Dessa satans mördare

Begreppet ”satans mördare” användes av Olof Palme 1975 mot Francodiktaturen, med anledning av att fem personer hade avrättats i Spanien.

Med större rätt kan begreppet användas i dag, efter massmordet i Odessa den 2 maj!

Det hela började i Kiev i februari/mars 2014, med avsättningen av den demokratiskt valde presidenten, Viktor Janukovytj (såvida vi inte går tillbaka till år 1991, då NATO inte lades ned).

Dagens instabilitet och våld i olika delar av Ukraina är en konsekvens av denna kupp i Kiev.  Vad som till slut tvingade Janukovytj att lämna den ukrainska huvudstaden, och som gjorde att kuppen lyckades, var ett antal gevärsskyttar som från hustak sköt ihjäl människor – såväl demonstranter som poliser. På en enda dag dödades 30 personer.

Enligt Estlands utrikesminister  Urmas Paet i ett bandat telefonsamtal fanns krafter från ”den nya koalitionen” bakom skjutandet på demonstranter. 1.40 in på denna RT-film. I filmen finner utrikesministern också att den nya regeringen i Kiev inte visar något intresse av att utreda frågan.

Ny överåklagare i Kiev är Oleg Machnizki från Svobodapartiet. Hans ointresse av att få fram vilka som verkligen låg bakom massmördandet i Kiev framgår av denna tyska film. Kolla 5 minuter in i filmen. Det fanns skyttar från hotell Ukraina, en byggnad som kontrollerades av oppositionen.

In på scenen träder här s.a.s. Carl Bildt. Han hade redan varit i Kiev för att uppmuntra demonstranter att agera mot regimen. Nu är han bestämd i sitt omdöme: för skjutandet ansvarar president Janukovytj.

Notera här den hala formuleringen: ”brutala ryska påtryckningar är den starka kraften bakom det dödliga våldet i Kiev”. Ryssland blir nästan ansvarigt redan genom att vara så stort och ligga där det ligger, så nära Ukraina.

Sedan har Carl Bildt intygat att det regimskifte som skedde i Kiev i februari-mars var helt ”normalt”, där fanns ingenting att anmärka ur demokratisk synpunkt.

Några veckor efter kuppen har samme svenske utrikesminister bytt fot. Nu är det plötsligt OK för Kiev att använda våld, ja direkt tillrådligt. Och då inte bara genom kravallpolis utan även militär eller motsvarande, med tunga vapen.

Kring detta skeende i Kiev (november 2013 – mars 2014) har Rysslands utrikesdepartement nu satt ihop en vitbok, tillgänglig som pdf-fil på ryska och engelska. Den är på 64 sidor text och med 41 bilder.

Framsidan är intressant: Brandbomber användes ju systematiskt mot kravallpolisen. Materialet i bomberna gjorde att det brann intensivt och var svårt att släcka, förmodligen kletade de också. Kolla 1.50 in på denna film.

Även om polismän började brinna som facklor fanns andra kravallpoliser till hjälp och eldsläckare tillhands. Även om det gav djupt traumatiska upplevelser och även om många brännskadas, ibland kanske allvarligt, så omkom mig veterligen ingen polisman pga brandbomberna.

Det faktum att ingen polisman helt brändes upp berodde inte på någon återhållsamhet från dem som avfyrade brandbomberna. Deras gatukrigstaktik vittnade om en total besinningslöshet.

Gör tankeexperimentet att de skulle lyckas stänga in sina offer, bli ensamma med dem och göra dem försvarslösa. Och utan vittnen kunna ge sig på dem.  Skulle de då visa någon självbehärskning, skulle de sätta någon gräns?

Svaret har vi nu.

Fackföreningarnas hus i Odessa den 2 maj 2014.

Innan jag går vidare, något om terminologin. Det finns ju i huvudsak två sidor, två grupper. Ofta kallas den ena för ”pro-ukrainsk” och den andra för ”pro-rysk”. Det blir missvisande, eftersom den första knappast företräder en linje som gagnar Ukraina. Jag väljer istället att använda begreppen ”Kiev” (K) respektive ”Donetsk” (D).

Vad som hände i Odessa den 2 maj var att D-anhängare hade slagit upp ett tältläger på torget utanför Fackföreningarnas hus. De blev angripna av våldsamma K-anhängare, som brände ned deras läger och drev iväg dem. Polis fanns på plats, men förhöll sig passiv, gjorde inget för att stoppa våldet.

D-anhängarna tog sin tillflykt till Fackföreningarnas hus. Angrepp med brandbomber gjorde att en eldsvåda uppstod i byggnaden, varigenom många omkom pga brand- eller rökskador.  Antalet omkomna: ett 40-talet personer.

Så långt den officiella versionen.

Det var dock inte hela sanningen, vilket tidigt framgick av filmbilder. Där kunde man se vad som hände med skadade, vilka lyckats ta sig ut ur byggnaden. Istället för att få hjälp klubbades de ihjäl.

På webben finns nu ett dokument med bilder och text, som ger en annan bild än den som först gick ut.

• Antalet omkomna uppgick till mer än 100, kanske så mycket som 300.

• Några omkom då de hoppade från fönster flera våningar upp, men även där är oklart om det berodde på brand inuti byggnaden. Det var främst vid ingången på nedervåningen som det brann. Dödsfallen hade främst andra orsaker än denna brand.

D-anhängarna var nämligen inte ensamma i Fackföreningarnas hus. När de flydde in i byggnaden fanns där också ett stort antal K-anhängare, beväpnande för att kunna få ge sig på dem (antingen fanns de där redan innan D-anhängarna kom eller så tog de sig in i ett senare skede).

Uppenbarligen hade de utrustning för att sätta eld på människor – av bildmaterialet framgår tydligt hur offren blivit förkolnade på överkroppen. Många lik låg i delar av byggnaden som inte var brandskadade. Även andra former av våld kan konstateras. Några hade skjutits i huvudet på nära håll, en gravid kvinna hade strypts med en elsladd.

”Vi ville ge fienden en näsbränna en gång för alla”, förklarade Vjatjeslav Sjkriblak från Högra sektorn i SvD.

En parlamentsledamot för Svoboda, Irina Farion, applåderade illdåden: ”Låt de jävlarna stekas!”

Julia Timosjenko, presidentkandidaten, vet vi ju redan var vi har: 1.20 och 1.50 in i denna film.

Kommer polisen nu att spåra upp de ansvariga för denna massaker? Kommer någon att ställas inför rätta? Mindre sannolikt! Ukraina har inget fungerande rättsväsende.  Varför skulle överåklagare Oleg Machnizki sätta dit sina egna?

Inte heller lär människor, vare sig i Kiev eller i Stockholm, få veta sanningen om Odessamassakern. Om den alls nämns blir det i bagatelliserande och fördunklande termer. ”Eld uppstod”, så att säga.

Åter till Carl Bildt.

På sin blogg skrev utrikesministern om det inträffade, under rubriken ”TRAGISK UPPTRAPPNING”:

”Det var inte oväntat att läget skulle komma att skärpas i Ukraina, och det vi sett denna dag är nog del av den upptrappning som planerats inför dels segerdagen 9 maj och därefter den s k folkomröstning som separatisterna talar om 11 maj.”

”Men dagens mest alarmerande och tragiska utveckling var i Odessa, där obekräftade uppgifter i kväll talar om upp till sju döda i hårda motsättningar.

Förr eller senare var det uppenbart att detta skulle komma.

Den ryska agendan omfattar hela östra och södra Ukraina, vilket ju har varit uppenbart i olika uttalanden, och då är det Odessa som är den avgörande punkten.

Jag var var ju där för några veckor sedan för att göra mig en egen uppfattning om situationen.

Och mötte inte minst unga människor och aktivister som var lika tydliga med sitt stöd för ett enat Ukraina som de var övertygade om att pro-ryska krafter förr snarare än senare skulle komma och börja sina aktiviteter.”

”Destabilisering och våld…”

Vem kan av detta utläsa annat än att det främst är offren för Odessamassakern som bär ansvaret för den?

Det här gör Carl Bildt dubbelt medansvarig för den pågående utvecklingen i Ukraina:

1. Han har från börjat stött den destabiliserande statskuppen i Kiev.

2. Han bidrar konsekvent med en desinformation, ägnad att uppmuntra våldsverkarna till nya övergrepp.

Läs mer

Bildt och sanningen

Carl Bildt och hans vänner (Stefan Lindgren)

Kiev and Right Sector Kristallnacht Odessa (William Engdahl)

Massakern i Odessa (Joakim Fredriksson)

Odessabranden en väckarklocka?

Odessa Massacre

Vem organiserade massakern?

Utlämnad till svenska massmedia

Vitboken om Kiev