Karaktärsmord

seu

Ur Ingrid Björkmans artikel ”Folks oro över invandringen måste tas på allvar” i SvD den 19/5 1993:

”Flyktingpolitik handlar mycket om perspektiv. I mikroperspektiv berörs vi av de individuella människoödena. Makroperspektivet speglar människors principiella inställning till immigrationen och gäller konsekvenserna för samhället.”

Ingrid Björkman förespråkade i sin bokutgivning – tillsammans med Jan Elfverson och Åke Wedin – ett makroperspektiv. Med fakta och förnuft argumenterade de för en flyktingpolitik som skulle kunna nå en större måluppfyllelse, genom att hjälpa verkliga flyktingar så länge de behövde skydd och samtidigt ge ett bidrag till ekonomisk utveckling i fattiga länder.

Detta perspektiv förkastades helt av svenska massmedia. Där gällde enbart individuella människoöden och vad som omedelbart kunde te sig bäst för den enskilde individ som man hade uppmärksammat.

Redan på våren 1996 – tre år efter sin första tidningsartikel – blev Ingrid Björkman och hennes medskribenter uthängda i Expressen, med krigsrubriker och förbrytarporträtt. Som en försvårande omständighet anfördes att de tre alla var akademiker.

”FRÄMLINGSHATETS NYA ANSIKTEN”. Kontrasten mellan vad de i verkligheten representerade, och den bild som förmedlades till Expressens läsekrets, blev total! Jag vill beteckna det som ett karaktärsmord.

15-fh-ansikten

Det var varken det första eller det sista i sitt slag:

1988 beslöt Sjöbo kommun att hålla en folkomröstning om flyktingmottagningen. Centerpartiet i Sjöbo representerade då nej-sidan. (C)-ledaren Sven-Olle Olsson förde en raktigenom sansad och saklig argumentering, men drabbades av ett ursinnigt mediedrev från riksnivå.

soo

Nej-sidan vann ändå omröstningen med stor majoritet, vilket visade hur människor lokalt – som kände Sven-Olle Olsson – inte lät sig påverkas av drevet.

På riksnivå lyckades massmedia dock plantera en föreställning om att Sven-Olle Olsson skulle vara på något sätt extrem, och att omröstningen var odemokratisk.

Så sent som år 2002 hade Aftonbladet en tillmälesrubrik, i samband med att Sven-Olle Olsson slutade med politik pga sjukdom. I texten påstods också, lögnaktigt: ”… och ”Svin-Olle”, som han kallas i folkmun, blev pensionär.” Det var ju i massmedia, inte i folkmun, som hedersmannen Sven-Olle Olsson gavs detta nedsättande epitet!

absvin

När föreningen Blågula Frågor bildades 1995 av Anders Sundholm och mig var vår utgångspunkt att det fanns ett demokratiunderskott. En viktig politisk fråga – invandringspolitiken – skulle behöva diskuteras sakligt, men så skedde inte. Den opposition som främst märktes utgjordes av Sverigedemokraterna, som – vare sig det var självförvållat eller bara pga massmedia – blivit så grundligt svartmålad, att det gav låsningar.

Med vår röd-gröna politiska bakgrund (varit aktiva i Socialdemokraterna och Miljöpartiet) hoppades vi kunna bli tagna på ett annat allvar, och slippa stämplingar.  Vi vinnlade oss också starkt om saklighet.

Våra förhoppningar kom snart på skam.  Vi försökte få in debattartiklar i dagstidningar, men i stort sett utan framgång. När vi sedan kom med i media var det i samband med drev, för att hängas ut som olika slags ”-ister”.

morker

Det grövsta exemplet var den gratisbilaga av Expo nr 3/96 som Aftonbladet och Expressen distribuerade i miljonupplaga sommaren 1996. En tvåsidig artikel tillägnades Blågula frågor, där Anders och jag förklarades vara ”rättshaverister”. Samtidigt deklarerade Exporedaktören i nyhetsartiklar att han ”drar fram rasisterna i strålkastarljuset”.

ljus

Något genmäle, med möjlighet att nå den läsekrets som kunnat ta del av angreppet på oss, fick vi inte. Så har det sedan fortsatt.  Vi blir angripna, men får ingen chans att försvara oss. Med sådana metoder kan naturligtvis envar förvandlas till ”rasist” eller liknande!

Någon substans av minsta slag behövs inte. Media kan helt koka soppa på en spik.

Året därpå, 1997, sattes Anders och jag upp på ”World Anti-Semitism Report”, dvs svartlistades som ”antisemiter”.  Varför?

Jo, vi hade talat om den svenska journalistkåren som en ockupationsmakt.

invandring-och-mörkläggning-550x275

En ansats, motsvarande BGF:s,  gjordes nära två decennier senare, genom Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Våren 2013 utgav de boken ”INVANDRING OCH MÖRKLÄGGNING”, med ett mycket stramt upplägg. ”En saklig rapport från en förryckt tid”. Där redovisades massor av relevanta faktauppgifter kring invandringen till Sverige.

På mycket kort tid blev de två författarna omöjliggjorda i massmedia. I december 2013 lyckades de ändå få in en betald helsidesannons i Dagens Nyheter – som väckte häftiga motreaktioner bland politiskt korrekta. T ex Helle Klein skrev om en ”försåtlig och otäck rasistannons”, som inte borde ha fått publiceras.

dnannons

I början av mars 2014 kunde Gunnar Sandelin medverka i SVT:s ”Debatt” – ett program där huvudpersonen ställs mot ett stort antal meningsmotståndare och ofta blir avbruten. Sandelin redovisade där en del av sina och Arnstbergs erfarenheter, som att de tidigare kunnat få in debattartiklar i tidningar, men nu inte längre.

Innebörden av karaktärsmord kan bli dubbel:

DELS  kan den drabbade förvandlas till en icke-person, som få känner till existensen av.

DELS  beröringsskräck. Den drabbade stämplas, så att ingen vågar ha någon slags kontakt med vederbörande.

stampel

• Beträffande det första slår det mig i att när Sverigedemokraterna med anledning av sitt 25-årsjubileum gör en ny historieskrivning undviker man att nämna något om vare sig grundkursen, 33-punktsmanifestet eller den Norrlandsturné som Runar Filper och jag gjorde.  Som Expos Alex Bengtsson uttryckt saken helt nyligen i Kungsbacka-Nytt: ”Jan Milld är en problematisk figur för SD med tanke på hans antisemitism”.

retusch

Det andra kan ta sig uttryck i att man inte kan länka till vederbörandes webbsida.

– Efter att Tanja Bergqvist länkat till filmer i genusfrågan som jag gjort fick hon flera förebrående kommentar på sin blogg.

Thoralf Alfsson hade intill nyligen en fast länk till min blogg. I höstas tog han bort den, men det hjälpte tydligen inte

Beröringsskräcken kan också ta sig uttryck i att det blir komprometterande att närvara på ett möte, där en person som jag talar. Där kan PK-journalister ägna sig åt en bevakning av helt annat slag än vad man skulle kunna förvänta sig från journalister…

Se även:

Finns det svenskar?

Advertisements

5 svar

  1. Bra och saklig information. Du visar tydligt att det är en LÖGN att det går att debattera invandringen sakligt. Jag läser din blogg varje dag med mycket stor behållning. Jag konstaterar precis som du att media styr men med Internet så tappar man sakta men säkert kontrollen.

  2. Jag tror på Jan Millds ord.

  3. Pöbelmedia i Sverige, och hur dess olika avarter har belyst invandringsfrågan och seriösa invandringskritiker, är sinnessjuk. Vanligt folk har inte tid, engagemang, lust, kraft och förståelse för att se igenom propagandan.

  4. […] På min blogg har jag således givit en eloge till Alfsson.  Vilket möjligen bidragit till att försämra hans ställning inom partiet (”applåder från fel håll”). Tidigare hade han en fast länk till min blogg, men tog nyligen bort den – kände kanske att det var alltför kontroversiellt. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: