• Mest lästa inlägg

  • Mest klickade

Rätt och fel

Mats Sederholm har tidigare, tillsammans med Linda Bjuvgård, skrivit ”Robotfolket”. Sederholms nya bok – ”Det enda rätta” – säljs inte på AdLibris, däremot på Bokus (158 kr)

”Det enda rätta” ger  mig många associationer och reflexioner. Ämnesmässigt rör sig Mats Sederholm på den minerade mark av konspirationsteorier som följer med ett intresse för hur WTC-attentatet i New York 2001 egentligen gick till. Utan att anstränga sig fick han, redan genom ”Robotfolket”,  åsiktspolisen efter sig – jag ska återkomma till det.

Låt mig först citera ur bokens förord:

”…konservativa krafter försöker hålla ihop det gamla och ropar konspirationsteorier när mer holistiska förklaringar på hur vår värld hänger samman, kommer till tals.”

(Wikipedia om ”holism”: ”Holism är i allmän bemärkelse ett filosofiskt betraktelsesätt att helheten är större än summan av delarna och att ingenting kan beskrivas enskilt utan kontext.”)

”Som upptäcktsresande sanningssökare har jag varligt paddlat mig in i den glest befolkade gråzonen mellan de å ena sidan etablerade synsätten och de å andra sidan ‘oseriösa’ bilderna av vår värld. I denna gråzon samlas udda fåglar, här finns desperados men också genier som söker förklaringar på samtida skeenden.”

”Den här boken kommer att ställa mig i spärrelden från samhällets beskjutning… Du kommer att få fullt av verifierbara fakta och bilder av en osynlig hand som hela tiden söker städa upp och hålla kontroll på en typ av samhällskritik som inte passar i brusdebatten.”

”I del 2 kommer jag med hjälp av vad som kallas för Sanningsrörelsen att illustrera informationskriget som pågår.”


För att börja med ”9/11”:

Där förmedlar Mats Sederholm flera uppgifter som jag själv inte noterat, trots att jag ägnat mig åt  WTC-dådet genom både bloggtexter och filmer.

Först gör han en reservation om ”fullkomligt vettlösa konspirationsteorier”, som jag iofs kan tycka låter onödig: ”…som att det aldrig flög in några plan i WTC, eller att det inte alls var de flighter som vanligtvis omnämns.”

Vilken grund har MS för att avfärda dessa teorier? Själv har jag i varje fall ingen grund för att säga vare sig ”bu eller bä” om dem. Om man själv inte sitter inne med någon överlägsen insikt i den delen är det väl både enklast och ärligast att helt enkelt ”passa”, dvs avstå från något eget omdöme?

Passar gör MS däremot i frågan om WTC-dådet var ett ”insiderjobb”, men betonar samtidigt den möjligheten: ”Viljan fanns, motiven fanns, fräckheten fanns och inte minst, oklarheter och misstankar kring utredningarna av 9/11 finns.”


Över till det som var mer eller mindre nytt för mig – och intressant!

Först om ”Operation Northwoods”, som 1962 avvisades av den då ännu ej mördade president Kennedy:

”Projektet gick ut på att skapa förevändningar för en amerikansk invasion av Kuba. Bland planerna fanns bland annat terrorattacker mot den amerikanska befolkningen i Miami, som sedan skulle skyllas på kubaner.”

Även om detta alltså stoppades av en enskild individ i nyckelposition, så hade det faktiskt förts fram som ett allvarligt menat förslag. Skrupelfrihet mot att offra amerikanska liv, för ett ”högre mål”, fanns alltså högt upp i USA:s makthierarki.

Ett annat exempel på samma sak var det israeliska angreppet på det amerikanska spaningsfartyget USS Liberty i Medelhavet fem år senare, 1967:

”Hela attacken upptäcktes av ett sovjetiskt spaningsplan och avbröts då. Syftet var att ge Egypten skulden för attacken och därmed bana väg för ett amerikanskt ingripande i sexdagarskriget. En av de israeliska piloterna vägrade attackera sina allierade och ställdes inför krigsrätt.”


Utöver dessa två exempel på false-flag-operationer ger MS två exempel på förljugna mediaframställningar, båda med koppling till WTC-attacken.

”När attacken den 11:e september kablades ut i världen så sändes också bilder på palestinska kvinnor som ljudade och jublade glatt. I verkligheten så hade de upprymda kvinnorna ingenting med terrorattacken att göra. De blev, ovetande om attacken och syftet med filmandet, uppmanade av en reporter att spela upp scenen.”

”När USA i kriget mot Irak slutligen intog Bagdad så skickades filmer ut i världen som ville visa hur en folkmassa drog ner en staty av Saddam Hussein. I verkligheten var det amerikanska soldater som inför en liten grupp människor kring ett ensligt område drog ner statyn.”

Mats Sederholm sammanfattar, och där kan jag bara instämma:

”…vad forskandet om 9/11 för många lett fram till är just insikten om hur försök till debatt och förmedlande av fakta medvetet undviks av våra trossystem och främst media och politiker. Inte minst var tystnaden under 10-årsdagen 2011 på gränsen till absurd.”

MS har, som andra sanningssökare, fått konstatera hur begreppet ”konspirationsteori” används som ett tillhygge, hur anklagelser om ”konspirationstänkande” används för att tysta och/eller isolera kritiker. Han myntar begreppet ”stimmet”:

”…mitt samlingsnamn för de individer eller samhällssystem som angriper främmande och/eller alternativa teorier och tankar – ett embryo till hot – och reagerar.”

Ett extremt exempel på detta är hur TV4:s ”Kalla Fakta” i två reportage hösten 2009 tog upp WTC-dådet och Sanningsrörelsen. MS beskriver vilka ohederliga metoder TV4-redaktionen därvid använde.

Min film ”Egon Frid – tankebrottsling” handlade om detta orwellska scenario:

Tillbaka till det där med åsiktspoliserna:

Det krävs ju inte mycket av eget tänkande, inte många icke-pk-godkända formuleringar, för att man ska få EXPO efter sig.

Detta erfor Blågula frågor på 90-talet, där har nu även Mats Sederholm fått göra erfarenheter.

BGF hade en öppen och mjuk linje, där vi betonade vår antirasism.  På samma sätt som vi strävade efter överbryggande positioner, gör MS det: ”… att EXPOnera rasistiska eller extremistiska trender är förstås gott. Expo som företeelse är utan tvivel motiverad.”

Samtidigt visar MS, att han kan vara kritisk mot hur Expo i praktiken fungerar:

”Expo verkar för ‘sin grej’. När det kommer till extremism så är det deras extremism som gäller. Statsterrorism undviker man konsekvent. När Israel bordade fredskonvojen på väg mot Gaza 2010 och avrättade civilister på internationellt vatten så valde Expo att vara tysta. Reportern Jonathan Leman är med i Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA). SKMA blundade för övergreppet och lyfte istället fram det hela som antisemitism.”

Sedan redogör MS för hur han, efter att ha givit ut ”Robotfolket”, drabbades av denne Expo-krigare:

”…ringde Jonathan Leman upp oss angående boken… Jag, liksom Linda, förklarade för Leman att boken inte hade det minsta med något Sions Vises protokoll att göra och att vi aldrig varit intresserade av antisemitism eller liknande. Men Leman gav sig inte…”

”Den 25-åriga och något valpiga och omogna Leman, ett barn som fått en skarpladdad pistol i handen och en Expo-bricka på bröstet, viftade nu med vapnet rakt mot oss och var knappt kommunicerbar.”

”Det boken ville förmedla var att makt, dominans och kontroll alltid leder till problem och att ställa folk mot folk med hjälp av politiska eller etniska konflikter var den verkliga maktens signum. Folk oavsett ras eller kultur är alltid förlorarna.

Leman kunde inte ens förstå det perspektivet hur många gånger jag än förklarade det. Han var envist ute efter att döma boken för det som stod tillgängligt för honom i hans begreppsvärld, nämligen antisemitism, Förintelsen och det trauma och den rädsla som alltid hovrar över huvudet på honom.

Det tog mig flera timmar efter samtalet innan jag verkligen förstod den kusliga vidden av det.”

”Jag skulle helst slippa lägga ned så mycket text på detta om antisemitism och precis som Guillou konstatera att ‘Det är ingenting att göra åt, och inte längre något att bry sig om’.”

MS skriver också om hur ”vaken.se” anklagats för antisemitism, vilket föranledde MS att vid ett tillfälle skriva brev till Jacki Jackubowski på Judisk krönika. Denna föredrog att inte svara på ställda frågor. ”Trenden är tydlig. Stimmet använder sig av så kallade ‘fire-and-forget’vapen. Skjut iväg en salva och ta sedan skydd och låtsas som det regnar. Låt drevet spridas likt en nervgas.”

Vad MS här skriver känns ju bara kusligt bekant!

Intressant är också det exempel som MS ger om hur innehåll i tidningsartiklar kan förfalskas, för att uppnå ställda mål. När journalisten Claes Svahn skrev en artikel i DN  petade man in ett påstående om antisemitism, riktat mot Sanningsrörelsen, som inte funnits i hans manus!

Sedan skriver Mats Sederholm om Stieg Larsson.

”Expo:s inflytande över media och människornas bild av sanningen växer sig allt starkare ju mer jag studerar ämnet. De utkämpar just det maktförtryck som Stieg Larsson, en av Expos grundare, själv levde för att bekämpa.”

Nåja!

Expo grundades 1995, av den dokumenterade återfallsförbrytaren Tobias Hübinette.

1996 var Andreas Rosenlund redaktör.

Stieg Larsson kom mig veterligen till Expo först 1997, även om han dessförinnan hunnit härja genom TT.

Mot BGF riktade Exporedaktörerna två återkommande anklagelser, populära kanske genom sin luddighet:

a) Vi förde fram ”konspirationsteorier.

b) Vi var ”rättshaverister”.


Längre fram fortsätter MS:

”Stieg Larsson var en man som kände lukten av förtryck och orättvisa lång väg. Han kämpade mot så kallade odemokratiska rörelser. Men om man blint åker vidare på den vägen utan Larssons goda luktsinne, så är det lätt hänt att man blandar ihop vad som egentligen är odemokratiskt med vad man själv ogillar…”

Jag undrar just vilken saklig grund som Mats Sederholm här har för sina påståenden!

Mitt intryck blir att han frestats framstå som nyanserad, försöker vara till lags. Det är inte en taktik som fungerar, det lönar sig inte att försöka ”smöra”! MS har ingen belöning att vänta för att höja Expo-Larsson till skyarna.  Vad våra sanningsmotståndare  kräver är inget mindre än en total underkastelse.

Som aktiv inom Blågula frågor från mitten av 90-talet och framåt har jag ett antal erfarenheter av Stieg Larsson, som talar ett helt annat språk:

1.

Den grövsta var nog i samband med ”Öppna Kanalen”  i Stockholm, där han i ett brev till medlemsföreningarna 2001 förtalade mig och BGF – vi skulle ”med bred marginal” ha ägnat oss åt ”hot och missaktning av folkgrupp” (givetvis utan ens en ansats till belägg). Ett brev som aldrig var avsett att komma till min kännedom.

2.

Till avdelning förtal kan räknas även boken ”ÖVERLEVA DEADLINE – handbok för hotade journalister”, som Larsson året innan skrev tillsammans med SJF. En bok som även tog med BGF!

3. 

Samma lögnaktighet gav Larsson prov på i sin skrift ”Euro-nat”, också från år 2000.

4.

Till sist kan konstateras hur Larsson såg på hedersvåld – våld mot kvinnor hade enligt honom inget med kultur att göra.

Blågula frågor startades i en situation då de invandringskritiker som dittills uppmärksammats i massmedia var rejält svartmålade.  Anders Sundholms och min tanke var att vi – med vår demokratiska vänsterbakgrund – skulle ha bättre förutsättningar att få till stånd en saklig debatt om invandringspolitiken.

När vi på kort tid svartmålats på samma sätt  (först utestängning från deltagande i debatten, sedan ”troll” som drogs fram i ljuset) blev min ofrånkomliga reflexion: om vi framställdes så ohederligt – kunde detsamma ha gällt för tidigare invandringskritiker?

Mats Sederholms bok ”Det enda rätta” utkom alltså helt nyligen, år 2012.

Vad som slår mig är hur han redovisar erfarenheter att samma slag som jag kunde göra i ”Dialog om invandringen?”, utgiven 2001.

Min bok, i sin tur, utkom 11 år efter Leif Ericssons bok ”BSS – ett försök att väcka debatt”, utgiven år 1990.

Jag läste den boken först efter att jag hunnit skriva min egen, men slogs av hur likartade våra erfarenheter var.

Till sist, några avslutande reflexioner.

•  Expo har blivit en självgående byråkrati och maktapparat, ungefär som det militär-industriella komplexet i USA och det invandringspolitiska komplexet i Sverige.

Med stora ekonomiska resurser och många medarbetare skapas en drivkraft att motivera sin egen existens. Därför kommer Expo garanterat att finna alltmer av hotfulla och farliga, ”extrema” och ”odemokratiska”, ”främlingsfientliga” och ”antisemitiska”, krafter i Sverige även framöver.

•  Genomgående från de politiskt korrekta är att avfärda icke önskvärda fakta med att de är ”obehagliga”.

Vi kritiker måste benhårt hålla fast vid att skilja på fakta och värderingar.  Alla måste försöka ”gilla läget”.

•  Sanningssökande i all ära, men de fakta vi söker måste också ha en relevans. När de gäller WTC är så i högsta grad fallet, eftersom detta terrordåd fått så enorma konsekvenser.

Detsamma gäller invandringspolitiken. Den strider mot våra intressen – som svenskar, boende i Sverige och överhuvudtaget mänskliga varelser.

•  Expometoden är nu lika beprövad som tydlig:

1. Stämpla utpekade fiender genom diverse negativa epitet.

2. Se till att de inte själva får komma till tals, vägra kommunicera med dem, blockera varje saklig diskussion.

3. Gör de stämplade onämnbara och icke-existerande i offentligheten. Se till att ingen vågar länka till dem på webben.

Mats-Sederholm-länkar:

Klar sikt

Newsmill

Sourze

Intelligentians blockering