• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

SD – en återvändsgränd?

sdatvgr

Uppriktigt sagt känner jag nu en frustration över Sverigedemokraterna,  av naturliga skäl.

Det har ju visat sig att, här i Dalarna, efter att vi genom tabloiderna lyckats ge folk politiska insikter så kan vi inte tillgodoräkna oss detta i stöd för fortsatt tabloidarbete. Man har nämligen gått med i SD, och där finns ett påbud uppifrån om att medlemmar inte får hjälpa till i tabloidutdelande.

När jag här ska skriva om Sverigedemokraterna kan därför finnas risk för att denna frustration färgar texten. Det ska jag ändå försöka undvika, ska bemöda mig om att skriva med balans och viss distans.

forbud

Ett grundläggande mål måste, i det kulturella och politiska klimat av likriktning och rädsla, likgiltighet och passivitet, som idag råder i Sverige, vara att bryta detta mönster. Namnet på vårtabloiden är således ”VÅGA BRY DIG!”

Som läsare av denna blogg redan känner till är Sverigedemokraterna demoniserade. Genom tillmälen och på annat sätt målas de ut som något de inte är i närheten av att vara. Partiets politiska linje framställs på ett föga rättvisande sätt.

stampel

Detta kan få två effekter:

A. Personer som delar SD:s uppfattningar avstår från att ansluta sig, då de missuppfattat partiets position, tror att SD är radikalare än vad som i verkligheten är fallet.

B. Personer som är radikalare än SD går med där, i tron att partiet ska motsvara deras åsikter.

Hade mediabilden av SD stämt med partiets verkliga politiska position, då vore det inget stort steg för många svenskar att ansluta sig. Nu blir det istället ett stort steg för de flesta att ge SD sitt stöd, genom att rösta på partiet i val eller genom att bli partimedlem.

Därmed kan SD fylla en mycket viktig funktion, för att bidraga till att bryta rädslan. I takt med att SD växer och kanske blir riksdagens i storlek tredje parti, blir de åsikter som SD påstås omfatta mer legitima.

SD erbjuder, genom sitt kandiderande i val, en möjlighet för människor att ge uttryck för sin protest, att sända en signal till makthavarna.

sdsignal

Risken är dock att många kommer att bli desillusionerade, då deras förväntningar inte infrias.

Inbyggt i situationen ligger två faror: isolering och urspårning.

1. Isolering

En vågmästarroll under mandatperioden 2010-2014 räckte inte för att ge Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.

Även om SD skulle öka från sina nu 6% av rösterna till 20% så skulle det inte garantera något politiskt inflytande. Skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är minimala och en stor koalition av tysk modell är om nödvändigt fullt tänkbar, för att  hålla SD utanför regeringsmakten.

ursparat

2. Urspårning

Det ligger en flerdubbel press på SD och dess företrädare att rätta in sig i ledet och bli som andra partier och deras företrädare. Här finns åtminstone tre moment:

a)  Väljarstödet. Det är – i varje fall som man föreställer sig det – framförallt om de osäkra väljarna i mitten som man ska konkurrera. Således slätar partierna ut sig, tappar sin ursprungliga profil, tar sina kärnväljare för givna.

b) Stugvärmen. Det är påfrestande att vara utfryst och mobbad, ansedd som icke-rumsrun. Trevligare är att få känna sig allmänt accepterad, släppas in som en i gänget.

c) Köttgrytorna. En lockelse med positioner och en drivkraft att inte riskera dem  kan utgöras av ersättningar och materiella förmåner.  Dessa kan också markera tillhörighet till andra med samma villkor.

Dessa tre riskmoment är givna, sedan handlar det om förmågan att stå emot. Den sammanhänger med både medvetenhet och egen vilja.

Sverigedemokraternas ”nolltolerans mot rasism” utgör ett varningstecken. Den har resulterat i en våg av uteslutningar av medlemmar, ofta på lösa grunder, och ett klimat av rädsla inom partiet.

Nolltoleransen, tillsammans med många uttalanden och ställningstaganden från partiet och dess företrädare, indikerar att man söker applåder från helt fel håll. Man eftertraktar bifall från personer och grupper som är motståndare till en sverigevänlig inriktning – grupper, vilka mest av allt förtjänar vårt djupa förakt.

applad2

Över till min ”punch-line”: 

Sverigedemokraterna har idag två allvarliga negativa funktioner, så allvarliga att partiet kanske gör mer skada än nytta i svensk politik. I varje fall är det på väg åt det hållet.

1. POLITISKT BLOCKERANDE

Låt mig citera Jan Tullberg, i hans bok ”Låsningen”:

”Sverigedemokraternas existens i Sveriges Riksdag gör det svårt att tona ner en eventuell omläggning till en justering, utan varje ändring kommer initialt att utmålas som ett införande av Sverigedemokraternas politik.”

”Är det så att Sverigedemokraterna inte bara tagit debatten, utan också tagit över den kritiska positionen i invandringsfrågan, så att respektabla medelklassakademiker känner beröringsskräck och aktar sig för denna infekterade problematik?”

Det handlar här om två moment i kombination. Det första, som SD inte råder över; det andra, som SD råder över.

  Det första är det fenomen som Tullberg här beskriver: skulle någon person eller grupp intaga en ståndpunkt som intas av SD kommer kritiken med automatik: vederbörande ”låter som en sverigedemokrat”, och sedan behövs ingen argumentering i sak.

Med andra ord: allt som SD säger och tycker blir tabu. Det kan inte sägas av någon annan, utan att vederbörande gör sig politiskt omöjlig.

  Det andra är SD:s ställningstaganden i sak. Med dessa ockuperas ett politiskt utrymme.

Genom att dessa positioneringar är så urvattnade och modererade lämnas inget utrymme för några andra att säga mycket vettigt. Läget blir låst. Lika lite som man kan tycka som SD, lika litet kan man ju intaga mer radikala (om än i sak helt nödvändiga) positioner.

Om SD istället hade intagit mer radikala ställningstaganden, exempelvis i linje med 33-punktsmanifestet från 2005, då skulle denna låsning kunna försvinna: utrymme skulle lämnas för en rörelse åt rätt håll.

dyrkaupp

2. MOT OPINIONS- OCH FOLKBILDNING

SD har, som varje parti, ett dubbelt uppdrag. Dels att verka i parlamentariska församlingar för bra beslut, dels att verka opinions- och folkbildande bland medborgarna. Detta andra moment har SD flera gånger visat sig svika.

– Inledningsvis nämnde jag exemplet med tabloiderna, vars spridning SD direkt motarbetar.

– Ett annat grovt exempel är SD-Kurirens vägran att ta in en annons för vitboken.

– Det kanske grövsta exemplet är behandlingen av Thoralf Alfsson och innebörden av denna. Just med hänvisning till partiets ”kommunikationsstrategi” petades Alfsson helt från SD:s riksdagslista.

Alfsson fick aldrig någon närmare förklaring till vad som avsågs, men vad som har skilt Alfsson från andra riksdagsledamöter för SD är ju att han dels har en livaktig blogg, dels sprider flygblad till allmänheten i Kalmar län. På ett  mycket bra sätt för han ut SD:s budskap.

ta

Slutsats:

Sverigedemokraterna måste ändra sin inriktning på ovanstående två punkter.

cbusa

PS

Det hedrar Sverigedemokraterna att att man  i Ukrainakonflikten nu inte sällar sig till rusofoberna kring Carl Bildt.

Läs mer

Alfsson – ett föredöme!

En varningssignal

Folkupplysning

Insändare av Paul Nilsson

Kontrollerad Opposition

Låsningen – en rykare!

Politisk korrekthet, Ob-skrift

Rättviksutdelningar

Tabloidhistoria

Vitboken

33-punktsmanifestet

Filmer

 

LÖGNARNA