SD-kritik

bgtumme

Göteborgsmötet förra helgen framförde jag i mitt tal nedanstående under avd. 5, ”SD-kritik”.

Jag hade vid den tidpunkten inte en susning om att Thoralf Alfsson skulle bli petad från riksdagslistan.

5a

Ska jag lyfta fram någon enskild kritikpunkt som viktig, när det gäller Sverigedemokraterna, då kan det vara att man har svårt att ta kritik.  Man klarar inte att skilja på olika typer av kritik.

I själva verket är det ju en fundamental skillnad mellan

 • å ena sidan en kritik som utgår ifrån att Sverigedemokraterna helst inte ska finnas, och heller inte någon annan invandringskritisk organisation.

 • å andra sidan en kritik som vill att Sverigedemokraterna ska vara så starka och effektiva som möjligt, i att hävda svenska intressen.

Det här sammanhänger med medlemsskolningen och den interna partidebatten. Här finns brister, här skulle mer behöva göras. Bristande skolning kan ge onödiga självmål i media.

Det här ligger vägg-i-vägg med toppstyrningen. Båda har samband med klimat och attityder.  Vad är det som premieras – är det ja-sägande, eller är det kompetens och självständighet?

Behandlingen av SDU och Gustav Kasselstrand är talande, på ett nästan övertydligt sätt. Där har ju följt den ena manövern efter den andra från SD-ledningen, för att trycka tillbaka Kasselstrand.

Det tangerar partiets Israelvänlighet, dess lojalitet med makthavarna i Tel-Aviv.  Varför denna extrema prosionism?

Det är likriktning och krav på underkastelse. Den yttersta konsekvensen blir naturligtvis uteslutningar. Jag har inte räknat hur många medlemmar som uteslutits ur SD sedan Jimmie Åkesson blev ordförande, men det lär vara fler än i något annat parti. Mitt intryck är också att de ofta skett på lösa grunder.

Därtill kommer förmodligen ett antal som har stötts ut, som jag själv utgör exempel på.

5b

Då är vi inne på SD-ledningens ”nolltolerans mot rasism”, som vetter åt flera håll.

– För det första anti-intellektualismen.  Hur ska man kunna ”nolltolerera” något, vars innebörd inte har klargjorts? Lika litet som Expo,  AFA och andra politiskt korrekta klargjort vad de lägger in i begreppet ”rasism”, lika litet har SD-ledningen gjort det. I praktiken har ”rasism”  givits en mycket vid betydelse och luddig innebörd, det har blivit liktydigt med allt som en pk-it kan ogilla att höra, kan känna obehag inför.

– För det andra följsamheten mot Expo och massmedia. När man där slagit larm och börjat dreva mot någon SD-medlem, då ligger SD:s pressekreterare i startgroparna för att pudla, be om ursäkt och ta avstånd.

– För det tredje principlösheten. Man mäter med olika mått. Ett agerande som underkänns för en vanlig medlem kan i nästa ögonblick godkännas för någon som står partiledaren närmare.

– För det fjärde pk-ideologin. Man har till stora delar övertagit Expos tänkande och värderingar, med guilt-by-association, ”renhållning” och mycket annat.

5c

Ett annat område är resursanvändningen inom partiet. Överdrivna ersättningar åt ledningen, i kombination med nepotismen, som ger avlönade poster åt närstående personer.

Det vetter åt två håll:

 • Dåliga föredömen, i ett partiarbete som i grunden måste bygga på idealism.

Felaktiga prioriteringar, med mindre medel över till opinionsbildning och lokalt partiarbete.

Detta ligger i linje med en annan brist:

5d

Sverigedemokraterna sprider nu ett onödigt urvattnat och defensivt politiskt budskap.

Hur borde då SD:s budskap vara? Det borde fokusera på:

orättvisorna mot utsatta grupper av svenskar

• det pågående kriget mot det svenska samhället

massmedias enögdhet

SD borde sätta svenska intressen i centrum, frondera mot godhetssyndromet.

5e

Som Sverigedemokraterna nu fungerar, är det splittrande och avledande. En del krafter rekryteras, men man motverkar en samverkan med andra sverigevänner kring gemensamma projekt.

Några exempel:

1.  manifestationerna i Salem mot det svenskfientliga våldet – där SD-medlemmar inte fick deltaga.

2.  vitboken, som inte tilläts annonsera i SD-Kuriren.

3.  utdelandet av tabloider, där SD-medlemmar avråds från att medverka.

Opinionsbildning och organiserande av ett gemensamt motstånd står inte på SD-ledningens agenda.

Läs mer

Kontrollerad opposition

Annonser

9 svar

  1. Det behövs ett nytt parti.

    • Behovet är uppenbart!
      Men vad är möjligt?

    • Det behövs fler och/eller större rörelser som aktivt arbetar för svenska intressen. Opinionsbildarna verkar vara en sådan typ av rörelse som behövs i arbetet för att få Sverige på rätt spår igen. Sedan har vi folkrörelsen ”Sverige först” som har potential att bli något stort men det behövs mer folk, särskilt på demonstrationerna.

    • Eller så är parti, politik, folket, demokrati osv förlegade begrepp.

  2. Jag håller med om mycket i vad du skriver men idag ska man inte kritisera partiet för mycket – det bör vänta till efter valet. En som verkligen borde vara förbannad är Thoralf men istället skriver han förståndigt på detta sätt:

    DAGEN EFTER
    Kommentera (53)
    Av Thoralf Alfsson – Lördag 1 mars 09:33

    ”Tack för allt stöd jag fått det senaste dygnet! Alla mejl, meddelande på facebook, telefonsamtal och inte minst alla kommentarer på min blogg. För mig känns väldigt skönt att få det stödet från partiets medlemmar och sympatisörer (gräsrötter) men även från meningsmotståndare.

    Men om partiledningen och valberedningen inte vill ha mig på riksdagslistan inför det kommande valet så är det något jag får acceptera. Jag vill känna mig välkommen på riksdagsvalsedeln och så är det inte nu. Jag är trots allt inte utesluten ur partiet.”

  3. ”En kedja är inte starkare än dess svagaste länk.”

  4. Hej Jan

    …och tack för ditt föredömliga arbete.

    Känner att utvecklingen inom SD är åt väg åt fel håll, mycket i enlighet med vad du skriver ovan. Det yttersta beviset på den låga takhöjden och den enskildes rätt att uttrycka en åsikt är väl just petningen av Thoralf A. Man undrar vad ledningen håller på med.
    Erfarenheten har lärt mig att om jag tycker en sak så är man aldrig ensam. Frågan är hur många det är som ”tycker” gällande utvecklingen i SD.
    Risken är stor att man tappar sina mest engagerade medlemmar, de som sprang i ur och skur med information inför förra valet, bekostade möten och annat ur egen plånbok, skänkte av sina surt förvärvade pengar till valfonden. Förlorar man alla dessa förlorar man också sin själ, man ”smälter in i tapeten” och blir en del av den allmänna sörjan.

    Tragiskt.

    Och faktiskt mår man som gammal SD:are dåligt både fysiskt och psykiskt när man följer utvecklingen.

    Mvh

  5. Har en känsla av att de som kommer på de första platserna på valbar riksdagslista inför valet-14 är unga eller mycket unga, Bieler 26, Wigh 27 år. Varför är de viktigare än en som Thoralf Alfsson som har lagt ner ett så stort engagemang för att kommunicera med folk ute i landet via sin blogg? För att inte tala om att leta nya väljare till SD. Så plötsligt är han inte välkommen längre. De i toppen kanske sitter på alltför höga hästar och vill bara att partiet ska se ungt och snyggt ut? Listan måste göras om, sätt ner foten mot eliten inom partiet och begär omfördelning. Ändå behöver SD många röster för att få större kraft inför det som nu sker i Sverige. Det finns många bra SD medarbetare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: