• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Vargtillägg


Det har blivit en del ”feed-back” på min artikel i påskas om vargfilmen. Ett påpekande gällde att jag i samband med omnämnandet av de två vargdödade ungdomarna i Kanada (dödade 2007/2009) borde ha nämnt även Candice Berner.

Det stämmer! Får erkänna att jag inte varit helt uppdaterad i ämnet sedan mina vargfilmer 2008-09.


Candice Berner, 32 år, var lärarinna och bodde i Alaska. I mars 2010 blev hon dödad av vargar i samband med att hon var ute på en joggingtur, inom en radie av två kilometer från sitt hem.  Vargarna  kan ha uppfattat den springande kvinnan som ett byte, som försökte fly.

Naturligtvis blev de boende i området oroliga efter denna händelse. Om man inte kan röra sig fritt utomhus, nära sitt hem, då får det naturligtvis vittgående konsekvenser.

Aftonbladet den 14/3 2010:

”Händelsen har satt skräck i byborna i Chignik Lake, som nu skjutsar sina barn till skolan och patrullerar med laddade vapen.

Rädslan har spätts på av färska vargspår i området.Myndigheterna ska nu spåra upp flocken med helikopter och flygplan för att avliva den, trots att djuren i vanliga fall inte får jagas.”


Varför har ingen människa vargdödats i Sverige sedan 1821. I min nya vargfilm gav jag två förklaringar:
– vargen var skygg, eftersom den var jagad
– det fanns få vargar i Sverige efter förra sekelskiftet.

Bloggen ”Torparanalysen” ger ytterligare en förklaring: Sverige var tidigare mer glesbefolkat, då fanns mer utrymme för både människor och varg.

”När Sverige var glest befolkat fanns vildmarker där både björn och varg kunde leva fritt som de rovdjur de är.

År 1800 hade Sverige drygt 2 miljoner innevånare. 1900 hade det ökat till över 5 miljoner. Ändå hade bortemot 1 miljon utvandrat till USA och bra många dessutom till Norge. Nu är vi med råge över 9 miljoner innevånare.

Befolkningsutvecklingen gjorde att vi behövde och behöver mer mark för vår försörjning. Skogsbygderna befolkades och rovdjuren trängdes tillbaks för att vi skulle kunna bo och odla där.

Resultatet har blivit att numer är all mark i södra och mellersta Sverige odlad eller på annat sätt brukad mark. Det skulle också kunna kallas industrimark. Vi har nu bofast befolkning även i skogstrakterna.  Vildmark tillräckligt stor för vargrevir existerar inte längre söder om renbetesområdet. Vargreviren hamnar alltid i närheten av människor. Ibland tvingas människor till och med bo i vargrevir.”

Å andra sidan fanns fäbodar i större utsträckning förr i tiden och större delen av befolkningen bodde på landsbygden.
Tankeväckande är de fakta som bloggen redovisar kring antalet rovdjur i Sverige och de skador som de orsakar:

”Vi har ca 6000 rovdjur i Sverige varav 300 är vargar. Officiella siffror enligt viltskadecenter. Exklusive rennäringen, betalades 1.5 miljoner ut förra året.  Av detta orsakade vargen 1 miljon. Så 5 % av rovdjuren orsakar 67 % av kostnaderna. Detta säger något om vargproblemet…”

I vårt grannland Finland, kring Åbo, blev 22 barn vargdödade 1880/81, omskrivet på denna blogg.

Ser vi till husdjur och boskap så sker detta även i Sverige, också helt nyligen. En boxer blev således vargdödad i Västerås helt nyligen. I höstas dödades 27 får i en enskild vargattack.


Jag läser att ytterligare 20 miljoner kronor ska anslås till vargstängsel. Hittillsvarande erfarenheter visar att sådana stängsel långtifrån alltid är vargsäkra. Erfarenheterna visar också att drabbade djurhållare ofta inte får ersättningar som täcker det ekonomiska bortfallet.

Men antag ändå att all boskap verkligen skulle bli effektivt inhägnad, antag att även husdjur hålls på säkert avstånd från varg. Om samtidigt bytesdjuren i skogen börjar ta slut, vad händer då? I förlängningen torde risken öka för att människor blir offer.

Är det inte i grunden helt bakvänt resonerat? Vore det inte både enklare och rimligare att inhägna vargarna?

Låt mig här citera ur ett mejl på det temat från en läsare:

”Ett område i ett ganska obebott område skulle kunna upplåtas – tillräckligt stort för att inte framstå som ett zoo. Det öppnar för ekoturism och guidade turer under duktiga rovdjursexperters ledning, där besökare också kan få medverka vid stödutfodringen. Kanske skulle de även kunna ges tillfälle att campa i området och därmed få uppleva naturen på nära håll. Det borde låta sig göras. Vargar – brukar det sägas – angriper ju inte människor.

Det statliga viltforskningscentret kan så inrymmas i en stugby i detta område, där de kan bedriva sin forskning och utveckla sina tekniker för att byta valpar mellan tikar, inseminera tikar för att förhindra inavel, etc. Det här skulle kunna bli riktigt bra och ge Sverige beröm från EU:s direktivförfattare.”

Jag kan här inte undgå jämförelsen med den svenska kriminalpolitiken. När områden i städerna blivit tillräckligt farliga kan myndigheternas råd till medborgarna bli att hålla sig inomhus, i varje fall när det är mörkt.

Rimligare vore att låsa in eller utvisa grova återfallsvåldsbrottslingar, permanent.

FÖR ÖVRIGT har jag noterat den extremt branta ökningen av antalet vargar i Sverige. Kanske blev det tilltaget i överkant (400) i det diagram jag hade i förra vargtexten. Det är inte lätt att få tillgång till tillförlitlig statistik. Det finns så många olika uppgifter i cirkulation. Finns det någon som med säkerhet kan veta hur många revir, vargpar och individer det är? I Sverige, respektive Skandinavien som helhet.

Rovdjurscentret ”De5stora” uppger: ”Inventeringsresultaten från vintern 2010/2011 visar att det då fanns totalt 235-266 vargar i Sverige.”

Min bedömning blir minst 250 vargar i Sverige, förmodligen mer än 300, kanske 350.

Ovanstående diagram utgår från uppgifter från Viltskadecenter från 1999 och framåt (227 vargar år 2010), värdena dessförinnan är mina uppskattningar. Ökningstakten blir som framgår brant – oavsett vilka värden som sätts före år 2000.

JÄMFÖR DETTA diagram med en motsvarande redovisning av hur antalet somalier har ökat i Sverige sedan 1980. Också där rör det sig om en påtaglig ökning under tre decennier, från några tusen år 1980 till ca 30.000 år 2010.


Vad jag vill ha sagt med den jämförelsen är att bakom såväl den förda rovdjurspolitiken och det mångkulturella projektet, med dess okontrollerade fjärr- och bidragsinvandring, ligger en destruktiv agenda.  Båda projekten är ägnade att skapa egentligen helt onödiga motsättningar och klyftor, kostnader och problem i vårt samhälle.

Det ena projektet drabbar främst människor i tätortsområden, det andra främst människor i glesbygdsområden.

Vad Sverige skulle kunna behöva är kanske ett tvåfrågeparti? (Eller trefrågeparti.)

I SAK ÄR EN NOLLVISION beträffande varg i sak fullt rimlig – på 1970-talet var ju en sådan verklighet. Då fanns inte längre varg i Skandinavien.  Sedan genomfördes en illegal återinplantering. Helt i linje med vad Anders Bjärvall hade skisserat i SNF-rapporten ”Projekt Varg” 1976. Bjärvall, som snart blev rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket.

Ett nog så fanatiskt och fundamentalistiskt projekt, tycker jag, eftersom vargen på intet sätt var utrotningshotad globalt. I själva verket är vargen det vanligaste rovdjuret i världen, bland däggdjur.


Det jag här påstår är ganska väl dokumenterat i det norska TV-programmet ”Ulvemysteriet”.

Det finns på  Youtube under namnet  ”Varginplanteringen”, i sex delar:

Del 1:

Del 2:
http://www.youtube.com/watch?v=lIPUQx4aquQ

Del 3:
http://www.youtube.com/watch?v=lBViYhk4RfY

Del 4:
http://www.youtube.com/watch?v=xpuZcEw4iK4

Del 5:
http://www.youtube.com/watch?v=CBgP3_QhObc

Del 6:
http://www.youtube.com/watch?v=KwV3_xt3mEA

Replik om invandringen


SD stångas nu bra mot 7-klövern i riksdagen.

Thoralf rapporterar på sin blogg:

”Riksdagen sa ja till Niqab och burka på allmän plats, tvärtemot SD:s reservation.

Riksdagen sa nej till att kunna återkalla svenska medborgarskap som erhållits på falska grunder eller genom att muta myndighetspersonal, tvärtemot SD:s reservation.

Riksdagen sa nej till att inleda förhandlingar om ett utträde ur Europeiska unionen, tvärtemot SD:s reservation.

Riksdagen sa nej till att minska antalet riksdagsledamöter i Sveriges riksdag, tvärtemot SD:s reservation.

Riksdagen sa ja till att statsråd och ledamöter i Sveriges riksdagen kan vara medborgare i andra länder eller till och med vara medborgare i flera andra länder, tvärtemot SD:s reservation.”

Dessutom höll SD, genom David Lång, ett mycket starkt anförande om invandringspolitiken.

Där finns även med ett replikskiftet med den socialdemokratiska riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson, där mer finns att svara än vad David Lång hade möjlighet till.

Jag gjorde denna film – ”IN I VÄGGEN – replik om invandringen”:

Det centrala i David Långs anförande är att övriga sju riksdagspartier gemensamt beslutat att inte göra begärd statistik tillgänglig, kring invandringens konsekvenser:

• ILLA NOG att politiska företrädare visar ett ointresse av att orientera sig om samhällsutvecklingen.

• ÄN VÄRRE blir när man dessutom vill förhindra även andra att få tillgång till relevanta fakta.

• I FÖRLÄNGNINGEN av denna förmyndarattityd kan ligga en vilja att mer aktivt hindra dissidenter från att förmedla ”olämpliga” uppgifter.

De politiskt korrekta har ju ett gediget ”record” av att inte förmå skilja på fakta och värderingar.

Beträffande antalet somalier i Sverige har jag noterat att många bloggare har inaktuella uppgifter. Lätt hänt, då den demografiska kartan ritas om så snabbt som nu sker…

Den aktuella siffran är alltså inte 30.000, utan drygt 40.000.

Till detta kommer uppgörelsen mellan regeringen Reinfeldt och Invandringspartiet de Goda, vars verkningar kommer att börja slå igenom under detta år. Den lär leda till en ytterligare brant ökning av antalet somalier i Sverige.


Det handlar här om den grupp invandrare som erfarenhetsmässigt har den lägsta självförsörjningsgraden och den högsta kravställningsbenägenheten.

Och nu läser jag på SR-webbsidan att Sveriges ekonomi börjar gå dåligt:

”Finansministern: Det blir underskott i budgeten
 
Den svenska ekonomin går betydligt sämre än regeringen räknat med. Tillväxten blir bara omkring en halv procent i år, säger finansminister Anders Borg inför presentationen av vårbudgeten i dag. Så sent som i höstas var siffran 1,3 procents tillväxt för i år.”

Man skulle naturligtvis önska, att flera svenskar nåddes av information om vad som händer i riksdagen. Tyvärr har vi inte orkat med någon ny tabloid i år, men vi laddar om inför nästa år.

Frågar ni mig, så tycker jag att SD där borde kunna skjuta till en slant.

PS

Jämför gärna Eva-Lena Janssons riksdagsanförande med denna text om en tidigare svensk socialdemokrati: ”Glömd proposition”! och ”Egen s-majoritet 2014″.

TV4 ingriper


TV4-programmet ”Kalla Fakta” ska ju gälla för att vara samhällsgranskande, kritiskt undersöka företeelser i det svenska samhället.

Tål dessa journalister att själva bli granskade?

SVT och dess program ”Debatt” är det inte så – den saken fick vi besked om hösten 2008. Genom ingripande från SVT-ledningen plockade  Youtube då bort 25 av mina filmer från mitt dåvarande konto.

Nu visar det sig att samma sak gäller TV4 och ”Kalla fakta”. Den 28 mars kom detta meddelande från Youtube:


Min film ”Drottningjakten” har alltså tagits bort, med samma svepskäl som tidigare SVT: kränkning av upphovsrätt.

Jag sände då detta mejl till Johan Åsard och Lennart Ekdal på redaktionen för ”Kalla Fakta”:

”Idag fick jag besked från Youtube om att man tagit bort min film ”Drottningjakten”, som polemiserar mot det senaste Kalla-Fakta-programmet om drottning Silvia. Jag granskar s.a.s. granskarna.Borttagandet har skett på begäran av TV4, med motiveringen att min film skulle kränka upphovsrätten.

NÄR MAN POLEMISERAR i text är det ju normalt att få citera den part man polemiserar mot, för att läsarna ska kunna förstå argumenteringen.

Är det inte rimligt att motsvarande får gälla vid filmskapande?

För mitt fortsatta filmarbete behöver jag veta var TV4 drar gränsen. Får jag ta med:

– stillbilder?

– ljudsekvenser?

– stillbild tillsammans med ljudsekvens?

– hela korta sekvenser av ljud med rörlig bild?För det kan väl inte vara så att TV4:s ingripande bottnar i en önskan att stoppa kritik, att slippa själv bli granskad?

mvh
Jan Milld”

Det kom ett svar, inte från Kalla-Fakta-redaktionen – men från Feiroz Hadish från TV4:s juridiska avdelning:

”Hej Jan,

 Videoklippet som du publicerade på Youtube innehöll omarbetade bild- och filmsekvenser från Kalla Fakta och TV4 Nyheterna. Rättigheterna till programmen ägs av TV4 AB och de omarbetade bild- och filmsekvenserna utgjorde därmed upphovsrättsintrång.

TV4 är för ett öppet debattklimat, men det är inte tillåtet att använda TV4s material på sätt som skett. Regeln om citat täckte inte användningen av TV4s material i detta fall. TV4 vill även poängtera att klippet togs bort med hänvisning till respekten för andra människor som medverkar i bild- och filmsekvenserna.

Med vänliga hälsningar

Feiroz Hadish”

I mitt svar till Feiroz Hadish bad jag om preciseringar:

”Tack för svaret, men… Tyvärr kan jag inte säga, att ditt svar där ger mig mycket vägledning.”

”På vilket sätt är det möjligt att använda TV4-material för att det ska kunna accepteras som citat?”

”Inför min omarbetning blir det – av det som i filmen utgör klipp ur TV4-material –  tre sekvenser som det är särskilt viktigt för mig att kunna citera. Alla uttalanden av Ingrid Lomfors. De ligger här i min film:
• 02.05 – 2.12
• 02.40 – 03.01
• 08.02 – 08.22.

Jag kan naturligtvis göra utskrifter av hennes uttalanden och lägga in stillbilder, men det gör väl henne mer rättvisa om hon får tala i rörlig bild med egen röst.”

Det blev inget svar, så jag skrev på nytt, om att jag lagt ut en tvättad version av ”Drottningjakten”. Där har de filmsekvenser med ljud som TV4 kan ha upphovsrättsanspråk på ersatts med stillbilder och text. Feiroz Hadish adressen till filmen  för att kunna kontrollera om där fortfarande finns något som TV4 hade invändningar emot.


Jag fick då detta besked:

”Även  TV4s bilder är upphovsrättsligt skyddade.

  Vi har ingen möjlighet att göra en generell bedömning på vad som faller inom citaträtten. Förutsättningar för att ett lagligt citat ska föreligga står i förhållande till det material som citeras samt i hur stor utsträckning det sker.”

Ett hotande av att kunna slå ned även på stillbilder, i kombination med en vägran att precisera ens ungefärligt vad gränserna går för vad man accepterar – det kan ju leda till mindre av TV-granskning. Den som vill beröra ämnet TV4 tvingas hålla ”säkerhetsmarginaler” för att inte riskera få sina filmer borttagna från webben.

När SVT ingrep för några år sedan, mot filmer som kritiserade programmet ”Debatt”, gick man aldrig så långt att man sade nej även till användning av stillbilder.

Mitt svar till Feiroz Hadish:

”Du har deklarerat att TV4 är för en öppen debatt. Det måste rimligen betyda att TV4 accepterar att självt utsättas för granskning.

Ett så långtgående drivande av tesen om upphovsrätt, att inte ens stillbilder får användas, är ägnat att leda till just en strypt debatt och tystande av kritik.”


En ytterligare tvättad version av ”Drottningjakten” finns nu utlagd här:

Min avsikt är att dessutom följa upp med en särskild film om TV4.

”TV4 sätter gränser” kommer den att heta.

Mer om den filmen snart.

Ledare


Bilden ovan är från min nya vargfilm. Moderatledaren, strax därpå statsministern, Fredrik Reinfeldt, markerade alltså en ganska tydlig viljeinriktning beträffande rovdjurspolitiken: intressen och åsikter från boende i vargtäta områden skulle beaktas.

Han talade i Mora 2006 inför en publik av mestadels vargmotståndare.

De omröstningar som hölls i ett antal dalakommuner år 2006 gav också besked om opinionsläget: folket i Dalarna ville se en annan rovdjurspolitik.


Ändå har antalet vargar fortsatt att hela tiden öka.

Inte nog med detta: EU lägger sig i, och kräver ytterligare ökningar.

För dessa EU-krav böjer sig Reinfeldt och hans regering. Den helt nyligen presenterade (tredje) rovdjursutredningen talar om 450 vargar.

Merit Wager skrev för en tid sedan på sin blogg om ett annat exempel. Hur Fredrik Reinfeldt kan låta om svensk invandringspolitik – när han talar inför en finsk publik.

Wager citerar ur finska ”Verkkouutiset”, där rubriken speglade hur tidningen uppfattat innebörden av den svenske statsministerns uttalanden: ”Ruotsilla opittavaa Suomen pakolaispolitiikasta”. I Googleöversättning: ”Sverige lära av Finlands flyktingpolitik.”

I mitt montage fick jag plats med texten: ”…fler asylsökande än USA och EU…det är inte en balanserad politik”.


I själva verket är obalansen än kraftigare. Det fullständiga FR-uttalandet löd:
”Sverige tar emot fler asylsökande än USA och EU tillsammans. Det är inte en balanserad politik.”

Statsministern fortsatte:
”De som har fått avslag förväntas lämna landet.”

Detta är just vad 10.000-tals utlänningar vägrar att göra, varpå de klassas som ”papperslösa” och det kampanjas för att vårt samhälle ska ta fullt socialt ansvaret för dem under deras vistelse här.

Framförallt förklarade Fredrik Reinfeldt för sin finska publik:

”Sverige har MYCKET ATT LÄRA AV FINLAND. I Finland fattar man snabbt beslut om vem som får uppehållstillstånd. I Sverige får asylsökande vänta på förläggningar upp till tre år.”

Dessa uttalanden är från den 7 juli 2010, dvs för snart två år sedan.  Hur har ambitionen att lära av Finland omsatts i den förda politiken?

Rätt så dåligt, tvingas vi konstatera. Som bekant förvänts nu uppåt 100.000 somaliska anhöriginvandrade till Sverige under det närmaste året.  Varpå Katrineholm och andra kommuner får planera för nedskärningar, vad gäller båda unga och gamla svenskar.

Denna flodvåg av ytterligare bidragsinvandrare är resultatet av en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet. Den träffades efter det senaste riksdagsvalet, i september 2010.

Redan innan denna anti-SD-överenskommelse hunnit verka var antalet somalier i Sverige uppe i ca 40.000.

Siffror som jag just inhämtat från SCB ger detta diagram:


• År 1970 var antalet somalier i Sverige 16.

• Till 1980 hade skett en 6-faldig ökning, 100.

• Till 1990 hade skett ytterligare en 14-faldig ökning, till drygt 1.400.

• Sedan skedde en särskilt brant ökning på bara fem år, till mer än 10.400 somalier år 1995.

• År 2000 var siffran drygt 13.000.
• År 2005 var siffran drygt 16.000.
• År 2010 var siffran nära 38.000.

Den allra brantaste ökningen har skett sedan regeringen Reinfeldts tillträde – från 18.000 somalier år 2006 till 40.165 somalier år 2011.


Alltså ännu ett exempel på hur Fredrik Reinfeldt visar upp ett janusansikte.  Torgför åsikter i samma fråga, beroende på vilken publik han talar till.

Fredrik Reinfeldt är statsminister.
Innebär det att han också är en ledare?

Nej, det är inte samma sak.
Inte i Sverige.
Inte år 2012.

Jag ser med viss avund på en del andra länder, vilka har personer i ledningen som värnar sitt folks intressen, som kommunicerar med sitt folk, som  kämpar och står för vad de tror på.

Mina associationer går till Hugo ChavezVenezuela, Cristina Fernandez i Argentina och Viktor Orban i Ungern.

Argentinas kris


Argentina – en gång ett välmående land med stark ekonomi – genomgick en mycket svår kris under 90-talet och kring millennieskiftet.

Argentinarna förmådde ta sig igenom den allvarliga krisen. Inte utan svårigheter och stora uppoffringar – men de lyckades! Det är hoppingivande för oss andra.

Bakgrunden var ekonomiska problem som fördjupades efter militärjuntans fall 1983. Det handlade om en period fram till 2001, med de nyliberala presidenterna Alfonsin, Menem och de la Rua.

Argentinas skuldberg bara växte, till detta bidrog en utbredd korruption och en politik präglad av demagogi och löftessvek. IMF – Internationella Valutafonden – spelade i ett skede en central roll, genom att föreskriva “austerity measures”, alltså diverse åtstramningar i ekonomin – vilket bara förvärrade problemen.

Omfattande ”privatiseringar” verkställdes, dvs utförsäljningar av statliga företag och nationell egendom, till vrakpriser. Det blev också företagsnedläggelser, massavskedanden och lönesänkningar. Pensioner frös inne. Följden blev direkt svält. Enskilda individer hade inget att sätta emot – hellre låg lön än att vara hänvisad till gatan och tiggeri.

Om det under militärdiktaturen hade dödats i genomsnitt 5.000 personer per år blev antalet dödsoffer för den utbredda ohälsan bland argentinarna på 1990-talet ca 35.000 varje år.

Utan egna kontanter – vad gör man då? Många argentinare utvecklade bytesringar, skapade en byteshandel av varor och tjänster. Somliga ägnade sig åt att utvinna användbart material ur avfall och sopor. Underifrån utvecklades nya ekonomier.

Människor reagerade också politiskt – genom massdemonstrationer, strejker och ockupationer. De som blivit utan arbete kunde ju inte strejka, de organiserade istället vägspärrar. Sådana blockader förekom från början av 90-talet och framåt. ”Piqueteros” kallades de. Flera av dem dödades, många fler blev gripna av polisen, men ofta lyckades de i förhandlingar med staten driva igenom nya arbetstillfällen. ”Piqueteros” mötte, trots sina drastiska aktioner, förståelse hos den argentinska allmänheten.

Systemet med en fast valutakurs – peson knuten till dollarn – hade stabiliserat inflationen, men centralbanken blev tvingad att ta stora lån för att försvara valutan. 1998 förvärrades läget ytterligare, då utländska marknader försvann för argentinsk export. Företag slog igen och arbetslösheten gick upp. Kapitalflykten ökade.

Vid årsskiftet 2001/02 ställde Argentina in sina betalningar samtidigt som flera banker gick i konkurs. Många argentinare förlorade sina besparingar över en natt. Social oro följde, med butiksplundringar. Regimen svarade med undantagstillstånd och förbjöd samlingar i större grupper än tre personer.

Argentinarna kände att de inte längre hade något att förlora, det brast bara. Allt skedde spontant, utan ledare. Den 19 december 2001.


Konkret gick det så till att man från fönster och balkonger började slå på kastruller. Från början kanske mest för att avreagera sig. Detta spred sig dock snabbt. Det bekräftade att man var många, vilket gav mod.

Snart var man ute på gatorna, beväpnade med sina bestick, kastruller och grytlock. Det blev en ”cacerolazo”, som dessa bullerdemonstrationer skulle komma att kallas.

Ljudmattan signalerade motstånd och styrka. Man var många, ingen var ensam. Rädslan hade dittills haft ett grepp om många – på 80-talet hade 30.000 argentinare försvunnit i militärens klor, även det civila styrets kravallpolis hade dödat många protesterande. Nu släppte denna.


En kamp om gatuutrymmet följde, där polisen visade upp hela sin arsenal. Man kom ridande på hästar, svingande batonger. Man kom på motorcyklar, skjutande tårgas och kulor. Man stod på rad bakom sköldar och kravallstaket. I fokus stod Plaza de Mayo, i centrala Buenos Aires mittemot presidentpalatset.

Det slutade med seger för folket: polisen gav upp Plaza de Mayo. Den sittande presidenten, Fernando de la Rua, tvingades fly i helikopter. Efter störtandet av honom följde fyra tillfälliga presidenter, som i snabb takt avlöste varandra.


En huvudparoll i folkupproret var ”Que se vayan todos!” – ”Alla måste gå!”  Misstron riktade sig mot samtliga partier, mot hela etablissemanget, innefattande banker och massmedia.

Efter händelserna den 19-20/12 2001 hölls återkommande cacerolazos varje fredagskväll.

Parallellt med detta skedde en självorganisering, områdesvis. I reaktion mot det tidigare systemet med valda representanter handlade det här om direktdemokrati, där envar fick yttra sig och alla var med om beslutsfattandet. Nyckelordet var ”horizontalidad”, i motsats till det vertikala hierarkiska systemet.

En vändpunkt innebar valet av vänsterperonisten Nestor Kirchner år 2003.

Hans första åtgärd blev att förse de värst utsatta argentinarna med pengar för att kunna överleva, vilket samtidigt gav en injektion till landets ekonomi. Devalvering av den argentinska valutan och ökad argentinsk export resulterade snart i en återhämtning. Under Kirschners presidenttid halverades arbetslösheten. Argentina befriades från skuldberoendet till utländska banker. Alla kontakter med IMF hade brutits, men även IMF-lånen kunde senare återbetalas.

Nestor Kirschner avgick 2007 och efterträddes på presidentposten av sin fru, Cristina Fernandez de Kirschner.

Även Cristina Fernandez har visat prov på ledaregenskaper. Jag hörde genom TV-kanalen Telesur ett tal som hon höll ganska nyligen, på tema las Malvinas. Ögruppen Malvinerna/Falklandsöarna. Hon läste inte efter något manuskript. Det var ett mycket gripande tal, som också fick gensvar från de många församlade argentinarna.

Falklandskriget 1982, och nederlaget mot Thatchers Storbritannien,  förde iofs det goda med sig att den militärdiktaturen i Buenos Airies föll, men kravet på ägandet till denna ögrupp kvarstår från argentinsk sida.

Ändå sedan Argentina blev självständigt år 1816 har det kravet funnits. Även om London sedan tidigare gjorde anspråk på ögruppen, var den obebodd 1816 och 1820 sände Argentina en expedition till öarna. 1833 kom britterna dit och körde iväg argentinarna, med stöd av USA.

Wikipedia:

”Argentina gör ännu efter 175 år anspråk på arkipelagen, och använder det …spanska namnet Islas Malvinas. Argentina hävdar … att landet har övertagit området från den tidigare kolonisatören Spanien.

Britternas främsta argument i konflikten är rätten till självbestämmande, alltså att den nuvarande befolkningen, som till stor del levt där i sex eller fler generationer, är de som har rätt att avgöra frågan. Detta argument menar Argentina enligt internationell rätt ej inbegriper inflyttad befolkning.

Cristina Fernandez arbetar på diplomatisk väg. Hon har nu stöd från i stort sett hela övriga Latinamerika för kravet på Storbritannien att lämna ”la Malvinas”. Den brittiska närvaron, så långt från England, är en ju rest från en gången kolonialtid. Den ses alltmer som en förolämpning mot hela Sydamerika.

Idag får las Malvinas en större ekonomisk betydelse än tidigare, genom de efterfrågade naturresurser som kan finns i området runt ögruppen.

Förbindelserna mellan Storbritannien och ögruppen, på ett avstånd av så många hundratals mil, har inte varit problemfria. Man har klarat sig med hjälp en flygförbindelse från södra Chile. I takt med att britterna vägrar lyssna på de latinamerikanska kraven kan Chile komma att alltmer sluta upp bakom Argentina – och kan britterna möter praktiska svårigheter.

Det unnar jag dem!

Det finns många intressanta filmer på webben om Argentina 2001, t ex denna:

Och denna, om hur det är försöka att överleva utan pengar (20 min, engelsk text).

Denna är på 4 minuter och har engelskt tal.

Tidigare artiklar om Argentina här på bloggen finns här, här och här.