• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vems förtroende?

”Vi är i en förtroendebransch”.

Så uttryckte sig Jimmie Åkesson om sitt parti, Sverigedemokraterna. Frågan blir då: vems förtroende är det som SD nu söker – etablissemangets eller folkets?

Med utspelet om ”nolltolerans” har Åkesson målat in sig själv och SD i ett hörn. Med detta har man övertagit pk-iternas verklighets- och problembeskrivning, ja även deras begrepp.

Vad som ska ”nolltolereras” är ”rasism”, ”extremism” och ”rättshaverism”. Begrepp som aldrig definieras, begrepp som just genom sin luddighet blir användbara mot fritänkande och dissidens.
Överhuvudtaget användande av sådana begrepp vittnar om en antiintellektualism. De förhoppningar som de flesta SD-sympatisörer knutit till Jimmie Åkesson är nog av ett helt annat slag!

Det gränslösa pudlande som framförallt Erik Almqvist nu givit prov på är en logisk konsekvens av linjen om ”nolltolerans” mot -ismer. Man har ju målat in sig i ett hörn.

Det hela påminner om Janne Josefssons valstugereportage, där olika partiföreträdare figurerade i konstiga kameravinklar och dåligt ljud. Med några undantag var det inga märkvärdigheter som yttrades, men paketeringen fick det att framstå som skumt.  Vilket sedan förstärktes genom pudlande. Moderaten Christer Ewe, t ex, hade bara gjort några  konstateranden kring uppenbara förhållanden beträffande invandringen. Om han stått fast vid dessa när det börjat blåsa, då skulle han ha kunnat vinna en viss respekt.

I fallet med Ekeroth-filmen kunde SD-ledningen utan omsvep ha konstaterat att Almqvist där använde några olämpliga uttryck, men att när han sade ”håll inte på och jävlas med svenskarna”, då står partiet i princip bakom honom.

Man ska skilja på HUVUDSAK och BISAK. Detta är en skyldighet för såväl politiker som mediafolk. Huvudsaken i detta sammanhang är det konstanta och alltmer påtagliga hunsandet av oss svenskar.  Vissa formuleringar under ett fyllebråk en natt i Stockholm för över två år sedan är jämförelsevis en bagatell.