Onödigt nålsöga?

Två gånger har jag erfarenheter av överföring från Uppsala Akademiska sjukhus – efter skalloperationer – till Mora lasarett:

• Juli 2012

• Januari 2013

Jag tror att lärdomar därvid finns att dra. Sjukvården kan göras bättre för patienter och personal, samtidigt som resurser sparas.

• Juli 2012

När ambulansen anlände till akutmottagningen i Mora var klockan närmare 18.00. Det var en söndag och hård belastning, fullt med vårdsökande på bårar.

En plats skulle ha varit reserverad för mig på avd.70, men denna hade nu blivit upptagen.

Efter en ganska lång väntan och olika undersökningar lyckades man ändå bereda en plats på avd.50.

• Januari 2013

Denna gång anlände ambulansen till Moraakuten kl. 17.00, en tisdag. Det var inte lika många vårdsökande som halvåret tidigare, men klart stod ändå att personalen inte räckte till. Det skulle komma att ta mer än tre timmar innan jag var inne på en avdelning (70) – en mentalt påfrestande upplevelse av oviss väntan:

Vid ankomsten – efter fem timmar i ambulansen – var mitt allt överskuggande behov att först få komma till en toalett. Jag fördes således till ett undersökningsrum, där en sådan fanns. Möjligen var det här som man sedan tog ett EKG.

Efter ett besök åter i mottagningshallen fördes jag till ett annat undersökningsrum, med besked att ett läkare skulle komma mycket snart. På båren fick jag en signalklocka, för att kunna påkalla hjälp vid behov.

Efter att en kvart passerat utan att någon visat sig ringde jag på klockan. En sköterska kom då, och försäkrade att jag inte var bortglömd.

När ytterligare en timme hade gått behövde jag åter urinera, och ringde en andra gång på klockan. Sköterskan G kom då och visade mig till en toalett.

Efter detta tog mig G till avd.70/stroke – en ganska lång promenad med ett antal väskor och kassar.  Väl där fick vi vända – jag var ännu inte inskriven där.

Åter i mitt undersökningsrum fick jag av G en mugg blåbärssoppa och två smörgåsar – iofs på sin plats, då jag senast ätit kl. 11.00.

Jag trodde dock att G nu ”tagit mig under sina vingar”, och skulle utverka inskrivning på en avdelning. Istället följde en ny väntan. Nya tryckningar på signalknappen blev nu utan resultat.

Efter ett tag kom ändå en ung kvinna, som var läkare. Hon gjorde vissa undersökningar/ställde frågor och beslöt att skriva in mig på avd.70. När hon lämnade rummet uteblev dock besked om vad som skulle följa därnäst: skulle någon komma och visa mig till avdelningen/hjälpa mig med kassarna?

Ny oviss väntan, med resultatlöst ringande på signalknappen.

Jag gick sedan till mottagningshallen, där jag mötte G och frågade efter den försvunna läkaren. Ingen förklaring.

Därefter kom äntligen sköterskan Emma, och följde mig  till avdelning 70. Där var jag 20.15.

Till saken hör att jag inte var ensam bland patienter om att försättas i ett tillstånd med högt blodtryck (något jag alltsedan första skalloperationen medicineras mot).

Personalen visade stor förståelse för vår belägenhet.

OPERATIONEN i Uppsala hade skett på uppdrag av Dalarnas landsting, som inte hade resurser för skalloperationer. Efter en kort konvalescens i Uppsala fick jag inte fara direkt hem, först måste jag tillbringa några dagar på mitt närsjukhus. Då kunde det rimligen inte bli fråga om annat än att Mora måste ta emot mig.

Förslag:

Gå förbi akutmottagningen!  Låt ambulanspersonalen leverera Uppsala-opererade direkt till en i förväg överenskommen Mora-avdelning.

Alla nödvändiga undersökningar bör kunna göras i Uppsala före sjuktransporten och uppgifterna föras över till Mora – till såväl berörd avdelning som akutmottagningen.

Akuten kan dessutom informeras vid ankomsten, om denna.

PS

Till förekommande av eventuella missförstånd:

Personalen inom sjukvården gör i det stora hela beundransvärda insatser.

Jag har i huvudsak fått en mycket bra vård, har t.o.m. räddats till livet.

Har alltså all anledning att känna tacksamhet mot svensk sjukvård.

Bästa sättet att visa den tacksamheten kan dock vara att försöka bidra till en än bättre sjukvård. Som här, genom konstruktiv kritik, möjlig genom mina erfarenheter.

Åter på banan

Den femte – och förhoppningsvis sista – skalloperationen ser  nu ut att ha gått mycket bra. I tisdags – efter bara två veckor (Akademiska i Uppsala och Mora lasarett) var jag hemma igen.

Visserligen med en del praktiska problem av rang att lösa, som uppvärmningen i min kåk. Frånvaron under ett antal nästintill rekordkalla nätter blev för mycket. Några element har frusit sönder. Försäkringsbolaget är inkopplat om vattenskador och en rörmokare ska komma snart. El-värme kan räcka till så länge temperaturen ligger kring nollstrecket utomhus…

Frisk känner jag mig ändå nu. Som ett friskhetstecken får väl ses förmågan att alltjämt reagera mot propagandistiska pk-media.

Det blev en ny kortfilm, om ett inslag i SVT:s Gävledala i söndags:

Granskning av Granskning

Näthat?

Se även: Julia Caesar

Mer om feminism

Judisk strategi i USA

Varför judar välkomnar muslimer

Massinvandringen av muslimer till Amerika tillsammans med det världsomspännande muslimska judehatet utgör ett aldrig tidigare skådat hot mot amerikanska judar – en ”perfekt storm” som tvingar åtminstone några judar till en kvalfull omvärdering av sitt traditionella stöd för öppen invandring.

Så säger Stephen Steinlight i sin slagkraftigt uppsats, “High Noon to Midnight: ”Varför nuvarande invandring är en ödesfråga för amerikansk judendom”, utgiven av the Center for Immigration Studies.

Som tidigare chef för nationella angelägenheter vid American Jewish Committee och nu frispråkig förkämpe för en reformering av immigrationen, brukar Steinlight berätta för sina judiska fränder att de, tillsammans med resten av Amerika, står inför ett betydelsefullt val. Om de vänder bort från sin extrema invandringsliberalism och hjälper Amerika att röra sig till vettiga begränsningar av invandringen, så kan tillväxten av den muslimska befolkningsgruppen i landet bromsas kraftigt och även stoppas, och en anständig tillvaro för judarna själva bevaras. Men om judar och andra fortsätter att arbeta för öppna gränser, så kommer judarna om 30 år finna sig vara en instängd och maktlös minoritet i ett islamdominerat, antisemitiskt Amerika.

Det är vad Steinlight säger till dem. Men kommer de att lyssna?

Läs vidare här.

Läs även: bokrecension