• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Radiodebatt om invandringen


I fredags tog riksradion upp ämnet invandrings- och integrationspolitik på ett ovanligt sätt.

Inte bara fick en ganska tydlig invandringskritiker – Gunnar Sandelin – deltaga i debatten och kommentera vad Erik Ullenhag sagt. I programmet medverkade även kommunpolitikern Göran Dahlström (s), som med eftertryck klargjorde hur desperat situationen nu är för Katrineholm, med alla somalier.

Låt mig ge några kommentarer:

1. Politiskt stickspår

Dahlström framhöll att han och hans parti genom den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser tvingas välja mellan att förlora många väljare till SD eller att överta de krav och den argumentering som SD för.

Ett s.a.s. ”öde värre än döden”, det vet vi från debatten under de senaste åren. En utgångspunkt som kan förklara 7-klöverns låsning vid en sanslös politik.

Detta är ju ett politiskt stickspår! Utgångspunkten för varje vettigt parti måste vara sakfrågorna:
a) Vad är problemet?
b) Vilka åtgärder kan vara ändamålsenliga för att minska det?

Om det sedan sammanfaller med vad andra partier säger, därför att även de ser verkligheten och visar sunt förnuft – än sen?

2. ”Debatt”

I vanlig ordning hävdade Erik Ullenhag att invandringspolitiken hela tiden debatteras – själv talar han nämligen om den varje dag.

Problemet är ju att ett radioprogram som detta är unikt, med även en invandringskritiker i studion. Den ”debatt” som hittills förts, den har i huvudsak förts utifrån förutsättningen att invandringen måste fortsätta ungefär som hittills.

Elementära fakta i frågan når inte ut till väljare i allmänhet. T ex det som Sandelin lyft fram, om den dramatiska ökningen av anhöriginvandring som kan förväntas de närmaste två åren.

3. Statistik

Vad Gunnar Sandelin också förtjänstfullt har lyft fram är det faktum att Migrationsverket inte levererar mycket av statistik, jämförbar över tid.

Blågula frågor kunde tidigare få underlag för ganska omfattande redovisningar i sin faktabank – så är inte längre fallet.

Tidigare gällde den rutinmässiga anklagelsen mot oss invandringskritiker att vi var fördomsfulla (rimligen innebärande av att vi var okunniga och inte höll oss till fakta). BGF:s faktasamlande bidrog till att pk-iterna efterhand bytte fot. Nu klagade Mona Sahlin m.fl. istället över att vi kritiker hela tiden kom med ”siffror och statistik”. ”SD ljuger”.

Migrationsverkets agerande ligger väl i linje med en riksdagsmajoritets hållning. När SD begärde uppgifter om invandringens kostnader vägrade 7-klövern att gå med på detta.

4. Målkonflikter

På en fråga från radiojournalisten vek dock Sandelin undan: ”ska inte somalier i Sverige få ta hit sina anhöriga för familjeåterföreningar?”

Mitt eget svar kunde ha blivit:

Politik handlar om att hantera målkonflikter och att göra prioriteringar, bestämma sig för vilkas intressen som ska väga tyngst. Priset för somaliernas återföreningar är högt, och några tvingas betala. Närmare bestämt vanliga svenskar, som inte blivit tillfrågade om saken.

Familjeåterförening ska ske – men i Somalia. Det var ett misstag att någonsin släppa in dessa id-lösa somalier i Sverige – det misstaget måste nu rättas till!

Större delen av radioinslaget finns både återgivet och vasst kommenterat av Merit Wager.  Aldrig tidigare har väl integrationsminister Erik Ullenhag blivit så grundligt avklädd!

Stolt över den i Sverige förda politiken, som han anser att andra länder bör ta efter.

Sköna juveler

Kungens syster Christina Magnusson blev ordförande i svenska Röda Korset 1993. Som sådan visade hon sig mycket politiskt korrekt – arbetade för att Sverige skulle ta emot 40.000 bosnier och avskedade RK-medarbetare som tyckte annorlunda.

Nu figurerar prinsessan Christina åter i nyheterna. Av Metro framgår att hon blivit bestulen, av en ”19-åring”.

Aftonbladet ger dock en tydligare bild. 19-åringen visar sig där vara ett ”ensamkommande flyktingbarn”:

”Tjuven hittade prinsessans lönnfack   …Kungliga smycken för 800 000 kronor har stulits från prinsessan Christina och hennes makes lägenhet vid Kungliga Slottet.”

”19-åringen anlände till Sverige som ensamkommande flyktingbarn 2010 och Tord Magnuson fungerade då som hans mentor. I polisförhör berättar Tord att de blivit mycket nära vänner och Christina säger att 19-åringen är att betrakta ‘som barn i huset’.”

”Av en slump upptäckte han då lönnfacket – en hemlig förvaringsbox – där nycklarna till kassaskåpet låg gömda. I förhör berättar 19-åringen hur han då bestämde sig för att stjäla smyckena ur skåpet och sedan skylla på städerskan…”

”Flera smycken som Christina ärvt från sin mor, prinsessan Sibylla, och den gamle kungen, Gustav VI Adolf, saknades…. Bara diademet värderas till 350 000 kronor.”
 
”I förhör berättar han hur han stannar till på Riksbron, efter Riksdagshuset, och kastar påsen med diademet i Stockholms ström. Sedan fortsatte han till Stureplan och festade.
 
Både Nationella insatsstyrkans dykare och Aftonbladet har förgäves sökt genom ett stort område i vattnet utanför Riksdagshuset.”

Efteråt var mannen ångerfull och bad Tord Magnusson om ursäkt.

I polisförhör framgick att han stulit tidigare.

Christina Magnusson fann det inträffade ”tråkigt”.

För egen del finner jag det inträffade glädjande. I likhet med många andra sverigevänner blir jag upprymd över att en sådan pk-it får känna konsekvenserna av den förljugna politik som hon själv bär ansvar för!


Om dessa unga män med förväntningar om generösa bidrag och service har jag tidigare skrivit här, här och här.

Kostnaderna för en enda sådan figur kan uppgå till mer än 10.000 kr – per dygn!

Petterssons blogg:”Ett lyxhotell i en av världens dyraste städer, Stockholm, kostar 2000 kr/dygn. En flykting kostar motsvarande 8 rum på Grand Hotel, varje dygn.”

Vad de här unga männen – av varierande, men ej fastställd ålder –  kan, det framgår också av en helt aktuell text på SwedenConfidential:  övergrepp och illdåd av grövsta slag.

Dagarna innan de här nyheterna kom hade Sverigedemokraterna åter hamnat i ”blåsväder”.

Massmedia hade upptäckt att en SD-blogg i Skåne kallade dessa figurer för ”skäggbarn”. Förvisso ett nedlåtande begrepp, men på förekommen anledning!

SD-ledningen levererade dock begärda ursäkter:

”- Det finns betydligt bättre sätt att beskriva den här problematiken på än att generalisera över en hel grupp, säger Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen till DN.se.

Sverigedemokraternas pressansvarige förstår att ordet ‘skäggbarn’ kan uppfattas som kränkande.”


Vad Kinnunen istället borde ha sagt? Jo:

• att ordval i detta sammanhang är helt sekundärt, jämfört den kränkning som denna vidriga politik utgör mot svenska folket

• att något extra kan krävas, för att få media att förmedla en mindre förljugen bild. Det handlar mindre om barn än om vuxna män!

PS

Även Avpixlat har  nu skrivit om fallet med den kungliga juveltjuven. Där framgår att det rör sig om en somalier.

Punkt.slut.


Vår demokrati har s.a.s. utvecklats.

Anledningen till att vi inte har ett system av direkt demokrati är uppenbar: ett antal miljoner människor kan inte samlas för att gemensamt diskutera igenom alla frågor och sedan fatta beslut.

Av praktiska skäl blir vi tvungna att hålla oss till en representativ demokrati, där vi väljer företrädare. Förutsättningen är då att dessa politiker ska ta tillvara våra intressen och föra vår talan. Representera oss.

Nu har en scenförändring inträffat, som för mig kan personifieras av Erik Ullenhag, integrationsminister och en del andra stolta ministrar i den reinfeldska regeringen.

Som när minister Ullenhag inbjuder till ett ”kunskapsseminarium om betydelsen av mångfald”, bra kommenterat av Merit Wager.

Med det nya synsättet vet politikerna bäst.

De sitter inne med en högre moral och en odiskutabel sanning, vilket gör att de inte behöver lyssna på folket. I stället är det folket som ska lyssna på dem, eller bara låta sig köras över.

Bäst vet också mediafolket.

Konkret tycker jag det illustreras av alla de ledarartiklar som avslutas ”punkt.slut.”.  Särskilt gärna används det begreppet när ämnet är utlänningar som fått svenska medborgarskap. Tesen är då att en sådan utlänning därmed är lika mycket svensk som en etnisk svensk. Där finns inte längre några skillnader – ”punkt.slut.”.

Jag hävdar dock, och fakta hävdar, att just så är fallet. Både beträffande brottsdeltagande och bidragsberoende finns en överrepresentation för utlandsfödda. Skillnaden mellan utlandsfödda utan svenska medborgarskap och utlandsfödda med svenskt medborgarskap är bara marginell, som framgår av detta diagram ur SvD för 1993.


Vad pk-iterna begär att vi alla ska acceptera är det uppenbart absurda. Om du eller jag flyttar till Kina så kan vi självfallet aldrig – vad vi än företar oss – bli uppfattade som kines av kineserna.

Ulrica Messing var ju integrationsminister i slutet av 90-talet. När hon talat om ”svenskar med afrikanskt ursprung” skrev jag:

”Antag att Ulrica Messing själv reste till Somalia. Efter fem år i landet får hon somaliskt medborgarskap. Hon kan dock ingen somali, utan behöver tolk för att kunna göra sig förstådd. Dessutom har hon kvar sitt svenska medborgarskap. Sin kontakt med Sverige behåller hon både genom täta resor hem, genom att titta på svenska TV-program och genom att umgås med andra svenskar i Somalia. Någon kontakt med det somaliska samhället har hon just inte.Är hon då att betrakta som en ‘afrikan med svenskt ursprung’?”


Till punkt-slutarna hör även den senaste s-ordföranden, Stefan Löfvén. Närmare bestämt är han en punkt-slut-feminist.

Framför den samlade s-gräddan deklarerade han som nyvald, likt en skolgosse inför en examination: ”Jag är en övertygad feminist, punkt slut.”

Lyssna 0-30 in på denna film.

På kommando är han redo att avge begärda deklarationer, förete de beställda känslorna.

Mer Stefan Löfvén på nästa film.

Rätt man för den aktuella agendan – inga invändningar mot svensk medverkan i NATO:s bombningar av Libyen och grönt ljus för svenska skattemiljarder till IMF och misskötta banker i EU.

Här har vi också kommunernas mottagning av ”flyktingar”.  Otillräckligt många kommuner vill fortsättningsvis ställa upp, så från pk-håll reses krav på tvångslagstiftning.

Vad blir logiken i detta, vad ska bli nästa steg? Ska vi svenskar även tvingas flytta från våra bostäder för att ge plats åt människor som politikerna finner bättre behövande (”flyktingar”, ”utsatta grupper”)?

Inte alls så långsökt, som man skulle vilja tro:

(Hela Grumstalet 2002 finns här)


Vilket leder tillbaka till Stefan Löfvén, som i senaste partiledardebatten i TV målade upp en idyllisk bild av den skola han gått i. Budskapet var uppenbarligen att invandrarbarn och svenska barn bör gå i samma klasser. Hur uppnå detta, om inte genom bussning och tvång, när vi redan har segregerade bostadsområden?

Alltfler exempel kommer på hur svenskar kommer i andra hand i Sverige, diskrimineras till förmån för utlänningar.

Hur kan våra politiker tycka att detta är rätt?

Jag tror mig ha kommit på förklaringen. Det handlar om attityder eller tankegångar i två led:

A. Människor ska inte ses som individer utan som delar av en grupp.

B.Svenskar har det i genomsnitt bättre ställt än människor från Afrika och Asien.

Undantagna från detta resonemang är dock medlemmarna av ”politiker-skrået”.

PS

Tilläggas kan ju att Stefan Löfvén reagerade skarpt mot Fredrik Reinfeldt, efter att denne nyligen använt begreppet ”etniska svenskar”. ”Det finns inte ‘vi och dom’, påminde Löfvén.

Än skarpare hade tidigare journalisten Paul Ronge  reagerat mot att Ulf Nilson använt begreppet ”pursvenskar”. I SJF:s tidskrift  Journalisten ställde Ronge ett åtal i utsikt för denna förbrytelse.

Svenskhet


Varför försvara det svenska?

Egentligen räcker som skäl att man är född och uppväxt i Sverige, har en identitet som svensk. Man är själv svensk – detta ger en både rätt och plikt att stå upp för svenskheten och svenskars intressen.

För min del ser jag dock ytterligare ett skäl.

Arbetarrörelsen hade från början en målsättning utöver att kämpa för arbetarklassens ekonomiska och sociala intressen. Där fanns också universella ideal och värderingar, om frihet och rättvisa.

På motsvarande sätt finns bakom min vilja att försvara det svenska en övertygelse om att svenskheten rymmer kvalitéer.

Tillspetsat uttryckt: alla kulturer är inte lika mycket värda. Svensk kultur är i viktiga avseenden bättre – överlägsen – en del andra kulturer.

Det saknas ju inte exempel på dåliga kulturer:

– perverterade hedersföreställningar och en sjuk kvinnosyn

– traditioner av könsstympning

– lemlästningar som led i rättsskipningen

– machoattityder, våldsbenägenhet och översittarmentalitet.

Omvänt finns positiva egenskaper som jag vill förknippa med svenskhet:

• lågmäldhet och kompromissvilja

• ärlighet och pålitlighet

• uthållighet och bra arbetsmoral

• solidarisk hållning till andra människor, även i andra länder.

Samtidigt finns uppenbara och allvarliga brister i svenskheten. Sådant vi behöver arbeta på, för att ändra!

Värst tycker jag är denna benägenhet att förringa och förakta det egna. Något som gör det fint att vara ”osvensk”.

• Här finns en auktoritetstro och naivitet som leder till likriktning.

• Här finns en konflikträdsla som blir till feghet och undfallenhet.

• Här finns en godhetsambition som slagit över i moraliserande och förmynderi, intolerans och måttlöshet.  Titeln på Julia Caesars bok ”Världsmästarna” fångar detta.

Dessa överdrifter leder i praktiken till förtryck, vilket nu frammanar en reaktion hos många svenskar. Detta kan då gå ut över något av det som är värdefullt i svenskheten: att kunna bry sig även om andra, att reagera mot övergrepp och orättvisor i världen.

För att citera Ingrid Lomfors: ”Varje människa har ett ansvar och ett val!”  (6 min. in i denna film)

Parollen ”SVERIGE ÄR SVENSKARNAS LAND!” behöver  inte stå i motsättning till andra folks intressen.  Vi ska inte göra anspråk på något mer än vad varje folk har rätten till: ett eget land.

Sverige ska självfallet inte ägna sig åt någon aggressiv och expansionistisk utrikespolitik. Tvärtom!  Vi ska reagera på sådant, där det sker.

Men vi har rätt att värna vårt eget territorium, försöka skydda våra gränser och vår befolkning.

De goda sidorna i svenskheten rymmer svagheter, som kan missbrukas och utnyttjas. Det är just vad som nu sker, från i princip två håll.


1. Proffs-godisterna

Inom politik och media har utvecklats en kader av professionella godister. De områden det här kan handla om är invandring och u-landsbistånd.

Godisternas affärsidé är att vara goda och där komma med ständigt nya överbud.  Vinsten – för dem själva  – ligger på flera plan:

– en känsla av välbefinnande infinner sig (förmodar jag)

– applåder och ryggdunkningar kan inhöstas från likasinnade

– karriärmöjligheter, med inkomster och materiella förmåner, öppnar sig.

Betala kalaset får vanliga skattebetalare. Någon verklig godhet är det alltså inte fråga om, eftersom notan skickas vidare – till personer som inte varit med om besluten.


2. Bidrags-exploatörerna

Den andra gruppen utgörs av fjärrinvandrade. Läraktigheten, fräckheten och uppfinningsrikedomen har där visat sig stor, vad gäller att utnyttja det svenska bidragssystemet och sociala trygghetsnätet.

Siffrorna, t ex i vitboken och på Affes statistikblogg, talar sitt tydliga språk.

Svensk blåögdhet och flathet har underlättat missbruket. Framförallt har det möjliggjorts genom det ensidiga mediakampanjandet och bristen på kanaler för medborgerlig påverkan. (”Inga rasister på våra gator!”)

För att citera ur slutordet i vitboken:

”Det rör sig … om två parallellt pågående processer:

1. Nedmonteringen av välfärdssamhället, med dess demokrati, fysiska trygghet och ekonomiska standard.

2. Utbytet av det svenska folket.”

Ansvarslösheten hos våra mediala och politiska makthavare gör att utförsrutschen för Sverige fortsätter.  Vi närmar oss skarpt läge, det blir hög tid att ta spjärn, sätta klackarna i marken. Det handlar nu om elementär självbevarelsedrift.

Vad Sverige därför behöver är ett parti som tveklöst och konsekvent vill värna svenska intressen.

Koloniföreningen Svea

Signaturen ”Räknenissen” har framställt många bra texter, som kan förtjäna att påminnas om.

En av dem har rubriken ”Koloniföreningen Svea”:

”I koloniföreningen Svea finns det 700 medlemmar som tillsammans har 200 barn. Av de 700 är 200 över 65 och pensionärer, de orkar inte gräva i landen, och 100 är studerande, sjuka, arbetsoförmögna eller arbetsovilliga. Det finns alltså 400 personer med rätt friska krafter, däribland Petra, som ska odla för alla de 900. [Sveriges befolkning 9 miljoner varav ca 2 miljoner barn och ungdomar, knappt 2 miljoner pensionärer, ca 1 miljon studerande, sjuka, ej kvalificerade för svensk arbetsmarknad, kriminella etc. 4 miljoner förvärvsarbetande, däribland Petra och Räknenissen, ska försörja alla de 9 miljonerna].

Koloniföreningen är gammal, ja, redan hundra år. En del lotter är litet större, andra litet mindre. En del har bättre jord än andra, eftersom innehavarna i många år har komposterat, grävt och dragit bort kvickrot [skapat företag och gjort investeringar] och satt äppelträd och vinbärsbuskar som ger skörd [avkastning på sparat kapital].

Det kan inte förnekas att koloniområdet också är uppdelat i en något trevligare del med mer välskötta lotter och stugor [s.k. attraktiva bostadsområden], och en där det råder mer oordning [s.k miljonprogramområden].

Sanningen att säga är inte heller alla lika flitiga odlare. En del har väldigt ofta ont i ryggen, är allergiska mot morotsfrön eller lägger sig till sängs en vecka efter ett getingstick [faktum är att en väldigt stor del av befolkningen har a-kassa eller andra bidrag, och ibland anstränger de sig ej överhövan för att få jobb].

Pensionärerna orkar inte gräva eller rensa ogräs, det måste de arbetsföra göra, och ungdomarna gör det inte heller. I den mindre trevliga delen förekommer en del fönsterkrossning och söndertrampade jordgubbar.

De flesta i föreningen, och nästan alla av pensionärerna, är sveaiter, ättlingar till dem som alltid bott på kollons område. På de senaste tjugo åren har det dock kommit en stor ström från andra koloniföreningar så att nu är redan 100 av samtliga 900 Nykomlingar, och 1/4 av barnen har Nykomlingsbakgrund, dvs 50 av 200. Varje år tillkommer 4 nya Nykomlingar – det låter kanske inte så mycket på 900, men 100 är alltså redan Nykomlingar, och bara 400 i kollon arbetar och 4 nya Nykomlingar per år blir 12 på 3 år. [Av Sveriges 9 miljoner invånare är ca 1 miljon invandrare, 1/4 av barnen har invandrarbakgrund, 40 000 nya PUT beviljas per år, dvs 120 000 på tre år, i folkmängd som en ganska stor stad].

Nykomlingarna får komma in och få en kolonilott eftersom de säger att folk i andra koloniföreningar är så elaka mot dem och slår dem eller att de är sjuka eller hungriga eller ledsna [asylskäl eller PUT på humanitära grunder].

En del gör som reglerna säger och knackar på koloniföreningens dörr och ber att få bli insläppta [söker asyl enligt reglerna], men de allra allra flesta dyker upp oanmälda – nu förstår man varför den nya kompostbehållaren var så tung, där dolde sig en somalier, åtminstone säger han att han är somalier men har inget pass [sedan många år dyker 70 % av de asylsökande upp inne i Sverige, utan pass och utan biljett]. En del står utanför staketet och slänger in sina barn och springer sen kvickt därifrån [s.k. ankarbarn].

Sveaiterna är mycket mycket snälla, snällast av alla koloniföreningar. De tar hand om Nykomlingarna och när Nykomlingarna väl fått komma in tycker sveaiterna att Nykomlingarnas familj också ska få komma in, för annars kan Nykomlingarna känna sig ensamma. Många av de finaste sveaiterna är multikultisar som tycker det är spännande med Nykomlingarna, att deras grönsaker är så exotiska och berikande, och eftersom ordföranden hör till dem är det oklokt att säga något kritiskt om Nykomlingarna. Då sätts ens bild upp på stora plakat runtom hela föreningen med ett stort FY på, och man får stå i skamvrån och kan aldrig få en plats i styrelsen. [Man exponeras offentligt som ‘rasist’].

Nu är det så att Nykomlingarna faktiskt inte är riktigt lika duktiga odlare som svenskarna. De vet inte riktigt vad som kan odlas i svensk jord, de är vana vid andra årstider, vid regn- och torrtider och de vet inte vad fröerna och plantor heter [saknar kulturkompetens] och eftersom de pratar en massa olika varianter av Nykomlingska är det svårt att förklara hur man ska göra.

I koloniföreningen Svea är man kolossalt solidarisk. Varje år samlar man därför in [beskattar] det mesta av skörden [BNP] för att kunna dela ut detta till alla som behöver [transfereringar].

Hela våren och sommaren har Petra jobbat hårt, grävt, kört jord i skottkärran, lagt om komposten, gödslat, sått, vattnat, rensat ogräs, gått upp klockan sex på morgonen och satt igång, minst åtta timmar varje dag. [Åtta timmars arbetsdag ska plussas på med arbetsresor och ev, dagishämtning].

Petra har fina arbetsredskap, vassa spadar, välbalanserade grepar, en bra lie. Tyvärr har hon varit tvungen att låna till dem [studieskulder].

Petra har också en fin liten stuga med vita knutar som hon pysslat om och skött. Den ligger i den trevliga delen av kolonin. Finservisen som hon ärvt av mormor tronar i skåpet och just i år har Petra fått råd att investera i sin gamla dröm, en liten järnkamin som är bra att ha kalla sommarkvällar.

Nu ser hon stolt på sin skörd: 290 kilo vackra tomater, potatisar, vitkålshuvuden, palsternackor.

Mycket jobb var det, men Petra fick lön för mödan, tänker hon glad.

Nu kommer föreningens ordförande.

– Dags för insamlingen, säger han.

– Insamlingen? säger Petra.

– Ja, insamlingen. Du ska ju betala en del av din skörd till föreningen, och sen delar vi ut till dem som behöver, det har vi ju bestämt i god demokratisk ordning, säger ordföranden.

Lojal som alltid kånkar Petra in sin skörd till insamlingsstället [deklarerar sin inkomst]. Alla kommer med sina produkter, det blir ett riktigt berg. Vilken skördefest!

Först tar ordföranden undan 70 kilo av Petras 290 [31 % arbetsgivaravgift, som sällan syns för löntagare, men väl för småföretagare]. Det sätts speciellt undan för de sjuka [sjukförsäkring], gamla [pensionsavgift], de som får muskelsträckningar [arbetsskada], förklarar ordföranden och en del är en sorts allmän skördeavgift som man betalar bara för att man har skördat [allmän löneskatt].

– Ja, det verkar ju klokt, tänker Petra, fast det där sista om allmänna skördeavgiften begriper hon inte riktigt. Nu har Petra 220 kilo kvar [220 000 kr om året i lön efter arbetsgivaravgifter, dvs 18 000 kr i månaden].

Sen tar ordföranden ytterligare 70 kilo av högen [kommunalskatt som ligger på drygt 30 % i genomsnitt]. Det ska gå till alla som har kunnat odla mindre än de behöver [socialbidrag], till sånt som lekplatsen [skola för barnen], till medicinförrådet [sjukvård], till gemensamhetsdasset [kommunala reningsverket] och inköp av böcker till läsecirkeln [bibliotek].

Petras grönsaker har nu minskat till 150 kilo. Men fortfarande är hon glad. Så bra att hon kan hjälpa så många! 150 kilo är visserligen bra mycket mindre än de 290 som Petra producerade men det räcker bra till Petra och det andra ska ju gå till goda ändamål alltihop.

– Och så var det skatten på stugan, säger ordföranden.

– Vadå skatten på stugan? säger Petra.

– Jo, då får ju betala extra för att du har en stuga, säger ordföranden.

– Jaha, säger Petra. Visst ja.

– Och extra extra för att den är så fin, säger ordföranden. Med järnkamin och allt! [förbättringar typ värmepump och treglasfönster drar upp taxeringsvärdet].

– Men kaminen har jag ju sparat till och satt in själv, säger Petra.

– Men det har vi ju bestämt på stormötet, att alla förbättringar på stugorna ger extra skatt, säger ordföranden.

– Så blir det lite extra för att stugan ligger i den trevliga delen, säger ordföranden [hus i attraktiva lägen får högre taxering].

– För dig blir det 12 kilo stugskatt, säger ordföranden [här räknat mycket snällt eftersom 12 000 i fastighetsskatt är lågt räknat i storstad].

Visst har Petra hört talas om höga taxeringsvärden i attraktiva områden, men att det skulle fungera så här hade hon inte riktigt tänkt. Men det är ju bestämt i god demokratisk ordning, tänker hon.

– Och så var det skatten på strömmen, säger ordföranden.

– Varför då, frågar Petra.

– Jo, för att du inte ska använda så mycket ström, svarar ordföranden [miljöavgifter på el, en beskattningstyp som kan vara berättigad].

Petra suckar och tänker att hon får koka mindre kaffe.

– Och så skatten på strömskatten, säger ordföranden [momsen på hela elpriset, däremot en diskutabel princip].

Petra protesterar inte, för som högutbildad och samhällsorienterad vet hon ju att det fungerar så.

– Och så ett kilo extra för finservisen, säger ordföranden [förmögenhetsskatt].

– Men den har jag ju ärvt av mormor – ska ni ta extra för den, säger Petra.

– Visst, säger ordföranden. Du har ju både en stuga och en finservis [i förmögenhetsskatten inkluderas värdet av fastighet]. Det har vi ju demokratiskt beslutat om. Det är inte alla som är så privilegierade att de har så fin servis! Det måste du ju betala extra för så det blir mer rättvist.

– Och så ska du betala 25 % på allt du köpt, säger ordföranden [moms på varor och tjänster, i föreningen Svea betalar man alltså momsen i efterhand så den blir synlig].

Visst, det förstår Petra. Petras ursprungliga 290 kilo har när hela insamlingen är betald krympt till 80 kilo [totalt 65 % skattetryck i normala inkomstlägen].

Riktigt lika positivt inställd till fördelning är hon inte längre.

Särskilt som hon misstänker att inte alla är så ärliga som hon och lämnar in hela sin skörd. Petra anar att det finns de som smygodlar både svartrötter och kronärtskockor som de aldrig visar utan äter upp själva eller säljer till andra och det finns de som har små pluppande damejeanner bakom knuten [svartjobb, skattefusk, spritsmuggling].

– Jaha, och så var det lånet till spadarna och gödseln. 8 kilo grönsaker blir det, säger ordföranden [amortering på studielånet, 4 % av bruttolönen].

Petra har nu kvar 72 kilo grönsaker av sina ursprungliga 290.

Av detta ska hon betala maten, kostnaderna för stugan, kläder, cykeln och allt övrigt.


Det kan inte heller förnekas att det har blivit mer oro sedan Nykomlingarna kom. Det försvinner hallon, plantor rivs upp, ibland sparkar de på staketen, och framförallt gå de på sveaiternas ungdomar och tar ifrån dem deras mobiler och skor.

– De vill förstås ha lika fina saker, säger multikultisarna i kollon. Vi måste ge dem lika fina saker så blir det bra.

Nu måste föreningen anställa särskilda vakter som går runt nattetid [väktare på tunnelbanan, väktare i varuhusen, tvättfridsskapare i tvättstugorna, mer polis och rättsvårdande personal].

Nykomlingarna beter sig inte riktigt som sveaiterna.

En del struntar i att hålla efter sina tomter, ja, de sitter där helt obekymrat i ogräset och gör ingenting. En del odlar exotiska plantor med flikiga blad men av att röka dem tycks de bli ännu mer oföretagsamma.

Och fast man kommit överens om i föreningen att man inte ska använda några gifter så finns det en del som sprutar i hemlighet, och giftet sprider sig till andra tomter. Och hur ska man kunna hindra det?.

På en del tomter jobbar kvinnorna med hackor från morgon till kväll medan gubbarna spelar schack och sedan serverar kvinnorna dem kaffe och diskar.

– Det är vår kultur, den ska du inte lägga dig i, säger gubbarna när rättvisa Petra protesterar.

Man kan ta roddbåten och ro över sjön [ta Finlandsfärjan över Östersjön]. På andra sidan sjön ligger Finnvedens kolloförening. Den är lite mindre, bara 500 personer totalt [5 miljoner invånare]. Många sveaiter vill gärna se hur de har det där. Jo tack, bara bra, där växer det så det knakar. Sveaiterna ser att finningarna får större grönsakshögar per skalle än hemma i Svea. Visst, en förklaring är att finningarna är flitiga och duktiga på att odla, en annan att man inte släpper in så många Nykomlingar. Om Svea släpper in 4 nya per år så släpper finningarna in kanske 1 vartannat år och det blir skillnad i längden.

Man kan gå över kullen för att kika litet på Norrföreningen på andra sidan. Norringarna är ungefär 500 precis som finningarna. Välskött och ordentlig förening den med – och norringarna hade ju tur som tokiga som hittade hela den kullfallna torrfuran att elda med. Sveaiterna ser att också norringarnas grönsakshögar är större än hemma i Svea-föreningen. Inte heller norringarna släpper in lika många Nykomlingar som sveaiterna gör.

Många sveaiter tycker om utblick så de brukar gå upp på Höga berget och titta på utsikten [= reser och läser]. Från Höga berget ser man söderöver en väldig massa koloniföreningar, ojojoj, det kryllar av dem, totalt finns det 600 000 människor därute mot Sveas 900. [6 miljarder på jorden, en siffra som ökar snabbt, Sverige har 9 miljoner invånare].

De flesta söderföreningar är inte alls så välmående och välskötta som Svea och Finnveden och Norrföreningen, nej, där söderöver bor folk i små grenhyddor, pappkartonger och plåtskjul. Många har varken vatten eller el och det man odlar räcker sällan till för att göra alla mätta.

I många föreningar är det förskräckliga slagsmål och man stjäl mat och jord från varandra. Men framför allt föds det många barn. Man blir bara fler och fler, hela tiden föds det nya barn och därför är det svårt att hinna odla mat och få jord till så många nya [se kurva över jordens befolkningstillväxt under 1900-talet, hur snabbt det ökat från 4 till 5 till 6 miljarder]. Södringarna står med periskop [TV] och ser hur fint man har det i Svea, och det är därför så många försöker gömma sig i torvmullsäckar, knökar ihop sig i skottkärror och hoppa över staketet för att komma in i Svea.

Men nu är det dags för årets stora fest i Svea: utdelningen.

Oj, vilken stort berg med grönsaker [Sveriges BNP] ordföranden kan titta ut över.
Det har varit en god skörd i år, tur med sol och regn [högkonjunktur].

Nu ska allt delas rättvist, efter vad var och en behöver. Först får de gamla, 200 små krokiga gubbar och gummor [ålders- och förtidspensionärer, och kom ihåg att det var alltså bara 400 vuxna som var i arbete].

Sen får barnen och ungdomarna. Alla får minst 10 kilo var [850 kr/månad i barn och studiebidrag], men en del får lite till, om deras pappa t.ex inte kunnat odla något [bidragsförskott] och om deras föräldrar inte kunnat odla tillräckligt får de extra till sin stuga och till annat [bostadsbidrag, socialbidrag] och om det är många syskon får de också extra [flerbarnstillägg].

Alla som är sjuka får sin del, alla som inte kunnat odla tillräckligt får sin del [sjukersättning, studieersättning för KOMVUX, a-kassa, introduktionsbidrag, socialbidrag, bostadsbidrag etc]. Kolloföreningen har faktiskt också några riktiga busar som man måste låsa in i redskapsboden ibland, de ska också ha sitt.

När allt är fördelat har faktiskt alla ganska lika stora högar. Ja, många som inte har odlat så mycket har faktiskt större högar än Petras 82 kilo. Det är särskilt många Nykomlingar som inte har kunnat odla något alls. Och de har också ofta många barn så deras högar blir stora.

Genom Petras huvud flyger en tanke på hur hon grävt, burit, luckrat, vattnat och vänt landen [gått upp och gett sig till sitt arbete i vintermorgonen], hur hon betalat 8 kilo för sina arbetsredskap [studielånet]. Vad har hon egentligen fått för sitt slit?

Nu lägger ordföranden upp en hög till sig själv. Större än förra året, och faktiskt lite extra av den särskilt späda sparrisen. Ja, hans arbete har blivit så mycket viktigare det sista året, förklarar han [rejäla arvodeshöjningar för t ex regeringen].

Många är missnöjda med sina högar. Petra tänker förståndigt att många i Söderföreningarna minsann får väldigt mycket mindre, men lite gnager det ändå att både Finnvedingarna och Norringarna får mer [Sverige har sjunkit till 16:e plats bland OECD-länderna].

På senare år har det kommit till många i Sveaföreningen som får en större del av skörden än vad de själva odlat. Det är många busar, många av dem Nykomlingar, som tillbringar mycket tid i redskapsboden, det är Nykomlingar och många Nykomlingsbarn och många Nykomlingsgamla. Det krävs också fler vakter som måste få en hög för sig.

Det är svårt att få skörden att räcka till lika stora högar som förr, men alla är vana att få en viss hög, och om de inte får det så blir de arga, det förstår ordföranden. Trots att det varit ett rekordår räcker inte skörden till en normalstor hög, bland annat därför att det kommer så många Nykomlingar som ska ha lika stora högar som de andra, utan att de odlat något. Ordföranden vill inte gärna skära ner på högarna, det kan bli obehag och då får han ingen sparris nästa år. I stället kommer han på en god idé:

Föreningen äger tillsammans ett pumphus [Telia]. Nu kan alla som lämnar in 8 kilo grönsaker få köpa en del av pumphuset [en aktiepost], en del av ett pumphus som de alltså redan äger…. Då får föreningen in så mycket att man slipper minska på högarna [utan utförsäljningar av statlig egendom går statsbudgeten med många miljarder i underskott].

Vad ordföranden ska sälja nästa år, och nästa, för att få det att gå ihop har han inte så noga tänkt på.

Många är ändå riktigt arga, särskilt Nykomlingarna.

– Varför får vi här i Fattiga delen så lite, bara 100 kilo var – hon där som bor i Fina delen fick ju mer än dubbelt så mycket, 220 kilo [när tidningar jämför inkomstnivåer i olika stadsdelar räknar de alltid på bruttoinkomst, aldrig på disponibel inkomst efter skatt och bidrag] och hon har både stuga, äppelträd och finservis, skriker de och pekar på Petra. Vi är fattiga, utsatta, diskriminerade!

– Men jag fick ju lämna 2/3 till insamlingen, säger Petra tyst, och dessutom betala för lånet till spadarna, och huset har jag ju snickrat på länge, och äppelträdet planterade jag för många år sedan och har skött så det bär mycket, och finservisen – ja, ni kan väl inte begära att ni som kom hit utan något alls ska precis detsamma som jag meddetsamma. Och förresten betalar ni inget alls för era stugor, för elströmmen eller till tandläkaren [ingår i socialbidragsnormen].

– Du med dina 220 kilo [bruttoinkomst före skatt och utan inkomster från bidrag av olika slag]! Det är orättvist! Alla ni som bor i Fina delen har det mycket bättre än vi i Fattiga, Utsatta delen – hit med din mobil, det är bara rättvist!

– Ja, det är bara rättvist, ekar alla multikultisar i kollon. Petra är rasist! Nazist! Bränn henne på bål!

– Men jag jobbar ju från morgon till kväll och delar med mig av allt, och jag har ju betalat extra för att jag bor i Fina delen, säger Petra men tystnar när hon ser ett ben som försiktigt sträcks över staketet. En Nykomling till, och ännu en. Som vill ha del i skörden. Och fler föds därute för varje minut.

Ett år har gått. Vad ligger där i en liten korg i Petras trädgård? En liten Petrus med ljusblå sockor! Nu hinner Petra inte odla mer än 80 % av vad hon odlade förra året [80 % i föräldrapenning]. De 10 kilo hon får för lillen [barnbidrag] blir ett litet tillskott, men nu är de ju två som ska leva på samma grönsakshög. Detta år ser inte så lovande ut, det kom nattfrost så äppelblommen frös och sen har det hällregnat [lågkonjunktur]. Och se där, en ny Nykomling som tittar fram ur vedtraven.

Plötsligt känner sig Petra mindre vänligt stämd mot Nykomlingar.

Fram kommer hötjugan.”