A/S. Efter att under ett par decennier ha hyllat arbetare och proletärer, gled vänstern över till att solidarisera sig med den nya underklass som växte fram med invandringen:

”Den vänsterorienterade medieeliten har lyckats mejsla ut ett nytt hatobjekt: den vita svenska underklassen.”

”Det är numera inte särskilt intressant för journalisterna att behålla den ’vita’ underklassen som sitt skötebarn. Bara för drygt ett årtionde sedan ville media fortfarande sluta det inhemska proletariatet till sitt bröst. Den ensamstående svenska och sedan länge invandrade förortsmamman, som sliter för att kunna betala hyran och kunna åka bort någonstans på semester med sina barn, är sorgligt marginaliserad i mediernas berättelse om samtiden. Hon dyker möjligen upp någon gång när det kommer en rapport från Rädda Barnen om barnfattigdom eller när media tröttnat på att rapportera om förortsvåldet. Numera tycks denna underklass närmast kunna rymmas inom begreppet ’white trash’.

Medierna målar med bred pensel upp en bild av outbildade män på landsbygden, ’bonnläppar’ med sverigedemokratiska böjelser, eller folk i förorten som inte har den rätta förståelsen för de nysvenskar som de omges av och vars kulturella traditioner de skulle kunna berikas av, om de bara vore litet mer vidsynta och inkluderande.

Det här regisseras av människor som själva lever och verkar segregerat. De bekräftar varandras verklighetsuppfattning och självbild på sina redaktioner och i sina trygga välsituerade bostadsområden.”

”De svenska mediernas ständigt pågående angrepp på majoritetssamhället underblåser konflikter mellan minoritetsgrupper och övrig befolkning och motverkar också integration och samförstånd. Dessutom stimulerar det extremism genom att bidra till ett polariserat klimat, ..”

Sandelin citerar Adam Cwejman, tidigare LUF-ordförande:

”För ett par generationer sedan var sortering av människor på grund av bakgrund vardag. Det självklara var inte att vänta på ord och handlingar. Att döma på förhand var en del av de sociala spelreglerna.

Det riktigt konstiga är att det av vissa anses progressivt att döma människor på detta sätt. Är du vit, man och medelålders då är du inte en individ, du är bara del av en norm som helst ska hålla tyst.”

Arnstberg och Sandelin är inte imponerade av den klass som i Sverige ska gälla för att vara ”intellektuell”, och det har de ju saklig grund för att inte vara.

”Det tråkiga är att i Sverige är ’de intellektuella’ mer förförda än vad vi på rak arm kan säga gäller för något annat land. Utan det  finns någon diktatur eller diktator som kräver det, har de själva skapat ett totalitärt klimat… De förstår inte paradoxen att det är de goda som skapt det onda samhälle som växer fram. Den ondska som idag är förklädd till godhet har de inte tillräcklig intellektuell skärpa för att genomskåda eller åtminstone problematisera.”

”…blir alla människor som runt om i världen på ett eller annat sätt är ’utsatta’ ett ansvar för den svenska överheten. Med referens till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har svenska myndigheter skyldighet att ge dem som behöver det en ny plats i tillvaron. Söker sig romska tiggare till svenska städer, så måste de hjälpas ur sin misär. Behandlas människor illa i Afghanistan så måste vi styra det svenska biståndet dit.”

”… var än i världen det finns en orättvisa eller en kränkning, så är det Sveriges sak att rycka ut i första ledet, för att åtgärda detta. Världens lidande är också bakgrunden till den massinvandring som den svenska eliten bestämt inte får kallas massinvandring, därför att ett sådant begrepp bäddar för kritik.

Den fråga som uppstår är om det verkligen är så självklart att ett land bör öppna sina gränser så villkorslöst och till stor del godtyckligt för en invandring som växer explosionsartat. Bör den som tvivlar på en sådan politik anklagas för allt från personlig hjärtlöshet och xenofobi till nazism och allmän enfald?”

Är det klokt att lägga hela bevisbördan för invandringens problematiska konsekvenser på dem som vill se den minskad eller mer kontrollerad, undrar författarna.

”Invandring och mörkläggning II” är på 383 sidor och kostar 259 kr på Bokus.

PS

Mer diagram, om andelen utrikes födda i befolkningen år 2012 respektive deras andel av utbetalt ekonomiskt bistånd:

 

Läs mer

”MÖRKT” på Blågula frågor

Trolöshet mot huvudman – Blågult referat

En obehaglig bok

x

BGF-intervju med Ingrid Björkman

Fler asylsökande

Låsningen – en rykare!

Svensk mångfaldspolitik

Vitboken

Världsmästarna