Tema Svenskarnas Parti (3):
Vad alla bör känna till, och vad som måste vara utgångspunkt för diskussion och politiska handlingslinjer, är en medvetenhet om det som nu i stora drag pågår i världen.
Efter Berlinmurens fall 1989, Sovjetunionens kollaps 1991 och Warsawapaktens upplösning samma år kunde NATO ha lagts ned.
Så skedde inte! Varför?
Istället har NATO utvidgats med 12 nya medlemsstater, och kommit nära inpå den ryska gränsen. Kuppen i Kiev i februari 2014 och offensiven i Ukraina ligger i linje med detta.
USA arbetar för att ringa in Ryssland och skaffa sig ett militärt övertag som sätter den tidigare kärnvapenbalansen ur spel. Målet ser ut att vara en total världsdominans.
Sin relief får NATO:s expansion också genom allt krigande från västsidan under de senaste två decennierna:
– Irak 1990-91
– Serbien 1999
– Afghanistan 2001
– Irak 2003
– Libyen 2011
Sovjetunionen angrep Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979, men från Ryssland har inte skett något motsvarande agerande. Alltsedan 1991 har politiken från Moskva varit fredlig.
Annekteringen av Krim kan inte tas till intäkt för någon generell aggressivitet. Krim var ryskt alltsedan 1700-talet även om halvön genom en nyck från Nikita Chrustjov 1954 kom att tillräknas Ukraina inom Sovjetunionen. En stor majoritet av Krims befolkning är rysktalande och i folkomröstningen den 16 mars 2014 röstade 97% för att få tillhöra Ryssland. Till detta kommer ett speciellt ryskt intresse av att efter kuppen i Kiev säkra sin viktiga flottbas Sevastopol.
Sverige har sedan länge ett nära samarbete med NATO och starka politiska krafter önskar ett svenskt NATO-medlemskap även formellt. Skulle det ge oss mer säkerhet?
Nej:
• För det första vore det ägnat att i allmänhet öka spänningen och krigsrisken.
• För det andra skulle det, vid ett krig, göra Sverige till en självklar måltavla för den ryska militären.
I Sverige finns en utbredd rusofobi, som står i vägen för ett rationellt tänkande. Den har i viss mån historiska orsaker, men är framförallt genererad av ett helt sanslöst mediakampanjande och hetsande mot ryssarna.
Som fredsforskaren Jan Öberg så träffande påpekat:
Istället för att göra en säkerhetspolitisk analys och anpassa åtgärderna till denna, börjar man i andra änden.
Man vill ha mer rustningar och bygger därför upp den hotbild, som kan vara ändamålsenlig för att motivera rustningar (Saab ska nu börja bygga ubåtar).
Carl Bildt – Sveriges utrikesminister – har fört Sverige från att vara en förnuftets och moderationens röst internationellt till att bli en hök. Den pågående slakten i östra Ukraina har ivrigt hejats på av denne krigshetsare.
Omläggningen av den svenska utrikespolitiken började dock redan under s-regeringen Persson. Både utrikesminister Anna Lindh och biträdande utrikesminister Pierre Schori stödde NATO:s bombningar av Belgrad 1999.
Efter Palmemordet 1986 och Sovjetunionens upplösning 1991 försvann även den svenska vänstern. Den liksom gick upp i rök. Istället har vi fått en ”bombvänster”, som applåderade bombkriget mot Libyen.
Demokrati kan naturligtvis inte bombas fram, det har heller inte varit syftet för USA. Libyen var ett väl fungerande samhälle under Al-Gathafi, med ett välstånd för folket som få andra länder i Afrika. Vilka massmedia intresserar sig nu för hur det har blivit i Libyen?!
Tillbaka till geopolitiken i stort.
Där finns inte två likvärdiga parter att förhålla sig till. NATO satsar mer än tio gånger så mycket på militärutgifter som Ryssland gör. Parterna kan heller inte jämföras i aggressivitet.
Som nation ska Sverige eftersträva frihet och oberoende, men det får inte hindra oss från politiska ställningstaganden. Sverige måste säga ifrån mot stormaktsövergrepp, vårt land måste vara en röst för fred och nedrustning i världen.
Vänsterns slocknande i Sverige lämnar ett politisk vakuum. Vårt land skulle behöva ett fredsparti. Funnes ett sådant parti idag skulle det motsätta sig både NATO:s inringning av Ryssland och västs nu aktuella sanktioner.
Observera:
• Innebörden av en sådan linje är naturligtvis inte att frånsäga sig svenskt oberoende.
• Inte heller behöver den betyda att förhålla sig okritisk till rysk politik.
ETT VIKTIGT MOMENT i sammanhanget är flyktingpolitiken. Här finns i högsta grad en koppling till geopolitiken. Det är ju de många krigen som genererar flyktingströmmar!
Sverigedemokraternas linje är att flyktingar ska hjälpas på plats, iofs inte fel.
En radikalare linje vore att intressera sig för de krig som tvingar människor från sina hem och vad som kan göras för att få stopp på krigandet.
Dessa krig är ju inga naturkatastrofer, oåtkomliga för politiska åtgärder. De har drivits fram genom maktpolitik, där man inte givit plats för verkliga försök till fredliga lösningar. Jag hänvisar åter till fredsforskaren Jan Öberg – se denna film!
Det är ett i högsta grad svenskt intresse att försöka motverka flyktingströmmar.
Läs mer
Hur farlig är ryssen?
Rysk horisont
Ondskans imperium
Ukrainafrivillliga
Filed under: debatt, eu, extremism, försvar, film, fred, frihet, globalisering, historia, krig, libyen, massmedia, motstånd, nationalism, pk, propaganda, ryssland, säkerhet, svenskhet, svp, ukraina, usa, utland, wtc | Tagged: debatt, eu, extremism, försvar, fred, krig, kultur, media, motstånd, pk, propaganda, ryssland, säkerhet, svenskhet, svp, ukraina, usa | 9 Comments »