Cherik, revolutionär?

Många med mig, som arbetat och arbetar politiskt för att väcka svenska folket till insikt om problem, orsakssamband och nödvändiga åtgärder har väl haft våra stunder av viss förtvivlan. Hur svårt är det inte att få gensvar och reaktioner?!

Inte utan anledning har jag gjort liknelser vid strutsar, som sticker huvudet i sanden, och grodor, som låter sig långsamt kokas.

Ett konkret exempel är tabloiderna. Det skulle ha räckt med att var hundrade mottagare bidragit med 100 kr och anmält sig som utdelare, så hade projektet kunnat rulla vidare, plättlätt!

Så blev inte fallet. Svenska folket är farligt försoffat, bedrövligt trögt.

Nu ser det ut som att vi invandringskritiker får hjälp, från oväntat håll.  Vad vi under många år förgäves försökt åstadkomma av väckelse ser nu ut att ske genom insatser från Erik Ullenhag .

Han ruskar verkligen om! Han vidtar åtgärder, som berörda grupper av svenskar inte kan bortse från. Mina associationer går till revolutionären Che Guevara.  Vad är det som Erik Ullenhag och andra stolta ministrar nu gör, om inte att skapa en revolutionär situation i Sverige? Får vi inom en snar framtid se en svensk revolution, då är det till stor del tack vare Cherik Ullenhag!

Det blir min reflexion efter att igår torsdag ha lyssnat till P1-programmet ”Studio Ett Special” om ”Det delade Sverige”

Till Sverige fortsätter alltså att komma stora mängder somalier och utlänningar från andra områden i Afrika och Västasien. Detta ackompanjeras av moraliserande pekpinnar mot kommunerna.

Till effekterna av detta tvingas befolkningen i berörda kommuner att förhålla sig. I Katrineholm och Eskilstuna – som radioprogrammet fokuserade på – har resultatet blivit att svenskarna, så långt möjligt, väljer bort problemen. Det gäller boende, men kanske än mer skolor. Svenska barn söker sig till friskolor – kvar i den kommunala skolan blir invandrarbarnen.

Föräldrarna försöker – naturligtvis – se till sina barns bästa, vill ha dem i en kunskapsskola.

Om svenskarna tog ansvar för integrationen skulle de kanske göra tvärtom, men varför skulle de göra så? Har de någonsin efterfrågat denna perverterade godhetspolitik?  Beslutsfattarna inom 7-klövern bor själva på tryggt avstånd från de problem som de skapat, och detta inser alltfler av drabbade svenskar (och invandrare!).

De genomskådar också flosklerna från pratmaskiner som Erik Ullenhag (fp) och Ylva Johansson (s). I deras ordsvall har ”ansvar” varit ett återkommande honnörsord, där detta ”ansvar” från en kommun bara ska gälla ”flyktingarna”, inte kommunens egna invånare.

Med all rätt vänder folket nu 7-klöverns pratpolitiker ryggen – förkastar både deras babbel och deras folkfientliga politik.

Det kan sägas pågå en permanent folkomröstning kring svensk flyktingpolitik, där de röstande nu ger ett lika rungande besked som en gång i Sjöbo 1988: nej, nej och åter NEJ!

I folkomröstningen deltar f.ö. även Erik Ullenhag tillsammans med andra ministrar och Ylva Johansson tillsammans med andra socialdemokrater. För att inte tala om alla pk-journalister.  Alla röstar de nej.