• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Onödigt nålsöga?

Två gånger har jag erfarenheter av överföring från Uppsala Akademiska sjukhus – efter skalloperationer – till Mora lasarett:

• Juli 2012

• Januari 2013

Jag tror att lärdomar därvid finns att dra. Sjukvården kan göras bättre för patienter och personal, samtidigt som resurser sparas.

upptaget

• Juli 2012

När ambulansen anlände till akutmottagningen i Mora var klockan närmare 18.00. Det var en söndag och hård belastning, fullt med vårdsökande på bårar.

En plats skulle ha varit reserverad för mig på avd.70, men denna hade nu blivit upptagen.

Efter en ganska lång väntan och olika undersökningar lyckades man ändå bereda en plats på avd.50.

akut

• Januari 2013

Denna gång anlände ambulansen till Moraakuten kl. 17.00, en tisdag. Det var inte lika många vårdsökande som halvåret tidigare, men klart stod ändå att personalen inte räckte till. Det skulle komma att ta mer än tre timmar innan jag var inne på en avdelning (70) – en mentalt påfrestande upplevelse av oviss väntan:

Vid ankomsten – efter fem timmar i ambulansen – var mitt allt överskuggande behov att först få komma till en toalett. Jag fördes således till ett undersökningsrum, där en sådan fanns. Möjligen var det här som man sedan tog ett EKG.

Efter ett besök åter i mottagningshallen fördes jag till ett annat undersökningsrum, med besked att ett läkare skulle komma mycket snart. På båren fick jag en signalklocka, för att kunna påkalla hjälp vid behov.

Efter att en kvart passerat utan att någon visat sig ringde jag på klockan. En sköterska kom då, och försäkrade att jag inte var bortglömd.

När ytterligare en timme hade gått behövde jag åter urinera, och ringde en andra gång på klockan. Sköterskan G kom då och visade mig till en toalett.

Efter detta tog mig G till avd.70/stroke – en ganska lång promenad med ett antal väskor och kassar.  Väl där fick vi vända – jag var ännu inte inskriven där.

Åter i mitt undersökningsrum fick jag av G en mugg blåbärssoppa och två smörgåsar – iofs på sin plats, då jag senast ätit kl. 11.00.

Jag trodde dock att G nu ”tagit mig under sina vingar”, och skulle utverka inskrivning på en avdelning. Istället följde en ny väntan. Nya tryckningar på signalknappen blev nu utan resultat.

Efter ett tag kom ändå en ung kvinna, som var läkare. Hon gjorde vissa undersökningar/ställde frågor och beslöt att skriva in mig på avd.70. När hon lämnade rummet uteblev dock besked om vad som skulle följa därnäst: skulle någon komma och visa mig till avdelningen/hjälpa mig med kassarna?

Ny oviss väntan, med resultatlöst ringande på signalknappen.

Jag gick sedan till mottagningshallen, där jag mötte G och frågade efter den försvunna läkaren. Ingen förklaring.

Därefter kom äntligen sköterskan Emma, och följde mig  till avdelning 70. Där var jag 20.15.

Till saken hör att jag inte var ensam bland patienter om att försättas i ett tillstånd med högt blodtryck (något jag alltsedan första skalloperationen medicineras mot).

blodtryck

Personalen visade stor förståelse för vår belägenhet.

OPERATIONEN i Uppsala hade skett på uppdrag av Dalarnas landsting, som inte hade resurser för skalloperationer. Efter en kort konvalescens i Uppsala fick jag inte fara direkt hem, först måste jag tillbringa några dagar på mitt närsjukhus. Då kunde det rimligen inte bli fråga om annat än att Mora måste ta emot mig.

akademiska

Förslag:

Gå förbi akutmottagningen!  Låt ambulanspersonalen leverera Uppsala-opererade direkt till en i förväg överenskommen Mora-avdelning.

Alla nödvändiga undersökningar bör kunna göras i Uppsala före sjuktransporten och uppgifterna föras över till Mora – till såväl berörd avdelning som akutmottagningen.

Akuten kan dessutom informeras vid ankomsten, om denna.

hjarta2

PS

Till förekommande av eventuella missförstånd:

Personalen inom sjukvården gör i det stora hela beundransvärda insatser.

Jag har i huvudsak fått en mycket bra vård, har t.o.m. räddats till livet.

Har alltså all anledning att känna tacksamhet mot svensk sjukvård.

Bästa sättet att visa den tacksamheten kan dock vara att försöka bidra till en än bättre sjukvård. Som här, genom konstruktiv kritik, möjlig genom mina erfarenheter.