Expo-operation 96

Det var på vårkanten 1995 som det första exemplaren av tidskriften Expo såg dagens ljus.

Man presenterade sig som ett ”antifascistiskt nyhetsblad”, några hopfogade sidor av stencilmodell. Redaktionsrutan var litet hemlighetsfull, och som utgivare uppgavs ”Riksförbundet Stoppa rasismen”. Klart står nu att Tobias Hübinette – en dokumenterad återfallsförbrytare – var drivande i tillkomsten av de första Exponumren.

Ett drygt år efter starten – den 10 juni 1996 – gick Expo nr 3/96 med som gratisbilaga till Aftonbladet och Expressen och nådde en miljonpublik.  ”Snyggt jobbat”, får väl konstateras…

Med denna text vill jag ge bakgrund och perspektiv,  sätta in det inträffade i ett sammanhang.

• I det första Exponumret 1996 hade det klarnat i redaktionsrutan. Redaktör var nu Andreas Rosenlund, med ”Hill-stiftelsen” som utgivare. Expo kallade sig ”demokratisk tidskrift” och lanserade en logo.

• Klarnat hade också tidskriftens inriktning. Den var att fokusera framförallt på den ”dolda rasism”, som utpekats som den allra farligaste formen av rasism.

Expo nr 2/96 kunde således ”avslöja” ett ”hemligt nätverk” kring tidskriften Fri information. De personer som där hängdes ut var framförallt Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin, vilka skrivit invandringskritiska böcker, samt Eva Bergkvist, redaktör för Fri information om invandringen. På ett hörn fick man med även Blågula frågor.

• Klarnat hade också det faktum att Expo kunde påräkna uppbackning från stora dagstidningar. Skriverierna i nr 2/96 återgavs således i Expressen den 6 och 7 maj, där det blev till krigsrubriker och förbrytarporträtt på ett antal helsidor.

På ledarplats i Expo 2/96 hade Blågula frågor angripits. Under rubriken ”Det dunkelt sagda” hävdade Exporedaktionen att BGF bara ”låtsades” företräda ”ett progressivt budskap”.

Anders Sundholm och jag sände in ett genmäle där vi bl.a. skrev:

”Så vi skulle inte mena vad vi säger och vad vi skriver? Varför skulle vi inte göra det? Och hur kan i så fall Expo veta det? Vet ni saker om oss, som vi själva inte känner till?

Den centrala punkten i vårt budskap är att det behövs en dialog i Sverige om flyktingpolitiken, och vi vill efter förmåga försöka medverka till att en sådan kommer till stånd. Vi finner detta helt nödvändigt, för när människor inte längre förmår kommunicera, när man slutar prata med varandra, då kan det bli farligt.

Men om man, som Expo tydligen gör, utgår ifrån att vi inte menar vad vi säger, då blir det väl svårt att se någon mening i en dialog med oss.”

”Bakom Expos skrivningar skymtar en antidemokratisk grundsyn. Huvudpunkterna i er kritik är ju i praktiken:
1. A har samröre med B, och B har samröre med A.
2. Såväl A som B försöker bilda opinion och påverka beslutsfattare.
Men låt oss oförbehållsamt erkänna: vi prenumererar båda på tidskriften Fri Information…”

”Vad vi tar ansvar för är vad vi skriver i vår egen tidskrift, Blågula Frågor. Men även där finns en reservation: vi kan ha fel, och där vi har fel vill vi bli rättade. Då ändrar vi oss. Ska ni rätta oss måste ni dock göra det genom att anföra fakta och argument, inte bara komma med etiketter och ”guilt-by-association”.

Vi vill inte få rätt om vi inte har rätt. Med andra ord: det är viktigt att få sina ståndpunkter granskade, att ibland få mothugg och möta kritik. Det gäller egentligen oss alla. Det är därför det behövs en fri debatt.

Över till ‘lobbyverksamhet’.  Vad lägger Expo in i det begreppet? Är det fel att överhuvudtaget föra ut fakta, uttrycka åsikter och försöka påverka opinionen?

I så fall måste väl kritiken slå även mot Expo själv? I så fall måste den drabba också Dagens Nyheter och varje tidning, liksom varje TV-kanal.

När lobbyverksamhet kan kritiseras handlar det om att man har tillgång till överlägsna ekonomiska resurser och därigenom kan vinna inflytande – inte att man har starka argument eller representerar många människors intressen.

Den typer av kritik kan i varje fall inte riktas mot Blågula Frågor, troligen inte heller Fri Information. Är det något som vi inte har mycket av, så är det pengar!

Till sist: begreppet ‘flyktingfientlig’. Är varje migrant att betrakta som ‘flykting’. Är det ‘fientlighet’ att ifrågasätta en persons rätt till uppehållstillstånd i Sverige? Blir man flyktingfientlig redan genom att förespråka en politik för reglerad invandring?”

Genmälet togs inte in i nästkommande nummer av Expo, dvs nr 3/96. Men om så hade skett, då skulle det alltså ha nått en miljonpublik.

Istället hade Expo 3/96 en stort uppslagen artikel, ”Blågult rättshaveri”, med nya angrepp på Blågula frågor.

Så ”lägligt”, kan konstateras: inte bara nådde Expo då denna stora publik med sin BGF-artikel, det kunde dessutom förmedlas ett intryck till oinitierade, att just vi inom BGF varit redo att tillgripa antidemokratiska metoder för att stoppa utgivningen av Expo.

Bakgrunden till Expobilagan var några attentat mot försäljningsställen och tryckeriet för Expo, attentat i form av en del krossade rutor och sprejande.

Vilka stod bakom detta?

Polisen visste inte då och vet det fortfarande inte.

Däremot ”visste” svenska massmedia omedelbart och kunde ge besked: det var ”högerextremister”.

Denna förvissning styrde också agerandet, så att Expo 3/96 fick gå med som gratisbilaga till Aftonbladet och Expressen.

Under rubriken ”Därför trycker vi tidskriften Expo” skrev de två kvällstidningsredaktörerna Christina Jutterström och Thorbjörn Larsson på bilagans framsida:

”Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter. Tidningar är – som praktiska utövare av yttrandefriheten – utomordentligt viktiga för att förhindra att ondskan breder ut sig.

Expo är en antirasistisk tidning som de onda krafterna vill tysta.
Med våld och hot om våld försöker man nå sina syften. Man kommer inte att lyckas.

Svenska kvällstidningar har som tradition att tala när andra tiger, att kasta ljus över sådant som andra vill lägga i skugga.

Därför ser vi inte stillatigande på när de onda krafterna försöker hindra utgivningen av Expo.

I dag ger både Aftonbladet och Expressen ut tidskriften Expo som en bilaga till våra ordinarie tidningar.

I försvaret av det fria ordet har kvällstidningarna en särskilt viktig roll att spela.
I dag utövar vi den rollen utan inbördes konkurrens.”

Vilka var det då som faktiskt låg bakom ”attentaten”?

En första fråga att ställa i ett sammanhang som detta är rimligen:
vem hade något att vinna på det som skedde?

Min bedömning är att med all sannolikhet rörde sig om en false-flag-operation, där förövarna i själva verket fanns i kretsen runt Hübinette/Rosenlund.

För detta talar ett antal indicier:

• Det var Expo som vann på det inträffade, dels genom sin status som ljusets riddare, dels genom sin nedsvärtning av demokratiska invandringskritiker.

I Aftonbladet den 7 juni 1996 kunde Exporedaktionen nöjt konstatera:

”De positiva effekterna av kampanjen mot Expo… är det överväldigande stöd tidningen fått från andra massmedier, privatpersoner och i stort sett hela spektrat av demokratiska politiska organisationer i Sverige. När yttrandefriheten hotas sluts leden i det demokratiska samhället.”

• Där fanns en logik av nedsvärtning – Expobilagan var bara en fortsättning på Expressenangreppen den 6-7 maj 1996.

• BGF-genmälet kunde inte tas in i nr 3/96, eftersom det i så fall skulle ha motverkat den bild av BGF man bestämt sig för att förmedla.

• Tobias Hübinette hade på sin repertoar att både agera våldsamt och att skandalisera, som han flera gånger visat – både före och efter våren -96.

År 1992 dömdes han för skadegörelse, sabotage och uppvigling. År 1995 dömdes han på nytt – denna gång för ofredande och förtal.

• Ingen ”högerextrem” har kunnat knytas till ”attentaten”.
DN den 6 juni 1996: ”Stockholmspolisen har lagt ned utredningarna om skadegörelse mot tryckerier och de affärer och politiska ungdomsförbund som trycker, säljer och stöder den antinazistiska tidningen Expo.
– Vad ska vi göra, vi måste ju ha någonting att gå på, säger Sten Skånsjö på Södermalmspolisen.
– Nu får vi vara observanta om det kommer liknande fall i framtiden.”

Fjorton år efter den första domen var Hübinette i gång igen. Ur Aftonbladet  år 2006: ”Det finns ett mönster hos honom sedan många år att förtala och skandalisera andra.”

FÖR ÖVRIGT:

Jutterströms/Larssons utläggning om ”mörker och tystnad, ljus och upplysning” blir särskilt osaklig mot bakgrund av att vi på Blågula frågor vid den tidpunkten hunnit få åtta debattartiklar om invandringspolitiken refuserade i Dagens Nyheter.

Men det hela ingick i en kampanj.

I Aftonbladet den 7 juni 1996 – under rubriken ”VI DRAR UPP RASISTERNA I STRÅLKASTARLJUSET” – förkunnade Andreas Rosenlund: ”Istället för att försöka föra ett demokratiskt samtal ägnar sig dessa människor åt gangstermetoder”.

Vidare hävdade Rosenlund i AB att Expo lyckats väl att ”avslöja de krafter som organiserar rasism, flyktingfientlighet och politiskt våld. Det är därför föga förvånande av Expo blir en måltavla för angrepp”. I Expo 3/96 skrev han sedan att BGF ”organiserar invandrarfientligheten”.

Dagen därpå framträdde Exporedaktören i Dagens Nyheter och  formulerade sig så här: ”Exponering av de här ljusskygga organisationerna gör dem omöjliga. Deras argument tål inte ljuset.”

Blågula frågor fick aldrig in något genmäle i Expressen eller Aftonbladet.

Däremot resulterade kampanjen i en AFA-sprejning av mitt bostadshus, med texten ”JAN MILLD RASISTSVIN” i meterhöga bokstäver.

Tobias Hübinette – en gång dömd för förtal – fick genom Expo med råge utlopp för sin drift att skandalisera.

Och Christina Jutterström flyttade året därpå till Göteborg för att arbeta med journalistutbildning, då med tonvikt på etik.