SD-kritik

På Göteborgsmötet förra helgen framförde jag i mitt tal nedanstående under avd. 5, ”SD-kritik”.

Jag hade vid den tidpunkten inte en susning om att Thoralf Alfsson skulle bli petad från riksdagslistan.

Ska jag lyfta fram någon enskild kritikpunkt som viktig, när det gäller Sverigedemokraterna, då kan det vara att man har svårt att ta kritik.  Man klarar inte att skilja på olika typer av kritik.

I själva verket är det ju en fundamental skillnad mellan

 • å ena sidan en kritik som utgår ifrån att Sverigedemokraterna helst inte ska finnas, och heller inte någon annan invandringskritisk organisation.

 • å andra sidan en kritik som vill att Sverigedemokraterna ska vara så starka och effektiva som möjligt, i att hävda svenska intressen.

Det här sammanhänger med medlemsskolningen och den interna partidebatten. Här finns brister, här skulle mer behöva göras. Bristande skolning kan ge onödiga självmål i media.

Det här ligger vägg-i-vägg med toppstyrningen. Båda har samband med klimat och attityder.  Vad är det som premieras – är det ja-sägande, eller är det kompetens och självständighet?

Behandlingen av SDU och Gustav Kasselstrand är talande, på ett nästan övertydligt sätt. Där har ju följt den ena manövern efter den andra från SD-ledningen, för att trycka tillbaka Kasselstrand.

Det tangerar partiets Israelvänlighet, dess lojalitet med makthavarna i Tel-Aviv.  Varför denna extrema prosionism?

Det är likriktning och krav på underkastelse. Den yttersta konsekvensen blir naturligtvis uteslutningar. Jag har inte räknat hur många medlemmar som uteslutits ur SD sedan Jimmie Åkesson blev ordförande, men det lär vara fler än i något annat parti. Mitt intryck är också att de ofta skett på lösa grunder.

Därtill kommer förmodligen ett antal som har stötts ut, som jag själv utgör exempel på.

Då är vi inne på SD-ledningens ”nolltolerans mot rasism”, som vetter åt flera håll.

– För det första anti-intellektualismen.  Hur ska man kunna ”nolltolerera” något, vars innebörd inte har klargjorts? Lika litet som Expo,  AFA och andra politiskt korrekta klargjort vad de lägger in i begreppet ”rasism”, lika litet har SD-ledningen gjort det. I praktiken har ”rasism”  givits en mycket vid betydelse och luddig innebörd, det har blivit liktydigt med allt som en pk-it kan ogilla att höra, kan känna obehag inför.

– För det andra följsamheten mot Expo och massmedia. När man där slagit larm och börjat dreva mot någon SD-medlem, då ligger SD:s pressekreterare i startgroparna för att pudla, be om ursäkt och ta avstånd.

– För det tredje principlösheten. Man mäter med olika mått. Ett agerande som underkänns för en vanlig medlem kan i nästa ögonblick godkännas för någon som står partiledaren närmare.

– För det fjärde pk-ideologin. Man har till stora delar övertagit Expos tänkande och värderingar, med guilt-by-association, ”renhållning” och mycket annat.

Ett annat område är resursanvändningen inom partiet. Överdrivna ersättningar åt ledningen, i kombination med nepotismen, som ger avlönade poster åt närstående personer.

Det vetter åt två håll:

 • Dåliga föredömen, i ett partiarbete som i grunden måste bygga på idealism.

• Felaktiga prioriteringar, med mindre medel över till opinionsbildning och lokalt partiarbete.

Detta ligger i linje med en annan brist:

Sverigedemokraterna sprider nu ett onödigt urvattnat och defensivt politiskt budskap.

Hur borde då SD:s budskap vara? Det borde fokusera på:

• orättvisorna mot utsatta grupper av svenskar

• det pågående kriget mot det svenska samhället

• massmedias enögdhet

SD borde sätta svenska intressen i centrum, frondera mot godhetssyndromet.

Som Sverigedemokraterna nu fungerar, är det splittrande och avledande. En del krafter rekryteras, men man motverkar en samverkan med andra sverigevänner kring gemensamma projekt.

Några exempel:

1.  manifestationerna i Salem mot det svenskfientliga våldet – där SD-medlemmar inte fick deltaga.

2.  vitboken, som inte tilläts annonsera i SD-Kuriren.

3.  utdelandet av tabloider, där SD-medlemmar avråds från att medverka.

Opinionsbildning och organiserande av ett gemensamt motstånd står inte på SD-ledningens agenda.

Läs mer

Kontrollerad opposition

Ledande roll

Än en gång tillåter jag mig att göra en kortfilm som bygger på delar av andra filmer.

Jag gav den namnet ”LEDANDE ROLL”:

Min film bygger på dessa två filmer:

1. Anti-racist Hitler

2. Barbara Spectre

Läs mer

Islamisering? Nej tack!